Om ett annorlundaliv ....

Sånt här .., är för mig hur intressant som helst att ta del av!

Madamen som berättar är också fönsterfotograf.

Så här skriver hon:

"Här är ett fönster till. Från cistercienneklostret Le Thoronet från 1100-talet. Som har befästningstorn, järngrindar och vallgrav och mycket av tempelriddarkänsla.

Vem har suttit i det här fönstret och hållit utkik?

Eller är det ett fängelsetorn för prinsessan som snart ska räddas av den bålde riddaren?

Monica."

Pling i min inkorg !

Min mormors föräldrahem i Sunnansjö.
Den bilden får illustrera mailet som kom idag.
Avsändaren är inte 112 år, utan bara några äldre än bloggmadamen.
Bilden från www.fotoarkivet.vilhelmina.se


"Allt var inte bättre förr ..."

"I morse kretsade mina tankar en hel del runt mammas och pappas första tid i hemmavid.

En tid då man saknade rinnande vatten och under sängen stod det en gulemaljerad potta.

Då nöden krävde större faciliteter var man (sommar som vinter) hänvisad till grannens ladugård för där fanns kvarterets utedass.

På vintern stängde man övervåningen och levde livet i enbart hall, kök och kammare.

Man satte in ett extra vinterfönster men trots bomullsisolering och tätning med någon form av tejp, så frös utsikten bokstavligen inne.

Frös gjorde det också ibland i vattuhinken i köket.

Under vårvintern sågade pappa upp stora isblock från ån och dom användes som stora kylklampar i vårat kylrum under sommaren.
Blocken täcktes med sågspån och rätt temperatur reglerades genom att man sopade bort lagom mängd av spånet.

Som motorvärmare på lastbilen användes ibland ett fat med något brännbart som placerades under oljetråget.

Så .., jag ska inte klaga nu när vår varmvattenberedare lagt av, och med den stundande massarbetslösheten i åtanke så vet jag att det är många i kungadömet Sverige som kommer att få en värre kalldusch än den jag får imorgon.

Efter att ha gjort min insats (kollat porslins- och automatsäkring) var det bara att sätta sig ner och ringa och i gryningen imorgon kommer en räddande ängel.

Kram S."

Efteråt ...

Hemma igen.

Man tror att man vet, men det gör man förstås inte.

När mamma nyss har dött säger jag till personalen som alla är änglar, att ååå, jag ska komma och hälsa på er alla, att jag ska, för det här är ju som mitt andra hem!

Det är vad jag säger.

Men på något underligt sätt tar det emot.

Det är som om allt rivs upp var gång jag ringer på dörrklockan.

Och hela förmiddagen idag har jag legat på soffan Ektorp med Pelle intill mig och telefonen har ringt och när klockan är ett låser jag ytterdörren och tar sikte på Åhléns; i ryggsäcken har jag paket som ska skickas till såväl Australien som Stribergs Stationshus och när jag passerar det som var mammas gruppboende upptäcker jag den underbara Ingrid som står vid det på glänt ställda fönstret och hon böjer sig ut och ger mig ett sånt varmt leende, så där så jag nästan blir en våt fläck .., och hon vinkar till de övriga i personalen .,. "kom, hör ni kom får ni se vem som är här!!" hojtar hon glatt .., och till det öppna fönstret kommer Eva-Lena, Marie och Sylvie och så Ingrid förstås och två av dem var med den där morgonen när mamma dog och dom frågar hur det är och jag säger "bra! det är bara bra!" och så blir det prat och mera prat och jag lovar att komma förbi, kanske på julaftonen?

När jag går hemåt igen, tänker jag på den där mänskliga värmen och hur oändligt mycket den betyder och vilken skillnad den kan göra i människors liv.

Sånt tänker jag på.

Gågatan är pyntad och fin .., överallt lyser små lampor.

Det är kallt i luften.

Och just som jag passerar Burger King kommer snön virvlande.

Med posten ....

.... kom idag den hett efterlängtade Fågelboken från Gunnar i Jämtland.

Åååå, så glad jag blev!




En precis likadan, ja, nästan, fanns i vår familj när barnen var små .., ååå, vad jag försökte få dem intresserade av olika fåglar och åååå, vad det misslyckades!

Och jag säger bara: vilken vacker handstil herr Rindå har!

Stort tack från bloggmadamen!

En liten pippimedalj ...

Så här är det.

Om man får en "award" för att någon tycker om ens blogg, så blir man glad och väldigt glad och man får närapå-ångest över att måsta peka ut sju andra bloggar som man tycker extra-mycket-om och då kan man tänka att .."å, sicken en .., nu fånar hon sig och nog vill hon gärna ta emot, men titta, ge vidare, det har hon ingen lust med .., och låtsas man som om det regnar och inte säger nånting, då blir man säkerligen anklagad för att vara en mallgroda .., det spelar liksom ingen roll .., det blir bara fel!

Nu tackar jag dig Ninnie som förärade bloggen den här fina "medaljen" och så skriver jag ner sju olika sidor som jag tycker alldeles förfärligt mycket om, men sen får ingen människa komma med en "award", för jag vill absolut inte peka ut.

Sju stycken för sista gången.

• Jag börjar med Joanna i Dublin. För att hon skriver från hjärtat och bubblar av livsglädje och ibland ilska och jag upplever henne som ä r l i g.
  

• Grammofon, förstås. Ingen skriver så vackert!

• Mannen från Arvidsjaur som tar så fina bilder .., ska förstås vara med!

• Och här är en bildmakerska som inte går av för ....!

• Nilsson och Bark. Där finns ord som Ragvaldsträsk och Molkom.

• Har man vuxit upp med en mamma som var sjuksköterska .., och har man suttit och bläddrat i hennes medicinska uppslagsverk som lillpiga .., då tycker man om den här.
  

• Och så denna. Så otroligt v a c k e r!

• Egentligen, enligt reglerna, ska man bara utse sju bloggar, men jag bryr mig inte så värst mycket i regler hit och dit, så jag tar med åtta. Den åttonde bloggen tillhör Malin på Åland och det här är hennes fotoblogg.
  

Bilder som tar tag i hjärtat ...

Skogshuggaren Ingvald Johansson som kramar om "kockan", som jag har glömt namnet på.
Å, förlåt mig om du tittar ner från himlen och upptäcker denna min fadäs!

Man kan riktigt höra fotografen: "ja, men ge henne en riktig kram nu Ingvald!"

Herr Johansson ser ut som en glad prick.



Och moster Margit; mammas enda storasyster.

Moster Margit som hade en slags Föraningens Gåva och som var så pratglad.



Och min mammas farbror, August Westerlund.

Bildtext :
"F d polisman Erik August Vesterlund, Dikanäs, kämpar för att behålla mejeriet.
Varför han började kämpa var att man sagt, "att det inte fanns någon som kunde räkna i Dikanäs".

En stolt man, alltså.


2006.
Jag har borstat mammas hår och nu har hon somnat.

När jag ser bilden upptäcker jag klara likheter med min mamma.


Alla bilderna är lånade från det helt underbara .....

Ett onsdagsreprisfönster från Erja ..

Det finns vissa fönster som liksom har skuttat rakt in i bloggmadamens hjärta och sedan blivit kvar där.

Ett sånt fönster är det här.

Småttingar i en lekstuga.

Blir man inte varm och glad av en sån här bild, då vet inte jag!

Bilden lades in för drygt två år sedan .., och visas nu igen.

Tack Erja!

//Bilden är klickbar och blir ännu finare i större format.

Pensionatsvärden tycker att jag är en ruskigt dålig förlorare.

Men nu har jag i alla fall skådat min överman.

Ni m å s t e kolla hela sekvensen!

