På väg mot Rawalpindi ....

På tåget mot Rawalpindi.

Inte det minsta lilla spår av vår, kan man skönja utanför mitt fönster.

Jag duschar .., brygger kaffe .., hostar ..., och slår på tv:n.

Efter snart sju dagars konstant tillvaro på en yta av 31 kvm och med bara Pelle som sällskap, känns tv-apparaten som en livlina till själva livet.

Jo, just så.

Under sju dagar har jag kunnat se de allra mest intressanta program och när jag nu på förmiddagen får följa ett tåg på dess färd i bland annat Pakistan .., med stopp i Lahore och Rawalpindi .., och där vi tittare får ta del av människors tankar och känslor .,. då fylls jag av en tacksamhet som är så oändlig .., mot SVT.

Så mycket man får lära sig!

Så mycket jag inte hade en aning om!

Här går man och tänker på vad som är viktigt i tillvaron .., jag tänker på måndag och mötet på jobbet och alla extrapriser och kassaschemat, samtidigt som jag ser reprisen av Packat och Klart med bilder från ett barnhem någonstans i Afrika .,. ett barnhem där man kan arbeta som volontär och man undrar vad man egentligen sysslar med?

I Rawalpindi kvittrar småfåglarna, medan män med turbaner sitter vid ett grönt bord och diskuterar religion.

I Afghanistan berättar en kvinna om lyckan i att kunna arbeta som kameraman.
Eller kvinna.

"Jag känner mig pånyttfödd .., jag mår väldigt bra av att göra det .., det är en underbar känsla!" säger hon.

Den kvinnan gör nånting som betyder nånting för henne.

Som är v i k t i g t.

Själv tragglar jag plu-nummer.

Man kan fundera över livet.

Det kan man.

Dagens fönster ..

.. hittar man i Steninge Kyrka, inte så långt från pensionatet.

Där .., stod jag och kikade in för ett par veckor sedan .., jag hade just besökt apoteket i Getinge och inhandlat allehanda medikamenter till den svårt sjuke pensionatsvärden och väl på pensionatet stod jag vid sjuksängen och raljerade om hur lite män tål ..., och hur förfäääärligt sjuka dom blir av lite snuva.

Det skulle jag inte ha gjort.

Släktforskning ....

"Mamma du är hopplös!!!
Mat mat mat :)
Jag kan omöjligt vara släkt med dig!
Vems är jag? "

Så skriver yngsta dottern Anna i en kommentar till ett Längtans-inlägg lite längre ner på sidan.

Jo, det ska jag berätta vem hon är släkt med.

När Anna var i ungefär den här åldern som på bilden, skulle hon opereras på sjukhuset i Umeå.
Polyper i näsan skulle tas bort.

Vi åkte bil de 22 milen till sjukhuset .., det blev fasta över natten och såklart även på morgonen och mitt på dagen var det dags för operation.

Efteråt, när alla andra små nyopererade bara låg och kaskadkräktes i sina sängar, då stod en något vinglig Anna på knä i lilla spjälsängen och ropade "maaaaat! ja vill ha maaaaat!"

Sköterskan sa att inga nyopererade barn fick äta .., möjligen, ja, möjligen ..., skulle Anna kunna få lite-lite att dricka.

"Maaat! Ja vill ha maaat!" hördes den lilla tösen ropa.

Högre och högre.

Till slut uthärdade inte personalen .., nä, Anna skulle få smaka pyttelite av torsk och äggsås som var dagens rätt.

"Mera maaat!" ropade hon när den ynkliga portionen var uppäten.

Jaha. Det blev en hel portion torsk med äggsås.

Och efterätt.

Nyponsoppa med glass!

Då först var den lilla madamen nöjd och lade sig att sova, allt medan sängkompisarna fortsatte att kräkas och personalen gapskrattade och sa att mycket hade dom varit med om, men aldrig detta!

Just det.

Och detta visar att Anna i alla fall, en gång i tiden, var släkt med sin mamma.

Så det så.

Kväller ...

Igår och idag var Emma hemma från skolan.
Förkyld.
Idag även hennes mamma, dr Böhlander.


Må så vara att man har legat hemma i en veckas tid, men vad är det, när man tittar på programmet "På liv och död", där svårt sjuka människor transplanteras.

Somliga överlever.

För andra är det för sent.

Jag tror mig veta att jag har anmält mig till donationsregistret.

För säkerhets skull ska jag kolla upp det hela.

På längtanslistan ....

• Palt
• Lundgrens sötlimpa med kaviar och varm choklad
• Dungers nötbulle till kaffet ikväll
• En kebab med "allt till" från pizzserian på gatan
• Nybakade kanelbullar och kall mjölk
• Mördeg som inte är utbakad och som man kan gå och norpa sig bitar av
• Eller bondkake-deg ...,ååå!
• Toscakaka
  
• Färska jordgubbar med grädde och socker
• Pensionatets ljumma valnötsbröd med Kvibille Cheddarost och pl.marm.-08 till
• Räkgrytan
• Ett perfekt löskokt ägg

Amen.

