Trappan i pensionatet.
I mörka natten grips jag av en slag inutioroskänsla som är förfärligt obehaglig.
Alldeles mörkt är det där ute och inte en människa syns till.
Eller hörs.
Allt är tyst och stilla.
Man kan inbilla sig att man är den enda överlevande människan efter ett kärnvapenkrig.
Det är väl nån slags ångest förstås.
Och med två timmars sömn i bagaget (från klockan tre och framåt tittar jag på SVT-play, det är dokumentären om det danska kungahuset ...) vinglar jag fram på cykeln och att arbeta i åtta timmar känns som en nästan-evighet.
Men det går förstås.
Lika stressigt idag som igår.
Det susar i mitt huvud.
När klockan är tre tar jag cykeln och svänger åt helt andra hållet, rakt norrut, till Jem & Fix, där det ska inhandlas laservattenpass till pv och av bara farten köper jag en lavendel i kruka till mig själv.
Eller till oss.
Det är sommar ute.
Varma, varma vindar som nuddar kinden.
Jag tänker på Emil och Emma .,. på Samos, Kefalonia och Kreta.
Och jag tänker på i sommar och nästa sommar.
Hjärtat blir varmt.
Och om en timme bär det av till ett annat land.
Landet Halland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar