En annan morgonbild från förra veckan.
Det var en sån där "Jonna-Jinton-dag", alltså en sån där man hellre skulle vilja gå ut och uppleva världen än gå in till skrivbordet.
(Och har ni inte varit in på Jonnas blog så är det hög tid!)
Cecilia N
torsdag 11 februari 2016
onsdag 10 februari 2016
En vanlig dag ...
Eller ovanlig - för jag är ju ännu sjukskriven - och inte har jag vant mig vid detta att inte åka till affären, men på lördag är det tänkt. Som jag längtar!
Natten mot idag kunde jag omöjligen somna och till slut gick jag helt enkelt en trappa ner, tog mig ett glas naturell yoghurt och kröp ihop på soffan, med ett blommigt täcke över mig. Där, ihopkrupen i ena soffhörnet, låg redan Nelly, men hon tackade raskt för sig när jag hostade till och sen var där inget sällskap längre.
Lyssnade på P1-repriser som vanligt .., vaknade vid femtiden av en något förvånad pv som först då upptäckte att sambon inte låg på därför avsedd plats (dvs i sin egen säng) .., en timme senare mumlade jag hejdå och drog täcket om mig.
Ja, ungefär så där är det.
Dagarna försvinner utan att man märker det.
Tv:n står påslagen .., där är Gomorron-Sverige och vi får veta vilka som tilldelats Polarpriset och Camilla Lundberg - som sitter i Kulturpanelen - tycks besviken men försöker att hålla masken (ja, det är vad jag tror, alltså) och där är rapporter från primärvalet i New Hampshire och jag tycker att det är alldeles oerhört intressant (jo, Bert .., jag vet vad du tycker ...) och lite senare sänds en riksdagsdebatt som handlar om hur man bäst bekämpar terrorism, eller åtminstone hur man förhindrar att unga män eller kvinnor från vårt land ansluter sig till IS och SD:s Kent Ekerot verkar mest förvirrad och säger samma sak om och om och om igen, men där är också en väldigt engagerad man som heter Roger Haddad, född i Beirut på Marie Bebådelsedag - liberal är han -, vilken skillnad på deras iver, tänker jag.
Så är livet här just nu.
 |
| Bilden från i somras någon gång. |
Eller ovanlig - för jag är ju ännu sjukskriven - och inte har jag vant mig vid detta att inte åka till affären, men på lördag är det tänkt. Som jag längtar!
Natten mot idag kunde jag omöjligen somna och till slut gick jag helt enkelt en trappa ner, tog mig ett glas naturell yoghurt och kröp ihop på soffan, med ett blommigt täcke över mig. Där, ihopkrupen i ena soffhörnet, låg redan Nelly, men hon tackade raskt för sig när jag hostade till och sen var där inget sällskap längre.
Lyssnade på P1-repriser som vanligt .., vaknade vid femtiden av en något förvånad pv som först då upptäckte att sambon inte låg på därför avsedd plats (dvs i sin egen säng) .., en timme senare mumlade jag hejdå och drog täcket om mig.
Ja, ungefär så där är det.
Dagarna försvinner utan att man märker det.
Tv:n står påslagen .., där är Gomorron-Sverige och vi får veta vilka som tilldelats Polarpriset och Camilla Lundberg - som sitter i Kulturpanelen - tycks besviken men försöker att hålla masken (ja, det är vad jag tror, alltså) och där är rapporter från primärvalet i New Hampshire och jag tycker att det är alldeles oerhört intressant (jo, Bert .., jag vet vad du tycker ...) och lite senare sänds en riksdagsdebatt som handlar om hur man bäst bekämpar terrorism, eller åtminstone hur man förhindrar att unga män eller kvinnor från vårt land ansluter sig till IS och SD:s Kent Ekerot verkar mest förvirrad och säger samma sak om och om och om igen, men där är också en väldigt engagerad man som heter Roger Haddad, född i Beirut på Marie Bebådelsedag - liberal är han -, vilken skillnad på deras iver, tänker jag.
Onsdagsfönstret ....
.... finns i ett stort eternithus längs Kustvägen i Steninge.
I det huset har friherrinnan vuxit upp, tillsammans med sin mormor och morfar.
Fönstret vetter mot söder och man ser havet och hur det hela tiden förändras.
Och i hela sitt liv har friherrinnan bott i just det huset.
Där det översta lövet syns, där bor friherrinnans väninna Ulla som för inte så länge sedan har blivit änka. På hennes tomt blåste flaggstången omkull i vintras. Det är ett sommarhus och Ulla har en hund - Sally - som är bästa kamrat med friherrinnans Shejken.
Och rakt västerut, där bor bonden Stig som har sina kor lösa nere vid klipporna om somrarna, ja, dom går förstås på ängarna och betar, men nära havet. För ett år sedan fick Stig ett nytt knä och kanske blir det ännu ett byte - då på det andra knäet - och på gården finns bikupor och en hel drös med katter av vilka någon brukar bli överkörd när det är vår eller sommar.
Plantan på bilden längst uppe är en physalis.
Den fick friherrinnan som litet skott från pv förra sommaren.
.... finns i ett stort eternithus längs Kustvägen i Steninge.
I det huset har friherrinnan vuxit upp, tillsammans med sin mormor och morfar.
Fönstret vetter mot söder och man ser havet och hur det hela tiden förändras.
Och i hela sitt liv har friherrinnan bott i just det huset.
Där det översta lövet syns, där bor friherrinnans väninna Ulla som för inte så länge sedan har blivit änka. På hennes tomt blåste flaggstången omkull i vintras. Det är ett sommarhus och Ulla har en hund - Sally - som är bästa kamrat med friherrinnans Shejken.
 |
| Hos Stig .... |
Och rakt västerut, där bor bonden Stig som har sina kor lösa nere vid klipporna om somrarna, ja, dom går förstås på ängarna och betar, men nära havet. För ett år sedan fick Stig ett nytt knä och kanske blir det ännu ett byte - då på det andra knäet - och på gården finns bikupor och en hel drös med katter av vilka någon brukar bli överkörd när det är vår eller sommar.
Plantan på bilden längst uppe är en physalis.
Den fick friherrinnan som litet skott från pv förra sommaren.
tisdag 9 februari 2016
Bakåt och framåt ...
Äntligen har pv fått besked!
Jo, nu är han - om han så önskar - tilldelad båtplats i Haverdals hamn och således kan hans segelbåt, den som i ett par års tid har stått uppallad nedanför huset, få komma i vattnet.
"Då kan du ju cykla till hamnen efter jobbet och så sover vi över där ...", säger han leende.
En slags bryggsegling.
Någon skärgård att tala om finns inte här, nej, vi får väl kuska runt lite i omgivningarna bara.
Ps. Och pensionatsvärden visade sig för övrigt vara helt oskyldig till min bankdosas insomnande. Det var batteriet som var på upphällningen. Så var det med den saken. Ds.
Äntligen har pv fått besked!
Jo, nu är han - om han så önskar - tilldelad båtplats i Haverdals hamn och således kan hans segelbåt, den som i ett par års tid har stått uppallad nedanför huset, få komma i vattnet.
"Då kan du ju cykla till hamnen efter jobbet och så sover vi över där ...", säger han leende.
En slags bryggsegling.
Någon skärgård att tala om finns inte här, nej, vi får väl kuska runt lite i omgivningarna bara.
Ps. Och pensionatsvärden visade sig för övrigt vara helt oskyldig till min bankdosas insomnande. Det var batteriet som var på upphällningen. Så var det med den saken. Ds.
måndag 8 februari 2016
På jobbet igen ....
Natten till idag drömde jag om affären.
Åååå, hur underbart var det inte att stå bakom kassan och prata med kunder och arbetskamrater och G, som tampas med annat som är långt värre än influensa, hon var - i drömmen - tillbaka igen och stod och städade några skåp i charken, allt medan hon på sitt typiska sätt smånynnade på nån gammal slagdänga!
Det var så roligt att se henne!
Allt var som förut.
Det kändes tryggt.
Sen vaknade jag .., sträckte mig i mörkret efter mobilen och kunde då konstatera att klockan var halv fyra. Låg en stund och lyssnade till en P1-repris av programmet Konflikt med bland annat Göran Rosenberg som en av dom medverkande - denne man som jag ofta tycker är så klok -.
En dryg timme senare lämnade pv sängvärmen .., harry släpptes ut och kom efter stund springande uppför trappan och hoppade glatt upp i husses säng och kurade ihop sig, lycklig över att ha hela den sidan för sig själv! Jag strök honom över pälsen och kände att den var kall ..., jaha, han hade alltså fått vara ute på egen hand.
Nu är det morgon.
Det blåser ute .., morgon-tv är igång .., jag hostar, men känner äntligen, äntligen, äntligen att livet är på väg tillbaka.
Det där helt vanliga livet när man känner sig stark!
Ååå, vilken oändlig gåva!
Natten till idag drömde jag om affären.
Åååå, hur underbart var det inte att stå bakom kassan och prata med kunder och arbetskamrater och G, som tampas med annat som är långt värre än influensa, hon var - i drömmen - tillbaka igen och stod och städade några skåp i charken, allt medan hon på sitt typiska sätt smånynnade på nån gammal slagdänga!
Det var så roligt att se henne!
Allt var som förut.
Det kändes tryggt.
Sen vaknade jag .., sträckte mig i mörkret efter mobilen och kunde då konstatera att klockan var halv fyra. Låg en stund och lyssnade till en P1-repris av programmet Konflikt med bland annat Göran Rosenberg som en av dom medverkande - denne man som jag ofta tycker är så klok -.
En dryg timme senare lämnade pv sängvärmen .., harry släpptes ut och kom efter stund springande uppför trappan och hoppade glatt upp i husses säng och kurade ihop sig, lycklig över att ha hela den sidan för sig själv! Jag strök honom över pälsen och kände att den var kall ..., jaha, han hade alltså fått vara ute på egen hand.
Nu är det morgon.
Det blåser ute .., morgon-tv är igång .., jag hostar, men känner äntligen, äntligen, äntligen att livet är på väg tillbaka.
Det där helt vanliga livet när man känner sig stark!
Ååå, vilken oändlig gåva!
söndag 7 februari 2016
Söndagsfönstret ...
... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti - just det - landet Halland.
En lugn och stillsam söndagmorgon, frånsett denna evigt långdragna hosta som kan göra en galen.
Men ändå.
Det hade förstås kunnat vara värre.
Så länge tittar jag på en tangogudstjänst från Allhelgonakyrkan i Lund och det är en ren slump att tv:n är påslagen (förmodligen för att vi väntar på Vinterstudion), men jag blir sittande i den gröna loppisfåtöljen och följer fascinerat gudstjänsten där en man och en kvinna dansar en stillsam tango där mellan kyrkraderna och det är så sinnligt och så vackert, så där så man får ont i magen!
Och mellan varven läser jag DN och hojtar till pv att han inte får missa Peter Wolodarskis ledare där han liknar EU vid en bostadsförening och jag läser dödsannonser och tänker att det på något vis är skillnad på dödsannonserna i DN, ja, jämfört med dem i GP, men jag kan omöjligen peka på skillnaden, bara att dom känns annorlunda.
Sen blir det storslalom i SVT och jag ger fåglarna mat och säger att innan vi åker på semester i sommar - om det nu blir nån sån - då ska garaget röjas, för var där fullt förut, är det ingenting mot för nu! När grannarna Gun och Göran flyttade, ja, då överlät dom hur mycket virke och annat som helst till en överlycklig pv och nu tar vi oss knappt in i det som egentligen är en carport!
"Den där Karl-Johansoffan som jag ropade in på loppis, den kan vi köra till återvinningen och säkert guldbrokadsoffan också och kanske det där bruna skåpet som är fyllt med rat ...?" säger jag.
"Ja, ja ....", säger mannen som vill spara på precis allt.
Han har förstås hört detta förut.
Ungefär så är den här söndagförmiddagen som snart är mitt på dagen.
... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti - just det - landet Halland.
En lugn och stillsam söndagmorgon, frånsett denna evigt långdragna hosta som kan göra en galen.
Men ändå.
Det hade förstås kunnat vara värre.
Så länge tittar jag på en tangogudstjänst från Allhelgonakyrkan i Lund och det är en ren slump att tv:n är påslagen (förmodligen för att vi väntar på Vinterstudion), men jag blir sittande i den gröna loppisfåtöljen och följer fascinerat gudstjänsten där en man och en kvinna dansar en stillsam tango där mellan kyrkraderna och det är så sinnligt och så vackert, så där så man får ont i magen!
Och mellan varven läser jag DN och hojtar till pv att han inte får missa Peter Wolodarskis ledare där han liknar EU vid en bostadsförening och jag läser dödsannonser och tänker att det på något vis är skillnad på dödsannonserna i DN, ja, jämfört med dem i GP, men jag kan omöjligen peka på skillnaden, bara att dom känns annorlunda.
Sen blir det storslalom i SVT och jag ger fåglarna mat och säger att innan vi åker på semester i sommar - om det nu blir nån sån - då ska garaget röjas, för var där fullt förut, är det ingenting mot för nu! När grannarna Gun och Göran flyttade, ja, då överlät dom hur mycket virke och annat som helst till en överlycklig pv och nu tar vi oss knappt in i det som egentligen är en carport!
"Den där Karl-Johansoffan som jag ropade in på loppis, den kan vi köra till återvinningen och säkert guldbrokadsoffan också och kanske det där bruna skåpet som är fyllt med rat ...?" säger jag.
"Ja, ja ....", säger mannen som vill spara på precis allt.
Han har förstås hört detta förut.
Ungefär så är den här söndagförmiddagen som snart är mitt på dagen.
lördag 6 februari 2016
Bumlingen ...
Sjukskrivningsdagarna flyter samman och blir till en oformlig massa.
Jag tittar på tusen olika reprisprogram på SVT ..., Akuten förstås och annat som jag missat .., lyssnar till Vetenskapsradion, Kulturnytt och reprisen av Nordegren och Epstein och annat hörvärt.
Läser tidningar som snart upphör att komma.
DN, GP och Hallandsposten.
Löser korsord.
Ligger på soffan och använder nya febertermometern som är modern och digital, avläser siffror och hojtar till pv. Pratar med B på jobbet och med Britt på vårdcentralen i Nyhem, i stan, tackar för vänligt bemötande .., pratar med Sonja som ska flytta från sin stora lägenhet i stan till en 2:a i Harplinge och nu håller på att gripas av ångest.
"Men Sonja, tänk i sommar, då kan jag ta fikakorgen med mig och cykla till dig och så sitter vi där på uteplatsen och småpratar och säkert har du blommor i krukor och det blir säkert hur bra som helst!" säger jag, men Sonja t v e k a r.
Jo, jo .., det där fikat blir nog bra, men det är väl allt det andra.
Själva uppbrottet.
Att vid dryga åttio års ålder börja om.
Och själva flytten.
Pv börjar gå in i vasaloppsbubblan och säger att han ska åka rullskidor; Ejdervägen fram och åter tio gånger i sakta mak. Jag står vid fönstret och tittar när han susar förbi och tänker att så sakta mak vet jag inte om jag tycker att det är.
Harry skriiiiiker av glädje var gång husse passerar nere vid postlådorna och blir synlig.
Själv värmer jag upp gårdagens fisksoppa.
Finns där nånting i världen som är så gott som fisksoppa?
På nätet får vi veta att Bodil Malmsten inte längre är i livet.
På Instagram skrev jag att alla hennes böcker inte gick in i mitt hjärta, men framför allt den första från Frankrike, den tyckte jag om.
Innan jag träffade pv, hade jag kontakt med en man från Stockholm.
En högt utbildad man som på alla sätt och vis ville försäkra sig om att jag inte var alldeles bakom flötet. Som han intervjuade mig! Vad hade jag för inredningsstil i min lilla lägenhet? Vilken sorts musik tyckte jag om? Jazz? Vilken sorts jazz?
Och vad tyckte jag om lampan Bumlingen (den hade han för övrigt själv) och så frågade han vad namnet "Bodil" betydde för mig? Jag sa att det såklart var namnet på min katt, men även Bodil Malmsten.
Och han skrev några rader från Bodil Malmstens bok, den med titeln "Den dagen kastanjerna slår ut ..." och ville att jag skulle berätta vad dom raderna sade mig, själv älskade han den boken, ja, vad tyckte jag nu egentligen?
Ja, jysses vilket sjå den mannen hade att fostra mig.
Och han frågade vilken sorts kläder jag hade på mig?
"Vad har du på dig du?" sa han var gång han ringde och jag som gick i shorts mest hela sommaren började hitta på, ja, jag förstod ju att det inte var riktigt vettigt att vara så enjängd och anoraken, nja, den undanhöll jag kanske honom.
Till slut tackade jag för mig.
Jag ledsnade väl helt enkelt på att bli korsförhörd och godkänd skulle jag nog ändå aldrig bli.
Allt det tänker jag på när jag läser att Bodil Malmsten inte längre är i livet.
Sjukskrivningsdagarna flyter samman och blir till en oformlig massa.
Jag tittar på tusen olika reprisprogram på SVT ..., Akuten förstås och annat som jag missat .., lyssnar till Vetenskapsradion, Kulturnytt och reprisen av Nordegren och Epstein och annat hörvärt.
Läser tidningar som snart upphör att komma.
DN, GP och Hallandsposten.
Löser korsord.
Ligger på soffan och använder nya febertermometern som är modern och digital, avläser siffror och hojtar till pv. Pratar med B på jobbet och med Britt på vårdcentralen i Nyhem, i stan, tackar för vänligt bemötande .., pratar med Sonja som ska flytta från sin stora lägenhet i stan till en 2:a i Harplinge och nu håller på att gripas av ångest.
"Men Sonja, tänk i sommar, då kan jag ta fikakorgen med mig och cykla till dig och så sitter vi där på uteplatsen och småpratar och säkert har du blommor i krukor och det blir säkert hur bra som helst!" säger jag, men Sonja t v e k a r.
Jo, jo .., det där fikat blir nog bra, men det är väl allt det andra.
Själva uppbrottet.
Att vid dryga åttio års ålder börja om.
Och själva flytten.
Pv börjar gå in i vasaloppsbubblan och säger att han ska åka rullskidor; Ejdervägen fram och åter tio gånger i sakta mak. Jag står vid fönstret och tittar när han susar förbi och tänker att så sakta mak vet jag inte om jag tycker att det är.
Harry skriiiiiker av glädje var gång husse passerar nere vid postlådorna och blir synlig.
Själv värmer jag upp gårdagens fisksoppa.
Finns där nånting i världen som är så gott som fisksoppa?
På nätet får vi veta att Bodil Malmsten inte längre är i livet.
På Instagram skrev jag att alla hennes böcker inte gick in i mitt hjärta, men framför allt den första från Frankrike, den tyckte jag om.
Innan jag träffade pv, hade jag kontakt med en man från Stockholm.
En högt utbildad man som på alla sätt och vis ville försäkra sig om att jag inte var alldeles bakom flötet. Som han intervjuade mig! Vad hade jag för inredningsstil i min lilla lägenhet? Vilken sorts musik tyckte jag om? Jazz? Vilken sorts jazz?
Och vad tyckte jag om lampan Bumlingen (den hade han för övrigt själv) och så frågade han vad namnet "Bodil" betydde för mig? Jag sa att det såklart var namnet på min katt, men även Bodil Malmsten.
Och han skrev några rader från Bodil Malmstens bok, den med titeln "Den dagen kastanjerna slår ut ..." och ville att jag skulle berätta vad dom raderna sade mig, själv älskade han den boken, ja, vad tyckte jag nu egentligen?
Ja, jysses vilket sjå den mannen hade att fostra mig.
Och han frågade vilken sorts kläder jag hade på mig?
"Vad har du på dig du?" sa han var gång han ringde och jag som gick i shorts mest hela sommaren började hitta på, ja, jag förstod ju att det inte var riktigt vettigt att vara så enjängd och anoraken, nja, den undanhöll jag kanske honom.
Till slut tackade jag för mig.
Jag ledsnade väl helt enkelt på att bli korsförhörd och godkänd skulle jag nog ändå aldrig bli.
Allt det tänker jag på när jag läser att Bodil Malmsten inte längre är i livet.
Lördagsfönstret ....
"Jag kan icke räkna dem alla ....., Gideå förstås", skriver Cecilia N.
Ja, det var många fönster i ett svep!
Tack rara, fina!
"Jag kan icke räkna dem alla ....., Gideå förstås", skriver Cecilia N.
Ja, det var många fönster i ett svep!
Tack rara, fina!
fredag 5 februari 2016
Dagens fönster ...
Idag, mer än någonsin, längtar jag efter att få känna mig helt och hållet kry och jag längtar efter sol och värme (ungefär som igår när friherrinnan bjöd på kaffe vid hennes garagehörna) och att få slippa hostan och få tillbaka orken! Och jag längtar mig sjuk efter ett dopp i havet!
Då blir Ulrikas somriga fönster från Kyrkås som en mental doppvärmare!
Och allt är som bekant relativt.
Arbetskamraten som för ett drygt år sedan bad mig känna lite på hennes ena sida av magen ("känn här Bettan, visst är det lite svullet ...?") och som sedan fick veta att där inne växte sig eländets elände bara större och större, hon har det svårt just nu.
I ett kort som kom häromdagen skriver hon ..."i sommar Bettan, ska jag komma ut till dig och sitta i trädgårdsstolen och dricka kaffe".
Nu vankas kaffe i nyinköpta bryggaren.
Idag, mer än någonsin, längtar jag efter att få känna mig helt och hållet kry och jag längtar efter sol och värme (ungefär som igår när friherrinnan bjöd på kaffe vid hennes garagehörna) och att få slippa hostan och få tillbaka orken! Och jag längtar mig sjuk efter ett dopp i havet!
Då blir Ulrikas somriga fönster från Kyrkås som en mental doppvärmare!
Och allt är som bekant relativt.
Arbetskamraten som för ett drygt år sedan bad mig känna lite på hennes ena sida av magen ("känn här Bettan, visst är det lite svullet ...?") och som sedan fick veta att där inne växte sig eländets elände bara större och större, hon har det svårt just nu.
I ett kort som kom häromdagen skriver hon ..."i sommar Bettan, ska jag komma ut till dig och sitta i trädgårdsstolen och dricka kaffe".
Nu vankas kaffe i nyinköpta bryggaren.
torsdag 4 februari 2016
Nya tider ...
En gång i världen var det debut för en nioårig Emma att åka till mormor i Skåne och sedan följa på holiday till Kreta. Spännande värre var det!
Nu, tar samma tös - tillsammans med en av bästisarna - flyget till Amsterdam, susar iväg till New York och hamnar så småningom på flygplatsen i Atlanta .., hyr bil ..., käkar en hamburgare och kör därefter två timmar till nånstans ute på landet där deras kompis från Väsby är utbytesstudent och ligger och läser i sin säng och inte vet ett dugg om vad som väntar, när Emma och reskamraten störtar in i hennes rum och kramar om!
Tala om gråtkalas!
Vi fick se en inspelad video och AP skrev "nu måste jag sminka om mig!" .., ja, det var rörande att se kompisens glädje över att få besök hemifrån.
I fyra dagar blir töserna där.
Och tänk, vad det betyder att våga!
En gång i världen var det debut för en nioårig Emma att åka till mormor i Skåne och sedan följa på holiday till Kreta. Spännande värre var det!
Nu, tar samma tös - tillsammans med en av bästisarna - flyget till Amsterdam, susar iväg till New York och hamnar så småningom på flygplatsen i Atlanta .., hyr bil ..., käkar en hamburgare och kör därefter två timmar till nånstans ute på landet där deras kompis från Väsby är utbytesstudent och ligger och läser i sin säng och inte vet ett dugg om vad som väntar, när Emma och reskamraten störtar in i hennes rum och kramar om!
Tala om gråtkalas!
Vi fick se en inspelad video och AP skrev "nu måste jag sminka om mig!" .., ja, det var rörande att se kompisens glädje över att få besök hemifrån.
I fyra dagar blir töserna där.
Och tänk, vad det betyder att våga!
onsdag 3 februari 2016
Ett onsdagsfönster från Portugal ...
Hej Elisabet,
Här kommer en fönsterbild som nog behöver förklaring!
Fönstret är på vår glasveranda åt söder och jag tog bilden tidigt i morse innan det blivit riktigt ljust. Imman på fönstrets utsida ger ett slags förstoringseffekt så att det ser ut som om bambuhäcken är precis utanför, medan den i själva verket är femton meter bort. Man ser den som den verkligen ser ut i den lilla strimman av klart glas till vänster.
Fortsatt god bättring!
Anna
Hej Elisabet,
Här kommer en fönsterbild som nog behöver förklaring!
Fönstret är på vår glasveranda åt söder och jag tog bilden tidigt i morse innan det blivit riktigt ljust. Imman på fönstrets utsida ger ett slags förstoringseffekt så att det ser ut som om bambuhäcken är precis utanför, medan den i själva verket är femton meter bort. Man ser den som den verkligen ser ut i den lilla strimman av klart glas till vänster.
Fortsatt god bättring!
Anna
tisdag 2 februari 2016
måndag 1 februari 2016
Om natten ....
Det går sakta men säkert framåt.
Trettinio graders feber i en veckas tid lämnar efter sig total orkeslöshet och att ställa sig i hallen för att stryka en linneskjorta, framkallar darriga armar och ben.
Pv har börjat arbeta och Nelly, som är så rädd för mig när jag hostar, viftar ändå på svansen när hon ser mig komma från övervåningen. Ja, ja, nu har hon ju inget alternativ.
Jag går ut med hundarna på promenad ..., upptäcker att talgoxen börjat pipa lite våraktigt .., snön är helt borta och marken torr. Det blir ingen lång runda .., men ändå, frisk luft känns ljuvligt!
Tidigare på morgonen har jag besökt vårdcentralen för en - hopefully - sista uppföljning.
Frånsett en äldre man som väntar på provsvar och en liten rar tant med permanentat hår, är jag alldeles ensam och tanten säger att hon förresten är klar.
Och läkaren ler när hon ser mig och säger att "ååå, Elisabet, jag blev så orolig när jag såg ditt namn, jag tänkte .., hon har väl inte blivit ännu sämre än i torsdags!"
Det blir det vanliga.
Blodtryck, lyssna på hjärtat och lungorna, hon knackar sig runt på min rygg ..., tittar i halsen .., kollar syremättnaden och jag berättar om gårdagkvällen som var så svår, när det kändes som om all luft tagit slut och pv som var så förskräckt och knappt kunde sova natten mot idag.
Jag, som annars aldrig går till doktorn - i alla fall inte i onödan - har nu slagit personbästa.
Men nu, nu ska det väl ändå bli bra!
Så jag kör hemåt igen .., stannar till uppe på toppen av vägsträckan, just där hästarna går nere i hagarna och där det är så vackert .., funderar på att ta fram kameran, men det är glashalt ute och jag struntar i det hela och åker vidare.
En vecka av återhämtning återstår.
Sju dagar.
Natten mot idag låg jag vaken i timmar och lyssnade till olika P1-program.
Ett av dem var fullständigt otroligt intressant, nämligen detta.
Tänk, så lite man vet om somligt!
Jag är sextiotvå år, har rökt i totalt ett års tid av mitt liv och berusad har jag också varit, men jag har aldrig tagit några droger. Inte i min vildaste fantasi, kunde jag tro att kokainmissbruk var så vanligt!
Nu ska jag lägga mig på soffan och vila frukost.
Trettinio graders feber i en veckas tid lämnar efter sig total orkeslöshet och att ställa sig i hallen för att stryka en linneskjorta, framkallar darriga armar och ben.
Pv har börjat arbeta och Nelly, som är så rädd för mig när jag hostar, viftar ändå på svansen när hon ser mig komma från övervåningen. Ja, ja, nu har hon ju inget alternativ.
Jag går ut med hundarna på promenad ..., upptäcker att talgoxen börjat pipa lite våraktigt .., snön är helt borta och marken torr. Det blir ingen lång runda .., men ändå, frisk luft känns ljuvligt!
Tidigare på morgonen har jag besökt vårdcentralen för en - hopefully - sista uppföljning.
Frånsett en äldre man som väntar på provsvar och en liten rar tant med permanentat hår, är jag alldeles ensam och tanten säger att hon förresten är klar.
Och läkaren ler när hon ser mig och säger att "ååå, Elisabet, jag blev så orolig när jag såg ditt namn, jag tänkte .., hon har väl inte blivit ännu sämre än i torsdags!"
Det blir det vanliga.
Blodtryck, lyssna på hjärtat och lungorna, hon knackar sig runt på min rygg ..., tittar i halsen .., kollar syremättnaden och jag berättar om gårdagkvällen som var så svår, när det kändes som om all luft tagit slut och pv som var så förskräckt och knappt kunde sova natten mot idag.
Jag, som annars aldrig går till doktorn - i alla fall inte i onödan - har nu slagit personbästa.
