Projekt Gästrummet ..

Ett mer dumt ställe att ha en väggkontakt på, kan jag inte tänka mig.
"Det fanns här från början ...", förklarar pv.
Och sigge nilsson, han älskar att ligga här inne i ugn och ro.

"En byrå som inte är så djup, det skulle vi ha hittat!" säger jag till pv.

Och det kollas på www.ikea.se, men se alla byråer är djupare än vad jag har tänkt mig.

Men så kommer jag ju ihåg att i hallen står redan just en byrå och den är visserligen betsad i någon slags blågrå nyans - som numera inte är någon färg alls -!, men ändå.

Perfektamente!

Och den vita lackfärgen får åter träda i tjänst!

Persiennen är av trä.


"Kvarnbyserier" är en samling med olika tecknade serier.
Där medverkar bl.a. min systerdotterdotter Nathalie med sina alster.
Intill Kurre lutar sig mina absolut favoritböcker, alla kategorier.
Frank McCourts "Magistern" & "Ängeln på sjunde trappsteget".

Såväl ekorren Kurre som herr Prickigt Djur, får agera bokstöd.
Var fru Prickigt Djur har tagit vägen, begriper jag inte.
Måhända har hon tröttnat på hylltillvaron .., sagt tack och hej till sin make .., och blivit ensamseglare?



Ytterligare två lådor ska målas, men färgen tog slut.
Och ja, runt knopparna ska det också målas vitt.



I mångt och mycket har vi olika smak, men se pv:s lampor ..., å, jag älskar dem!
Läslampan är tillverkad i nån slags plåt och ger ett sååå mjukt och vackert sken.


Taklampan är också den ett fynd från förr.
Taket är vitt, inte alls brunt som på bilden.



Och igår hittade vi ju den fjärde konsollen, så nu ska sista hyllan komma på plats.

Härligt!

Det här rummet med alla böckerna, det gör mig så g l a d.

Verkligen en utsikt ...


Hos Gunnar på Facebook hittar jag detta.

Och jag nästan kräks.

Någon gång i augusti 1991 ...

AP.

... reser jag, tillsammans med den här fräkniga madamen, hon som här på sidan går under signaturen AP (annapanna) till England.

Hon är då femton år och detta är första gången någonsin som vi ska semestra tillsammans, bara hon och jag.

En trettiosjuårig mamma och hennes tonårsdotter.

Det blir båtfärd från Göteborg till Harwich .., det blir ett par dagar i London och därefter tåg västerut, till idylliska Lyme Regis i grevskapet Dorset, där vi har fått låna ett helt hus av goda vännerna Mark och Monica.



Det är ..., ja, det är precis som att komma hit.

Där vimlar av gamla hus av sten .., där är blommande hortensia .., och mjölk på flaska.


Lyme Regis.
Minns jag rätt, så spelades delar av filmen "Den franske löjtnantens kvinna" in här.

Och från sekund ett känner jag en sådan total förälskelse i det här landet med alla vänliga människor som vi möter .., från busschauffören som, efter några dagar, hälsar så artigt ("hello love!"), till den där känslan av att .., ja, vara välkommen.


Anders, 5 år.
Bilden togs samma dag som vi äntrade båten till England.
Vi hade då varit ute i den bohusländska skärgården tillsammans med barnens faster och farbror.

Medan den fräkniga och jag själv är i England, har ättapjötten och hans pappa åkt vidare till Danmark, till goda vänner på Jylland.

Aldrig har jag varit ifrån honom under så lång tid, nästan två hela veckor!



Och under en av de sista dagarna i Lyme kommer ett vykort med posten och där har ättapjöttens pappa skrivit och berättat om deras lillsemester på Jylland och om och om igen läser vi vykortet och det känns som om hjärtat ska gå sönder av saknad!

Nu, nästan tjugo år senare, är det ett annat liv.

