tisdag 9 juni 2009

Oväntat samtal ...


Här sitter jag när telefonen ringer.

Klockan 19.20 ringer telefonen.

Det visar sig vara min läkare på vårdcentralen, Malin Resman, som nu vill höra hur det står till med bloggmadamepatienten och så vill hon berätta om resultatet från fredagens njurröntgen.

En läkare som vid sjutiden på kvällen ringer hem till en patient!!

Ja, inte är det långt ifrån att jag trillar rakt ner från soffan Ektorp!

Och jag får veta att där verkligen finns en liten, liten sten som så småningom nog kommer ut på naturligt sätt (det kan förklara att jag ofta har en molande värk, ungefär som mensvärk i början .... i ryggslutet) och hon frågar hur det känns för övrigt och blodtrycket är ju hur bra som helst, men måhända får jag ta det lilla pillret resten av mitt liv och det spelar ingen roll och hon frågar om jag använder inhalatorgrejset (jag säger att det slutade jag med på eget bevåg eftersom hostan försvann och det är helt okej, eller, det är som bäst, säger hon ...) och så får jag veta att nu behöver jag inte längre ha den där varannan-veckors-kollen på blodtrycket, nu räcker det med en gång per år, om jag inte mår sämre.

Vilken fantastisk läkare!

Aldrig har jag väl varit med om maken!!

5 kommentarer:

Annas mamma sa...

Fantastiskt! Och roligt att höra! Precis så går det till i Storbritannien och då höll jag på att ramla av stolen, fick en chock faktiskt:-)och det tog tid att hämta sig men aldrig hört om sådan omtanke här. Det är olika kulturer eller vad man skall kalla det i vårt avlånga land, det finns att lära och förändra.

Elisabet. sa...

Annas mamma: ja, inte kan jag klaga på svensk sjukvård, inte den jag har mött i alla fall .-)

Anonym sa...

Och mitt lilla hjärtproblem har alltid behandlats med omtanke och värme, trevliga människor så allt beröm till den svenska sjukvården från mig.
PV

reneesfotoblogg sa...

Håll fast vid henne så länge det går. Skulle förvåna mig om hon inte är ganska ung i yrket och då brukar dom vara ambitiösa och empatiska. Sen går det bara utför.
mvh R

S o F sa...

Ännu en anledning för mig att flytta till Skåneland - eller mer specifikt Ystad kanske...

På vår stooora vårdcentral skrattar man inte ihjäl sig precis. Stafettläkare, efter stafettläkare = ingen uppföljning/kontinuitet.
Ibland har man tur och får en riktig stjärna till doktor, men för det mesta inte. Det gör mig faktiskt ledsen...

Och säkert är det inte lätt för allmänläkarna heller med patienter som har komplexa sjukdomstillstånd - det är för kort tid och för lite kunskap om vissa sjukdomar.

För mig personligen så verkar det som att omhändertagandet på sjukhusen är bra, men att problemen med tid, kunskap o bemötande mer finns ute i primärvården/vårdcentralerna.

Kanske spelar storleken på vårdcentralen in, alltså hur många invånare man ska serva. Vet inte. Eller så handlar allt bara om tur eller otur.

Varma hälsningar!