Men nu, nu ska det väl ändå bli bra!
Så jag kör hemåt igen .., stannar till uppe på toppen av vägsträckan, just där hästarna går nere i hagarna och där det är så vackert .., funderar på att ta fram kameran, men det är glashalt ute och jag struntar i det hela och åker vidare.
En vecka av återhämtning återstår.
Sju dagar.
Natten mot idag låg jag vaken i timmar och lyssnade till olika P1-program.
Ett av dem var fullständigt otroligt intressant, nämligen detta.
Tänk, så lite man vet om somligt!
Jag är sextiotvå år, har rökt i totalt ett års tid av mitt liv och berusad har jag också varit, men jag har aldrig tagit några droger. Inte i min vildaste fantasi, kunde jag tro att kokainmissbruk var så vanligt!
Nu ska jag lägga mig på soffan och vila frukost.
Måndagsfönstret ...
Ja, man kan ju skylla på att man är allmänt bortkommen efter all feberyra, för nu hittar jag inte mejlet som berättar var detta är taget, men det kanske var Vålådalen?
En sak vet jag i alla fall och det är att det var Cecilia N som höll i håven.
Tack snälla!
Ja, man kan ju skylla på att man är allmänt bortkommen efter all feberyra, för nu hittar jag inte mejlet som berättar var detta är taget, men det kanske var Vålådalen?
En sak vet jag i alla fall och det är att det var Cecilia N som höll i håven.
Tack snälla!
söndag 31 januari 2016
Och dagens bild ...
När vi reste till Ghana fick Anders låna sin pappas systemkamera och då väcktes verkligen det där fotointresset som vi tidigare inte tänkt så mycket på. Väl hemkommen köpte han sig en egen kamera och via messenger kommer nästan dagligen bilder susande genom rymden, bilder som han tagit och är nöjd med.
Glädjen i att fotografera, det intresset har vi verkligen gemensamt, även om jag håller till godo med betydligt enklare utrustning och Anders skrattar ofta åt att jag nästan uteslutande vill ha "stående" bilder, medan han själv föredrar dem på andra hållet.
Den här bilden kom häromdagen.
 |
| Foto: Anders E. |
När vi reste till Ghana fick Anders låna sin pappas systemkamera och då väcktes verkligen det där fotointresset som vi tidigare inte tänkt så mycket på. Väl hemkommen köpte han sig en egen kamera och via messenger kommer nästan dagligen bilder susande genom rymden, bilder som han tagit och är nöjd med.
Glädjen i att fotografera, det intresset har vi verkligen gemensamt, även om jag håller till godo med betydligt enklare utrustning och Anders skrattar ofta åt att jag nästan uteslutande vill ha "stående" bilder, medan han själv föredrar dem på andra hållet.
Den här bilden kom häromdagen.
Dagens fönster ...
Utsikt från Storstugan i Vålådalen där jag är på kurs.
Om man har chansen att få lyssna på Mia Börjesson så ska man ta den.
Cecilia N
Utsikt från Storstugan i Vålådalen där jag är på kurs.
Om man har chansen att få lyssna på Mia Börjesson så ska man ta den.
Cecilia N
lördag 30 januari 2016
"It´s so easy, except for the round-about ...".
Nej, min ork är lika med noll, ändå är jag idag hundra gånger bättre än igår. Ja, i alla fall tiodubbelt bättre!
Alldeles nyss satt pv i soffan och log och jag frågade vad han sysslade med?
Jo, han läste nåt på sin Ipad.
Jag frågade vad det var och han vände skärmen mot mig och visade rubriken här ovanför.
Nej, det kände jag inte till.
"Vad handlar det om ...?" frågade jag.
"Ja, men vår resa till Irland för åtta år sedan ..., du skrev det ju själv!", svarade han.
Aha.
Det får bli ett reprisinlägg, alltså.
Av allting som hände på Irland, så är bilturen från torsdag till fredag det som jag absolut kommer att minnas med mest glädje!
Så här var det.
Först ett besök hos uthyrningsfirman och det visar sig vara ungefär som när man bokar flygbiljett hos Ryan Air .., det börjar med en trivsamt låg summa, men innan alla försäkringar är tecknade (nog borde ni kanske ha en försäkring som friar er om ni råkar ....? säger mannen och för sin inre syn ser man allt elände som kan hända och vips, har man sagt "yes, please ...") har summan skjutit i höjden likt en raket ..., och bilen, den visar sig stå i ett stort p-hus några kvarter längre bort och dit får man gå själv och good luck, säger uthyraren och gnuggar sina händer över den lättfångade inkomsten.
Och så hittar man äntligen p-huset och efter en stunds letande, även bilen.
Och man sätter sig på det som känns som fel sida .., och chauffören som är en mattelärare, tillika pensionatsvärd och vasaloppsåkare från Halland, han sitter där intill på fel sida han också och lite försiktigt testar han detta med växelspaken som är till vänster och backspegeln är minsann vinklad åt fel håll och själv blir jag saligt frälst och ber till Högre Makter att han eller hon ska bevara oss i evig tid, amen.
Kartan säger att vi ska ta en väg som går västerut och har ett visst nummer, men se den vägen hittar vi inte.
Det är jag som kartläsare.
I första rondellen, som är stor, blir förvirringen total och pensionatvärden utbrister, lätt stressad .., "faaan, jag tar ett varv till!" och då utbryter i samma stund ett veritabelt tutkalas från övriga bilister .., det tuuuuutas och tuuuutas och jag sjunker allt längre ner i sätet och tänker att detta går a l d r i g!
Det d u n k a r illavarslande bakom vänster öga och chauffören intill mig säger syrligt att ett är då säkert och det är att innehav av signalhorn borde förbjudas i lag, ja, varför alls tillverka dylika tortyrinstrument!!
En företagsparkering en bit utanför stan blir vår räddning.
Där ..., i lugn och ro och utom synhåll för lättirriterade irländska chaufförer, pustar vi ut.
Vi tittar på kartan och pensionatsvärden, som i sanning är en tålmodig man, säger att han tänker ge sig in i rondellen ännu en gång.
Själv önskar jag inget hellre än att vi snarast ska återvända till uthyrningsfirman (men hur ska vi hitta tillbaka - Galway är ingen liten stad - !!!) för att lämna igen bileländet .., ja, vi kan åka buss eller tåg runt hela Irland, gärna för mig .., vad som helst, men inte detta!
Den Rätta Vägen, den uppenbarar sig inte alls (jag är fortfarande kartläserska ...) och jag föreslår att vi ska ändra riktning; ja, är man flexibel så är man och vad är det som säger att det bästa är att åka västerut, nej, det kan väl vara hur trevligt som helst att resa norrut i stället och för den delen är jag inte alltid den mest enjängda människan på jorden .., faktiskt är jag en rätt pragmatisk madame.
"Kör norrut! Vi byter ...! Vi tar Connemara på hemvägen i stället!" föreslår jag och tänk, att chauffören tycker att det är en bra idé.
Vägarna är smala och slingriga, där finns inte tillstymmelse till vägren .., och sträckor som i Sverige skulle klassas som 50-väg, ja, där visar skyltarna 100 km/h.
Och varenda gång vi passerar bilar som har parkerat på vänster sida, lutar jag mig till höger .., åååå, jag tycker att sidospegeln nästan s k r a p a r i bilarna på min sida och pensionatvärden ler och frågar om jag inte litar på honom?
Njaaa, skulle jag vilja säga, men gör det inte.
Men det fixar sig.
Allt går bra och bara några enstaka gånger är chauffören på väg att svänga över på höger sida, ja, helt ärligt så gör han det också ..., men dag nummer två är han kaxig värre och påstår leende att "tja, vänstertrafik är ju inte så dumt, det borde kanske införas även i Sverige !"
Hur vi hittar tillbaka till parkeringsgaraget i Galway, det kommer för min del att förbli en av livets stora gåtor. Nästan genast hittar vi rätt och jag har sällan skådat en malligare pensionatsvärd!
Jag överöser honom med hedersbetygelser och pussar på kinden och säger att åååå, det gjorde du bra!
Precis så var det!
Nej, min ork är lika med noll, ändå är jag idag hundra gånger bättre än igår. Ja, i alla fall tiodubbelt bättre!
Alldeles nyss satt pv i soffan och log och jag frågade vad han sysslade med?
Jo, han läste nåt på sin Ipad.
Jag frågade vad det var och han vände skärmen mot mig och visade rubriken här ovanför.
Nej, det kände jag inte till.
"Vad handlar det om ...?" frågade jag.
"Ja, men vår resa till Irland för åtta år sedan ..., du skrev det ju själv!", svarade han.
Aha.
Det får bli ett reprisinlägg, alltså.
Av allting som hände på Irland, så är bilturen från torsdag till fredag det som jag absolut kommer att minnas med mest glädje!
Så här var det.
Först ett besök hos uthyrningsfirman och det visar sig vara ungefär som när man bokar flygbiljett hos Ryan Air .., det börjar med en trivsamt låg summa, men innan alla försäkringar är tecknade (nog borde ni kanske ha en försäkring som friar er om ni råkar ....? säger mannen och för sin inre syn ser man allt elände som kan hända och vips, har man sagt "yes, please ...") har summan skjutit i höjden likt en raket ..., och bilen, den visar sig stå i ett stort p-hus några kvarter längre bort och dit får man gå själv och good luck, säger uthyraren och gnuggar sina händer över den lättfångade inkomsten.
Och så hittar man äntligen p-huset och efter en stunds letande, även bilen.
Och man sätter sig på det som känns som fel sida .., och chauffören som är en mattelärare, tillika pensionatsvärd och vasaloppsåkare från Halland, han sitter där intill på fel sida han också och lite försiktigt testar han detta med växelspaken som är till vänster och backspegeln är minsann vinklad åt fel håll och själv blir jag saligt frälst och ber till Högre Makter att han eller hon ska bevara oss i evig tid, amen.
