torsdag 22 februari 2018

Mera från breven .....
(Jag inser att det här är ju kanske bara av intresse för mig, så jag förvarnar redan. Det här är ju såväl min blogg, som min dagbok).

Den 7:e juli 1980 skriver mamma ännu ett brev till sin lillasyster.
Då är min mormor begravd sedan någon tid tillbaka och mamma har uppnått en ålder av femtionio år och hade varit änka i tre år.

Mormor Betty.

"Kära Bisse!

Varmt tack för det långa värmande brevet. Mycket välkommet. Jag kan så innerligen väl förstå hur Du känner det efter mammas död. Jag skrev till Elisabeth, att när Ivar dog var det med förvåning jag konstaterade hur litet man känner sig själv och sina reaktioner.

Så länge mamma varit krasslig, så ofta vi trott att  hon skulle dö, så väntat det borde vara, men när det nu skett, så upplever jag det som om jag har stympats på något vis.
Elisabeth skrev att mina sista brev har varit helt utan inspiration, ja, jag har känt det som om jag har varit tom invärtes. Månne det ändå är så, att det finns trådar till vårt ursprung kvar i vårt innersta?
Jag har också, för första gången i mitt liv, känt ett behov av att sätta en blomma på en grav.



När mamma var 45 år sade Doktor Björkman till Haqvin att hon skulle leva högst fem år till. Hon hade så dåligt hjärta, sade han. Hon har levt nästan fyrtio år sedan dess!. Jag kan inte säga hur det kändes när Haqvin berättade detta för oss. Jag som var så rädd att hon skulle dö - som min pappa - så att jag, när jag var liten, band ihop mina fötter för att få ligga i hennes säng, ty då skulle jag i alla fall kunna kolla in om hon levde när jag vaknade på natten.
Hela min tid mellan 6 - 10 år var en enda skräck när jag rusade in till Margit på nätterna, efer att ha drömt att jag hittade mamma död.

Apropå Sunnansjö, ja, överlåt åt moster Hanna att ge mammas del till vem hon vill - om hon nu inte själv gör anspråk på den. Jag kan nog inte tillgodogöra mig denna gåva. Prata du med henne, ni kommer säkert på någon lösning till allas bästa. Det var vackert tänkt och värmer mitt hjärta, men som sagt, jag tror aldrig att jag blir riktigt bofast någonstans mera i mitt liv. Flyktig och ostadig skall Du vara, står det i Mosebok ...


Pappa, med sina mjuka och alltid så varma händer ...


Ja, Bisse. Jag har mött två människor med underbart mjuka händer; Mamma och Ivars.
Samma hur mamma rotade i potatisland eller grovjobb, så hade hon mjuka händer, något jag ofta sade till henne. Likadant med Ivar, alltid lena, mjuka händer.

I morgon ska vi åka tillbaka till PilcoMayo. Jag hade en hög med post som väntade mig. Elisabeth skriver ständigt att hon bor i "Paradiset". (Malå, alltså).

Hjärtevarmaste hälsningar från din syster Ann-Gerd.

2 kommentarer:

annannan sa...

Å Elisabet, de är ju helt fantastiska de här breven. Har du funderat på om de skulle kunna bli en bok?

Och jag tittar helt fascinerat på kartan över Argentina, detta stora land som spänner över så mycket. Och vilka historier det har. Jag letar efter namn jag känner igen, men det är ju ett så stort land och den del jag sett av det så förhållandevis liten, fast vi reste över 100 mil från Patagoniens kust till bergen vid gränsen mot Chile. Det enda namn jag hittar som jag känner igen är Trelew, på patagonska kusten. Namnet kommer från welshiskan, för där landade ett antal walesare på artonhundratalet (se tex http://www.historic-uk.com/HistoryUK/HistoryofWales/The-History-of-Patagonia/). Patagonien är så torrt och kargt jämfört med Wales, det måste ha varit väldigt konstigt och inte alls välkomnande.

Elisabet. sa...

annannan: ja, det är verkligen som en skattkista och jag får veta som mamma aldrig har berättat för mig. Det märks att hon skriver som till en lillasyster, helt annorlunda än brev hem till oss.
När vi åkte till henne, mötte hon upp i Buenos Aires. Sen blev det tåg hur många timmar som helst, stopp i Salta hos några bekanta malåbor (som i tropikerna, så vackert!), så buss till Tartagal där vi var någon vecka och sisdt av allt jeep rakt in i bushen till mamma.
Det var så oändligt vackert!! Och på mammas tomt växte alla möjliga fruktträd, i den för övrigt karga naturen med mängder med kaktusar.
Och nej, någon bok blir det nog inte. Inte som jag känner det nu i alla fall.