Ledigadagsfönstret ...

..... hittade jag i Helsingör, på Själland.

Men tanken var att ni idag skulle få se utsikten från hemifrån-Ingelas fönster .. men se, det gick inte att få på plats just nu .., det bara krånglar och sparkar bakut, men i morgon kanske ...?

I morgon ...

... tänker jag tillbringa min lediga dag, eller åtminstone en timme av den lediga dagen, hos dom här två madamerna, vars händer ni ser här ovanför.

Två timmar på tåg.

Därefter rask språngmarsch i fem minuter och sedan gapa stort.

Det hade trots allt kunnat vara värre.

Kanske.

Vad som är viktigt ...

Om det hade varit det största jordskalvet i Sverige på 100 år och epicentrum hade legat i trakten av Stockholm .,. tror ni då att den nyheten hade hamnat sist av allt i Rapports halvåttasändning?

Det tror inte jag.

Uppdatering: men Aktuellt visade sig på styva linan!
Det tackar man för!

På dejtingsidan ...

... valde jag konsekvent att inte involvera mig med män som visade alltför stort intresse för fester och sånt.

Jag är ju en sån tråkig typ ., en hemmasittarmänniska som gladeligen nöjer mig med att kolla på Gokväll, Fråga Doktorn och På Spåret.

Mina barns pappa var engagerad i nästan allting.

Säg en förening och han var medlem eller ordförande!

Och så seglar man iväg helt solokvist på livets stora hav och tänker att om man någonsin i livet mera ska ha en "käreste", så ska det helst vara en man som är ungefär som man själv är.

En sån där stugsittartyp.

Men vad händer?

Jo, man faller för en man som gladeligen bjuder sin stora släkt på fest ute på verandan och som av hjärtans lust till denna tillställning bakar tårtor, bröd och kakor och lagar räkgryta ..., och samme man är garanterat med i festkommitén i alla föreningar där han är delaktig och han inviterar sjuttio personer till sin stora födelsedag och av bara farten bygger han en dansbana inför den festen och såklart har han porslin så det räcker till allesammans.

Själv har jag sex tallrikar.

Och tänka sig, att den där energiske och festglade mannen åker jag till varannan helg.

Tre timmar på tåg enkel väg.

Frivilligt.

Alldeles frivilligt.

Så ..., det här med logiskt tänkande när det gäller känslor .., det finns det sannerligen inte mycket av.

Så är det.

Två fönster från Anna ....

"Hej Elisabet!

Jag skickar med två fönster idag :D

Det ena är ett riktigt julfönster, med vår julstjärna, allt för stämningen. Det andra är vår framruta i bilen, eller genom det, så det är ju ett fönster men inte ett vanligt fönster som du brukar :D



Ha en bra dag!

/Anna"


//För övrigt tycker jag att Annas blogg är nästan den läckraste jag vet.
Så annorlunda och personlig.

Men skåningarna är lugna och trygga.

Tror jag.

(Klicka på skalvet skrämde ....)

Här är fler trygga skåningar.

(Inslaget heter ..."hans hus fick sprickor av skalvet".)

Efteråt ...

Alla pratar om skalvet.

När jag kommer till jobbet på morgonen står några av arbetskamraterna i personalrummet och en av dem, hon som har småttingar som just har lämnats på dagis, är alldeles rödgråten och hon är orolig och säger att hon helst vill vara hemma hos dem och hon berättar om SKRÄCKEN hos äldsta dottern när det det skalv som mest .,. ja, om fullkomlig panik i lillflickans ögon!

Och kunderna säger alla sak.

"Detta är det värsta dom har varit med om!"

Maggan som har second-hand-affären nära mig, är ännu skakig och berättar hur hyllorna i badrummet bara dråsade i golvet och hos en av arbetskamraterna tippade byrån.

Tommy, som för några månader sedan var granne till min Anders, säger att detta är hans livs värsta upplevelse.

