Att bli godkänd ....

Så här är det: Alice tillhör pv:s kusin Maria och hennes man och två barn.
Maria är dotter till Sonja och nu har Sonja i en veckas varit matte till lilla Alice, hon som är ungefär som Harry i ålder, eller kanske ett år äldre? Tio.

Var gång vi hälsat på hemma hos Alice, har vi blivit omåttligt utskällda och jag har varit på gränsen till rädd för henne. Oj, så hon gläfst och nästan morrat.

Men se ikväll .., då händer det att Alice kommer och lägger sig hos mig i soffan och jag ägnar nästan hela kvällen - förutom att äta allt det goda som Sonja dukat fram - åt att massera den här lilla damen.

I timmar!!
Och hon gick och åt mat och återvände och hoppade sedan upp alldeles intill mig och jag fortsatte att klia och massera. Det här .., att bli godkänd av små barn eller av djur, det är nog det som gör mig allra mest glad, därför att där kan man inte ställa in sig. Djur, dom gör som dom vill.

Med katter är man  t o t a l t  chanslös, ja, det är mer som en nåd att bli accepterad av en katt.
En ynnest.
Sigge använder mig mest som nån slags matbespisning och om jag kliar honom på huvudet kan han tänka sig att sitta i mitt knä en kvart eller möjligen en halvtimme, men absolut inte mera.
Ibland kan han - rätt vad det är - bita mig i handen!

Men Alice ....

"Ja, men massera, det är väl att ställa sig in ...!" kanske nån tänker.

Ja, men inte om man gör det bara för att man ser att någon tycker att det är skönt.

Alltså blev vi verkligt fina vänner ikväll, Alice och jag själv.

//För övrigt har jag ikväll tittat på avsnitt 1 av "Äkta Billgrens".
Ja, det var rätt intressant. Eller mycket. Sympatiska människor. Mycket konst.
Här en länk till programmet.

Skärholmen ...

Det är eftermiddag.
Så ringer Eva från Tyresö och hon är så glad och framför allt så tacksam, ja, hon berättar om två olika läkarbesök och båda gångerna har hon blivit bemött med sån vänlighet och omtanke, ja, hon säger att hon känner sig så glad när allt är över.

Om detta pratar vi en stund .., om det här med vikten av ett bra möte och särskilt när man är i underläge och det är man ju onekligen som patient.

Och så råkar vi komma in på nånting helt annat, om priset på paprika t.ex, och då berättar Eva om när hon besöker Skärholmens centrum och där kan köpa frukt och grönsaker till helt sanslösa priser - långt, långt billigare än i den ordinarie butiken i Tyresö -.
Det har förstås att göra med låga - eller inga alls - hyreskostnader, men ändå.
Och alldeles salig är hon över hur mycket där är att titta på, ja, där är människor från jordens alla hörn och man kan välja mellan olika matställen,där finns ett med medelhavsmat där hon och den halvlånge har ätit och det är nästan så att jag kunde ta tåget raka spåret upp till detta uppenbara paradis!

Efter pratet tar jag Harry och går johanssonrundan. Det blir brått .., mörkret är på väg och nu, om en liten stund ska vi åka till Harplinge och äta middag hos Sonja. Fina, fina Sonja.

I någon veckas tid eller lite mera ska hon vara hundvakt åt Alice - det är Alice som syns på bilden - då hennes husse och matte och tvillingpojkarna befinner sig i England.

Så är det.

Mejl från min syster ....

I natt vid 2-tiden vaknade jag av att det luktade brandrök något hemskt i sovrummet. Gick upp och stängde alla fönster och när jag såg ut över havet vad det som om hela himlen stod i brand.  Den var gråröd och bolmade och det var naturligtvis bränderna på Kangaoo Island som gav sig till känna. De hade tydligen flammat upp ordentligt och i morse sa man att många fler hus hade brunnit ner. Stackars människor.  När skall detta sluta???  
På radion sa man också att vi skulle hålla oss inomhus med fönster och dörrar stängda i väntan på att luften skulle klarna upp.

