När jag på morgonen får skjuts av smålänningen Kent till affären, då, precis när jag ska stiga ut ur bilen, upptäcker jag det ni ser på bilden här ovanför; ett "första-hjälpen-kit" instoppat i sidofacket.
"Oj! Är det du som har ordnat dit det ..?" undrar jag.
Ja, det är det, säger Kent.
Och plötsligt förstår jag varför jag tycker så mycket om vissa människor!
Som en aha-upplevelse blir det.
Jag är nämligen en människa som inte har gott om prylar.
Tvärtom!
När jag flyttade från huset på landet till lilla 1:an i stan, då hade jag fyra gafflar och fyra knivar ., fyra tallrikar och fyra glas i bagaget.
Två par lakan och lika många påslakan.
Det har gått sex år sedan den dagen och jag har inte så värst mycket mera nu.
Tre vinglas har jag.
Det är inte så att jag inte har råd att fylla ut mitt hushållsförråd .., det är mer så att jag helt enkelt inte är intresserad.
Jag har inga pengar på banken, ingen bil, jag pensionssparar inte, min skosamling är mininal .., ja, ungefär så är det, men ändå, kan man tänka sig, känner jag mig inte det minsta fattig.
Tvärtom.
Min mamma var i det närmaste exakt likadan.
Men så slår det mig, det är när jag ser katastrofpaketet, att nu vet jag varför jag trivs så bra tillsammans med människor som är precis tvärtom.
Mina barns pappa hade en t-shirt där det stod "Den som har flest prylar när han dör vinner ..." och då kan ni ju räkna ut hur det var ställt .., helsingborgaren sparade på nästan allting och jag är övertygad om att han hade minst två tusen påsförslutare i sin besticklåda och ordningen i linneskåpen gick inte av för hackor ..., (för att inte tala om hur välfyllt det var!) och pensionatsvärden .., han har nästan allting; han har serviser och massor med tallrikar ..., och i skåpen trängs glas i miljoner ..., besticklådan svämmar över av smörknivar och gafflar och såväl frysen i köket som den ute på altanen är till brädden fyllda med hem-riven ost .., rester från gårdagen, plommonmarmelad och storkok.
Och han har alltid flera paket av kaffe i skåpet och i bilen finns en reservdunke med bensin.
Och ideligen hämtar han in ved och eldar, vilket ger en skön värme.
Min störstasyster är lite på samma sätt.
I hennes jackfickor finns alltid pappersnäsdukar .., "ja, utifall-att".
Plåster, det har hon alltid hemma och säkert batterier och ljusstumpar också.
Det är sånt som jag tycker jag om.
Och nu vet jag varför.
Det blir motsatsen till mitt .., tämligen spartanska liv.
Och att umgås med tvärtommänniskor ger mig en känsla av trygghet.
Alldeles inutivarm blir jag.
Och glad.
Ja, så där som när jag upptäcker "katastrofenhetspaketet".
Just så är det.