"Jag gick på Hamngatan och befann mig just mitt emot SE-Banken när det började mullra och hyreshusen "ryste" (skakade) och jag tänkte att nu är mitt livs sista stund kommen ..... och dånet .., det var som om när pannan kokade när man var liten .., värmepannan, alltså ..., men jag tänkte att det kanske var en spräning inne i bankkontoret ?" säger han.

Nästan alla har blivit påverkade.

En av kunderna säger att han var övertygad om att värmepannan exploderade.

"Faan .., mer än femti tusen att lägga ut inför julen!!" hade han tänkt.

Andra gissade på långtradare som kört in i huset .., på ett flygplan som kraschlandat i närheten .., hon som bor i Malmö trodde att gas hade exploderat i huset.

Och själv kommer jag alltid att minns mullret .., det där avgrundsdjupa mullret som ökade i styrka och så porslinet som skakade .., ljudet av glas som klirrar mot varandra .. och knaket i tegelväggen!

En så otroligt och rent av ofattbar primitiv känsla som kommer över en .., ren och skär skräck.

Så var det.

För några minuter sedan ligger jag i sängen och plötsligt börjar hela huset att skaka .., och porslinet skallrar .., det är det läskigaste jag har varit med om!!!

Lokalradion meddelar att även dom, i direktsändning, tror sig ha varit med om ett jordskalv.

Puh.

Lite senare: lokalradion meddelar att skalvet låg på 4.7 på Richterskalan.
Om det är nu är att lita på.
Men hela huset s k a k a d e och jag tänkte först att en långtradare hade kört in i väggen eller att det var nån explosion.
När jag ringde den rare pensionatsvärden och upprört berättade om detta .,. frågade han om jag hade "ramlat ur sängen ...?"
Jojo ..,-)

Några tisdagsfönster ...

Underbare och filurige vännen Jom, han vet att bloggmadamen tycker om det som är lite avskavt och inte alltför elegant.

Det vet han.

Så när han skickar den här bilden .., då står det så här i mailet:

"Hej Elisabet!

Jag skickar ett fönster från Röros i Norge, när det var trettio grader
varmt.

Jag hoppas att madame skall uppskatta färgflagorna."

Och det gör hon verkligen!

Tack snälla!

Och ett underbart godnattfönster från Torun!

"Skickar ett fint fönster till dig, taget i helgen i Veberöd, från Mossagården, som hade julbasar.

Jag passade på att få en kvarts provmassage med varm hampaolja.

Ljufvligt!

Fönstret är i det rum där massagen ägde rum, av duktiga Maria."

Tack snälla Torun! säger jag och önskar er alla en riktigt god natt!

Torkvinda ...

Vem som tog bilden?

Jo, Hasse i Örnsköldsvik.

// Och plötsligt kommer jag ihåg något som får mig att le och tänka på mamma.
Det var vintern 1979 ..., några veckor innan jul.
Vi hade rest till norra Argentina, till mamma, och befann oss i djungeln alldeles på gränsen till Bolivia .,. med Pilcomayofloden i närheten.
Rishyddor runt hela campamentet.
Getter och grisar, hundar och katter som sprang hipp som happ.
Giftormar och spindlar stora som tefat.
Mamma som drog ut tänder .., förlöste indiankvinnor på jordgolv .., mamma som delade ut gåvokläder från Malå .., mamma som var så lycklig.
Och så hennes torkvinda .., eller klädstreck .., med röda och orangefärgade klädnypor .., och små vackra kolibris som med sina lååånga näbbar sökte nektar i klädnype-blommorna .., alldeles stilla stod dom i luften med dallrande vingar .., och trodde sig ha hittat världens finaste rabatt .., och så var det bara klädnypor!
Det var då det.
Nu är mamma förvandlad till aska.

Ännu ett fönster från Piet ...

Och detta är från ett museum i Wegorzewo, i Polen.

Cannes nästa ...!

Det är när jag står i kassan och tänker på julen och allt vad som komma skall, som två unga gossar i artonårsåldern närmar sig kassan.

Så stannar dom till och hummar lite .., och så tar den ene unge mannen sats.

