Och kortet är till min moster och hennes man och det är förstås mamma som skriver.
"Hej Bisse och co!
Hur står det till med herrskapet? Jag är i Salta med tre blinda barn (ur samma familj), deras lillasyster och far och mor + en moster som ska opereras för struma, stor som två apelsiner, på halsen.
Alla befinner sig nu på sjukhuset, men oj, oj, en så jobbig resa hit!!
Två av de tre blinda (9-8 år) kan inte gå, så man måste släpa på dem. Inte ville de släppa oss över gränsen till Argentina heller, trots att vi hade alla papper de i vanliga fall ska ha.
Nej, därför att barnen inte tycktes vara normala, så fick vi vända tillbaka till Yacuiba. Där blev det det tre dagars spring i 40-gradig värme. Till ny läkarundersökning, fotografering, till Argentinska konsulatet, springa och hämta mat från en restaurant (vi bodde ruffigt, men billigt på ett residencial), nya papper från Villa Montes med nattåget osv, osv.
Efter ett RÖRANDE RART brev från konsulatet, där de bad alla berörda parter ta hänsyn till familjens tragiska situation, släpptes vi över gränsen, men av en rosenrasande gendarm som slet papper i bitar och rasade ...
Arma karl, det var nog dagen efter för honom!!
Här är underbart vackert.
Som Ni vet är världen liten. Vi stötte på en jättetrevlig tandläkare från Luleå som varit här på en tandläkarkongress.
Kramar och hälsningar, Ann-Gerd."
5 kommentarer:
Vilket spännande och ovanligt liv din mamma levde. Det är väldigt roligt att läsa om hennes äventyr. Blir lite nyfiken på hur det kom sej att hon reste iväg?
Lena i Östersund: Hon blev änka vid 56 års ålder; hade arbetat som sjuksköterska i Malå i alla år, men tappade liksom styrfarten när pappa dog.Så träffade hon ett äldre missionärspar som letade efter en sjuksköterska - en ren slump - (men det trodde såklart inte mamma) och dom bedrev hjälpverksamhet i norra Argentina, alldeles vid Pilcomayofloden som - om jag minns rätt - var en gränsflod mellan Bolivia och A-tina.
Och det var inte särskilt beundransvärt - tyckte hon själv - och skriver hon om i ett brev som jag kommer till senare. Hon tyckte att livet tappade innehåll när pappa dog - och då var hon verkligen en självständig människa innan dess - och såg framför sig år ut och år in då hon bara jobbade och kom hem till ett tomt hus. Ren och skär egoism, skriver hon. Spännande också. Och väldigt mycket frihet.
Lena i Östersund: ja, hon var inte riktigt som alla andra mammor ,-)
Vilken intressant person din mamma verkade vara skulle jag skriva men det blev något annat. S kyller på de yttepytte små knapparna på mobilen.
Tack för att du svarade på min fråga.
Nu är det hög tid att sova så godnatt!
Skicka en kommentar