I går var det 40C men nu när klockan snart är ett så har temperaturen sjunkit till ca 22C och vi har duggregn och betydligt bättre luft, tack och lov.

Jag har passat på att veckostäda och sedan skulle jag sätta igång och sy en outfit inför bröllopet, men då var symaskinen helt DÖD.  Den har ju hållit länge nog - jag fick den av pappa andra året jag var i Stockholm- och det var ju evigheter sedan. Det är en Husqvarna och tydligen av bra kvalitet,  men nu är det tydligen slut. Så dum tid att dö på.

Kram, Birgitta.

Äntligen! 

I nästan en veckas tid har harry - på pricken - stämt in på beskrivningen av en "osalig ande"!
Löptiken Alice på andra sidan kustvägen har väckt all hans längtan att få bli pappa. Mest hela dagarna har han ylat av åtrå och det här med mat .., det har han struntat blankt i (ack, att man kunnat bli så pilsk att man slutat att äta!).

Men se idag .., då vände det.
Inte ett yl .., han har ätit en rejäl portion med mat (visserligen med lite lockbete i, men även det har han helt negligerat tidigare) och nu ligger han och sover så gott på soffan Ektorp.

Ibland brukade mamma utropa "å, men halleluja!"

Nu säger jag precis samma sak.

Halleluja! 
Friden har lagt sig över det gula huset!

November 2019 ....
en summering

I början av november får jag den här bilden av Eva i Tyresö.
Se, där går hennes älskade farfar Axel som bär på ett ok (alla korsords två-rutorsord!) och där är en liten Eva med rosett i håret och en docka i famnen. Sååå mycket gott som Eva har berättat om denne hennes farfar! Och jag tänker ibland på hur det skulle ha varit om man själv fått uppleva sina farföräldrar och inte minst sin morfar.

Det har blivit färre iskalla bad än vanligt det här året, men här är i alla fall ett av dem och då tillsammans med friherrinnan och Shejken.

I november stundar Brexit-val i Storbritannien och i P1 lämnar SR:s utrikeskorrespondent Daniel Alling en tre minuter och arton sekunder kort rapport från staden Workington. Denne herr Alling är prästson från Halland och jag tycker att han har såå intressanta reportage och han är dessutom flitig deltagare i Europapodden.

I november blir Harry sjuk. Äter inte. Orkar ingenting.
Det blir till att besöka Hallands djursjukhus i Slöinge där han får dropp och som genom ett trollslag blir han pigg och kry.

Uppiggningshälsning kommer från Lill-Karin i Tyresö.

Några dagar innan jag ska opereras kommer äldsta dottern på överraskningsbesök.
Med sig har hon Charlie och tänk, det blir inte minsta lilla knorr mellan honom och Harry!
Stor lycka.

Kanske är vi som läser på min blogg tämligen till åren komna, ty vi är många som uppsöker sjukhus eller olika väntrum det här året. En av oss är Monet som har fångat tavlan i väntrummet där hon just då sitter. Jag förmodar att det är på Norrtälje sjukhus. Så vilsamt foto!

Tidigt på morgonen den 13:e november är det min tur; då är jag på plats på Halmstad lasarett.
Det är då jag ska operera mitt bröst och få veta vad som egentligen gömmer sig där inne.
Jag har opererats flera gånger, men aldrig i hela mitt liv blivit så fint och respektfullt bemött, ja, som den här gången. På egen begäran slipper jag allt vad morfin heter och mår som en prinsessa precis hela tiden! Så mycket vänlighet!! Det här är utsikten från salen vid åtta, halv nio på morgonen.

Samma eftermiddag, när pv hämtar mig från sjukhuset, ringer jag till friherrinnan och får en ren chock: det visar sig att Shejken har dött samma dag! Stor sorg förstås, men friherrinnan är ändå samlad och säger att hon på något vis har varit inställd på att så här kan det bli .., Shejken var ju ingen ungdom direkt. Bilden har några år på nacken. Nu är dom båda hundarna saligen hädangångna.

