Mer från bokhögen.
"Fortfarande Alice" av Lisa Genova ..., en bok som handlar om detta att drabbas av Alzheimers sjukdom.
Har man själv varit i närheten av herr Alzheimers skugga ( i mitt fall mamma), så är det näst intill outhärdligt att läsa den här boken.
Allt känns igen!
Precis allt.
Jag känner igen mammas skräck .., jag känner igen ångesten inför varje kvartalsbesök på geriatriska mottagningen där olika tester utfördes ..., att rita hur mycket klockan var (helt omöjligt ..., allt blev fel på den där teckningen!) .., att upprepa upp ord som läkaren nämnde (klocka, kam, hårborste, nyckel och bil ...), ångesten över att inte veta vilken årstid det var ., vilken veckodag ..., och jag minns raden där det stod "skriv en valfri mening" och mamma skrev ..."ja, så här illa ställt är det med min hjärnkapacitet".
Det var i början, när hon hade kvar förmågan att uttrycka sig.
Men klockan, den blev helt fel.
Ett ögonblick av klarsyn.
Och n ä r h e t.
Mamma och Anders.
Jag minns också kuratorn som satt mitt emot mig i sitt arbetsrum och som bad mig berätta - helt ärligt -, hur jag uppfattade mammas situation.
"Stannar det här mellan dig och mig?" frågade jag.
"Ja, självklart!" sa kuratorn.
Självklart.
Och jag berättade.
En timme senare, när mamma var klar med läkarbesöket - vi hade suttit och väntat en stund -, öppnades dörren till kuratorns rum.
Nu var det mammas tur att få tala med henne.
Själv satt jag i en ergonomiskt utformad fåtölj och bläddrade i någon veckotidning.
Från rummet mitt emot hördes lågmält prat.
Det var så här det kändes.
Man ville skydda sin mamma.
Ge henne all kärlek den tid som var kvar.
Jag tänkte på hur det skulle kännas, detta att vara utsatt för olika tester .., tänk, om det vore jag själv och något av mina barn skulle skjutsa mig till sjukhuset och få berätta hur det var fatt med mamma .., hur dom skulle få vara med vid testerna och se alla mina tillkortakommanden?
Är man utrustad med minsta lilla fantasi (eller empati), är det inte svårt att förstå känslan.
Efter en halvtimme öppnades dörren och mamma kom ut i väntrummet.
Hon såg trött ut och i handen höll hon två A4-papper.
"Kan du hålla dem medan jag går och kissar ..?" sa mamma och jag tog papperen och tittade lite förstrött på vad där stod.
På en av raderna kunde jag läsa: "Patientens dotter Elisabet uppger att hennes mor - Ann-Gerd - har förlorat känslan för personlig hygien ...".
Allt som jag i förtroende hade berättat för kuratorn, stod nu på pränt i svarta bokstäver.
Detta skulle alltså min mamma få läsa.
Förrådd av sin egen dotter!!!
U t l ä m n a d.
Bild från nätet.
Jag utgår ifrån att den visar förmågan att visa/teckna tid, under olika faser av Alzheimers sjukdom.
Just så såg det ut för mamma.
Hur enkelt är det inte att sätta sig in i hur det skulle kännas att läsa detta för den drabbade?
Vilken total okänslighet!
Jag tog papperen, rev dem i små, små bitar och slängde dem i en toalettstol och till madame kuratorn ..., hade jag därefter n o l l förtroende.
Allt detta tänker jag på när jag läser boken.
(Femtio procents ärftligt av Alzheimers sjukdom, läser jag också. Inte så värst inspirerande. Vid midnatt lägger jag boken ifrån mig och kryper närmare en sovande pv.)
