Tre franska måndagsfönster ..

Och alla kommer dom från här madamen.






Och tack snälla! säger jag hon som har blivit mormor.

Den omtänksamma madame Hedgren utmanar.

Och jag svarar.


Tre jobb jag har haft: Kassörska på Konsum, på Nilahallen i Malå och på Ica här i Ystad.
(Ja, kassörska hela tiden. Himla stor variation man har haft i sitt liv.)

Tre platser jag bott på: Malmvägen i Sollentuna, Vilhelminavägen i Lycksele och Ringvägen i Malå.

Tre saker jag gillar att se på TV: Gokväll, Skavlan (det var underbart så länge det varade), Landet Runt.

Tre favoriträtter: Palt .., indisk mat .., lammkött.

Tre platser jag helst skulle vilja vara just nu: tillbaka på Irland ., på besök i Indien ..., och förstås på pensionatet i landet Halland.

Hemresa ...

Landet Halland idag.
Jag känner på mig att det här kommer att bli en del av mig också.
Klicka gärna.


Hela eftermiddagen sitter vi ute vid det gula pensionatet.

Eller: inte bara.

Jag räfsar fjolårslöv och tar bort kvistar och pensionatsvärden sågar av stora och mindre grenar som ska bli till tändvirke.

Pelle, han bara ligger och gottar sig.

Och när klockan är fem hoppar jag på tåget som kommer från Göteborg och ska ta oss resenärer hela vägen till Helsingör i Danmark, men med stopp i Laholm, Ängelholm, Helsingborg, Landskrona, Lund och Malmö och så vidare över bron till systerlandet i väster.

Ja, om man vill, alltså.

När klockan är nästan fem, rullar tåget in i Malmö.

En kvart senare sitter jag på ystadtåget.

På min högra sida sitter en ung man iklädd grön militärjacka och en stickad toppluva och han har en stor grön ryggsäck som närapå tycks spricka av all packning.

Så snart vi lämnat Malmö, börjar den unge mannen prata med en irakier som sitter mitt emot honom.

Det blir ett samtal som varar i femtio minuter och som nästan uteslutande handlar om musik.

Av samtalet att döma förstår jag att den unge mannen, - på ryggsäcken hänger en adresslapp med namnet Matti -, är musiker, eller i alla fall försöker han försörja sig på musiken.

Han spelar gitarr, mandolin, flöjt, munspel och piano och med irakmannen diskuterar han priser på olika instrument.

"Jag var i Indien för nåt år sedan .,. där kunde man få gitarrer hur billigt som helst, men det var sämre ställt med kvaliteten, så nääää, men man kan försöka på Blocket .., där finns pianon billigt också ...", säger den unge mannen.

Och han berättar att han är barnfödd och uppvuxen i Karlshamn i Blekinge, har bott i Göteborg och tillbringat det senaste året i Malmö.

"I Blekinge säger vi jaaaa, i Malmö jäa .... och jaha, du är från Ystad .., ja, det är ju en bred skånska som talas där ..", säger den unge mannen leende.

Hela tiden sitter jag och lyssnar och mannens energi och glädje är så uppenbar.

På nåt sätt smittar det.

Och jag tänker på hur olika vi människor tar oss an våra liv.

Det här är en människa som avstår högre inkomster och som verkligen håller på med det han tycker är viktigt.

Så strålar det om honom också.

Nu ska han vidare till Transylvanien, i Rumänien .., han ska hjälpa en kamrat att komma igång med nåt musikaliskt och den unge mannen pekar på ryggsäcken och säger att .., där inne har han mandolinen, munspelet och flöjten.

"Du förstår .., det ska bli härligt .., jag ska sitta där uppe i bergen och spela flöjt ...!" säger han.

Herremin, vilken glädje! tänker jag.

Och så är vi framme i Ystad och jag tar min ryggsäck och knatar ut i kvällsmörkret och den unge musikanten, han tar irakmannen i hand och tackar för en trevlig pratstund och jag knackar på musikantens rygg och berättar att jag med glädje har lyssnat till allt pratet och nu önskar honom all lycka i Transylvanien.

