torsdag 16 september 2010
Igårkväll ...
... när jag surfade runt och letade efter nånting helt annat, ramlade jag på detta.
Och jag klickade så där lite förstrött och satt sedan här och loooog.
Det här skulle min mamma ha älskat, tänkte jag.
Och jag kom ihåg när mamma bodde på Ejdern och var bortom all räddning och så kom några rara människor och spelade och sjöng andliga sånger för dom boende .., och när jag tittade på mamma, såg jag hur tårarna rann likt en liten bäck nerför hennes kinder.
Alla hennes ord och möjligheter att uttrycka sig var som bortblåsta, men musiken väckte känslor till liv inom henne.
Det var vad jag tänkte på när dom här schangdobla och bredaxlade herrarna började sjunga.
Och till dig mamma, om du kan läsa det här: här skulle du minsann ha tyckt om att sitta och klappa i händerna!
Och det här!
Ja, det skulle förresten jag med ha gjort.
Tyckt att det hade varit trevligt, alltså.
(Och jag sitter och funderar vad det är som gör att jag blir så lycklig av sån här musik?
Undrar just om herrarna är från Rumänien .., ja, vad vet jag?)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
O, vad fint. Tänk att få börja dagens datoriserande med att lyssna på detta . Tack, Elisabet.
Kram Fru Grå
Fru Grå: jag har lyssnat jag med alldeles nyss och upptäcker att det rinner tårar hos mig med ,-)
Att fundera över vad det är med viss typ av musik, och varför just den gör oss lyckliga, är utan all mening. Det är dessutom just det som är det fina med musik, att den kan beröra vårt innersta, oavsett i vilket fack den sorteras och oberoende från vilken del av världen den kommer.
Ja, så upptäckte jag att stolen gungade, min kropp likaså, och min själ log...samtidigt som solen tittade fram från där ovan.
Så fortsatte jag att botanisera i musikens underbara värld, och fann både moln och portar av pärlemor...och andra sånger jag minns, om än det då en gång för länge sedan inte innebar vare sig glädje eller nöje att höra dom sjungas.
Så kom jag plötsligt att för mitt inre höra Göran Fristorps underbara röst, och tänkte på ett fint album han gjorde med psalmer.
Ja, så här kan jag fortsätta hur länge som helst...om ingen säger åt mig att sluta...
för övrigt har du säkert rätt, att de härligt sjungande herrarna är från just Rumänien.
Hälsar varmt gör herr fotograf
Peter: nej, det är just det.
Under en period av mitt liv skämdes jag ögonen ur mig för att mamma var pingstvän. Å, så pinsamt! I högstadiet satt vi och väntade på att läraren skulle komma och då frågade en av klasskamraterna, jag tror att det var Johnny, om min mamma var pingstvän?
Nä, oh nej, sa jag.
,-)
Jag fick ofta, som lillflicka, följa henne till Filadelfia och satt där och dinglade med småbenen.
Mamma var ingen som talade i tungor, men hon var så glad jämt när vi var där.
Och det är förstås därifrån alla mina känslor från sån här musik kommer.
Jag blir så otroligt berörd och börjar ofta, precis som mamma, att gråta.
Det är som att bli översköljd av känslor.
Och om någon skulle fråga mig nu, om min mamma var pingstvän, skulle jag le och säga: javisst!
Jag tror inte att jag har hört den sången framföras bättre någonsin.
Den enkla melodin har blivit MUSIK
Tack, Elisabet, för att du vidare-befordade den.
Birgit i Malå
Birgit: men ååå, vad det gläder mig!
Åh vad härligt, jag klappat och gungat framför datorn, mannen tittar ut/fram och undrar vad som står på:-).
De känns så helgjutna männen, framför sångerna så fint. Hade förut en kollega från Rumänien, Gloria, hon bodde med sin mamma i huvudstaden där, de hade el någon timme per dag och mamman var livrädd det skulle hända flickan något i det mörka trapphuset på hemväg från skolan. De kom hit sedan och Gloria utbildade sig här, hon är så glad och positiv och lite tjusig:-) hon tycker det är roligt med de möjligheter som finns här.
Skicka en kommentar