Den lille lintotten har blivit en man på tjugofyra år och storasystern med alla fräknarna, hon är trettiofyra .., och mamman, hon som blev så rörd över vykortet, är femtiosex.

Men vet ni .., att nu ska den mamman ännu en gång få susa iväg till England!

Jo, för nu har äldsta dottern, hon som kallar sig Dr Böhlander, bjudit sin mamma på några dagars vistelse i London!

Oh, yes!

En torsdag i slutet av november, klockan 18.15, lyfter British Airways-planet från Arlanda och fyra dagar senare bär det av hemåt igen!

Dr Böhlander, hennes väninna med mamma, och så jag själv.

Jag har redan nu förvarnat de shoppingglada damerna att shopping är min absolut sämsta gren, men jag kan ju gå omkring och fånga vänsterhänder och titta på människor och skriva vykort, medan dom lättar på sina plånböcker.

Ska det bli roligt?

Oh, yes! hälsar mrs Nilsson, ja, så står det nog på biljetten.

Måndagsfönstret ...

.... kommer från den rara fönsterfångerskan i Skellefteå.

Från ellem.

Kväller ...

... och det är dags att se till båten, den som ska heta "Mojan".

Det blir till att ösa vatten.

Och tänk, jag gillar hjulbenta män!

Eftermiddagssol ...

... i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Orsak och Verkan ...

Orsak: Ivan, en blind och innerligt älskad lillebror som dör ung.
Hans storasyster sitter längst uppe till höger.
Ivan själv längst till vänster.
Och precis som på alla bilder som finns av honom, tittar han snett ner till höger.

Genom hela min uppväxt hörde jag talas om denne min mammas lillebror ., om sorgen över hans blindhet och alla epileptiska anfall.., om hans tid på Tomtebodainstitutet i Stockholm - så lååångt hemifrån fjällvärlden som man kan tänka sig - och familjens ångest över vem som skulle vinka av honom vid bussen, han ville ju vara hemma .., och sedan .., tiden på Umedalens sinnessjukhus, ja, allt det gör att jag skulle vilja plocka upp honom från graven, få honom hel igen och sedan .., å, att få berätta hur mycket han kom att betyda och jag skulle vilja hålla honom mot bröstet och säga att hans liv inte var förgäves och tänk, om det hade fått bli annorlunda!



Verkan: en storasyster som en gång hade en blind lillebror, ger sig iväg och frivilligarbetar i Bolivia.

Det som ligger henne allra varmast om hjärtat, är att ta synskadade patienter till ögonläkaren.

Från Zeiss i Sverige har hon som en gång hade en blind lillebror, fått (läs: gull-bett och blivit bönhörd ..) ett ögonmikroskop värt hur mycket som helst och ögonmikroskopet hamnar, tillsammans med annan medicinsk utrustning, i en container som fraktas med båt från Sverige för att så småningom hamna hos en ögonläkare och många är de synskadade som därefter får hjälp till ett bättre liv.

Ett härochnufönster ...

... från madamen uti Värmland.

Söndag ...

Så är det då dags.
Och återigen tänker jag att ..., å, vilken gåva att få vara född i det här landet, ett land där jag inte riskerar att få ett skott i pannan för att jag lämnar min röst - eller röstar på "fel" parti -.



Som vallokal används det nuvarande församlingshemmet i Eftra.
Sedan en tid tillbaka är huset till salu och jag står och funderar om man kunde driva vandrarhem just där?
Eller pensionat?
Utanför vallokalen står en kvinna och samlar in pengar till Bengt Westerberg Röda Korset.



Behövde man visa legitimation i Malå?
I Österporthallen hände det att någon sa ..."jaha, är det du .., är du ledig idag Elisabet?"
Nu är det andra tider.



En av valförrättarna, han som sitter närmast dörren och ger oss kuverten, visar sig heta Kristoffer med k och han förklarar att detta kan vara såväl första som sista gången jag röstar i just den här lokalen, ja, den är ju till salu.