Någon dag efter operationen sätter jag mig vid datorn och skickar ett postens vykort (med det här motivet) till den fullkomligt underbara personalen på sjukhuset! Det är till den unge läkaren som bedövade så bra och förklarade och visade .., det är till anestesisköterskan som var som en ängel .., och det är också till kunden som visade sig arbeta på operation och hälsade så glatt när jag kom in i rummet som flööödade av ljus .,och det är - inte att förglömma - till den äldsta läkaren Olga (från Ryssland ursprungligen) som bistod vid bedövningen .., ja, allesammans får dom ett från hjärtat varmt tack! Fortfarande blir jag alldeles lycklig inombords när jag tänker på den sjukhusvistelsen. Och jag kände mig så  s t a r k!

Och i november besöker vi Skåne och där är en liten kille i sin morfars famn.
Så underbart roligt det är med eftersläntrare ..., detta att få barnbarn när dom två andra är tjugotvå och tjugo år gamla!

Någon vecka efter operationen kommer ett brev med posten.
Jag sprättar upp kuvertet redan nere vid postlådan och på väg uppför backen läser jag och känner mig  t o t a l t  tom invärtes. Det är som när sista slurpen i badvattnet rinner ut och allt jag upplever är en oändlig trötthet. Jag borde ju hoppa och jubla, men nej. Det är bara tomt.
Nu vet jag: det är som om jag hade legat i tvättmaskinen och under en längre tid centrifugerats på högsta varvtalet och så - tjopp - öppnas luckan helt plötsligt och man flyger ut på golvet.
Precis så.

När den värsta tomheten lagt sig lite, kokar jag potatis, - och linssoppa.

Och via Bokbörsen beställer jag en bok om konstnären Sven Ljungberg (från Ljungby).
Blir glad.
Sakta förbyts tomheten i tacksamhet och glädje.
Det blir vardag igen.

Någon av de sista dagarna i november, ja, då får Hilda och Patrik tillträde till det hus dom har köpt. Det ligger ganska centralt i Halmstad och från sängkammarfönstret skymtar havet.
Ett nytt liv - en ny tillvaro - tar sin början för dem.
Och det får bli novemberfönstret.
Ja, så var november månad 2019.

Kväller ....

Det blev en kort dag på jobbet - fyrtiofem minuter -, så lång (eller kort) tid tog för min rygg att tacka för sig. Och allt för att jag råkade stå framåtböjd över kassa 2 för att visa Lovisa hur man fixar en kundinbetalning! I flera dagar har ryggen knorrat och harry, som är såååå pilsk efter löptiken på andra sidan kustvägen, har varit hopplös att gå ut med; han har verkligen dragit och slitit och varit som galen och då har jag fått ha kopplet i vänster hand och liksom stödja höger sida av ryggen med handen.

Nåväl.
Ringde Philip från affären och frågade om han kunde tänka sig .., och det kunde han.
Jag krånglade mig in i bilen och lite klurigt var det att växla eller ta på sig bältet, men det gick.
Tog ytterligare några piller när jag väl var hemma (Harry var hysteriskt lycklig; han har ju haft oss båda hemma i veckor nu!) och jag lade mig raklång på soffan, med Harry vid mina fötter och en grön ullfilt från Klippans yllefabrik över hela mig, eller iaf till hakan.
Somnade.
Sov i någon timmes tid och vaknade .., då hade den värsta smärtan lagt sig.
Det var väl nån nerv förstås som kommit i kläm.

Bilden här ovanför får representera hur det kändes.
Krackelering.

Resten av eftermiddan och kvällen har ägnats åt läsning av boken "Osebol" - som snart är utläst - och jag tycker så mycket om den. Pv bjöd på hemgjord pytt-i-panna .., och ja, det känns bra alltsammans.

Det här skrivs inte för att få medömkan eller ja, ni förstår.
Det är nästan bra nu.

Några timmar kvar ...

... innan jag ska vara på jobbet, men jag hinner med att läsa om ännu några människor i den så totalt annorlunda boken "Osebol"!