"Jo, det är så här .., vi kommer från gymnasiet här intill och studerar media och nu .., ja, det är så att vi ska göra en dokumentärfilm som handlar om mänskliga rättigheter och kvinnors villkor och sånt och nu undrar vi om du möjligen kan tänka dig att vara med i den filmen och liksom berätta och säga vad du tycker? Det kan hända att filmen ska vara med på Göteborgs Filmfestival i vinter ...".

Det är vad han säger.

Och bloggmadamen, som blir över sig av lycka när Sifo ringer och frågar om jag vill delta i en undersökning som femton minuter, tackar naturligtvis ja.

"Jovisst, inga problem .., men det måste bli filminspelning på någon onsdag för det är då jag är ledig!" säger jag.

De unga männen tar mitt telefonnummer och säger att dom ska höra av sig, förmodligen efter jul, och så tackar dom för sig så alldeles omåttligt vänligt och så snart jag passerar chefens kontor skyndar jag mig att berätta även för honom .., ja, faktiskt funderar jag över att redan nu begära löneförhöjning, för tänk, om bloggmadamen visar oanade talanger inom Vita Dukens Område .., ja, kanske hon rentav blir inbjuden till Gomorronsoffan eller Filmkrönikan?!

Chefen verkar dock måttligt imponerad och övriga arbetskamrater tycks i det närmaste helt ointresserade, ja, ja, det är väl avundsjukan förstås som tar sig sådana uttryck!

När jag kommer hem, berättar jag lyriskt om detta för pensionatsvärden.

"Du vet ..., dom vill att jag ska lägga ut texten om vad jag tycker och tänker om mänskliga rättigheter och kvinnans ställning i samhället och sånt ...", förklarar jag för honom.

"Men då måste du väl börja att läsa på lite ...?" säger han genast.

Helt ärligt låter han närapå skräckslagen.

"Läsa på? Näädå, jag ska bara säga vad jag tycker!" svarar jag och då suckar pensionatsvärden och säger att "det är just det jag befarar ..., ååå, jag får nästan ångest .., man vet aldrig med dig vilka stolpskott som kan komma ut ur din mun .., du har ju såna fördomar om allt möjligt ..!"

Jag tröstar honom med att det finns dom som har varit värre.

Min mamma, till exempel.

Mamma, som var den mest radikala och fritänkande människa jag nästan har känt .., mamma som tyckte att alla borde ha samma lön, läkare som städerskor .., och som i mångt och mycket hade rent kommunistiska värderingar, för att i nästa andetag prata som den mest illblåa högermänniska.

Fråga mig och min syster .., vi nästan svimmade när mamma en gång intervjuades av Malou von Sivers som frågade henne vad hon ansåg om situationen i Chile, ja, nu när tyrannen Pinochet hade kommit till makten.

Då tittade mamma, som då hade tillbringat nära tjugo år i Sydamerika, på madame Sivers med öppen blick och sa, helt oförfärat: "ja, du förstår, det har blivit mycket bättre i Chile nu .., ordning och reda!"

Själv bytte jag omgående kanal och var överlycklig över att jag då hette Eikedahl och inte, som mamma, Nilsson .., i efternamn.

Det är förstås nåt sånt som den politiskt korrekte pensionatsvärden nu ska oroa sig för .. , ja, att hans lärarkollegor och akademiska vänner ska inse vilken eländig madame han har fallit för!

Jo, jo.

Så kan det gå.

Själv är jag dock inte det minsta orolig, utan tänker mest på min kommande karriär som filmstjärna.

Måndag ...

Tidig morgon skriver jag brev på vännen Toruns kylskåpsdörr.


En bra dag blir det.

Vid tvättmedelshyllan hör jag hemifrånprat och där står Gun-Inger och Ove som nu har återvänt från Malå och Gun-Inger berättar om lilla barnbarnet och hur svårt det är att nu bo långt ifrån .., men allra mest är det skönt att slippa halvmeterdjup snö och tänk, att kunna gå i lågskor!

Jag säger att när jag får den där hyrbilen i jul, då ska vi komma och hälsa på och dricka kaffe.

Tänka sig, tre familjer från Malå inom en radie av några mil!