Medan pv ägnar sig åt röstandet, står jag och småpratar med herr Kristoffer.
Människor kommer och går .., bakom tre gröna skärmar ser jag benen på några kvinnor.



Alldeles utanför församlingshemmet ligger Eftra kyrka som i mina ögon är så underbart vacker!
Och tanken slår mig, att om jag dör och fortfarande bor i Stensjö, är det förmodligen här jag kommer att begravas.


Står man här upppe, har man en bedårande utsikt över dalen.



Från bilradion hörs prat om valet och procent hit och dit.

Ja.

För somliga spelar det nog inte längre någon roll vem som vinner valet.

Allt är förgängligt.


Att förpackningens utseende kan locka till köp, stämmer i alla fall på mig.
Det här tycker jag är ett exempel på just det.

Efter röstandet åker vi till Falkenberg, till Coop Forum, och handlar.

Det visar sig vara en jättestor butik och det blir småprat med en av de tjugofem anställda, en kvinna i min ålder som tycks så rar.

"Hur är det .., ni behöver ingen kassörska ..?" säger jag.

I kassan sitter en annan kvinna i mogen ålder .., kvinnan ler vänligt och jag tänker att ..,"åå, här skulle man nog ...!"



På hemvägen väljer pv att svänga av mot Boberg och vi kommer till Hallarna där Susseån kommer bruuuusande!



"Undrar om det inte att det var här som Gunnar kom paddlande med sin kajak i somras, fast då var det ju mindre vatten där ..?" säger pv.

Sist av allt svänger vi in till bonden och köper ett flak ägg för 45 kronor och ett av dem dråsar i golvet inom loppet av en timme (pv) och nu är röstandet överstökat och i eftermiddag tänker vi fira valet (ja,man kan ju i alla fall fira att man har möjligt att göra sin röst hörd ...) med att gå ut och äta middag i Steninge.

Klockan 17.00 slår vi oss ned vid ett bord i Göstas Café, som numera heter nånting annat.

Nära havet är det i alla fall.

Ajöken, sa fröken.

Söndagmorgon på pensionatet .. blir plommonmarmeladtillverkning (ja, det tar aldrig slut! vi kommer att kunna äta pl.marm-10 i minst ett par års tid ...), härlig frukost med uppvärmda scones .., sigge nilsson som hoppar upp på stolen intill mig och otåligt väntar på sin dagliga ostskiva .., pv som läser GP .., våldsam blåst här utanför .. och snart dags att åka och rösta i Eftras församlinghem, åtta kilometer härifrån.

Dagens fönster ...

... speglar sig i den nytvättade bilens rutor.

Det ni.

Klockan 22.00.


pv som har varit igång hela dagen - och just nu pysslar med pl.marm.-10 -

han börjar tappa farten

ja, han är rentav trött

men ...

hon som har vilat på soffan Ektorp i eftermiddag

den madamen börjar nu piggna till

med kärlekslivet blir det lite si och så

när man är i otakt

Kväller ...

En annan slags fisk, nämligen den som simmade i Turkiet.
Då, i ett annat liv.

Stekt fisk till middag och jag, som inte sovit mer än tre timmar natten mot idag, är förbi av trötthet.

Iklädd anorak och en filt över mig (och ändå är det som arktisk kyla i märg och ben!) ligger jag på soffan Ektorp och tittar förstrött på Kunskapskanalen, ett program om Alhambra, allt medan pv telefonsurrar i evigheters evighet, amen.

Det rister i huset av blåsten.

Mellan varven tittar jag in i lilla gästrummet och känner ett il av glädje över att det blev så bra och över återkomsten av alla mina böcker och bilder.

Det är som om jag - först idag - verkligen har flyttat in.

Från radion hörs nyheter.