Där berättar människor som bor i just värmländska Osebol om sitt liv, sina drömmar, hur det blev och inte blev och allt möjligt annat. Så mycket klokskap som ryms på många av sidorna. Så många levnadsöden!

Och bara att komma på själva idén med en sån här bok!
Foto: Per Larsson, Sveriges Radio.

Och Osebol i sommarskrud.
Foto: författarinnan Marit Kapla.

Här en länk till Sveriges Radios reportage om just boken och om själva Osebol.

Oskar Bergman ....

Igår eller i förrgår hade Bloggblad lagt ut en bild av en björkdunge på sin facebooksida och så ställde hon frågan vem vi kom att tänka på när vi såg björkarna? Hon tänkte själv på Lars Lerin och hans björkar.  Då svarar Ansa Messner att hon i sin tur tänker på konstnären Oskar Bergman och då - plötsligt - kommer jag ihåg denne för mig en gång i tiden så helt okände konstnär!

Jag hade nämligen stått i en bokhandel och valt bland olika konstkort - någon fyllde år - och föll då för ett motiv av en vårlig backe någonstans i vårt land och där var björkar och vitsippor och den som hade målat detta, det var just Oskar Bergman.

När jag läst kommentarerna hos Bloggblad, slog jag mig ned och googlade på denne O.B.
Ååå, så många - i mina ögon - vackra tavlor!
Nu kan jag kanske se att dom är betydligt mer ... naiva, kanske .., lite mer lättsmälta, men jag blir verkligen så glad när jag tittar på dem! Den här inramade låg ute på en auktion i december, men den missade jag förstås.

Här är ännu en.

Och ytterligare ett vårligt motiv.

Liksom denna.

Här är det konstutställning på gång .., till vänster Isaac Grünewald och till höger Oskar Bergman.

Ja, det kanske blir lite för mycket av det goda här .. ,men jag tycker ändå om hans konst.
Om jag t.ex låg i en sjukhussal, då är detta vad jag skulle vilja vila ögonen på.
Titeln på tavlan är "September i Vaksala" och Vaksala ligger i Uppland, om någon - mot förmodan - inte har full koll på den svenska kartan.

På Bokbörsen hittade jag den här boken som handlar om just Oskar Bergman och den beställde jag bums! Ska bli intressant att få lite mera kött på benen när det gäller O.B.
Och allt detta tack vare Bloggblads inlägg på facebook!
Tack Marianne!

Dagens mejl från Australien ....

I dag tisdag har vi soligt och 31 C och det verkar som om bränderna har lugnat ner sig, men alla bävar för torsdag och fredag då det lär ska bli 40-gradigt och blåsigt igen.

Jag har skurat fågelbadet och fyllt på nytt vatten - skatorna dricker men papegojorna verkar mest använda det som en swimmingpool. När det varit riktigt varmt har både Sophia och Luna (hundarna) ibland hoppat upp och lagt sig i fågelbadet.

Bilden har jag lånat från nätet.

September 2019 ....
en summering

I början av september letar jag en bild och hittar en annan.
Jag blir lika ..., nästan chockad varje gång jag ser den.
Inte undra på att jag hade ont!!

Så småningom ska jag få den högra protesen utbytt och då blir det nåt helt annat.
Jag har aldrig ont.
Kan röra benet hur som helst.

I början av september blir det premiär för den allra första cykelturen för lille Edvin, han som inte är så liten längre. Cykelhjälmen har han fått av sin morfar.
Och den inte så lille killen har börjat i förskola och plötsligt har Hilda mer än ett jobb, ja, nästan tre!

Den här månaden får Europapodden ny programledare - Claes Aronsson till vänster på bilden - och Susanne Palme (t.h och EU-expert) är med i nästan vartenda program och jag är överlycklig .., tycker att programmet har blivit sååå mycket bättre!

Minstingen i Skåne har i september fått börja i nåt slags baby-sim, där han får lära sig att inte bli rädd när han hamnar med huvudet under vattnet och allt sånt. I det skånska badrummet hänger hans badbyxor som får mig att bli såååå .., ja, så glad!