Pling i min inkorg!


Från en så rar kvinna som är kund i affären, kommer ett mail som börjar så här:

"Hej Elisabet,

Tråkigt att du är sjuk. Vi kunder saknar dig i affären! =)

Jag är den S som undervisade Anders i svenska första året på gymnasiet. (Och som tipsade en god vän, L, att läsa dina varma, kloka ord istället för terapi - du borde ta betalt...)."

Med sån inledning .., då förstår ju vem som helst att då är manegen krattad, ja, hon hade kunnat be mig om nästan vad som helst .., jag faller handlöst för sånt smicker!

Och vad önskar nu den rara kvinnan?

Låna pengar?

Nä, nä.

Hon frågar om jag inte kan länka till en nygammal blogg med viktigt innehåll?

"Vi arbetar för goda saker, vilket du ser om du läser bloggen" , skriver hon.

Jodå, det ska jag mer än gärna göra.

Jag lägger in den bland dom övriga i länkgänget och så länge kan ni klicka här ..., så kommer ni dit.

Om Maggan ...

Bilden: Maggan tar paus ute på trappan.
Bloggmadamen tog bilden i fjol.

I dagens lokaltidning berättas om olika företagare i Ystad.

En av dem som porträttereras är Maggan som driver second-hand-affären här mitt emot min lägenhet.

Journalisten intervjuar en av kunderna, Katrin Hamori, som berättar följande:

- Jag försöker hitta udda grejor. Det är också en politisk handling, precis som man återvinner tomflaskor kan man återvinna kläder, säger hon.

Hon uppskattar också att Margareta Nilsson skänker bort de kläder hon inte kan sälja.

Katrin berättar att Margareta ofta låter missbrukare och andra som behöver hjälp komma in i affären.

- Hon gör halva socialtjänstens jobb, människor har alltid någonstans att gå. Margareta har ett stort hjärta för alla människor!

Ett samstämmigt ja kommer från de andra kvinnorna i affären.


Just så stod det i artikeln och just så är det med Maggan.

Mardröm ....

Dr Böhlander skickar uppeppningsmail.

Så där så att man ska veta att man inte har det värst.

Är man höjdrädd och det är man, då är detta - som bilden visar -, skräcken.

Skräcken med stort S.

Aldrig i livet att jag gjorde detta.

A l d r i g.

Ring-på-dörren ....


På morgonen kommer Karina och hälsar på.

En snabb-titt, bara, men ändå.

Så glad jag blir.

Jag säger att det är på egen risk .., och ingen kram får hon.

Så sitter vi mitt emot varandra och småpratar lite.

Om jobbet .., om tonåriga barn och om förhållanden.

Och Karina får mitt kontokort, min kod och lovar att leka "hemsamarit".

Fru Dafgård ska bjuda på middag.

Kålpudding med lingonsylt.

Karina är så fin där hon sitter i fåtöljen och Pelle, ännu glad över brevet från Chilli i Limhamn, springer av och an på golvet och leker med en liten boll.

Och för första gången sedan i lördags, har jag tagit på mig vanliga kläder.

Det går framåt.

Jag är fortfarande rejält förkyld och har huvudvärk, jag ska inte arbeta vare sig idag eller imorgon (som är en lång dag, halv åtta till fem), nä, jag ska se till att det här eländet försvinner ..., men ändå .., jag börjar känna mig ..., starkare.

På måndag, då ska jag stå bakom kassan igen och det ska bli hur roligt som helst!

pElle har fått post ....!

Man tror knappt att det är sant, men det är det .., med posten kommer ett vitt kuvert adresserat till Pelle.

Och jooo, där är ett alldeles riktigt brev från katten Chilli som bor i Limhamn.



Ett fotografi finns också med!

Titta, så söt hon är!

Och nu vill hon skicka en hälsning till den där stilige kattherren från Ystad, förstås.

"Ja, ja, det har hon ju inte mycket för, Pelle har ju inget att komma med när det gäller kärlekslivet ...", säger pensionatsvärden när jag berättar för honom om brevet.

Så typiskt män att tänka så.

Men Chilli, hon vet såklart att det finns andra kvaliteter här i världen.

Och snart ska Pelle sätta sig och skriva brev han också.

Minsann.

På den nionde dagen ...

"Såja, flyg iväg nu .. nu är du kry ...!" säger pv till lilla fågeln.


Vid sjutiden på morgonen ringer pensionatsvärden.

Han är på jobbet och låter glad och uppåt.

"Åå, idag är första dagen sedan jag blev sjuk som jag orkade ta alla trapporna i ett svep!" utbrister han lyriskt.

Nio dagar har det tagit honom att nå dithän.