I Afghanistan har människor skjutits till döds.., det är Sifo hit och procent dit .., och pv, som har lagt på luren, letar reglar - han knackar på väggen i gästrummet och letar bra fästplats för den fjärde hyllan, ja, tänk, så olika är våra liv, att allt medan vi letar reglar och tittar på Kunskapskanalen, har andra människor - just idag - förlorat livet .., och hos Anna i Sheffield läser jag om påvens välsignelse och att den gör henne varm i hjärtat.

Hullerombullerlivet.

Just så.

Sakta ....

... men ganska så säkert .., tar lilla gästrummet form.

Först målades väggar, tak och lister.

Och nu har tre av fyra hyllplan kommit på plats och hittar vi bara den fjärde konsollen .., så är den biten avklarad.
(På bilden endast två och på de två nedersta hamnar böckerna från Jan och Mian. Och ja, jag ska ställa alla böckerna i fin ordning sen, när allt är klart.)

Persiennen i trä (från Ikea) är precis på gång att sättas upp och sedan återstår bara småsaker.

Några krokar på väggen .., Andrew Wyeth-tavlan ska komma på plats .., jag ska hitta tyg till kuddar och så ska det stora bruna skåpet få flytta till garagets innandöme.

I takt med att bananlådorna töms på böcker hittar jag allt möjligt.



Ja, men titta, där är den lilla naturdagboken som är så ljuvligt illustrerad av Marjolein Bastin, och med dom filuriga texterna översatta av Gun Wanders.

Som jag tyckte om den lilla boken!

Och jag hittar vännen Tomas bok om Figeholm - den tackar jag återigen för, Tomas - och där är Harriet Hjorths "Blomstervandringar" och inte att förglömma Europavägboken med kommentarer i kanten från bilsemestrar i Frankrike och södra Spanien.

Det kommer att bli ett fint litet gästbibliotek det där.



Så här kan en teckning av Marjolein se ut.
Där är ofta många små fåglar.

Och medan jag plockar upp det som kommer från mitt tidigare liv, tänker jag på hur mycket det betyder -åtminstone för mig, men troligen för alla - att i ett nytt hem, ett som sedan länge är inbott, känna igen sin egen personlighet.

Lördag ..

Och det råder närapå storm i landet Halland och hela natten har det känts ungefär som om man har befunnit sig vid relingen på en båt, så våldsamt har det dånat från väster!

Sömnen, den höll sig - trots att jag lockade och pockade - effektivt borta.

Vid fyratiden gav jag upp .., letade fram en bok (tack mian och jan ., det blev en Michael Conelly), tände lampan .,. drog pElle lite närmare mig och började att läsa.

Jag skyller allt på kaffet i gårkväll.

Eller den våldsamma blåsten?

Och på den ännu irlandsgröna gräsmattan ligger drivor med nedblåsta plommon.

Dagens fönster ...

.... kommer från Pershyttan och ni kommer inte att tro era öron när jag säger att det är Ulrika som har varit i farten med fönsterhåven, men så är det.

Hon borde snart få fönsterfångarmedaljen av största storleken.

Upphittat ...

En gammal Svenska Journalen dyker upp när jag letar efter annat.

Och jag står där och bläddrar och smajlar för mig själv.

"Får jag bjuda dig på ett ben ..?"

Ååå, mamma i ett nötskal.

Kvällens tulpan ...

.... till alla partiledare - oavsett färg -, för den ytterst sansade valdebatten ikväll!

Å, jag är evigt glad att jag föddes i Sverige och inte i Afghanistan, där man kan skjutas på fläcken om man är kvinna och går till röstlokalen .., ja, om man är man också .., och där rabiata talibaner bestämmer hur livet ska vara.

Vilket härligt land man lever i!

Vilken frihet vi har!

Och vilken ynnest att rakryggad kunna gå in i en röstlokal och lämna sin röst.

Gud som haver ...

"Och så, när bildörren öppnades, satt han där och riktade sin pistol rakt emot mig", säger den unge mannen som nu är polis.

På kvällen ber hans mamma aftonbön.

Gul och röd och vit och svart .., gör detsamma har han sagt!


Att mångfald berikar, det blir man helt övertygad om när man klickar sig in hos Olga.

I Tensta.

Här.

Födda ...

en liten blogg

närmare bestämt ...

på BB någonstans i Värmland.

Också en insikt ...


Vi är tiotusenåttahundra arbetssökande i landet Halland.

Man kanske skulle ta tåget till Göteborg nästa vecka?

Och så ett ....

.... lördagsfönster från Grythyttan.

Ulrika höll i fönsterhåven.


Ps. Jag ser att Vän av ordning ... (jo, jo, det vet man nog vem det är - en mig närstående herre -) har meddelat att man måste följa fönsterlagen som säger att rätt fönster ska vara inne på rätt dag.
Men nu är det ju så att jag gör som jag vill .., och om lördagsfönstret kommer på en fredag, så får man ta det som en bonus. Så det så. I morgon kommer kanske ett fredagsfönster. Man vet aldrig. Ds.

Ni som tittade på ...

Och pv:s brorsdotter Kajsa, hon kunde ju spela duett-dragspel med mannen till höger.

... dom där schangdobla och ytterst sångglada herrarna från Rumänien, ja, igår alltså, ni såg kanske hur fylld kyrkan var.

Det som slog mig var att ingen tycktes ryckas med i sången!

Själv kunde jag omöjligen sitta stilla .,. det spratt i hela kroppen, jag längtade efter att dansa!

Idag hittar jag damkören i samma församling.
(Nej, när jag tittar noga ser jag att där är några män med också!)

Nu är det ingen inspelning med publik minsann, nä, den här kören får sjunga för sig själva.

Och även om det är uschlig kvalitet på filmen, så blir jag ändå glad.

Och jag tänker att om jag någon gång gifter mig eller ska fira stort kalas, då skulle jag gärna vilja kontakta den där församlingen och fråga om dom inte har lust att uppträda på den festen?

Vilken glädje det skulle bli!

I alla fall för mig.

Här och nu i landet Halland ...

Jag tittar ut genom fönstret och upptäcker att södra Sveriges mest energiska människor, dvs, Gun och Göran, städar bilen.

Klockan är kring halv 9 på morgonen och då har dom säkert hunnit promenera någon mil innan städandet tog sin början.

Imponerande!

Själv har jag just ätit frukost och diskat bort.



Och under gårdagkvällens jakt efter passet, rotar jag igenom diverse flyttlådor.

En glad mamma, fylld av sprittig energi, tjoppar upp och ramlar på golvet.

"Men hej på dig du, mamma!" säger jag.

Bilden togs i Bolivia.



Och de allra första vykorten från hennes tid i Sydamerika ligger bland div.bilder.

"Här sitter pussen" .....


Gustav Sandström.
Närmaste granne när barnen var små.
Ingen var så snäll som farbror Gustav.
Och en liten Anna - som bara var halvåret när hennes morfar dog - brukade sitta intill Gustav på trappan där ute mot gatan och Gustav stoppade sin pipa, rökte och filurade .., och Anna hängde honom troget i hälarna.
Det var Gustav som lärde henne snickra med riktig kniv.

På ett annat vykort skriver hon följande:

"Kära Lilla Anna!
Hjärtevarmt tack för de fina korten och för gratulationskortet med kissekatten.
Så duktig Du är att skriva och teckna! Här är så kallt att mormor är stelfrusen ända in i själen.
Hoppas att Ni har riktig sommarvärme därhemma i Malå, så Du kan bada och ha det skönt nere vid sjön.
Så hjälper Du väl farbror Gustav med att sköta om blommorna, och att sitta och hålla honom sällskap på trappen.
Hälsa till tant Ann-Britt och farbror Gustav.
Kramar i mängd från Mormor."



Och när allt annat försvinner, så är det ju närmast att betrakta som ett mirakel att två avlånga vykort från 1979 ännu finns kvar.


