Dagens fönster ...

Lediga-dags-fönstret kommer från madamen i Västmanland

Och själva fönstret har en spännande historia.

Om ni klickar här så ....

Kväller ...

Anders & Meja.
Meja ä l s k a r Anders, men när kapten Lintott kommer på besök, då tar han över förstaplatsen.
Då viker inte Meja en tum från lintottens sida.
Och det regnar och regnar.
"Himla praktiskt med kapuschong på din anorak, men jag har kepsen bakfram så får jag inte regnet i nacken .., det går det också...", säger Anders.

Och så ringer sonen och frågar om jag vill göra honom och Meja sällskap på promenad längs havet, ja, i så fall kommer han förbi och hämtar mig.

Ute är det hällregn.

"Ja, gärna!" säger jag.
(Om pv läser detta mitt svar ..., kommer han att falla avsvimmad till golvet ...)

Och vi går längs havet och det blåser friska vindar och vattnet är grönturkosfärgat och skummet yr mot bryggorna .., slår upp mot stora stenar och Meja springer i vattenpölar och hämtar pinnar.



Sonen frågar om jag har börjat söka arbete i landet Halland och det blir prat om trygghet och att våga och om behov av trygghet och lite annat sånt.

Alldeles oerhört snäll är han mot sin mamma.

Bra reklam ...

Någon som har sett Sverker "Plus" Olofsson i trailern där han läxar upp små barn som står vid diskesrenen och säljer saft?

Ååååå, den är helt underbar!!

Vilken självironi!

Titta bara!

Från vännen Gerd i Norsjö, inte långt hemifrån, kommer dom här bilderna.

En man som målar på sina händer och det är ju sanslöst vad han kan åstadkomma!



Synd bara att jag inte vet vad konstnären heter ...?



Titta och förundras!



Kolla på ögat,till exempel!



Och själva u t t r y c k e t hos djuret!

Magnifikt!

Oväntat samtal ...

Här sitter jag när telefonen ringer.

Klockan 19.20 ringer telefonen.

Det visar sig vara min läkare på vårdcentralen, Malin Resman, som nu vill höra hur det står till med bloggmadamepatienten och så vill hon berätta om resultatet från fredagens njurröntgen.

En läkare som vid sjutiden på kvällen ringer hem till en patient!!

Ja, inte är det långt ifrån att jag trillar rakt ner från soffan Ektorp!

Och jag får veta att där verkligen finns en liten, liten sten som så småningom nog kommer ut på naturligt sätt (det kan förklara att jag ofta har en molande värk, ungefär som mensvärk i början .... i ryggslutet) och hon frågar hur det känns för övrigt och blodtrycket är ju hur bra som helst, men måhända får jag ta det lilla pillret resten av mitt liv och det spelar ingen roll och hon frågar om jag använder inhalatorgrejset (jag säger att det slutade jag med på eget bevåg eftersom hostan försvann och det är helt okej, eller, det är som bäst, säger hon ...) och så får jag veta att nu behöver jag inte längre ha den där varannan-veckors-kollen på blodtrycket, nu räcker det med en gång per år, om jag inte mår sämre.

Vilken fantastisk läkare!

Aldrig har jag väl varit med om maken!!

Hos Berit ....


Distriktssköterskan är en vänlig madame .., rund och go och med ett så varmt leende.

Förra gången när jag kom dit för att kolla blodtrycket, kände jag mig så eländig .., så trött på mig själv och så ful och anskrämlig.

Men så slog jag mig ner i stolen intill henne och hon tog min högra arm och fäste blodtrycksmanchetten och så tittade hon rakt på mig .., loooooog med sitt allra varmaste leende och sa att ..."tänk, idag ser du ju ut som en liten prinsessa, det riktigt strålar om dig!"

När jag en stund senare cyklade hemåt, behövde jag knappast röra pedalerna .., så lätt var jag om hjärtat.

Och så glad.

Så där blir mötet även idag, med Berit.

En hel massa v ä r m e.

Det är väl helt enkelt så, att den rara distriktssköterskan Berit, hon har hamnat på rätt plats här i livet.

Just så.

På agendan ...

Jobb till klockan tre.

Sista blodtryckskontrollen hos syster Berit.

Fläskpannakemiddag tillsammans med sonen.

Och tänka sig .., solen strålar!

Verkligen en insikt ...


Den mest ultimata adressen i Ystad, det är i alla fall inte Regementsgatan.

Inte i studenttider.

När klockan var två natten mot idag, pågick skråååålandet för fullt utanför mitt fönster.

Länge, länge låg jag under blommiga täcket och funderade på såna saker som "vattenkanon" och "strömförande trottoarer".

Pelle, han sov glatt vidare.

Tisdagsfönstret ...

... finns i södra Lappland.