Kartan säger att vi ska ta en väg som går västerut och har ett visst nummer, men se den vägen hittar vi inte.
Det är jag som kartläsare.
I första rondellen, som är stor, blir förvirringen total och pensionatvärden utbrister, lätt stressad .., "faaan, jag tar ett varv till!" och då utbryter i samma stund ett veritabelt tutkalas från övriga bilister .., det tuuuuutas och tuuuutas och jag sjunker allt längre ner i sätet och tänker att detta går a l d r i g!
Det d u n k a r illavarslande bakom vänster öga och chauffören intill mig säger syrligt att ett är då säkert och det är att innehav av signalhorn borde förbjudas i lag, ja, varför alls tillverka dylika tortyrinstrument!!
En företagsparkering en bit utanför stan blir vår räddning.
Där ..., i lugn och ro och utom synhåll för lättirriterade irländska chaufförer, pustar vi ut.
Vi tittar på kartan och pensionatsvärden, som i sanning är en tålmodig man, säger att han tänker ge sig in i rondellen ännu en gång.
Själv önskar jag inget hellre än att vi snarast ska återvända till uthyrningsfirman (men hur ska vi hitta tillbaka - Galway är ingen liten stad - !!!) för att lämna igen bileländet .., ja, vi kan åka buss eller tåg runt hela Irland, gärna för mig .., vad som helst, men inte detta!
Den Rätta Vägen, den uppenbarar sig inte alls (jag är fortfarande kartläserska ...) och jag föreslår att vi ska ändra riktning; ja, är man flexibel så är man och vad är det som säger att det bästa är att åka västerut, nej, det kan väl vara hur trevligt som helst att resa norrut i stället och för den delen är jag inte alltid den mest enjängda människan på jorden .., faktiskt är jag en rätt pragmatisk madame.
"Kör norrut! Vi byter ...! Vi tar Connemara på hemvägen i stället!" föreslår jag och tänk, att chauffören tycker att det är en bra idé.
Vägarna är smala och slingriga, där finns inte tillstymmelse till vägren .., och sträckor som i Sverige skulle klassas som 50-väg, ja, där visar skyltarna 100 km/h.
Och varenda gång vi passerar bilar som har parkerat på vänster sida, lutar jag mig till höger .., åååå, jag tycker att sidospegeln nästan s k r a p a r i bilarna på min sida och pensionatvärden ler och frågar om jag inte litar på honom?
Njaaa, skulle jag vilja säga, men gör det inte.
Men det fixar sig.
Allt går bra och bara några enstaka gånger är chauffören på väg att svänga över på höger sida, ja, helt ärligt så gör han det också ..., men dag nummer två är han kaxig värre och påstår leende att "tja, vänstertrafik är ju inte så dumt, det borde kanske införas även i Sverige !"
Hur vi hittar tillbaka till parkeringsgaraget i Galway, det kommer för min del att förbli en av livets stora gåtor. Nästan genast hittar vi rätt och jag har sällan skådat en malligare pensionatsvärd!
Jag överöser honom med hedersbetygelser och pussar på kinden och säger att åååå, det gjorde du bra!
Precis så var det!
Nån slags resumé ....
Så här skrev Anna-Lena How i en kommentar på Instagram:
"Ja, folk säger ofta att de fått en släng av influensa när de är lite förkylda, men när man fått influensa på riktigt vet man skillnaden."
Jag ska villigt erkänna att jag själv inte haft särskilt stor koll på skillnaden.
Nu vet jag.
Den senaste veckan har varit så hemsk, så det går inte att beskriva.
Närapå konstant feber på över 39 grader och totalt orkeslöshet och så hostan förstås, den som kommer och går.
Igår åkte vi in till vårdcentralen i Slöinge på akuttidmottagning; fick komma till samma rara läkare som tidigare och nu såg hon ju att det var ännu sämre. Nya prover togs.
I väntan på provtagning skulle jag slå mig ner på en stol och efter fem minuter kände jag att ..,, nu kommer jag att svimma ..., men se, då kommer läkaren gående och ser väl hur det är fatt, frågar om jag vill lägga mig ner i ett undersökningsrum och det vill jag .., och där brer hon en gul landstingsfilt över mig och jag vill bara gråta av tacksamhet! Tänk, så lite som behövs!
Och en outsägligt rar sköterska, tillika min namne, kommer med provtagningsvagnen .., hon fixar galant att ta blodprover utan att rota runt i tio minuter och det tas prover i näsan och pv sitter på en stol intill och är trött och slut på han också, om än feberfri.
För läkaren berättade jag om gårdagsnatten då jag - helt ärligt - vaknade badandes i svett och ångest och hur jag då tänkte att näää, detta reder jag inte ut .., och då säger läkaren, lite leende (tänk er att on är tyska) att "ja, du förstår att influensa kan faktiskt vara farligt, man kan dö av det".
Det hela blev så absurt så jag bara looog.
Senare på dagen ringde hon hit hem och meddelande provsvaren: Influensa typ A.
Nu är det lördagmorgon.
Jag är vanvettigt hostig, darrig på benen, men längtar efter frukost.
Och sjukskriven ännu en vecka.
(Vänlig Bodil på jobbet meddelade att alla mina pass nästa vecka var lösta, så behövde jag inte tänka på den saken),
Trevlig helg till er alla och tack Ann i Göteborg och tack Annica i Karlstad för uppmuntringsbrev!
Ps. Vet ni hur glad man blir över en liten hälsning på Instagram från en kund och hennes lille son.
"Du kära Elisabeth, nu saknar faktiskt lille Louie och jag vår Bettan". Ds.
Så här skrev Anna-Lena How i en kommentar på Instagram:
"Ja, folk säger ofta att de fått en släng av influensa när de är lite förkylda, men när man fått influensa på riktigt vet man skillnaden."
Jag ska villigt erkänna att jag själv inte haft särskilt stor koll på skillnaden.
Nu vet jag.
Den senaste veckan har varit så hemsk, så det går inte att beskriva.
Närapå konstant feber på över 39 grader och totalt orkeslöshet och så hostan förstås, den som kommer och går.
Igår åkte vi in till vårdcentralen i Slöinge på akuttidmottagning; fick komma till samma rara läkare som tidigare och nu såg hon ju att det var ännu sämre. Nya prover togs.
I väntan på provtagning skulle jag slå mig ner på en stol och efter fem minuter kände jag att ..,, nu kommer jag att svimma ..., men se, då kommer läkaren gående och ser väl hur det är fatt, frågar om jag vill lägga mig ner i ett undersökningsrum och det vill jag .., och där brer hon en gul landstingsfilt över mig och jag vill bara gråta av tacksamhet! Tänk, så lite som behövs!
Och en outsägligt rar sköterska, tillika min namne, kommer med provtagningsvagnen .., hon fixar galant att ta blodprover utan att rota runt i tio minuter och det tas prover i näsan och pv sitter på en stol intill och är trött och slut på han också, om än feberfri.
För läkaren berättade jag om gårdagsnatten då jag - helt ärligt - vaknade badandes i svett och ångest och hur jag då tänkte att näää, detta reder jag inte ut .., och då säger läkaren, lite leende (tänk er att on är tyska) att "ja, du förstår att influensa kan faktiskt vara farligt, man kan dö av det".
Det hela blev så absurt så jag bara looog.
Senare på dagen ringde hon hit hem och meddelande provsvaren: Influensa typ A.
Nu är det lördagmorgon.
Jag är vanvettigt hostig, darrig på benen, men längtar efter frukost.
Och sjukskriven ännu en vecka.
(Vänlig Bodil på jobbet meddelade att alla mina pass nästa vecka var lösta, så behövde jag inte tänka på den saken),
Trevlig helg till er alla och tack Ann i Göteborg och tack Annica i Karlstad för uppmuntringsbrev!
Ps. Vet ni hur glad man blir över en liten hälsning på Instagram från en kund och hennes lille son.
"Du kära Elisabeth, nu saknar faktiskt lille Louie och jag vår Bettan". Ds.
onsdag 27 januari 2016
Dagens fönster ....
Krya på er. Trist att vara sjuk.
Ett fönster kanske, ett fönster från Sandbyborg på östra delen av Öland.
// Så skriver Eva som en gång - visst var det så - drev bloggen Benved?
Är den kvar?
Och så helt UNDERBAR bilden är!
Det här är nog allt jag mäktar med idag.
Fortfarande hög feber - jag tror att jag håller på att bli galen -!
Pratade med Bodil på jobbet och igår och sa - helt ärligt - att den här gången har jag inte ens ångest över att vara hemma .., ingenting orkar jag.
Ajöken, sa fröken!
Krya på er. Trist att vara sjuk.
Ett fönster kanske, ett fönster från Sandbyborg på östra delen av Öland.
// Så skriver Eva som en gång - visst var det så - drev bloggen Benved?
Är den kvar?
Och så helt UNDERBAR bilden är!
Det här är nog allt jag mäktar med idag.
Fortfarande hög feber - jag tror att jag håller på att bli galen -!
Pratade med Bodil på jobbet och igår och sa - helt ärligt - att den här gången har jag inte ens ångest över att vara hemma .., ingenting orkar jag.
Ajöken, sa fröken!
tisdag 26 januari 2016
Uppehåll ....
Kram till er alla.
måndag 25 januari 2016
En massa måndagsfönster och en gräsand ...
 |
| Foto: Anders E |
Hög feber, huvudvärk och en djävulsk hosta.
Nog tog det mig en timme innan jag till slut sms:ade chefen på jobbet .., sån ångest hade jag.
Och så ser jag på Instagram att min före detta mans fru, Karin, nu är liggande i precis samma sak.