Småtöserna Gunvor och Lisbet i likadana klänningar och skor.

Och bland brev och diabilder ramlar det här ut.

Åååå, där är min mormor Anna Fransiska Elisabet, allmänt kallad Betty Bergman.

Längst bak står barnen i första giftet: Margit (som var synsk), Ivan (som dog i 20-årsåldern, blind och den som nog bidrog till att mamma kom att satsa alldeles extra mycket på blinda bolivianare ..) och så en allvarsam mamma Ann-Gerd i sjutton, artonårsåldern.

Och så småttingarna i främre raden: morbror Olaf i mormors knä .., moster Gunvor (som skulle bli så kreativ och konstnärlig, glad i blommor och djur och mamma till bland annat den här synnerligen energiska bloggmadamen ..) och längst till höger lilla goa Lisbet som sitter i Haqwins knä.

Under hela min uppväxt trodde jag att denne snälle man även var min riktige morfar.

"Den bäste styvfar man kunde få!" sa alltid mamma om denne Haqwin.



Några år senare ser det ut så här.

Då är den övre raden betydligt gladare än den nedre och Ivan tittar fortfarande åt fel håll och morbror Olaf vill hellre sitta hos pappa än hos mamma.

Och mamma Ann-Gerd har tydligen återfått aptiten.



Och tänk, så det kan bli!

Den här bilden upptäckte jag i en kalender vilken inhandlades i Dikanäs i fjolsomras.

Vilken underbar bild!

Längst till vänster står - som jag har förstått det - min riktige morfar, Erhard Westerlund, som skulle leva i ytterligare några år (han dog 30 år ung ...) och till höger om honom, Haqwin Bergman, just det, han som skulle gifta sig med änkan Betty Westerlund.

Så litet man vet om man som väntar här i livet!

Och tänk, en sån härlig släktträff en helt vanlig fredagmorgon!

Fredagsfönstret ...

.... kommer från den rara ellem i Skellefteå.

Och jag som älskar humle .., ja, jag bara njuter.

Håll med om att det är hur vackert som helst!

Då och nu ...

Paketet från Berit.


Och det blir kväll och jag klickar in på mig hitta.se och hittar telefonnumret och efter ett bra tag svarar hon i telefonen.

Det är Berit, hemifrån-Berit, hon som skickade den där helt underbara boken om den siste bonden i Tämmesboda.

Berit, ett år äldre än min äldsta dotter och före detta arbetskamrat till mig.

Det är evigheter sedan vi surrades vid, kanske femton år?

Men så förunderligt är det ju, att med vissa människor är det bara att ta upp tråden och fortsätta samtalet, ungefär som om man bara har gått tagit ett glas vatten under tiden.

"Vet du, jag brukar tänka på dig ibland Elisabet, hur du lärde upp mig på Ica i Malå (det har jag inget minne av alls ...lärde jag upp ungdomar där?), ja, du sa att hur viktigt det var att ha ögonkontakt med kunderna och sånt ...", säger hon och då blir jag så full i skratt och kommer ihåg hur töserna på Ica i Ystad brukar skoja om samma sak .., så där hur jag hela tiden brukade förhöra dem när dom var nya i affären, ja, om vi satt mitt emot varandra .., och hur jag då om och om igen frågade vilket plu-nummer Athena Citron 6-pack hade eller Athena naturell halvliters .., eller pappersbalen eller en hel back läsk.

Berit låter lika glad som förut och det blir mycket skrattprat och jag frågar hur det är med hennes bror, han som var så trevlig, och jag frågar också om hennes föräldrar är i livet?

"Jodå, det är dom",

"Få se .., vad heter din pappa nu ..., säg bara första bokstaven .., fast vänta, han heter Kurt, va?"säger jag.

"Nä, men det är nära .., Hans heter han ...", svarar Berit och hur man kan tycka att Kurt och Hans påminner om varandra förstår jag inte, men Berit säger att det är ju fyra bokstäver i båda namnen och lite lika är dom allt.