Irakmannen känner igen mig från affären, han kommer till och med ihåg mitt namn och frågar om jag har varit i Malmö?

"Nej, i Halmstad .., hos min .., ja, pojkvän ...", svarar jag.

Och jag erbjuds skjuts hem, men tackar nej .,. det är inte så långt ändå.

Och så går jag hemåt.

Ystad är hemma och borta.

Lika mycket av båda sorterna.

Och medan jag promenerar sista biten längs Regementsgatan tänker jag på den unge musikanten och hans så uppenbara livsglädje och jag tänker på mannen från Irak som har bytt land och liv och jag tänker på pensionatsvärden, på Pelle .., och på promenaden längs havet.

Sen är jag hemma hos mig.

Allt känns bra.

Det kommer att ordna sig.

Litet brev från pElle ...

"Så här gör man när man kliar sig .., man stryker halsen mot fönsterbrädan.
Det är jättehärligt!"

I fredags fick jag äntligen följa matte till landet Halland igen.

Åååå, vad jag trivs bra här!

Förr, när matte skulle tvinga in mig i det som hon kallar kattburen, då blev jag nästan galen och det hände att jag rev henne på handen eller försökte att fräsa lite, men det gör jag aldrig numera.

Och matte är så snäll .., hon bara lyfter i mig så försiktigt .., liksom häller i mig i buren och då går det så bra, vi blir aldrig ovänner nu.

Hela helgen har jag fått vara ute eller inte, jag har fått bestämma helt och hållet själv.

Jag har följt matte och pensionatsvärden på en jättelång promenad, men när vi kom nästan till havet, då hade jag ingen lust att gå längre .., förresten hörde jag en hund som skällde och matte trodde att det var därför jag inte ville följa med .., men så var det inte alls .., jag hade bara ingen lust.

Nu ska jag få vara här i flera veckor.

När pensionatsvärden jobbar i skolan, då sover jag ute på altanen och där har jag en smygväg ut och in, det är jättebra.

Idag har jag hälsat på hos grannen, fast dom var inte hemma.

Deras hus är jättefint och dom har en gräsmatta som klipps av en datorstyrd gräsklippare, den är döhäftig.

Och så har jag hälsat på den andra grannen; dom är från Småland, precis som pensionatsvärden.

Och jag har fått äta stekt bacon och jag har legat på gräsmattan och tittat på medan matte räfsat lite, men hon blir så fort trött, man kan tro att hon har blivit jättegammal.

Hon och pv har suttit ute och druckit kaffe och ätit uppvärmda gifflar, sånt tycker min matte om.

På bilden ser ni hur lajbans jag har det.

Man kan klia sig mot fönsterkarmen, det är det jag gör .., och då hämtade matte kameran.

Nu ska jag ut och se om jag hittar nån liten Rödhake att leka med!

Hälsningar från er vän pElle.

Förmiddag ...

Ja, klicka gärna ...

Man skulle kunna låtsas att man befinner sig på Irland och skriver mail hem till Sverige.

Åååå, man berättar om naturen som är den vackraste som man kan tänka sig och kärv och mjuk och allt på en gång.

Och man berättar om sjöfåglarna vars namn man ännu inte har lärt sig och hur man sitter där på släta hällar och tittar genom kikaren och fågeln dyker och dyker och efteråt, lägger man sig raklång på en annan klipphäll och solen värmer ansiktet och man tänker att hur ska man orka arbeta i morgon när man känner sig så slut på, men man måste.

Men man är inte på Irland, man är i landet Halland.

Nere vid havet.

Efter kanske en timme eller mera, går vi till pensionatet.

Pelle har stannat hemma.

Efter gårdagens promenad var han mentalt i det närmaste stendöd och bara sov och sov.