Alltså har vi gått varvet runt!
Men glad blir man då när sonen ringer (jag ligger på soffan och sover .,. är så långt borta som hade jag varit i yttre rymden när jag hör signalen ...) och säger att han idag har tagit en fönsterbild till sin mamma. Till mig!
Å, den pojken ...!!
För att inte tala om bilden.
Visst är den fin!
söndag 24 januari 2016
Dagens fönster och lite till ...
Tänk, att man kan ändra sig så!
Aldrig att jag tyckte om mixade tulpanbuketter förr i världen, men det gör jag nu.
Vasen inhandlades på Plantagen, men är ingen större favorit .., nå, där fanns knappt nånting att välja på. Kanske får tulpanerna hamna i älsklingskrukan (inhandlad på hemslöjdsutställningen i Vormsele för evigheter sedan ...) i stället.
Men vilken glädje med tulpaner!!
Och så blir det ett besök på Nyhems vårdcentral inne i stan, då pv blivit sämre igen.
Hög feber och hosta.
Vårdcentralen är ganska fin, om än oerhört spartansk och där sitter vi med blå plastsockor över våra skor - ja, dom flesta av oss - och nya patienter kommer och andra går. Många hostar.
En väggfast tv visar Vinterstudion och precis när pv är klar (ny runda med penicillin och en veckas sjukskrivning + lungröntgen) ska herrarnas stafett precis börja ...., ja, ja, vi får lyssna i bilen.
Men så letar jag ännu en gång och där, bakom hemköpskortet har jag satt bankkortet (som på bilden hamnat rätt) och jag blir salig av glädje och pv ler.
Nu är det eftermiddag och dimmigt och grått ute.
Lilla Nelly har ramlat nerför trappan från övervåningen och oj, oj, så hennes lilla hjärta pickade när vi rusade fram för att se hur det hade gått. Jodå, alla ben i behåll. Får man bara en liten kanelbullebit, så blir allt bra.
Tänk, att man kan ändra sig så!
Aldrig att jag tyckte om mixade tulpanbuketter förr i världen, men det gör jag nu.
Vasen inhandlades på Plantagen, men är ingen större favorit .., nå, där fanns knappt nånting att välja på. Kanske får tulpanerna hamna i älsklingskrukan (inhandlad på hemslöjdsutställningen i Vormsele för evigheter sedan ...) i stället.
Men vilken glädje med tulpaner!!
Och så blir det ett besök på Nyhems vårdcentral inne i stan, då pv blivit sämre igen.
Hög feber och hosta.
Vårdcentralen är ganska fin, om än oerhört spartansk och där sitter vi med blå plastsockor över våra skor - ja, dom flesta av oss - och nya patienter kommer och andra går. Många hostar.
En väggfast tv visar Vinterstudion och precis när pv är klar (ny runda med penicillin och en veckas sjukskrivning + lungröntgen) ska herrarnas stafett precis börja ...., ja, ja, vi får lyssna i bilen.
Kommer hem och börjar leta efter mitt bankkort.
Det är inte långt ifrån att jag blir hysterisk och jag ringer affären och undrar om mitt kort blev kvarglömt igårkväll, men nej .., och jag tänker att jag ju slängde min fleece-jobb-jacka i maskinen direkt jag kom hem och kanske .., men inte det heller.
Letar i plånboken.
Tömmer ut all som finns där.
En Trisslott .., dom nya, fina frimärkena som många kunder tycker så mycket om .., presentkortet på Akademibokhandeln och några kvitton, men inget bankkort.
"Nej, jag håller nog på att bli dement .., jag k a n bara inte ringa och be om ett nytt kort!" säger jag uppgivet.
Men så letar jag ännu en gång och där, bakom hemköpskortet har jag satt bankkortet (som på bilden hamnat rätt) och jag blir salig av glädje och pv ler.
Nu är det eftermiddag och dimmigt och grått ute.
Lilla Nelly har ramlat nerför trappan från övervåningen och oj, oj, så hennes lilla hjärta pickade när vi rusade fram för att se hur det hade gått. Jodå, alla ben i behåll. Får man bara en liten kanelbullebit, så blir allt bra.
Det där tafsandet ....
Från Dinah kommer följande rader.
Man kan läsa och begrunda.
Och förfasas.
"Träffade en god vän och pratade. Hon har bl.a. en flicka som är 14 år.
Vanligt är att människor av manligt kön beter sig som om de hade rätten att ta på och känna på flickan.Här om dagen när hon åkte hem med lokaltrafiken hamnade hon bredvid en man i 50-60 års åldern (svensk). Han la sin hand på hennes lår och började stryka henne.
Hon puttade undan handen och han la dit den igen och sa: om du haft snyggare makeup skulle du ha varit attraktiv. Inte förrän tjejen ställde sig upp och knäade honom i magen fattade han att hon inte ville ha hans hand i sitt knä."
Från Dinah kommer följande rader.
Man kan läsa och begrunda.
Och förfasas.
"Träffade en god vän och pratade. Hon har bl.a. en flicka som är 14 år.
Vanligt är att människor av manligt kön beter sig som om de hade rätten att ta på och känna på flickan.Här om dagen när hon åkte hem med lokaltrafiken hamnade hon bredvid en man i 50-60 års åldern (svensk). Han la sin hand på hennes lår och började stryka henne.
Hon puttade undan handen och han la dit den igen och sa: om du haft snyggare makeup skulle du ha varit attraktiv. Inte förrän tjejen ställde sig upp och knäade honom i magen fattade han att hon inte ville ha hans hand i sitt knä."
Här är svaret ....
... ja, på var det här fönstret möjligen kunde finnas?
Anna i Sheffield hon svarade att det nog fanns i norra delen av England.
Så här skriver fönsterfångerskan Elisabeth i Värmland:
"Fönstret finns i Stoke on Trent, inte så långt från Sheffield tror jag.
Den engelska keramikindustrin ("potteries") startade där på 1600-talet. Jag var på studiebesök hos Emma Bridgewater som på senare år startat upp keramiktillverkning. Man fick följa tillverkning från leran till färdiga, brända och målade tekannor, koppar, fat mm.
I Stoke on Trent tillverkas också det kända Wedgwoodporslinet.
Kram, Elisabeth"
// Tack snälla som berättade! säger jag.
... ja, på var det här fönstret möjligen kunde finnas?
Anna i Sheffield hon svarade att det nog fanns i norra delen av England.
Så här skriver fönsterfångerskan Elisabeth i Värmland:
"Fönstret finns i Stoke on Trent, inte så långt från Sheffield tror jag.
Den engelska keramikindustrin ("potteries") startade där på 1600-talet. Jag var på studiebesök hos Emma Bridgewater som på senare år startat upp keramiktillverkning. Man fick följa tillverkning från leran till färdiga, brända och målade tekannor, koppar, fat mm.
I Stoke on Trent tillverkas också det kända Wedgwoodporslinet.
Kram, Elisabeth"
// Tack snälla som berättade! säger jag.
lördag 23 januari 2016
Lördagsfönstret ....
Nu har ju herrn i Jämtland återvänt från äventyret i Sydafrika (ett besök på hans blogg rekommenderas verkligen, nu visar han hur det var ...!) och då passade han på att fånga ett fönster, ja, hemma i Vaplan, alltså.
Tack Gunnar!
Nu har ju herrn i Jämtland återvänt från äventyret i Sydafrika (ett besök på hans blogg rekommenderas verkligen, nu visar han hur det var ...!) och då passade han på att fånga ett fönster, ja, hemma i Vaplan, alltså.
Tack Gunnar!
fredag 22 januari 2016
Innan jobbet ...
Det blir mest en lång väntan på att åka till affären, den här fredagen.
Jag tar hundarna och går på promenad .., det är isigt och kallt och Nelly har bråttom hem.
Väl inomhus skuttar jag runt på Facebook och ser en film som polisen lagt ut; en äldre kvinna som blir rånad av en man i obestämbar ålder och när en ung mamma med två småttingar i sällskap försöker hejda ficktjuven, åker hon på däng, sen spottar han henne i ansiktet. Det är nästan så jag börjar koka inombords när jag tittar på filmen.
Annat skänker glädje.
Den lilla boken som handlar om Skottland, t.ex, den som kom från Lund och Bettankax.
Då sitter jag i soffan och planerar lite .., funderar på hur vi ska göra och om det här med att åka tåg från Edinburgh till södra England och lite så där.
Man kan göra tvärtom också.
Åååå, det lockar v e r k l i g e n!
Tittar ut.
Ser att koltrastarna ätit upp precis varenda äppelskiva som jag slängt ut tidigare på morgonen.
Skär upp nya ..., och irriteras över att hanarna tar för sig och hela tiden puttar undan honorna.
Och en liten rödhake har inte en chans att få sig en smakbit!
Det är väl som det är.
Ungefär som när Gösta Ekman skulle hylla Birgitta Andersson på Guldbaggegalan och helt tog över.
Sånt kan man fundera över en fredag i slutet av januari, någon timme innan det är dags att åka till jobbet. Sen väntar ledig helg. Halleluja!
Det blir mest en lång väntan på att åka till affären, den här fredagen.
Jag tar hundarna och går på promenad .., det är isigt och kallt och Nelly har bråttom hem.
Väl inomhus skuttar jag runt på Facebook och ser en film som polisen lagt ut; en äldre kvinna som blir rånad av en man i obestämbar ålder och när en ung mamma med två småttingar i sällskap försöker hejda ficktjuven, åker hon på däng, sen spottar han henne i ansiktet. Det är nästan så jag börjar koka inombords när jag tittar på filmen.
Annat skänker glädje.
Den lilla boken som handlar om Skottland, t.ex, den som kom från Lund och Bettankax.
Då sitter jag i soffan och planerar lite .., funderar på hur vi ska göra och om det här med att åka tåg från Edinburgh till södra England och lite så där.
Man kan göra tvärtom också.
Åååå, det lockar v e r k l i g e n!
Tittar ut.
Ser att koltrastarna ätit upp precis varenda äppelskiva som jag slängt ut tidigare på morgonen.
Skär upp nya ..., och irriteras över att hanarna tar för sig och hela tiden puttar undan honorna.
Och en liten rödhake har inte en chans att få sig en smakbit!
Det är väl som det är.
Ungefär som när Gösta Ekman skulle hylla Birgitta Andersson på Guldbaggegalan och helt tog över.
Sånt kan man fundera över en fredag i slutet av januari, någon timme innan det är dags att åka till jobbet. Sen väntar ledig helg. Halleluja!
Dagens fönster ...
Helt underbart finurligt är det ju, det här med att man kan göra vykort från egna bilder och så åker dom iväg till en glad mottagare.
Det är Posten som tänkt till och jag har själv använt den tjänsten otaliga gånger; jag tycker verkligen att det är så finurligt.
Häromdagen kom det här fina kortet med ett så vackert fönster som motiv!
Vem som är avsändare framgick inte, men jag törs nog garantera att det är Annika i Kävlinge.
Tack snälla, rara!
Helt underbart finurligt är det ju, det här med att man kan göra vykort från egna bilder och så åker dom iväg till en glad mottagare.
Det är Posten som tänkt till och jag har själv använt den tjänsten otaliga gånger; jag tycker verkligen att det är så finurligt.
Häromdagen kom det här fina kortet med ett så vackert fönster som motiv!
Vem som är avsändare framgick inte, men jag törs nog garantera att det är Annika i Kävlinge.
Tack snälla, rara!
torsdag 21 januari 2016
En vanlig torsdag ....
.... kan man omöjligt sova som vanligt, bara för att det vankas ett förmiddagspass, så när klockan är sex och jag egentligen ska stiga upp, är jag mer död än levande. Jag fattar inte .., det måste vara ett ålderstecken detta att varje liten förändring skapar sån oro inombords.
Och jag låg vaken och tänkte på kassorna och undrade hur dom skulle stämma och allt möjligt annat och det förstår jag inte heller, för jag känner mig inte som en odugling i kassan. Till min oerhörda glädje visade det sig att dom stämde nästan på p r i c k e n!
Kom på plats fyrtiofem minuter innan ordinarie arbetstid, gräddade bröd och hade gott om tid, ja, då tog jag in kassorna och gjorde klart för Erik och tur var det, för sen ringde han och meddelade att bilen inte ville starta och nu skulle han bli hämtad av chefen och bara en stund senare ringde det igen, då var det Annika som berättade att bussen var försenad.
Ååå, sicken tur att jag var där i så god tid!
Och mejeriet är en dröm att ta hand om.
Att g r o v j o b b a.
Att flytta mjölkpackar och snabbt registrera vad som behövs fyllas på .., att ställa i ordning och kolla datum, å, jag älskar den känslan .., den där när det nästan värker i armarna!
Slutade klockan ett .., åkte hem och rastade hundarna .., tog bilden här ovanför .., sen iväg till Halmstad där pv mötte upp och så gick vi på kvart-över-tre-bio.
Vi såg filmen om Ove.
När alla går igång och hyllar storartat och säger att "den måste du bara se!", tar det emot, men det är ju precis så jag själv gör.
Biosalongen var sprängfylld med människor i tämligen hög ålder och jag looog för mig själv och tänkte att ja, så här blir det, när någon kommer och ska in i mitten av bänkraden och alla tanter och farbröder (läs: kvinnor och män) har svårt att resa sig; det tar liksom tid.
Vad tyckte vi om filmen?
Pv skrattade och hade nog nära till tårarna också .., han gav dem bums "minst en åtta av tio!"
Själv hade jag aningen svårt för början, men från mitten och framåt tyckte jag om den.
Av mig får den ..., tja, mellan sex och sju av tio.
Att Rolf Lassgård fick en guldbagge för sin gestaltning av Ove, det förvånar mig inte.
.... kan man omöjligt sova som vanligt, bara för att det vankas ett förmiddagspass, så när klockan är sex och jag egentligen ska stiga upp, är jag mer död än levande. Jag fattar inte .., det måste vara ett ålderstecken detta att varje liten förändring skapar sån oro inombords.
Och jag låg vaken och tänkte på kassorna och undrade hur dom skulle stämma och allt möjligt annat och det förstår jag inte heller, för jag känner mig inte som en odugling i kassan. Till min oerhörda glädje visade det sig att dom stämde nästan på p r i c k e n!
Kom på plats fyrtiofem minuter innan ordinarie arbetstid, gräddade bröd och hade gott om tid, ja, då tog jag in kassorna och gjorde klart för Erik och tur var det, för sen ringde han och meddelade att bilen inte ville starta och nu skulle han bli hämtad av chefen och bara en stund senare ringde det igen, då var det Annika som berättade att bussen var försenad.
Ååå, sicken tur att jag var där i så god tid!
Och mejeriet är en dröm att ta hand om.
Att g r o v j o b b a.
Att flytta mjölkpackar och snabbt registrera vad som behövs fyllas på .., att ställa i ordning och kolla datum, å, jag älskar den känslan .., den där när det nästan värker i armarna!
Slutade klockan ett .., åkte hem och rastade hundarna .., tog bilden här ovanför .., sen iväg till Halmstad där pv mötte upp och så gick vi på kvart-över-tre-bio.
Vi såg filmen om Ove.
När alla går igång och hyllar storartat och säger att "den måste du bara se!", tar det emot, men det är ju precis så jag själv gör.
Biosalongen var sprängfylld med människor i tämligen hög ålder och jag looog för mig själv och tänkte att ja, så här blir det, när någon kommer och ska in i mitten av bänkraden och alla tanter och farbröder (läs: kvinnor och män) har svårt att resa sig; det tar liksom tid.
Vad tyckte vi om filmen?
Pv skrattade och hade nog nära till tårarna också .., han gav dem bums "minst en åtta av tio!"
Själv hade jag aningen svårt för början, men från mitten och framåt tyckte jag om den.
Av mig får den ..., tja, mellan sex och sju av tio.
Att Rolf Lassgård fick en guldbagge för sin gestaltning av Ove, det förvånar mig inte.
onsdag 20 januari 2016
Ledig dag ...
Tänk, att det är sån skillnad på att vara fri från jobbet och vara frisk, än att vara hemma och må så där halvbra och få dåligt samvete om man skriver att ååå, så vackert det är ute och vilken ljuvlig dag!
Nu kan man bre på, precis som vanligt.
Tycka att tillvaron är himla bra.
Pv har varit hemma sedan före jul och det är nog bra att vi båda börjar arbeta och jag säger ibland att men hur ska det gå när vi går i pension, för båda är vi ju vana vid att ha ensamtid. Det finns människor som vill vara tillsammans precis varenda sekund av dagen, men dit hör inte jag och då tänker väl människor att .. "men så hemskt, hur kan hon ...!"
Ja, det kan man fråga sig.
Och det är ju inte så att jag på något enda vis är förhindrad att göra precis vad jag vill, nej, så är det inte, det är bara det att .., ja, att det är skönt att ibland vara ensam hemma.
Sigge är nog också en ensamvarg.
Mest hela dagarna ligger han i den rottingfåtölj som han utsett till sin och nu fick jag flytta den närmare fönstret, ty där vill han också vara .., sitta där på fönsterbrädan och titta ut på domherrar, koltrastar och nån nötväcka som springer upp och ned på trädstammen, men det där med gos är helt överreklamerat tycker han och bäst som man stryker honom över pälsen kan han sätta tänderna i ens händer, jo, jo.
Och vi tar bilen och kör till Haverdal.
Vattnar pelargonian hos Ulf och Eva och tar bilder som visar hur fint det blir, nu när deras stuga renoveras.
Det är iiiisande kallt på stranden!
Nelly lullar på lite efter oss andra, som alltid.
Att ta fram kameran och ta några bilder innebär stelfrusna fingrar ....
Men hjälp, så fint där är!
Efteråt tittar vi in i affären och handlar sånt som är extra billigt.
Falukorv för 10:- /400gram .., färsk kyckling (kokas just nu) för 29:95/kilot och så lite annat.
Barilla pasta för 5:-/paketet.
Och vi svänger förbi friherrinnan som har ringt och meddelat att hon har en present till mig.
Hon bor i sina morföräldrars hus i Steninge och där, i köket, är det varmt och gott från vedspisen och i den bakar hon bröd ..., känner ni doften, tro ...?
Tänk, att man kan bli så själsligt jordad av en vedspis!
Vi säger ofta att en sån borde vi ha .., så praktiskt om strömmen tackar för sig och vilken härlig värmekälla.
Hur många av oss har inte haft mor, - eller farföräldrar (eller rent av föräldrar) som haft en vedspis i köket ..? Jag minns mormors .., och hos pappas kusin Sigge i Kalvträsk ..., och jag minns där där spiralformade spiskroken .., vattenkranen som satt där på ena sidan ..., och jag minns också vedspisen hos min före detta mans mormor - hos Anna i Gargnäs -, bakade hon inte mjukkakor i just den ...?
Nåja.
Presenten visar sig vara ett sååå fint nattlinne i allra lenaste bomull ..., ja, det blir nånting att möta grannarna i när fåglarna ska få mat! Tack snälla, rara Lena!
Tänk, att det är sån skillnad på att vara fri från jobbet och vara frisk, än att vara hemma och må så där halvbra och få dåligt samvete om man skriver att ååå, så vackert det är ute och vilken ljuvlig dag!
Nu kan man bre på, precis som vanligt.
Tycka att tillvaron är himla bra.