Min kusin Barbro skriver att "det här är den tråkiga fönsterutsikt som jag har från mitt enda fönster i mitt veckopendlarkyffe i Vilhelmina."

Men ett tisdagsfönster blir det ändå.

Mail från Catarina ...

Ni som har varit med ett tag här på bloggen, kanske kommer ihåg Catarina från Skåne, som tog ett friår och tillbringade det i Marocko.

Hon skrev och berättade om livet just där och det kom bilder och man insåg att detta med att bryta upp och göra nånting helt annat, det är kanske inte så farligt?

Ikväll plingade det till i min inkorg.

Så här skriver Catharina, som också har tagit bilden av dom glada danskarna.

"Sju dagar ....., har jag till en EFTERLÄNGTAD semester!

Så här års känns det tungt, det går lite på halvfart på jobbet, känns lite hopplöst att ha olika teman att jobba efter, både jag och eleverna känner att "slutet" är nära!

Då gäller det att hitta på andra saker som t ex att upptäcka att Malmö museum har en utställning om Nelson Mandela, att Slottsträdgården finns i Malmö, att Malmös alla parker står i sin fulla prakt just nu.

En härlig dag på Sibbarp med MAT, MAT, MAT i mängder är heller inte så dumt och ha elever som gillar kubb (egna regler skapades för inte kunde jag dem heller!), volleyboll, fotboll, badminton eller bara sitta och VARA!

Nationaldagen var jag i Stockholm där varenda kotte tycktes vara på benen och för att inte tala om alla DANSKAR som laddade upp inför MATCHEN (grattis Danmark).


Catarinas vänstra hand.
Vi satt vid vattnet i Malmö och solen gassade.

En och annan svensk fanns också och till och med Nallen hade svensktröja, fotbollsskor och boll!

Kvällen innan var jag på en BLÖT konsert på Stadion iklädd gummistövlar, raggsockor, regnställ, handskar, halsduk och mössa!

Såg mer ut som om jag skulle på fjällvandring än en konsert med Bossen - dvs Bruce Springsteen. 30 000 entusiastiska människor som trotsade regnet och kylan (5 grader) och gav sig hän åt Årets Konsert som dundrade på i drygt 3 timmar utan paus!

Man kan inte tro att karln är 60 år!

Trevlig semester på dig!

Själv drar jag till Marocko direkt när jag låst dörren till skolan och återkommer natten innan jag ska börja jobba igen!

Kram på dig!

Catarina."

Kväller ...

Ja, just det.
Man pratar på det viset med katter.

Och så har sonen kommit hem från pluggandet i Stockholm och hela sommaren blir han här i Ystad.

Han bor hos sin pappa ute på landet; i sitt gamla rum på ovanvåningen och hunden Meja blir förstås överlycklig över att lillhusse är på plats igen och det blir vi andra också.

Ikväll tittar han in, sonen.

Vi sitter i soffan Ektorp och tittar på nyheter och sport och det blir prat om Glenn Strömberg, piratpartiet, Marit Paulsen, fläskpannkaka imorgoneftermiddag ..,. och allt möjligt annat och pensionatsvärden ringer och småpratar lite och min australiensyrra och hennes underbare man tittar förbi, - dom har varit på middag hos exet och hans nya fru och är glada och spralliga - och det blir pussar och kramar och jag har räknat alldeles fel, det är i övermorgon dom lämnar Sverige och då blir det väldigt känslosamt och jag får svårt att hålla gråten, varför man nu ska göra det?

Janne fyller sextionio, min syster sextiofem.

Det är långt mellan gångerna vi ses .., åtta år sedan sist och före det: tjugoett år sedan!

Blir det någon fler gång?

När klockan är kring tio får Pelle sitt kvällsryck.

Det är då han sprallar omkring och har sig och jag kastar ett värmeljus på golvet och säger ..."Pelle, ta råttan nu!" Ja, ta den nu ...!" och då kastar sig Pelle över ljuset och han leker verkligen att detta är något som han har fångat och det lilla ljuset åker kors och tvärs över golvet, för att slutligen hamna under mattan.

Efteråt, lägger han sig uppe på loppisfåtöljen och pustar ut.

Kung Pelle.

Sju kvar ...

Jo, absolut .., att jag har fixat i bildprogrammet med bilden!

Den åttonde arbetsdagen innan det är semester, är härmed avklarad.

En ren fröjd var det att komma till jobbet, när den rara Emelie hade förberett så bra.

Ingen stress.

Bara roligt att vara där!

Och i morgon ska jag lära upp semestervikarien "Anna 2" (vi har nu två Annor, samt tre Hannor ... och en Johanna ..), så där hur man räknar kassorna, bokför kuponger och signaturkvitton, hur man skriver in och rapporterar tidningar .., och så blir det väl hur och var man beställer bärkassar och fryspåsar och hur man gör i månadsskiftet med alla kuponger och presentkort och inte att förglömma .., allt detta med Svenska Spel.

Man ska hålla koll på lotterna .., när dom ska returneras och när det ska fyllas på och varje måndag ska alla aktiverade lotter inventeras (dvs, alla som är ute i kassorna) och ja, det är ganska mycket man ska lära sig.

Den senaste i upplärningsraden var Emelie.

Nu ska vi vara tre som kan samma sak, så skulle nån av oss vara sjuk, så ska det inte fallera falera.
(Här blir jag rättad av magister PV ...).

Och medan jag stod i kassan försökte jag få ordning på kassaschemat för veckan.

Fyra tvåtimmarspass och ett på tre timmar, ska täckas upp och det ska finnas minst tre kassörskor till varje pass, ja, från och med nästa vecka ska det vara fyra.

Så gott det går försöker man variera schemat.

Den som går hem klockan fem får passet tre till fem .., den som slutar tre, får sitta mellan ett och tre, så frigör man dem som har kvällskassorna.

Och i morgon är det tisdag och då kommer veckotidningarna.

Förra veckan hann jag få in dem allesammans innan vi öppnade, men då var det racerfart och lite beror (mycket beror det ...) på när leveransen kommer.

Det brukar bli tre eller fyra bananlådor fyllda med returer, ibland fler.

Tungt är det. Och oerhört stressigt.

Men det är bara sju dagar kvar att arbeta och på onsdag är jag fri och sakta men säkert närmar man sig den där ljufvliga ledigheten.

Nu ska jag gosa med Pelle, allt medan det är nyheter på finska från min klockradio.

Ja, det går väl det med.

Ett måndagsfönster och en svart dörr ...

Min mamma, som i tjugo år arbetade oavlönad i Bolivia, - hon levde på pensionen och hjälpte människor tack vare insamlade medel hemifrån -, hon sa alltid t.ex att ..."ja, jag har beställt tid för ögonoperation till en svårt synskadad ung man och inga pengar har jag, men jag är helt övertygad om att det kommer att lösa sig .., jag har ju hjälp från Ovan och då behöver man inte vara orolig .., det kommer att ordna sig!"

Det gjorde det alltid.

Och precis på samma sätt är det med mina "dagens fönster".

Tjopp bara, kommer fönster singlande till min inkorg, just när dom som bäst behövs!

Vem som tog bilden?

Jo, den här madamen.

En väldigt glad pensionatsvärd

Annika Bryn undrar hur det går med rören.
Här får hon veta.
Lite-lite.

Det är ju så här .., att om man är tillsammans med en vänster-tumme-upp-mattelärare som därtill tycker att bloggmadamens små filmer inte har "nån handling" .., när man då ber samme man att så där lite lätt berätta om glädjen med solfångarna .., ja, för bloggvännerna och på film, då blir det inte riktigt som man har tänkt sig.

Då kommer magistertakterna fram.

Då tänker han minsann ge filmen handling.

Och jag blir alldeles sprittig och full i skratt och tänker på att inlägget inte får vara mer än tjugo sekunder långt eller kort - max - men sånt bryr sig inte pensionatsvärden om.

Så han blir bryskt eller rent av brutalt avbruten av filmproducenten som dyrt och heligt lovar att vara något mildare i tonen vid nästa filminspelning.

Stackars pv!

Och ikväll har han minsann duschat i varmt solfångarvatten.

Just det.

(Och när alltsammans tidigare på morgonen verkligen visade sig fungera, så loooog pv av glädje och sa att ... hörru, det här är ju bättre än 5 + 1 ! Det innebär att här får väl inhandlas en Aftonbladets Söndagsbilaga, så det väger mera jämnt ,-)

Vind i seglet!

I fem dagar har jag varit borta från affären.

Det ska erkännas att jag har tänkt på morgondagens förmiddag ..., hur mycket som ska göras och tänk om ... det inte är gjort .. hur ska jag hinna?

Och så får jag ett pling i min mobil.

Det är från Emelie, hon som gör mitt jobb när jag inte är där.

Och Emelie skriver att precis allting är avklarat och jag kan ta det lugnt .., det är förberett och klart och har gått så bra!

Har jag sagt att änglar finns?

Inte?

Då gör jag det nu.

Änglar finns verkligen och Emlie är just en sån!

Och nu kan man alltså hissa segel och ta sikte på dom åtta återstående arbetsdagarna innan det är dags för semester.

Så ljuvligt!

Snart hemma ...

Hemresan går i strulets tecken och allt är mitt fel.

Jag har köpt biljett via nätet och lyckats scrolla iväg så det blir fel datum för hemresan och tågvärdinnan är benhård, nix, jag får inte byta tåg bara, så det blir att springa till Pressbyrån alldeles intill stationen och där kan man använda sig av rabattkortet och köpa ny biljett ..., och till slut kommer vi iväg, mer än en timme senare än tänkt.