Idag stannar han nere vid pensionatets infart .., och vi upptäcker att han har bajsar i grannens trädgårdsland; Pelle som bara har använt kattlådan när han har varit här.

Härligt!

Väldigt noga krafsar han över det han har lämnat.

Såja.

Det tar sig.

Och detta var vad vi såg i havet.
Ejdrar.
Underbart vackra!

Söndag 15:e mars ...

Fågelkvitter.

Snödroppar.

P4.

Landet Halland ...

Så här var det nere vid havet igåreftermiddag.

Rofyllt.

Söndagsfönstret ...

... finns i det lilla gula huset, alldeles i närheten av pensionatet.

Melodifestival ..

Två halvsjuklingar eller en som är frisk och en som är nästan-frisk .., sitter i soffan och kollar på Melodifestivalens final och båda är så trötta så det finns inte en chans i världen att nån orkar vänta tills det hela är överstökat.

PV röstar på madame Ugglas. (dvs, han röstar inte .., men tycker så)

Bloggmadamen på Malena (och här har det ringts, två gånger från pv:s telefon ...).

Och nu blir det nog sängen, klockan är ju 21.09!

Liten prommis. Eller inte.

Där nere svänger man vänster, då är havet några minuter borta.


På eftermiddagen tar vi en promenad ner till havet.

För ovanlighetens skull följer Pelle med.
Ja, inte hela vägen .., precis som alla andra katter som jag har haft, så lullar han på kanske femtio eller hundra meter bakom och låtsas väldigt ointresserad, men han följer med.

Det här är ett nytt liv för Pelle.

Han går där bakom oss och har rumpan rakt upp i luften .., ibland stannar han till .., vädrar .., och när han hör en hund skälla tvärstannar han och kollar noga ...., och så fortsätter han.

När vi kommer fram till skylten där det står att nu börjar naturreserverat, då först stannar han.

Vi lockar lite.

"Peeeeelle! Ska du inte komma nu Pelle ...?"

Nä.

Han blir kvar.

Och vi går ner till klipphällarna och det är fågelskrik och havet kav lugnt och det är mer än underbart.

Det är så bra som det kan bli.

Och så hemåt.

"Han har garanterat skyndat sig till pensionatet ..:?" säger jag.

Det tror inte pv.

Och mycket riktigt .., halvvägs hemma kommer Pelle ut ur buskarna och han är glad och lycklig och småspringer före oss och så svänger vi uppför backen och jag hinner före och tar fram kameran och just då kommer Pelle .., hemma igen efter sin första längre promenad.

På tv-antennen sitter då herr Stare och siiiiirlar.

Hörde ni?

Herr Stare har kommit.

Port nummer 4 ...

Bara hundra meter från pensionatet, finns en enormt stor ladugård.

Den är ... kolossal.

Porten är säkert .. minst två meter hög.

Minst.

Och jag kommer att tänka på en annan port med såna höga dörrar, där det hände sig att dörren lossnade och ramlade rakt över en liten pojke.

Det var hemma i Malå.

Och lillpojken dog.

Port nr 1 ...

Att leta portar i Halmstad när man inte känner sig i form, då blir det som det blir.

Det blir så här.

Ja, det är ju Stora Portdagen idag!

Öppen port i Halmstad slott ...

Port nr 3 ...

I landet Halland ..

Snödroppar i slänten nedanför pensionatet.

Klockan elva är det dags för musikkonsert inne i Halmstad och pensionatvärden ska förstås sjunga, så jag gör honom sällskap in till stan, men strosar omkring lite för mig själv i någon dryg timmes tid, allt medan kören repeterar.

Det är nyttigt att gå ensam.

Plötsligt börjar jag få ett grepp om centrum.

Jaha .., där är alltså Åhléns .., då vet jag var jag har Apoteket, Sparbanken och torget och där är Nicolaikyrkan där det var adventsångövning och där jag var med Leina .., och vid nästa tvärgata ligger en massa butiker och där är Olssons Skafferi, där vi ska äta lunch tillsammans med Gösta och Sonja när konserten är tillända.