Och vi pratar om människor som inte längre finns kvar i livet och såna som man tyckte så mycket om och en av dem är Carl-Olof Sjölund.

Och det blir prat om hur det kändes att komma hem, då .., i fjolsomras ., och hur livet är här nere i landet Halland och om hennes tillvaro, med eget företag och politiska uppdrag.

Sånt.

Ett härligt samtal blir det.

Efteråt är jag alldeles sprittig.

Och kom ihåg .....

.... A day in life .., Turtlegirl, alltså ..., har lagt ner sin blogg.

Men hon återuppstår snart.

Promenad till posten ...

Nu står även mitt namn på postlådan.
Elisabet Nilsson.
Ja, det känns bra.

Idag kom med posten ännu-en-gång-ifyllda-arbetsgivarintygspapper från f.d. chefen i landet Skåne.

Åååå, så glad jag blev och ååå, så snabb han var med svaret!

Att det är krångligt med a-kassehandlingar när man - som anställd -har varit sjukskriven, det är en sak, men frågan är om det inte är snäppet värre att vara arbetsgivare?

Oj, oj, oj vilka uppgifter som han eller hon ska plocka fram!

Nu bifogade jag ett brev till a-kassedamen i Jämtland där jag berättade om känslan när man får myndighetsbrev som påminner om tonen, ja, den där barska, som fröken Hedvig hade i småskolan.

Har man, i hela sitt vuxna liv, troget betalat sin a-kasseavgift, så tycker jag att man borde bli bemött med vänlighet, rent av med respekt.

Det borde finnas ett annat tonläge när brev skickas till sökande.

Känslan är att man står med mössan i handen och bockar och ber.

Så tycker jag inte att det ska vara.


Och grannens vackra spaljé som blåste sönder för en tid sedan, den är nu reparerad.
Helt övertygad är jag att herr och fru Granne är södra Sveriges mest energiska människor.

På väg ner till postlådan kände jag värmen från solen och även om det blåser friskt, är det som ett annat liv när det är högtryck.


Grannens tomt.
Gräsmattan är som en golfbana.

Regn och grå himmel, skickar i alla fall mig, rakt ner i backen.

Bodde jag i ett land med regnperiod, då hamnade jag nog på psyket.

Nu ska jag sjunga vidare med dom schangdobla herrarna.

Sånt gör mig glad.

Lycklig, rent av.

Och jag tänker på Anna som på mormors begravning, när vi hade sjungit "De komma från öst och väst" - bara för mamma - gullbad ...,"kan vi inte ta den en gång till?!"

Det var precis vad vi gjorde.

Vi sjöng den en gång till .., ännu högre!

Och nu ska jag sjunga med här.

Ni från Malå som tittar in här och läser, tycker ni inte att mannen näst längst till höger av sångarna. påminner om den rare Greger Lycksell?

Vi som var med ....

Nån slags bakvänd ålderstrappa får den här bilden illustrera.

Och tack Agnetha som skickade detta!

Jag har skrattat gott och härmed förlängt livet med minst ett år.


Det är andra tider nu ....

1960- talet

2010- talet

Ville ha en BMW

Vill ha ett hyggligt
BMI

Slog runt i en hippiekula

Behöver en ny höftkula

Rolling Stones

Njurstenar

Blev kallad till rektorsexpeditionen

Ringer till
rektorsexpeditionen

Klarade körkortstestet

Klarar syntestet

Rökte gräs

Rensar ogräs

Krossa systemet!