Och Maja visar hur babyvakten fungerar. Nu kan man sitta i vardagsrummet och ändå ha koll på om ens baby sover eller har vaknat. Han har vaknat. Där ligger han och jollrar för sig själv och vi ler.

Och när han är vaken får han ligga mot pv:s bröst och då har det gått flera timmar och den där lille krabaten är på gång att somna.

I september lämnar vi in väggklockan som en gång fanns i mitt barndomshem, ja, vi lämnar den hos urmakaren i Falkenberg - herr Glamheden - ty klockan har behagat insomna lugnt och stilla.
För ett par tusen kronor väcks den till liv igen och går nu som tåget.

Det blir en hel del inhopp i affären den här månaden och det tar tid att lära sig vart nycklarna går .., till vilken låda, men det fixar sig.

Till hamnen i Skallkroken kommer en dansk seglare som har köpt en begagnad båt och nu är på väg till Estland, men så blir det grundstötning utanför Haverdal och i någon veckas tid blir den här lite annorlunde mannen boendes i sin båt i sin båt och hur det egentligen gick med den där seglatsen, ja, det vete sjutton. Kom han någonsin fram till sitt hus i Estland?

En dag i september ska jag skoja med äldsta dottern och skicka ett meddelande på kinesiska till henne. Jättekul! Ja, det vill säga, tills jag inser att jag inte kan vända tillbaka och få svensk text!
Till sist lägger jag ut ett rop om hjälp på Facebook och en av dotterns bekanta - Peter Lundström - svarar nästan bums och blir en sann hjälte i mina ögon, ja, när han lotsar mig rätt och så, efter någon halvtimmes knåpande, är allt som vanligt. Stor lycka!

I september dyker den här bilden upp på Malåsidan och den gör mig så glad.
Det är Frida Lundström och min mamma. Hur gammal kan mamma ha varit här?
Femtiofem, kanske. Hon blev aldrig riktigt gråhårig och är här på nåt slags kalas.
Kanske fyllde Frida år? Och att hon är blind syns kanske?
En ask Marabou Paradis ligger på en hylla där bakom.
Och mammas äppelkinder har gått i rakt nedstigande led till mig.

I september har såväl pv, som min rödvitrandiga syster och min före detta man - alla har dom födelsedag den här månaden -! Ja, även den lurvige i Helsingborg.

Och Gerd och Kjell i Norsjö fyller förvisso  i n t e  år den här månaden, men dom åker till Grekland - till Samos - och i bergsbyn Manolates fångar Gerd det här fönstret. Gerd vet hur mycket jag tycker om den här ön, där jag en gång semestrat med såväl Emil som pv.

Det får bli septemberfönstret det!

Trettondagen ....

Då tar vi bilen och kör söderut, ja, inte långt ., fem, sex kilometer bara och pv släpper av mig i Särdal och själv kör han till Skallkroken och så möts vi så där halvvägs. När Harry upptäcker matte får han springa emot mig och jag vet ingen hund som springer så vanvettigt snabbt!

Ingen sol idag, bara dis och dimma.
Grått.
Sex grader varmt.
Nåja, vad är att vänta i januari?
Och februari kan bli väldigt vintrig, om vi har otur.

Såja, då är vi nästan framme vid hamnen.
"Det är inte  s ä k e r t  ... att jag ska doppa mig!" säger pv.
Då vet man, att då blir det inte av.

Sen hemåt.
Det plingar i min mobil och jag får förfrågan om jag kan tänka mig att arbeta onsdageftermiddag/kväll och jag svarar att det kan jag.
Och i morgon vankas middag hos Britt och Ecke i stan och på torsdag har jag tid hos tandhygienisten i Söndrum (inte långt från Halmstad).
Pv börjar arbeta i morgon, men då utan elever, dom kommer på torsdag.
Lördag har vi försenad lillejulafton tillsammans med Hilda, Patrik, Edvin och Mymmel.

Med andra ord: ovanligt späckat program för att vara i det här huset.

Dagens fönster ....