Och det finns flera, må ni tro!

På kvällsbrickan ...

Börjar man titta sig omkring på Youtube, då är det färdigt.

Man blir som galen, nästan.

Titta här bara!

Alla vi som tittade på tv på 60-talet ., nog kommer vi väl ihåg den här signaturmelodin?
(Det var då vi hade broschyrer om P1800 på vårt köksbord hemma, men mamma vägrade!)

För att inte tala om den här!
(Min pappa älskade såna här serier!)

Det här var den bästa, tyckte man i alla fall då.

Ååååå, stort skvalande varje program ....., så var det här!

När Anders var liten, då var detta den stora idolen och när sonens pappa fyllde år, då köpte Anders två svärd och gav honom .., just det, ja.

En-och-fyrtio in på den snutten .., då kommer en annan kanonserie!

Anna och jag själv missade nog inte ett avsnitt när det här visades .. jag tycker fortfarande att det var hur bra som helst!

För att inte tala om det här! Lasse Holmqvist, åååå, så bra du var!

Och det här missade jag aldrig!

Några "gamlingar" är vi väl som minns allt detta ..?
Och nu kommer jag ihåg hur mycket jag tyckte om Gunnar Arvidsson i Café Sundsvall!

Sen kom detta och då skaffade min pappa sig ett barskåp.

Och tv hade bara en eller två kanaler och alla tittade på det här programmet!

Sist av allt den här serien och när den började sa mina barns skiftarbetande pappa, att "den kan jag titta på, för äntligen en serie som inte är i så många avsnitt!"

Trodde han, ja.

Såja, nu kan ni väl somna gott?

Ett sent kvällsfönster ...

Ingenting gör vi, Pelle och hans matte som är jag.

En sover ihopkurad på en insatslägenhetsdyr stickehalsduk.

En annan vilar på soffan.

Det är väl det som kallas för att v i l a.

Och från cd-spelaren hörs detta.

Underligheter ...

Tänk .., att vi trivs inte tillsammans dom här bokstäverna och jag.

Jag undrar verkligen varför?

"Sing your heart out ...!"

Och havet också. Det tycker hon ju om.
Det här är just nedanför pensionatet en stormig dag i februari tidigare i år.

Den vackraste sång jag vet nästan .., till en förkyld Bente i Norge.

Och en gång ska jag vara där och sjunga jag med.

Och Pelle väntar på mat ...

I somras.
Det var den där förunderligt ljuvliga dagen när ellis gjorde mig sällskap till Ven och pv låg där med sin segelbåt. Vi hade med oss färskt tomatbröd från Möllers och gott pålägg och solen strålade och vi var så lyckliga.

Dagarna och veckorna bara susar iväg och plötsligt har jag en ledig dag framför mig och när jag kommer hem från jobbet slänger jag mig i duschen och ligger sedan en stund på soffan och gosar med Pelle, innan jag kollar mailen.

På stora slagbordet ligger en lista som jag prickar av allt eftersom.

Stora Julklappsvansinnet har jag för länge sedan tackat nej till .., och åååå, så skönt det är att inte behöva stressa sig halvt fördärvad i jakten på en julklapp som kanske ändå inte är den rätta?

Förra året fick Emma en låtsasbiljett till Grekland och Emil fick ett album från vår resa till Samos.



Då kanske ni kan räkna ut vad Emma (som följde mig till Kefalonia i höstas) får den här julen .., just det.

Och lille kapten Lintott ska också få en slags biljett .., ja, mer som en karta över den bohusländska skärgården .., en alldeles egen flytväst .., och lite annat smått och gott .., för han ska ju få följa sin mormor och pensionatsvärden på en segeltur i just Bohuslän under en veckas tid till sommaren.

Mina tre barn får också en julklapp, men av det helt annorlunda slaget och det känns bra.

Och pensionatsvärdens är klara.

Min syster i Australien får korsordsbilagor från olika kvällstidningar .., hennes son som numera bor här ..., tillsammans med flickännen "Alex" .., får några påsar med älsklingsgodiset.

Allt blir bara så enkelt.

Och gissa, hur skönt det känns!!

Nu ska det bli eftermiddagsfika och under tiden får dessa schangdobla män underhålla mig.

Jag tror att den här musiken är som gjord till ..., dig ellis!

Tisdagsfönstret ...

I december 2006 kom det här fönstret susande till min inkorg.

Så här skrev avsändaren.

"Hej Elisabet!

Här kommer det några färska fönsterbilder från Striberg.

Sedan ett år tillbaka bor vi i en gammal station, byggd 1908.
Det bästa med det här huset är att det finns fönster precis överallt, ljuset bara flödar in :-)

Gardiner har vi bara i ett enda fönster tror jag.

Det här är köket.
Det som hänger i fönstret är ett isländskt julbröd bakat av en god vän."

// Sitter här och letar musik .., och kommer ihåg den här låten som Rexxie hade på sin sida i fjol .., och som jag tyckte var så totalt underbar!

Vill ni bli sprittglada?

Klicka här då.

Året är 1970.

Det är pappas sextioårsdag och i vårt vardagsrum står jubilaren i mitten av en ring av finklädda skogsarbetare för vilka han har varit bas och jag känner igen dem alla .., så många gånger har jag som lillflicka fått följa pappa till skogen om vintrarna ..., jag har fått åka timmersläde och sitta vid elden och se männen dricka kaffe som kokats i sotig panna och jag har hört hästens frustande och klangen från bjällran.

Nu är jag sexton år och vet inte alls hur livet ska bli.

Och pappa har kalas och jag står i köket och tittar i smyg in i rummet via dörrspringan.

Mamma pysslar med kaffe.

Nu ska en av männen hålla tal och det blir alldeles tyst i vardagsrummet.

Mannen säger att pappa, som själv har vuxit upp så oerhört fattigt, har varit en sån bra chef .., krävande, men rättvis och solidarisk med sina arbetare.

"Vi har alltid kunnat lita på dig Ivar ...", säger mannen.

På pappas kinder rinner en liten bäck av tårar ...,ideligen tar han upp en blårutig näsduk och torkar sig runt ögonen och långt senare ska han säga att inga ord betydde så mycket som just dessa, från skogsarbetarna.

Och jag blir rörd jag också där jag står som sextonåring ..., bara ett år senare ska jag vara gravid och vänta mitt första barn ..., och mamma står i köket och ler lite åt detta att pappa är så lättrörd .., att hans hjärta är så mjukt och känsligt .., hon säger att det är den sidan av honom som hon tycker allra bäst om ..., och ingenting vet vi om framtiden eller att mannen som är min pappa då bara har sex år kvar att leva och att mamma ska bli änka vid femtiofem års ålder.

Sånt tänker jag på när jag en kväll i december år 2008 hittar den här lilla filmen.

Ett sent måndagsfönster från Ystad ...

Klicka gärna.

Igår när jag cyklade ute på stan .., upptäckte jag ett fågelsträck .., nej, flera .., som kom i böljande formationer och svepte ut mot havet.

Där var några eftersläntrare .., jag tänkte att ååå, så jobbigt att hela tiden ligga en bit bakom och bli stressad av att inte hinna med.

Och så tänkte jag på den här musiken som jag tycker så oändligt mycket om.

Ooooops!

Det är inte alla dagar en brottsling ertappas på bar gärning i en affär!

Inte så där rakt av bara.

Och detta är nog den fräckare varianten av bandit, ja, som inte ens gör sig någon brådska, utan i lugn och ro tar sig en titt på stöldgodset just utanför affären!!

Har ni inte kollat det .., så klicka här, så får ni se.

Och så var det måndag ...

Hur segt som helst är det att stiga upp och det är som om alla på affären känner likadant.