Uppgraderar datasystemet

Hårdrock

Hård mage

Fri sex

Sexfritt

Trimmade bilen

Får allt fler bilringar

Surt godis

Sura uppstötningar

Sjöng protestvisor

Behöver tandproteser

Vaken till 5

Vaknar 4

Hår på bröstet

Hår i näsborrarna

Hängde på disco

Det mesta på kroppen
hänger

Kollade 'Den sista färden'

Ringer efter färdtjänst

Rockband

Bråckband

Solade naken

Ligger påklädd under
parasollen

Brände flaggor

Bränner CD skivor

Ute och röjde

Hemorrojder

Rödstrumpor

Stödstrumpor

Ville resa till alla jordens kontinenter

Vill ha hjälpmedel mot
inkontinensen

Fick recept på p-piller

Får recept på sömnpiller

Känns livet trist?

Skutta hit.

Nästan som asiaten ...
(För yngre bloggvänner som inte känner vid "asiaten" .., finns förklaring här.)


Utbrottet hade sin början i Södermanland.

I Stockholm.

I lördags hade epidemin susat iväg söderut och ett klart utbrott kunde skönjas i norra Skåne.

Och nu, nu har sjukan spridit sig till Västmanland, ja, till Nora.

Vill ni gå på bröllop?


Vill ni titta på bilder så vackra och sinnliga så man nästan inte tror att det är sant?

Det vill ni?

Ja, men klicka då här.


(Ps. Kom ihåg att bloggvännen Turtlegirl har lagt ner sin blogg i en liten ask. Hon kommer snart igång med en ny en. Ds.)

Igårkväll ...

... när jag surfade runt och letade efter nånting helt annat, ramlade jag på detta.

Och jag klickade så där lite förstrött och satt sedan här och loooog.

Det här skulle min mamma ha älskat, tänkte jag.

Och jag kom ihåg när mamma bodde på Ejdern och var bortom all räddning och så kom några rara människor och spelade och sjöng andliga sånger för dom boende .., och när jag tittade på mamma, såg jag hur tårarna rann likt en liten bäck nerför hennes kinder.

Alla hennes ord och möjligheter att uttrycka sig var som bortblåsta, men musiken väckte känslor till liv inom henne.

Det var vad jag tänkte på när dom här schangdobla och bredaxlade herrarna började sjunga.

Och till dig mamma, om du kan läsa det här: här skulle du minsann ha tyckt om att sitta och klappa i händerna!

Och det här!

Ja, det skulle förresten jag med ha gjort.

Tyckt att det hade varit trevligt, alltså.

(Och jag sitter och funderar vad det är som gör att jag blir så lycklig av sån här musik?
Undrar just om herrarna är från Rumänien .., ja, vad vet jag?)

Flyttanmälan ...

Bara så ni vet .., så har Turtlegirl (A day in life) lagt ner sin blogg, men ..., likt Jesus kommer hon att återuppstå, om än inte på tredje dagen.

Hon lovar att höra av sig så snart allt är klappat och klart.

Det tackar vi för.

Torsdagsfönstret ...

Ett enda svep med fönsterhåven och där vimlar av härliga fönster!

Det var Ulrika som höll i den - håven -.

Efter middagen ..

... frågar pv om jag vill göra honom sällskap ner till båten, den som ligger i lilla hamnen inte långt härifrån.

Jodå, det vill jag gärna.

"Jag tänker nämligen provköra motorn och se hur den funkar ..", säger den vane sjömannen.

Men se motorn, den gör som den vill och det blåser förfärligt och ute i gattet slår vågorna mot klipporna.

Aldrig i livet att jag tänker följa med ut!

Ja, om han nu alls kommer sig ut, vill säga.

Och det gör han ...., inte.



Så här såg det ut just utanför själva hamninloppet.

Och ja, jag har jätterespekt för havet.

sigge nilsson ...

Musfångaren.

Vid postlådan ....


... träffar jag Ecke.

Ecke är född och uppvuxen i Ystad och pratar därefter.

Det lilla gula huset är hans.

Nu pratar vi om posten och om jobb och inte jobb och om hösten och allt sånt.

Småprat.

Sånt som gör hjärtat glatt.

Och så är det ju hans dialekt, förstås.