.... ja, det säger väl en hel del om hur ofta vi besöker biltvättar, ty när den här bilden kom alldeles nyss, fattade jag ingenting. Men i en biltvätt befann hon sig ju, dottern. AP.

Och så blev det dagens fönster.
Tack Anna!

Sånt som gör mig glad ....

Stellan Skarsgårds underbara tacktal för sin bästa biroll.
(filmen längst ner)

Och så Zlatan som idag kanske gör debut i Milan.
(Jag har redan bestämt mig för att skaffa biljett till nån hemmamatch i Milano!)

Ja, jag vet, många avskyr honom (friherrinnan, t.ex), men jag älskar den mannen!
Och jag avskyr surputtarna i Skåne som rivit statyn.

Nu blir det lång promenad mot Särdal och  k a n s k e   ett dopp i havet.
Kaffe i termos.
Fläskpannkake-leverans till friherrinnan som är krasslig.
Nu blir det lunch till henne och väninnan.

(Och det ska jag säga, att pv:s fläskpannkaka är legendarisk!)

Mejl från min syster i Australien ....

"Bränderna fortsätter att härja.  

På Kangaroo Island räknar man med att hälften av koalabeståndet har omkommit och en familj har förlorat sjutusen får. Hemska tider.

Och Portland (där hennes son bor) är på tre sidor omgivet av bränder, men som tur är så är de ca 2 mil därifrån. Varje dag får vi höra om omkomna människor."

//Kangaroo Island ligger ungefär tolv mil från Adelaide där min syster bor.

Augusti 2019 ....
en summering

Tycker jag om maj månad, så tycker jag lika mycket om augusti.
Då har allt lugnat ner sig.
Parkeringen nere vid havet är inte längre översållad av bilar.
Och Sigge hittar bästa sovplatsen i en korg nära komposten.

När jag hade moped körde jag ofta till Ugglarps Grönt och köpte härliga grönsaker.
Det blir inte lika ofta numera, men ibland så.
Vid kassan låg ett fat med hjärtformade potatisar.
Om man blev glad?
Ja.

Och det är där jag upptäcker den mest geniala varuavskiljare!

I augusti bokar vi bord till räkfrossan i Steninge.
Och så kommer tre vänliga kvinnor fram och pratar med hemköpskassörskan..
Tänk, vilket yrke att arbeta i butik!
Sååå mycket vänlighet man får ta emot!

Annat trevligt som händer i augusti .., vi får besök från Värmland, då Turtlan med sin käre M kommer på besök och slår till med övernattning! Sååå roligt! Vi tar dem till Falkenberg och pizzerian Lilla Napoli som numera är ett begrepp i Halland.

Fina dagar blir det förstås på stranden.

Här på väg till ett kvällsdopp, med Lill-Karin, den halvlånge maken till Eva och pv som gör sig till och låtsas allmänt skröplig, för nu ska det bli kappspringning till havet .., först i ... och som vanligt vinner Karin!

Eva tipsar om Jens Liljestrands bok "Mannen i skogen" - en biografi över Vilhelm Moberg - och jag säger att den ska jag låna på biblioteket (men det har jag förstås glömt!).
Älskar sånt här! Mobergs egna anteckningar i det som ska bli en bok.

Och det blir fler besök i Falkenberg; här på S:t Lars Kyrkogata där en ung man är i färd med att måla fönster, eller fönsterkarmar och spröjs.
Har ni vägarna förbi Halland, glöm inte Falkenberg!

I augusti ser det ut så här i vårt växthus. Det blir inte ens en tiondel så mycket tomater som året dessförrinnan, men paprika (som vi fått som skott från alltid så generösa friherrinnan!) får vi och på det hela taget är det ju vackert, tycker vi.

Augustifönstret kom från Benved (evainterrail på ig).
Så här skriver hon: "Kamerala villan i Mörbylånga. 

Det är Sockerbolagets före detta kontor som nu är renoverad till utställningslokal. 

Ha det!"

Och den här månaden tar jag min längsta simtur .., från "bryggan" i Skallkroken och så snett mot land mot stranden. 

Så var det med augusti.