Det var för flera år sedan .., jag minns det tydligt.
Från ena dagen till den andra så blev en bloggkamrat änka.
Hennes man satt i fåtöljen - man hade ätit pizza - och sen - bara slut -!
Eller mannen på hotellet hemma i Malå .. servitrisen som hette Ulla frågade om han ville ha påtår och just som hon hällde upp kaffet så bara dog mannen framför hennes ögon.
Femtio år, om ens det.
"Det var som att blåsa ut ett ljus!" sa hon förfärat.
Efteråt.
I Adak hittar Anitha Per-Erik död i sängen.
Jo, visst har han varit krasslig tidigare, men detta!
Och bara några månader tidigare har P-E och Anitha suttit vid matbordet i det gula huset och ätit lammstek och inte tänkte man väl då att detta är sista gången vi ser den här varme och rare mannen.
Och i Norge bodde Monica med sin man, han som var så musikalisk och sedan ... borta!
Nu har hon flyttat till Lysekil och börjat ett nytt liv.
Trevar sig fram liksom.
Min kusin berättar i ett blogginlägg om ett dödsbud som idag kommit via sms.
Och en annan bloggkamrat hemma i Malå, förlorade före helgen sin man.
Poff, bara.
Ena dagen hemma - den andra är allt över -.
I sitt inlägg skriver hon att ena dagen steker han pannkaka åt barnen och nästa dag finns han inte mera.
Marken rämnar.
Och jag minns kvällen hemma i Malå - kanske var jag tio, elva år - när prästen eller polisen ringde och frågade om mamma kunde gå med ett dödsbud till en av grannarna, Dagny Andersson?
Dagny, som hade en konstgjord näsa.
Dagny och Helmer som hade följt mamma och pappa till Mallorca och sett tjurfäktning och allt förevigat på mammas smalfilmer.
Helmer körde en trehjulig bil och hade krockat någonstans i trakten av Sorsele och nu fanns han inte längre och mamma tog på sig kappan och suckade av förfäran och så gick hon dit - det var inte långt bort -, på Uddvägen bara .., och jag satt hemma med pappa och alldeles tyst blev det i huset.
Det var kväll.
Och Mauritz Brännström i Malå som dog sittande i sin bil.
Kvällen dessförinnan hade han och frun Gunborg varit hemma hos mamma och pappa och druckit kaffe - så hade det alltid varit, en gång i veckan träffades man - och plötsligt så bara dör denne nallebjörn till man och min pappa, som då är i samma ålder som Mauritz, drabbas av svår dödsångest och för första gången någonsin får stövaren Buster sova i dubbelsängen - det är när mamma har nattjobb på sjukstugan - och pappa berättar, lite förläget, att det känns tryggt med stövaren intill sig.
Ett år senare dör pappa.
Och mamma vittnade om att hon någon tid efteråt satt i gungstolen hemma och skrek rakt ut av sorg ..., "Eliza .., du förstår, jag skrek så högt så att jag blev rädd för mig själv!" sa hon.
Och tänk om grannarna hade hört.
Och den där lördagmorgonen i april då mamma själv somnade in och hur jag, några timmar senare, cyklar iväg längs Regementsgatan och gråter högt av förtvivlan ..., ja, jag struntar blankt i om någon ser mig och jag kastar mig på mammas säng och försöker hitta doften av henne och jag ser gropen i kudden, men mamma är borta och aldrig att jag hade förväntat mig den reaktionen hos mig själv.
Totalt naken sorg.
Tvärstopp i livet.
Och långt, långt tidigare ...., åå, jag minns när mamma kom hem från sjukstugan och hade tagit hand om två kvinnor som förlorat var sin son i en trafikolycka och den ena mamman hade närapå krälat uppför sjukstugetrappan och
vrålat ut sin sorg och den andra satt alldeles tyst - som förstummad -.
Förlamad.
Det var på sextitalet.
Efteråt stod mamma vid spisen och grät och sa att så lite man vet om vad som väntar bakom hörnet.
"Aldrig att jag kommer att glömma detta!" sa mamma.
Och det där med hur olika sorgen ser ut.
Och så lite vi vet om framtiden.
På jobbet sätter vi kryss i semesterschemat och drömmer om sommar och planerar för pensionen.
Inte en aning har vi om en morgondag.
Inte minsta lilla löfte.
Det gäller att Ta Vara På.