Och sen blir det måndagsmöte med diskussioner hit och dit och jag inser att jag har lärt mig så mycket under de här åren i nya affären .., mest om mig själv, kanske?

I mitt barndomshem fanns inga hetsiga samtal .., det mesta tystades ner.

Min pappa var en underbar pappa, men man fick inte mopsa sig och säga emot och jag skrev av mig ilskan på smårutigt papper som placerades så där så att pappa fick läsa och efteråt pratade vi om det som gjort mig så heligt arg och allt gick bra och pappa förstod.

Aldrig att jag hörde mamma och pappa gräla.

Ändå visste man, förstås.

Iskall tystnad vid matbordet .., artiga frågor eller svar mellan mamma och pappa och en obehaglig känsla av att man inte hade fast mark under fötterna .., för man anade förstås att något hade hänt .., men visste inte vad?

Ungefär så har det i stora drag varit i mitt långa äktenskap.

Upprört visk-prat .., så ingen ska höra eller bli rädd.

"Schhhhh! Inte så högt ..!"

Nu är jag snart femtiofem år och kanske är det för att jag äntligen har hittat hem till mig själv, som jag inte längre känner den där skräckblandade rädslan när det gungar pratmässigt.

Och att jag har lärt mig att förstå hur min kropp reagerar.

Att kropp och själ verkligen hör ihop.

När jag plötsligt tror mig om att tappa nån slags tillit - till vad det än månde vara -, börjar jag inom fem sekunder att hacka tänder alldeles våldsamt och jag skakar som ett asplöv.

Det har hänt kanske tio gånger totalt i mitt liv och rektionen är alltid precis densamma.

Just så reagerar jag vid rädsla.

Och sen .., när jag har lugnat ner mig och lite så där utifrån tittat på hur den där människan .., den där vuxna kvinnan som är en blandning av tant/lillpiga/tonåring/mamma/mormor/flickvän/älskarinna och hela rubbet .., hur hon ibland reagerar .., då blir allt stilla.

På nåt sätt är det som om man ger sig själv en slags nåd.

Ja, det är som att få en nyckelknippa till sig själv.

Ungefär så.

Ett eftermiddagsfönster ...

... eller egentligen fyra, men den här bilden får bli den första ..., kommer susande från en för mig helt obekant människa, men ååå, så roligt och så glad jag blir!

Avsändare är Piet Bootsma som bor i Leeuwarden i Nederländerna, tänka sig bara!

"Potmargekade är i mit bostad Leeuwarden (Niederländerna)", skriver avsändaren och det är tydligen Potmargekade som bilden visar.

Tror jag.

Och vi går i sandaler ...

.... ja, om man vill, alltså.

Här finns inte en endaste liten snöflinga!

Saknar jag det?

Njaaaa .., när jag ser Hasses bild, då är det inte långt ifrån!

Dagens fönster ..

... hittar man på 57 Drumcondra Road i Dublin.

Där finns Bed & Breakfast hos den vänlige herrn som kommer från Transylvanien.

Egentligen, alltså.

Pling i min inkorg ...!

Klicka gärna ...

"Hejsan Elisabet.

Du delar juh då och då med dig av fina bilder i din blogg som dina läsare mailat dig.

Jag har läst din blogg bra länge nu, har väl dumpat en kommentar då och då..

Kände att jag ville dela med mig till dig, och kanske dina läsare om du lägger upp dem, två bilder från mitt paradis på jorden.

Det är min familjs sommarstuga, jag hade först tänkt leta fram någon fönsterbild, men hittade ingen jag var riktigt nöjd med för stunden så det blev två bilder på sjön.

Tyvärr är det datum på den ena, skymmingsbilden..

Till stugan åker jag såfort jag kan under våren, sommaren och hösten. Har växt upp där, man fiskar, är ute i naturen, badar, mår gott med de man tycker om bäst, somnar till kaminknaster och tända ljus.

Jag har massor som jag kan berätta om, hur mycket jag tycker om det där stället.