Pv har varit hemma sedan före jul och det är nog bra att vi båda börjar arbeta och jag säger ibland att men hur ska det gå när vi går i pension, för båda är vi ju vana vid att ha ensamtid. Det finns människor som vill vara tillsammans precis varenda sekund av dagen, men dit hör inte jag och då tänker väl människor att .. "men så hemskt, hur kan hon ...!"
Ja, det kan man fråga sig.
Och det är ju inte så att jag på något enda vis är förhindrad att göra precis vad jag vill, nej, så är det inte, det är bara det att .., ja, att det är skönt att ibland vara ensam hemma.
Sigge är nog också en ensamvarg.
Mest hela dagarna ligger han i den rottingfåtölj som han utsett till sin och nu fick jag flytta den närmare fönstret, ty där vill han också vara .., sitta där på fönsterbrädan och titta ut på domherrar, koltrastar och nån nötväcka som springer upp och ned på trädstammen, men det där med gos är helt överreklamerat tycker han och bäst som man stryker honom över pälsen kan han sätta tänderna i ens händer, jo, jo.
Och vi tar bilen och kör till Haverdal.
Vattnar pelargonian hos Ulf och Eva och tar bilder som visar hur fint det blir, nu när deras stuga renoveras.
Det är iiiisande kallt på stranden!
Nelly lullar på lite efter oss andra, som alltid.
Att ta fram kameran och ta några bilder innebär stelfrusna fingrar ....
Men hjälp, så fint där är!
Efteråt tittar vi in i affären och handlar sånt som är extra billigt.
Falukorv för 10:- /400gram .., färsk kyckling (kokas just nu) för 29:95/kilot och så lite annat.
Barilla pasta för 5:-/paketet.
Och vi svänger förbi friherrinnan som har ringt och meddelat att hon har en present till mig.
Hon bor i sina morföräldrars hus i Steninge och där, i köket, är det varmt och gott från vedspisen och i den bakar hon bröd ..., känner ni doften, tro ...?
Tänk, att man kan bli så själsligt jordad av en vedspis!
Vi säger ofta att en sån borde vi ha .., så praktiskt om strömmen tackar för sig och vilken härlig värmekälla.
Hur många av oss har inte haft mor, - eller farföräldrar (eller rent av föräldrar) som haft en vedspis i köket ..? Jag minns mormors .., och hos pappas kusin Sigge i Kalvträsk ..., och jag minns där där spiralformade spiskroken .., vattenkranen som satt där på ena sidan ..., och jag minns också vedspisen hos min före detta mans mormor - hos Anna i Gargnäs -, bakade hon inte mjukkakor i just den ...?
Nåja.
Presenten visar sig vara ett sååå fint nattlinne i allra lenaste bomull ..., ja, det blir nånting att möta grannarna i när fåglarna ska få mat! Tack snälla, rara Lena!
Skräcken ...
Från Cruella/Helena kom det här lilla klippet susande genom rymden.
"Gissar att du förstår känslan ...", skriver hon.
OM jag gör!!
Detta är fasornas fasa och jag kan för mitt liv inte begripa att det inte finns nån slags "flash" som dyker upp med s t o r a bokstäver på datorskärmen när man råkar knappa fel, eller när det blir en orimligt stor beställning.
Att den som gör i ordning lasten till chauffören ska hålla koll, nej, det går förstås inte ., dom har väl en lista på vad som ska iväg och så är det bra med det. Men en tydlig varning eller signal eller vad som helst som väcker den som beställer, det vore bra.
Och sånt här har alla som arbetar i butik varit med om, om än kanske inte i såå stora mängder.
Själv råkade jag knappa fel när jag - i lilla kvartersbutiken i Ystad - skulle beställa två flak jordgubbar (24 askar) och i stället fick 24 flak! Jag höll på att dåna!
Nå, jag tänkte att här gäller det att tänka till, så inom tio minuter slog jag mig ned på kontoret och ringde runt till alla Ystads äldreboenden och frågade om dom inte kände för att bjuda sina brukare på färska jordgubbar ... (ja, dom skulle såklart säljas, inte ges bort) och så tog jag min egen bil, packade in jordgubbarna och körde runt och levererade. Det funkade! Vilken oerhörd lättnad!
Och Joakim på mitt nuvarande jobb, han skulle beställa två kartonger kex och när leveransen kom, ja, då visade det sig att vi fått två pallar med kex och det kan jag säga att det är många kexförpackningar det ,-)
Det är mycket som kan gå fel när man sitter där med beställningsdosan.
Man kan råka knappa in fel datum (så mejerileveransen kommer första veckan i mars, i stället för första veckan i januari ...., men jag upptäckte det i tid ... huvva!) , någon kund kan komma och fråga var ströbrödet finns just som man ska avsluta beställningen och så kommer ytterligare någon och frågar var rostad lök finns och vips, har man fått för sig att man klickat iväg beställningen, men det har man inte alls gjort.
Så där kan det vara.
Nu vet ni.
Och tack Helena för klippet!
Jag håller tummarna för Martin Henrysson.
Från Cruella/Helena kom det här lilla klippet susande genom rymden.
"Gissar att du förstår känslan ...", skriver hon.
OM jag gör!!
Detta är fasornas fasa och jag kan för mitt liv inte begripa att det inte finns nån slags "flash" som dyker upp med s t o r a bokstäver på datorskärmen när man råkar knappa fel, eller när det blir en orimligt stor beställning.
Att den som gör i ordning lasten till chauffören ska hålla koll, nej, det går förstås inte ., dom har väl en lista på vad som ska iväg och så är det bra med det. Men en tydlig varning eller signal eller vad som helst som väcker den som beställer, det vore bra.
Och sånt här har alla som arbetar i butik varit med om, om än kanske inte i såå stora mängder.
Själv råkade jag knappa fel när jag - i lilla kvartersbutiken i Ystad - skulle beställa två flak jordgubbar (24 askar) och i stället fick 24 flak! Jag höll på att dåna!
Nå, jag tänkte att här gäller det att tänka till, så inom tio minuter slog jag mig ned på kontoret och ringde runt till alla Ystads äldreboenden och frågade om dom inte kände för att bjuda sina brukare på färska jordgubbar ... (ja, dom skulle såklart säljas, inte ges bort) och så tog jag min egen bil, packade in jordgubbarna och körde runt och levererade. Det funkade! Vilken oerhörd lättnad!
Och Joakim på mitt nuvarande jobb, han skulle beställa två kartonger kex och när leveransen kom, ja, då visade det sig att vi fått två pallar med kex och det kan jag säga att det är många kexförpackningar det ,-)
Det är mycket som kan gå fel när man sitter där med beställningsdosan.
Man kan råka knappa in fel datum (så mejerileveransen kommer första veckan i mars, i stället för första veckan i januari ...., men jag upptäckte det i tid ... huvva!) , någon kund kan komma och fråga var ströbrödet finns just som man ska avsluta beställningen och så kommer ytterligare någon och frågar var rostad lök finns och vips, har man fått för sig att man klickat iväg beställningen, men det har man inte alls gjort.
Så där kan det vara.
Nu vet ni.
Och tack Helena för klippet!
Jag håller tummarna för Martin Henrysson.
Dagens fönster ...
Ja, undrar just om ni kan gissa var det här fönstret kommer ifrån?
Vad tror ni ...?
Titta riktigt noga.
Här kommer svaret:
Hej Elisabet,
Förstått av vad du skrivit att du firade födelsedag i fredags.
..och vad skickar man då - ett fönster naturligtvis..
Detta kommer från England och sitter på ett hus från 1800-talet.
Avsändare är min namne i Värmland, hon som är gift med Eilert, min före detta lekkamrat i unga år.
Du får gärna berätta var i England det här fönstret finns, om du vill.
Ja, undrar just om ni kan gissa var det här fönstret kommer ifrån?
Vad tror ni ...?
Titta riktigt noga.
Här kommer svaret:
Hej Elisabet,
Förstått av vad du skrivit att du firade födelsedag i fredags.
..och vad skickar man då - ett fönster naturligtvis..
Detta kommer från England och sitter på ett hus från 1800-talet.
Avsändare är min namne i Värmland, hon som är gift med Eilert, min före detta lekkamrat i unga år.
Du får gärna berätta var i England det här fönstret finns, om du vill.
tisdag 19 januari 2016
Ortosen och jag ...
Igår hade jag den där skenan på mig från elva till sex.
Det var bara hemskt.
Varmt, svettigt, klumpigt.
Idag har den varit på sedan niotiden i morse och tills jag kom hem kvart över åtta.
Varmt, svettigt, men det har fungerat och stundvis har jag nästan glömt att den är där.
Jag kan inte längre sitta i kassan, då skenan går så långt upp på låret, så det blir till att stå som ett A mest hela tiden. Bredbent, fördelandes tyngden.
Jag har varit i mejeriet och tagit hand om såväl Wapnös som Arlas leveranser och det var många tunga mejeribackar att lyfta ner och placera rätt, men peppar, peppar, så har jag inte haft ont i knäet och det är inte mer svullet än vanligt.
Over and out.
Igår hade jag den där skenan på mig från elva till sex.
Det var bara hemskt.
Varmt, svettigt, klumpigt.
Idag har den varit på sedan niotiden i morse och tills jag kom hem kvart över åtta.
Varmt, svettigt, men det har fungerat och stundvis har jag nästan glömt att den är där.
Jag kan inte längre sitta i kassan, då skenan går så långt upp på låret, så det blir till att stå som ett A mest hela tiden. Bredbent, fördelandes tyngden.
Jag har varit i mejeriet och tagit hand om såväl Wapnös som Arlas leveranser och det var många tunga mejeribackar att lyfta ner och placera rätt, men peppar, peppar, så har jag inte haft ont i knäet och det är inte mer svullet än vanligt.
Over and out.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)