Och han har tappat fyra kilo i vikt!

Ja, ja.

Det lär då inte förunnas bloggmadamen.

Hungern, den överger henne aldrig.

Torsdagsfönstret ...

..... hittar ni i staden Hoi An, i Vietnam.

Det är inte bloggmadamen som har varit där, nä, det är Jom, förstås, han som i vår ska ut på en flera veckor lång resa till Asien.

Möte med herr Blund ....


När klockan är kvart över åtta ringer pensionatsvärden och säger godnatt.

Han säger sig vara totalt färdig och orkar inte vara uppe längre.

Själv har jag sovit på soffan Ektorp i två timmar rakt av och när jag vaknar, vet jag inte om det är tidig morgon eller natt?

Nu blir det sängen.

Halv nio är klockan, den här onsdagkvällen.

Och jag håller på att vara döless på detta.

Eftermiddag ...

Störtlopp från Åre och storgråtande men ack, så glad svensk tävlande som blir trea ..., och efteråt .., detta.

Jag ligger på soffan och tittar och häpnar eller häpnar inte.

Människan, det vet man ju, är ond och god och filmen och alla vittnesmålen gör att man kokar inombords och det enda hoppet är att det i filmen tycks finnas åtminstone en verkligt rakryggad präst eller före detta präst, han som heter Tom och som hjälper dom som har utsatts för övergrepp.

All heder åt den mannen!

Terapi ....

Ja, vad skulle man ta sig till utan korsorden ...?

Det kan man fundera på.

Ett eftermiddagsfönster från ...

Det finns bloggar som man läser, kanske inte för att det som skrivs om alltid är vad man själv känner igen, utan måhända mera för att ..., ja, för att man trivs med själva
r y t m e n bland alla bokstäverna.

Precis på pricken så är det när jag läser hos den här madamen.

Så här skriver hon om det ena av de två fönsterbilderna som hon har skickat, dvs, den ni ser här ovanför.

Ja, när jag fick bilderna var detta texten .., och hur jag än bar mig åt, lyckades jag inte begripa vad hon menade .., men jag tänkte att ja, ja .., det är väl jag som ser dåligt?

Avsändaren hade blandat ihop bilderna och egentligen handlar det här om morsdagstårtor!

Så enkelt var det.

"Det ena är taget i en vägg som är det enda som återstår av en byggnad som kanske en gång innehöll en fabrik som drevs av vattenfallet den ligger invid, utanför Santarém nordost om Lissabon."

Tack snälla rara! säger förkylningsmadamen.

Är världen liten ...?


Ja, det är den.

Världen utanför ...

Det är tisdagmorgon.

Maggan, som driver second-hand-butiken mitt emot mitt västerfönster, ska till att öppna.

Och Jonna är med, förstås.



Och medan matte öppnar dörren, blir Jonna ompysslad av en vänlig arbetare.

"Såååja .., vilken fiin hund du är ...!" kanske han säger.

Om man klickar på bilderna, så blir dom nog tydligare.

I alla fall större.

Dagens fönster ..

"I januari i år, var jag i Ängelholmö och hälsade på min kära moster.

När vi gick på en promenad, fastnade min blick vid ett butiksfönster.
Ett skomakeri, som man inte ser så ofta idag.

Sedan såg jag hunden mitt i fönstret och log stort.

Det här är ett fönster för Elisabet tänkte jag.

Anna-Karin i Halmstad."


// Och jag tänker att här är en som känner sina får på gången ..-) hälsar bloggmadamen. Tack snälla!

Det där med moral ....

På dejtingsidan där jag skuttade omkring för något år sedan eller mera, där fick jag kontakt med en stilig herre från västra Skåne.

Lärare, precis som pensionatsvärden.

En kväll ringde den stilige mannen och så frågade han vad det var som lät i bakgrunden?

"Hmm ..., har du besök?" sa han.

"Nää, det är bara tv:n som är på ...", svarade jag.

Då blev mannen alldeles förfärad och sa att själv hade han och hans dåvarande hustru minsann gjort sig av med tv:n .., ja, en lördagmorgon då dom satt vid köksbordet och åt frukost och tog snaps, ja, då bestämde dom sig för att likt en offergåva bära ut tv-apparaten till närmaste container och när han berättade om detta, så lät det som en frälsningsupplevelse.

"Ja, aldrig att jag vill vara utan tv!" utbrast jag förfärat.

Jodå.

Man måste följa sina principer, sa han.

Och detta med tv-tittande, det var ju bara fördärvligt och tog tid för annat, mer väsentligt.

Så jag undrade om han aldrig tittade på tv?

Aldrig någonsin?

"Ja, men då kör jag till min gamla mor i Höganäs och ser programmen hos henne ...", sade mannen.

Ojdå.

Det var en moral som heter duga.

Tänkte jag.

Sedan pratades vi inte vid mera.