Och jag vet hur jag tar mig över bron som leder över Nissan och där är det vackra biblioteket och ahaaa .., där är är alltså Halmstad Teater där jag lyssnade till Louise Hoffsten .., och där är parken där jag satt och väntade på Anna-Karin ..., och Immanuelskyrkan, där konserten ska vara, tänk, dit hittar jag lätt som en plätt.

På väg dit passerar jag Halmstad Slott.

Inne i kyrkan är det ganska många besökare och jag slår mig ner intill en äldre dam och hennes man och det är ju inte alls förvånande att kvinnan, som har höga kindkotor, visar sig vara uppvuxen i Vännäsby hemma i Västerbotten, men i nästan hela sitt liv har hon bott i Halmstad.

"Min pappa arbetade på ett garveri där hemma .., men så blev det ont om jobb och ... ja, då blev det flytt hit .., det var ju inte direkt närmaste vägen och tänk, han fick arbete här också, som garvare", säger kvinnan.

Just innan konserten börjar upptäcker jag pv:s moster och morbror som sitter lite till vänster en bit nedanför .., så jag säger hejdå till västerbottenskvinnan och sätter mig bredvid Sonja.

Det blir en jättefin konsert och där är inte bara kören Västanvind, utan även Halmstad Underhållningsorkester.

Där är flera som spelar fiol .., en vacker kvinna som spelar horn och trumpet .., där är en pianist, nån som spelar flöjt och klarinett och ja, det är hur fint som helst och allra vackrast är ett stycke som handlar om en argentisk bris eller nåt sånt.

Lokalen tillhör, om jag har förstått det rätt, Missionskyrkan i Halmstad.

När musiken är som allra vackrast, då får jag ideligen svälja .., då åker jag nämligen baklänges i tiden och jag tänker på min mamma som snart har varit död i ett helt år och jag tänker på hur mycket såna här frikyrkolokaler betyder för mig .., det blir liksom så uppenbart hur påverkad jag blir.

Jag känner mig helt enkelt hemma.

Efteråt, när konserten är över, kommer den svartklädde pensionatsvärden och slår sig ned bakom sin morbror och moster .., ja, han är lite slut på och pustar leende ut.., och han är så fin i sin röda slips och har glitterögon och jag tänker att jag tycker så mycket om honom, fast han har tagit på sig några slags 70-talsbrallor med utställda ben, ja, han firar väl viktnedgången förstås.

En hel drös med portar har jag tagit bilder på, men den här datorn vill inte ladda upp dem, så jag ger upp och står över.

Nu blir det semla med kaffe.

Småfåglarna kvittrar .., en uggla har setts sitta i eken uppe i backen .., och det är vår i luften.

Så är det.

Frukost på pensionatet ....

Nej då, det är inte alls någon som är fixerad vid sin skidåkarbedrift.

Och jag skrattar så jag blir frisk.

Utflykt ....

Om man har legat i sin säng eller på soffan i nästan sju dagar på raken, då kan jag lova er att efter tre timmar på tåg och en tjugo minuter med bil, då är man nästan halvdöd när klockan är åtta på kvällen.

Eller sju.

"Ja, men jag måste hålla mig vaken till åtta, då är det Så ska det låta!" säger jag gång på gång.

Pensionatet bjuder på god mat; gravad lax, en underbar sallad, samt dillstuvad potatis.

Ett glas rött till.

Och jag ligger på soffan som inte har något namn och kanske är från 40-talet och jag känner mig trött och hängig, men har lovat mig själv att bli frisk och kry, så det är bara att bita ihop.

Pelle är nöjd.

Han ligger i fåtöljen i ensamt majestät .., ibland går han ut en sväng .., sen hör man honom jama irriterat .., då vill han komma in igen.

Och för pensionatsvärden (som är lika trött som bloggmadamen efter en arbetsvecka) berättar jag om resan hit.

