På tåget mot Rawalpindi.
Inte det minsta lilla spår av vår, kan man skönja utanför mitt fönster.
Jag duschar .., brygger kaffe .., hostar ..., och slår på tv:n.
Efter snart sju dagars konstant tillvaro på en yta av 31 kvm och med bara Pelle som sällskap, känns tv-apparaten som en livlina till själva livet.
Jo, just så.
Under sju dagar har jag kunnat se de allra mest intressanta program och när jag nu på förmiddagen får följa ett tåg på dess färd i bland annat Pakistan .., med stopp i Lahore och Rawalpindi .., och där vi tittare får ta del av människors tankar och känslor .,. då fylls jag av en tacksamhet som är så oändlig .., mot SVT.
Så mycket man får lära sig!
Så mycket jag inte hade en aning om!
Här går man och tänker på vad som är viktigt i tillvaron .., jag tänker på måndag och mötet på jobbet och alla extrapriser och kassaschemat, samtidigt som jag ser reprisen av Packat och Klart med bilder från ett barnhem någonstans i Afrika .,. ett barnhem där man kan arbeta som volontär och man undrar vad man egentligen sysslar med?
I Rawalpindi kvittrar småfåglarna, medan män med turbaner sitter vid ett grönt bord och diskuterar religion.
I Afghanistan berättar en kvinna om lyckan i att kunna arbeta som kameraman.
Eller kvinna.
"Jag känner mig pånyttfödd .., jag mår väldigt bra av att göra det .., det är en underbar känsla!" säger hon.
Den kvinnan gör nånting som betyder nånting för henne.
Som är v i k t i g t.
Själv tragglar jag plu-nummer.
Man kan fundera över livet.
Det kan man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar