Just här, vid den gröna pilen, blir jag sittande i nästan en timmes tid.
Å, där sitter jag och tittar på alla småfåglarna som kommer flygande och som tålmodigt hämtar ett och ett solrosfrö .., och jag tittar på den lilla ekorren som kommer skuttande från grannens tomt och till sin glädje upptäcker en äppelskiva just under fågelbordet och som glad i hågen, och med äppelskivan i munnen, raskt skuttar tillbaka och pilsnabbt klättrar upp i en tall, där det vankas vegetarisk lunch.
Och jag lyssnar till kraxet från kråkorna och till stegen från kvinnan som promenerar i våldsam motions-fart längs den lilla slingervägen.
Just här nedanför stannar hon upp och tittar på sin klocka.
Alldeles tyst sitter jag i trädgårdsstolen.
Hon upptäcker mig aldrig.
Och tänk .., jag anar doften av timjan, som nu tittar fram i rabatten.
Den mot solväggen.
Och plötsligt, när jag sitter där - som osynlig - kommer jag ihåg ett sms som en gång susade in i min mobil.
Det var skrivet av en man som hade letat och därefter verkligen hittat ett hus, just där han ville bo - på Österlen i Skåne - och det var den 27:e juli 2006 och så här stod det när jag öppnade meddelandet:
"Det finns cowboys i byn.
Precis just nu gick det förbi en ung sådan som pratade cowboyspråk med sig själv och sin knallpulverpistol.
Han såg mig inte ens.
Jag satt som en orörlig indian vid husväggen.
Det var ungefär så det kändes.