Jag berättar om den unge mannen som i 45 minuters tid mobilpratskrävlar om hur mycket han tänker supa eller har supit .., att han bara varit en enda dag i skolan den här veckan .., att han säljer sprit billigt och svartjobbar.

Jag berättar också om mannen som sitter intill mig; han som arbetar i Köpenhamn, bor i Göteborg och har köpt sommarhus alldeles vid havet i Svarte.
Han bär en svart jacka av märket Gant och vi pratar om detta att våga ta steget och flytta.
Eller att göra nånting annat.

Sist av allt berättar jag om det unga paret som sitterr mitt emot mig på Öresundståget .., jag berättar om kvinnan som hela tiden, precis hela tiden, irriterae sig på sin pojkvän och vad han än uttrycker för åsikt, så är det som om hon ville spy.

Hon har ett rent förakt i rösten när hon talar till honom.

Hela tiden sitter jag och tänker att det där kommer aldrig att hålla .., och förmodligen väljer han en likadan kvinna nästa gång.

"Vet du vad jag hatar hos dig ...?" säger hon flera gånger.

"Du, jag blir så jävla irriterad på ditt sätt att ...", säger hon också.

Och hon kommenderar honom att ge henne juicen eller vattnet eller att ta ner väskan eller att se till att dom får byta plats.

Det gör dom också.

I deras ställe slår sig en man i min ålder ner.

Han läser en bok och antecknar flitigt och när serveringskvinnan kommer med sin vagn, köper han ett grönt äpple, en kopp svart te ("Earl Grey? är det okej" frågar servitrisen) och en kexchoklad, allt till summan av trettiofem kronor.

Då är vi i Laholm och jag är nästan framme.

Allt det berättar jag för den trötte pensionatsvärden.

I eftermiddag ...

Klicka gärna.
Landet Halland .., inte långt från pensionatet.


... tar jag Pelle i kattburen .., taxi till stationen och sätter mig eller oss, på tåget till landet Halland.

I vanliga fall cyklar jag.

Då dinglar Pelle i kattburen som jag håller i min vänstra hand .., men så blir det inte nu.

Nu ska vi åka taxi.

Och tre långa timmar senare ska vi stiga av vid stationen i Halmstad och åka till pensionatet och då ska Pelle få komma ut ur buren .., ja, det får han göra så snart vi är i bilen .., då sitter han i mattes knä och tittar ut och väääädrar med nosen ...., det är som att han känner igen sig.

Och jag ska gå längs havet och insupa Frisk Luft och hoppas på energi som ska fylla ens kropp och inte minst; själen.

Och inte blir det Dafgårds kålpudding för fjärde dagen på raken heller, halleluja!

Så är det.

Och så ska jag bli f r i s k.

Det ska jag bli.

Äjmen.

Tekoppen ...

Under förra besöket i landet Halland förärades jag den här helt UNDERBARA koppen av vännen Anna-Karin!

Vi hade tidigare varit inne i en butik med "åååååå-det-är-ju-precis-vad-jag-tycker-om-varor!", jag tror att den ligger på gågatan .., och jag stod en stund och vände och vred på just den här koppen och lovade mig själv att återkomma, då, när jag hade fått lön.

Det hade jag säkerligen glömt bort .. men inte Anna-Karin.

Och nu är den min.

Insidan är benvit.

På en liten, liten svart etikett står namnet på tillverkaren.

Ett mitt-på-dagenfönster från Portugal ...

Nej, just det Christer .. jag är ju verkligen inte den som tycker om bilder där man trixat lite.

Men ibland.

Bara ibland.

Så när jag får några portugisiska fönster eller dörrar eller allt-i-ett från den här madamen, så kan jag ändå inte riktigt hålla mig.

Bilden som från början är färgglad, får bli svartvit.

I alla fall delvis.

Den vita bilen i förgrunden försvinner helt.

Och bara uppe till vänster är himlen blå.

Tack Anna för bilden!