Det är det vanliga Öresundståget.

Mitt emot mig sitter en man från Landskrona.

För ovanlighetens skull är det han som börjar att prata och han berättar frimodigt om sin tillvaro.

I nästan hela sitt vuxna liv har mannen arbetat på Allers tryckeri i Helsingborg, men som på så många andra ställen blir det tack och adjö - tryckeriet hamnar i Danmark - och herr Tryckare blir då plötsligt golvläggare i ett företag beläget norr om Halmstad, men det tar också slut och nu är herr Tryckare utan arbete och på väg till sina föräldrar som bor i Tågarp, utanför Helsingborg.

Han är fyrtiotvå år.

Herr Tryckare (som pratar precis på pricken som den lurvige i Helsingborg .., bland annat säger han "övanför ...") är oerhört pratglad och han säger att om han hade vetat vad han nu vet, skulle han ha blivit elektriker eller nåt sånt .., "då kan man jobba mycket svart ..." och så berättar han om sina "källingar", fem stycken har han .., och det blir surr om husdjur i allmänhet och katter i synnerhet .., tills en ung kvinna slår sig ner intill honom och hon har en stor New Foundland-hund som lägger sig platt ner intill kattburen och då blir det hundprat.

Kvinnan visar sig vara gymnastiklärare i Ängelholm, ja, hon bor där.

Hela tiden medan tåget susar fram, ligger Pelle stilla för sig själv och sover.

Först när vi kommer på Pågatåget i Malmö och är på väg mot Ystad, vaknar han till.

Kanske börjar han känna sig hemma?

Och så blir det puts av pälsen.

All vår väntan ...

"Få se nu ..., om man gör så här ...?" tänker väl herr Elektriker.

Idag skulle solfångarna börja producera varmvatten.

Var det tänkt.

Då blir det molnigt.

Förstås.

En minut senare: då kommer en glad pensionatsvärd upp till skrivarrummet och pussar glatt bloggmadamen på kinden!! Puss-puss-puss!

"Vad är det nu som har hänt ..?" frågar den där madamen.

"Jo, nu pumpas det in 55-gradigt vatten i tankarna!" svarar pensionatsvärden lyckligt!

Söndagmorgon ...

Att vakna klockan fem och vara hur pigg som helst, är inte det helt ultimata.

Så jag ställer fönstret på glänt .., lyssnar till fågelkvitter .., drar det rutiga täcket om mig och försöker somna om.

Slumrar.

Drömmer.

Vaknar.

Och jag ligger raklång i sängen och tänker att nu har jag precis åtta arbetsdagar kvar innan det är semester.

När klockan är sju lyssnar jag till detta.

En slags stillsam lycka är det.

Söndagsfönstret ...

Det är sen lördagkväll när bilden tas.

Sverige har just förlorat fotbollsmatchen mot Danmark.

En koltrast flöjtar överjordiskt.

Och där är göken!

I grannhuset, det där lilla gula nere vid bäcken, speglar sig pensionatet i fönstret.

"Det vet man ju inte förrns man provat ..."

Ååå, vad det arbetas i pannrummet!

Där står de två bröderna - herr Elektriker och unge herr Rörmokare - och där är också äldre herr Mattelärare och det spekuleras och känns på rör och teorier förkastas och andra testas.

När allt nästan är klart (tror dom ...- bloggmadamens anmärkning -...), bjuds det på rabarberpaj, förfärdigad av pensionatsvärden.

Och där vid bordet blir det nya diskussioner.

Kommer det här att fungera?

Finns verkligen alla delar ...?

Något Äldre herr Elektriker vill ha svar.

Unge herr Rörmokare drar händerna genom sitt sitt rödblonda hår och ler lite filurigt.

Pelle sover i sin fåtölj.

Och jag sitter mest och ler för mig själv.

(Och nu har herr Elektriker plockat sönder en gammal telefon .., han ska ha motstånd ..., säger han. Och pv som aldrig slänger nånting, för det "kan va bra att ha", han hämtar självklart en gammal telefon som legat och dåsat i ett skåp och vips, harr herr Elektriker öppnat densamma och sitter framåtböjd och inspekterar dom pytte-pyttesmå motstånden och räknar färger och annat. Jag bara gapar.Yrkesskicklighet, i vilken form den än uppenbarar sig, är närapå magiskt, tycker jag. Och när jag hör mitt "skratt" på slutet av filmen.., då hör jag plötsligt min mamma och översköljs av saknad. Det som liknar en fallossymbol i ena hörnet, är en stor kaktus som, enligt pv, blommar en dag per år, möjligen två. Den dagen ÖVERSÅLLAS av den blommor! )