torsdag 22 februari 2018

Ett baklängesbrev .....

Det blir lite hipp som happ ., jag ska sortera denna bunt senare.
Här ett brev skrivet någon månad innan min mormor dör.
Mamma skriver återigen till sin lillasyster.
I början av brevet märker jag tydligt att mamma är trött och även besviken över den bristfälliga kontakten med syskonen, men ingen av dem är intresserad av att sitta med penna och författa brev till och det kan ju inte ha kommit som en överraskning för mamma). 
Gunvor som nämns, är även hon syster till mamma, född som förstabarn i mormors andra äktenskap - Lisbet är nummer två - och Gunvor är även mamma till den flitigt vävande mellansystern.



"Puntana den 16:e mars 1980.

Kära Bisse och co!

Hjärtligt tack för brev n:o 3.
Det är nog bäst att Du håller reda på räkningen, så du inte överanstränger Dig. Men mycket roligt så länge detta varar. Fick brev från Gunvor som säger att mamma klagar på att ingen skriver. Förstår, att denna någon är jag. I alla fall så sände jag brev till henne i veckan när vi var upp till Tartagal. Själv hade jag väl ett 15-tal brev att hämta. Men så är jag också en flitig brevskrivare, något som jag tror är en absolut förutsättning för att brev, det är ju  att själv sända några.

Mamma som delar ut medicin och annat till indianer i bushen.

Vägen upp till Tartagal var nu inte den bästa vi åkt någon gång. Sjutton timmar tog färden upp.
När vi kom till det värsta surstället som vi absolut inte skulle ha tagit oss över, si då ..., efter cirka 15 minuter, kommer en traktor som var på väg att hjälpa en bil som suttit fast från fredag till tisdag!
Det blir en oerhörd påfrestning för bilarna när de ska kränga genom gräsliga gropar, köras genom formliga dikbildningar - så där så de hänger på underredet både nu och då.



Nerresan gick dessbättre på bara elva timmar, men även då fick vi traktorhjälp över det stället vilket vi absolut inte skulle ha tagit oss över själva. Bara en enda lervälling med hemska gropar i!
Den traktorn var på väg ner för att hjälpa en bil som suttit fast de två dygn vi varit i Tartagal.



När vi skulle ner igen var vi ett femtontal personer på flaket, tillsammans med bensinfat, stora säckar med mjöl, brödpåsar, gasoltuber med mera. Jag log i smyg, när en ung fröken klev på och försiktigt borstade bort lite jord från sina långbyxor. "Vänta du lilla vän", tänkte jag.
När vi elva timmar senare kom fram, var hon, såväl som alla vi andra, bara jord och smuts. Hon var vit av skräck när bilen krängde så vi tumlade om varandra, men innan vi var här nere så hade hon morskat upp sig. Hon skulle arbeta som lärare i en by några mil härifrån.

Själv satt jag och tänkte på det förunderliga i att jag över huvud taget fanns med på detta flak.
Aldrig hade jag väl någonsin fantiserat om att en dag sitta inklämd på ett lastbilsflak nere i Chaco, bland bensinfat, indianer och crioller, men jag kände mig lycklig.
Ingen jäkt. Ingen stress.
Vi kommer när vi kommer; alla tålmodiga och lugna.

Jag har alltid med ett extra förråd av bröd och kläder, ty det är alltid några utfattiga som inte haft råd att köpa detta för resan, och ofta är ungarna utan skyddskläder när det regnar.
Då känns det meningsfullt att vara medresenär och kunna erbjuda bröd och kläder.

Ha det nu så gott med Din lille dotterson och dina barn och din fine Örjan. Klart att jag ber för er alla. Till sist de innerligaste hälsningar från er bortlupna syster, moster och svägerska.

Ann-Gerd."

4 kommentarer:

Babsan sa...

Underbar läsning😘

Elisabet. sa...

Babsan: tack! Det tycker jag med, men det är ju inte underligt.

Turtlan sa...

Men hur hamnade hon just där i den delen av Argentina? Inte resan dit alltså utan valet av plats?

Så beundrandsvärt!!!

Elisabet. sa...

Turtlan: hon valde inte; hon träffade ett äldre missionärspar som letade efter en sjuksköterska - en ren slump - (men det trodde såklart inte mamma) och dom bedrev hjälpverksamhet i norra Argentina, alldeles vid Pilcomayofloden som - om jag minns rätt - var en gränsflod mellan Bolivia och A-tina.
Och det är inte särskilt beundransvärt, tyckte hon själv och skriver hon om i ett brev som jag kommer till senare. Hon tyckte att livet tappade innehåll när pappa dog - och då var hon verkligen en självständig människa innan dess - och såg framför sig år ut och år in då hon bara jobbade och kom hem till ett tomt hus. Ren och skär egoism, skriver hon. Spännande också. Och väldigt mycket frihet.