Ja, det är ovanligt tyst vid fikat.

Men sen kommer alla kunderna och på eftermiddagen har vi som vanligt måndagsmöte i personalrummet; alla avdelningsansvariga tar upp viktigheter som rör just deras område och bloggmadamen, som minsann är kontorsutbildad, är sekreterare.

"Fast du skriver ju upp så lite ..." säger Helene lite bekymrat.

Jag säger att jag ju minns och i blocket finns stödord.

Vi pratar om den kommande brandövningen och vem som ska göra vad om det värsta händer och det är surr om nästa veckas annonsblad och h u r många "Mamma-Mia-dvdfilmer" ska vi ta hem .., hur många kunder kan tänkas vara intresserade .., hur svårt som helst är det att beräkna ..., så var och en får säga sin mening.

"Späck? Får vi hem det i veckan?" frågar Anna som tvärtittar in.

"Det kommer på onsdag!" säger Lasse.

Nu ska det göras leverpastej förstås.

Och vi får veta att såväl Andreas som Filip har erbjudit sig att arbeta extra i jul och ååå, så glad jag blir, för båda dom pojkarna är så otroligt duktiga!

Det finns nog ingen nu levande människa som är snabbare i kassan än Filip, som för övrigt läser till röntgensköterska.

Men så är han Stenbock också.

I lördags när vi var samlade på liten förfest i personalrummet och väntade in dom som arbetade till klockan sex, pratade vi om stjärntecken. (jag gjorde ...).

Det visade sig att en övervägande majoritet av såväl personalen som deras respektive var födda i Vattumannens tecken!! Helt otroligt var det!

När klockan är fem ska jag gå hem, men jag stannar en en stund och skriver ut protokollet där jag berättar att H snart ska ha semester och åka till Skottland med sin man och så hälsas den nya Malin välkommen och inte minst Filip, som är praktikant och verkligen gör så gott han kan och vi önskar Karina lycka till, för hon ska opereras på torsdag.

Och sedan tar jag sikte på utgången.

I lilla kontoret sitter då Rickard och arbetar .., och den unge mannen som inte är äldre än min Anders, det vill säga tjugotvå, han är kvar även när klockan är halv sex, då har han arbetat över i en och en halv timme!

"Men snälla vän .., ska inte du gå hem?!" säger jag häpet.

"Ja, men det är mycket att göra ....", svarar han och fortsätter sitt arbete vid datorn.

Rickard är kolonialansvarig och det är inte det enklaste här i världen, inte på en sån här stor butik.

Jag säger bara en sak: så himla duktiga ungdomar det ändå finns!!

Min pappa älskade Fleksnes.

Det gör jag med.

Och det finns en bloggmadame som har fått kontakt med en dansk herre och hon tycker att det är lite knepigt det danska språket.

Det här är till dig.

Musik som har satt spår ...

• Det här är för mig mamma ..., och när man kommer till refrängen blundar hon och sjunger.

• Kräftskiva på landet hos exets poliskollegor. Alla utom en kan sången utantill ., någon spelar gitarr och Bosse från Kiruna sjunger högst av alla. Det här är också midsommarfton i Halland .., en pensionatsvärd och hans bror spelar gitarr och vi är väl femton personer kanske som sjunger höööögt och jag är glad och lycklig.

• Och nu är jag lillpiga och åker PV med pappa och då sjunger han den här sången. Senare ska han få ett barnbarn med det namnet och när vi har åkt tåg från Stockholm till Västerbotten och han som är morfar håller i det där barnbarnet som bara är någon månad, då sjunger han för henne ... just det.

• Jag är kanske fjorton, femton år och grannpojken som också är min klasskompis, Bosse, har stereogrammofon, men värre än så, han har också fått HÖRLURAR .., och nu är vi där kompisarna och får ta på oss hörlurarna och lyssna och alla utan undantag SKRIK-PRATAR när vi ska säga "men så läckert!" Det här lyssnar vi på.

• Midsommarafton. Dans på lövad loge och pappa, som är äldre än alla andras pappor och som är stordansör, stegar fram och bjuder upp sin yngsta dotter som är jag. När vi har dansat klart säger han .., "men du dansar ju bra Elisabet!" och jag vill pussa honom på kinden och krama och säga hur mycket jag älskar honom, men det gör jag inte.
  Jag säger nog ingenting.

• Bilresa till Skellefteå i slutet av 70-talet kanske? Från bandspelaren (obs. inte cd-spelaren) hörs detta.

• Dungers Café (bagare är den här mannen som ska bli farfar till en långt senare känd sångare ...) och vi sitter på galonklädda och nitade stolar och där finns en telefonhytt där man kan ringa och i hörnan står en jukebox .., jag lägger i en slant och plötsligt hörs detta.

• Sextital. På Storgatan finns Bergströms Radio & Tv. Där kan man i speciella hörlurar (som påminner om en telefonlur med spiralsladd) lyssna på nya skivor som har kommit. Det doftar på ett speciellt sätt där inne och bakom disken står Britta och hon tar fram den här skivan och jag lyssnar och så köper jag den. Jag spelar den om och om igen och tycker att detta är musik som inte går av för hackor.

• Personalfest på B&W Kungsängen i mitten av 70-talet. Som underhållare har vi en man som bor i närheten. Mannen spelar som en gud och jag erfar en närapå frälsningsupplevelse, så bra är han.

• Fredagsstädning .., också i Kungsängen. Från grammofonen dånar detta och jag tar skuttsteg med dammsugaren!

• Sent sextiotal. Jag bor i hyresrum i Lycksele .., har en liten resegrammofon .., fönstret mot Hantverkargatan står öppet och detta är min husgud.

• Nittotal. Vi har flyttat till Skåne och har firat jul hos min syster i Lund. I baksätet trängs två döttrar och en liten son som ligger utsträckt hos syrrorna och i handskfacket hittar jag ett kasettband som sätts i spelaren och volymen sätts på max .., vi sjunger hööööögt, pappan, ungarna och jag själv. Det är en av de sista jularna vi ska fira alla tillsammans.

• Ett långt äktenskap på upphällningen. Vi reser till Frankrike och jag sitter med hörlurar intill chauffören och lyssnar till sånt här ...

• På hemvägen gör vi ett stopp i Paris. På instrumentbrädan ligger en torkad ros som jag har fått av en åldrige husuthyraren i Bretagne, han som tog mig i hand och sa ..."madame, yourrre eyes arrre bluuue like dö sky .., but your hearrrrt is verrrry hot". Och så Paris. På en bänk nedanför Eiffeltornet sitter ett förälskat par från Danmark och kysser varandra i säkert femton minuter. Och jag lyssnar vidare.

• Tågresa Malmö - Stockholm hösten 2003. Cd-spelare och hög musik i mina öron. Sms-pling. I hörlurarna hörs detta. Jag spelar samma låt nästan hela vägen.

• Ledmotivet i en av mina favoritfilmer ..... jag har nog sett den tio gånger.

• På väg till jobbet i Kungsängen en lördagmorgon .., Ring-så-spelar-vi .., när jag ska svänga av till parkeringen hör jag den här låten, spelad av fenomenale Chris Barber, men den här mannen går inte av för hackor heller och glädjen är det inget fel på ...

• Och slutligen .., 60-tal igen. Jag befinner mig i köket ., ja, jag sitter på golvet och kelar med vår hamiltonstövare Buster då detta hörs från radion. Och jag reser mig upp ., skruvar upp volymen som ändå inte blir särskilt hög .., och jag står vid matbordet .., det är bara Buster och jag hemma och jag får gåshud i nacken och förstår plötsligt vad musik kan göra med människor.

Har intresseföreningen noterat ...?

Bra.