Som när jag förra hösten, vaknade upp mitt i natten.. tyckte att mitt lilla sovrum var så väldigt ljust. Förstod först inte vad det var, vi har nämligen ingen el i stugan, och den ligger i skogen, vid en sjö... så jag tog på mig mina glasögon, och så fattade jag - att det var fullmånen som sken in i sovrummet.

Jag klev upp och gick huttrande ut i höstnatten, sjön låg som en spegel, en svart spegel, och månen... denna enorma måne!

Och vilket ljus månen kan ge, när det är den enda ljuskällan. DÅ om någon gång hade jag önskat att jag hade en "värsting"-kamera, för min lilla fjutt klarade absolut inte av att ta in ögonblicket.



Ville bara säga det, ha en skön 3:e advent, de timmar som är kvar!

/Madelene Nattfrost."


// Och tack snälla, rara! säger bloggmadamen.

Världens bästa tv-program ...

... är detta.

Och tänka sig, att här finns en programledare som inte sätter sig själv i fokus .., utan verkar vara genuint intresserad av de människor han möter.

När pensionatsvärden ringer säger jag att ..."kan vi inte åka till Italien på semester .., jag tror att jag har levt där i mitt förra liv ....?"

Han låter inte helt ovillig.

// Och blir man inte lycklig av att titta på det här inslaget .., då vet inte jag! Det är programledaren som ska lära sig att göra pasta på rätt sätt.

Om tillit eller inte ....

"Aldrig allvarlig" ...?
"Optimist"?
Njaaa, det där vill jag nog syna.

En mig ganska närstående herre - jag nämner inga namn -har i någon veckas tid haft ont i sitt högra öga.

Kanske har han fått en flisa eller nånting sånt som liksom borrat sig fast och mannen i fråga tycker att det är väldigt irriterande.

Han gnuggar och gnuggar och blinkar och har sig och i minst sju dagars tid har mannen vars namn jag inte tänker yppa, vittnat om detta sitt elände.

Så jag erbjuder mig schangdobelt att leka doktor, ja, det vet vi ju alla hur trevligt det är ..,. och har man en tjugoveckors kvalificerad utbildning såsom vårdbiträde i ryggen, ja, då tycker jag nog att mannen - hädanefter kallad patienten - borde känna sig trygg och lugn.

Det gör han inte.

"Ja, men tänk själv ..., jag är faktiskt utbildad till vårdbiträde .,. jag kan det latinska namnet på såväl lårben (femur) som skenben (tibia) för att inte tala om vadbenet (fibula), ja, även på självaste hjärtat (cor).., och likaså nyckelbenet (clavicula)..., och som vore detta nu inte tillräckligt ..., så har jag å arbetets vägnar fått lära mig livräddandets grunder .., ja, skulle min ögonundersökning rendera i hjärtstopp hos patienten så kan jag ordna det också ...., du kan känna dig helt lugn!" säger jag och viftar med en liten topz, för nu har jag ju tänkt undersöka det sargade ögat ..., ja, faktiskt känner jag mig redan som en ögonläkare och ångrar storligen att jag inte slog in på läkekonstens välbetalda bana.

Patienten, som enligt lappen på kylskåpsdörren aldrig är allvarlig,tittar på mig med det friska ögat och tycks väldigt allvarsam, faktiskt på gränsen till sträng.

Och jag viftar lite med mitt undersökningsinstrument.

"Nå ...?" undrar jag.

"Nååå, tänker ni ...?" fortsätter jag.

Men ack, tror ni att patienten hyser sådan tillit till det legitimerade vårdbiträdet så han öppnar sitt öga för undersökning?

Är det vad ni tror?

Jaså, det tror ni inte.

Då tror ni alldeles rätt.

Han vägrar.

Han säger att det där fixar han själv.

Alldeles allvarlig är han dessutom.

Jo, jo.

Nu vet man det.

Så var det med den tilliten.

Patientens namn?

Nää, kommer på aldrig på fråga!

Här håller vi minsann på tystnadsplikten!

Vid tangentbordet ..., Elisabet Nilsson, leg. vårdbiträde/kassörska.