Lunch i England eller Sverige ...?

Om skillnader mellan människor i olika länder .., å, det tycker jag är hur intressant som helst att läsa om!

Från Australien berättar Matilda från sitt fikarum ..., och varje morgon har jag ett mail från min syster på samma kontinent.

Mest skriver hon om mat och vad dom har ätit till middag och det är alltid "skitgott!" skriver hon.

(Dessutom fyller hon år idag! Grattis Birgitta!)

Monet är makalös på att ta oss med på olika matställen.

Och skriver om mat så snålvattnet flödar hos läsaren ., det gör Christina ..., och i Portugal finns en annan madame, med rötter från Skåne .., och hon berättar minsann också lyriskt om mat.

Och Bert i Luleå ..., hans helgmiddagar är som menyn på Nobelfesten!

Sen har vi ju andra .., som inte bryr sig fullt lika mycket.

I Sheffield, i norra England, där bor Anna.

Och här berättar hon om sin matlåda och vad den gör med hennes arbetskamrater och det är helt klart hur intressant som helst!

(Och tänk ..., att nu vet jag äntligen vem "Annas mamma" är, som nu och då kommenterar här på sidan. Det är alltså Anna i Sheffilelds mamma ! Och jag är ju också Annas mamma.)

Ekonomisk hushållning för snart sjukskriven bloggmadame ...


Ibland, när jag kommer ihåg det, gör jag rårakor till lunch eller middag.

Jag bara river några potatisar, en zucchini, en halv lök och några morötter .., rör ihop .., tillsätter salt, svartpeppar och ett ägg och så rörs det ihop igen.

Sen steker jag i omgångar, ungefär som plättar.

Först på ena sidan, därefter den andra.

Bacon till.

Kvinnan som har fått mig att tänka till lite, vad beträffar mat .., berättar om en rårake-insikt.

Här.

Och lingonsylt.

Hur gott som helst blir det och jättebilligt!

(Utesluter man zucchinin blir det förstås ännu billigare).

Dagens fönster ...

Hej Elisabet!

Här får du några fönster att pigga upp dig med innan operationen som jag hoppas blir riktigt riktigt bra och det är jag övertygad om. Ortopedi är vi bra på i detta land:-)

Abbeydale (Sheffield) är knivarnas och saxarnas vagga och mycket mer tillverkades där.

Det var en väldigt fridfull miljö och flera grupper satt i solen med sina lärare och målade i akvarell. Och sen drack de te i det vackra huset, det gjorde vi med.

Det sista fotot är från det huset.




Här, kanske det dracks te ..?






Med varma hälsningar från Annas mamma som läser din blogg och kommenterar ibland:-)

PS Förresten var det dotter Anna som fotade fönstren och sa: "De kan ju Elisabet få till sin blogg", så du hör den är vitt känd:-)

Pling-pling ...

Tidigare idag skickade jag ett mail till gitarrmannen och berättade att jag hade länkat till hans inlägg på youtube och att jag hoppades att det var okej.

Ikväll kom detta.

"Hello Elisabet!

I'm very glad with your message.

Thank you very much for visit me on Youtube.

I visited your blog. Although I don't understand the language, i liked images and videos.

Well done!

Very good.

All the best for you!
Wisley Vilela."

Det var väl vänligt av honom!

(Wasn´t that very kind of him!)

Lite senare på kvällen ... har jag googlat och funnit följande.

Herr Gitarristen är som jag har förstått det, från Brasilien.

Så här skriver han i en kommentar.

"I learned to play by myself.
Unhappily I has no classes (like my poor English).
When I was 15 I started to learn, even with many periods in no activity, like now.
But I love music and love classical guitar.
I listen with great joy a good presentation.
Thanks a lot!
You are wellcome allways!
Wisley Vilela."

Mer av herr Vilela finns här.

Här och nu.

Simning på tv.

Ett tänt ljus.

Utanför fönstret: mörker.

När det suger ...

Nä.

Nu går jag och inhandlar tio kokosprickar, två gröna gelégrodor (i godis kan färgämnen verkligen vara lockande ...) och kanske några kolabitar.

Sedan tänker jag ägna mig åt korsord.

När nyckelknippan inte är på plats ...

Fast detta var ju en annan lagård.

En av de egenskaper som jag tycker allra mest om, ja, när det gäller pensionatsvärden, det är att han har en sån inre "tåga".

Nån slags "jävlaranamma".

Man kan också säga att han är envis.

Så här skriver han bland annat i sitt senaste inlägg och jag tänker att detta är den mannen i ett nötskal.

"Kör i alla fall fram till bilen, stoppar klockan och börjar leta på allvar.

Samtidigt börjar insikten växa sig fast, de ligger i regnjackans ficka.

På jobbet.

17,3 km härifrån.

Vilka alternativ finns nu?"

Och när jag har läst klart, då inser jag att just den egenskapen, den värderar jag otroligt högt ifall det skulle vankas husrenovering.

Så där på allvar.

Mer om rullskideäventyret finns att läsa här.

Kanske en insikt ...?

" ... boningshus av det mer rustika genuina, för att inte säga lantliga slaget, med gammaldags charm och ursprunglig interiör.
Ett eldorado för Den Händige."


Ja, skulle det nu bli så att man hamnar ute på landet där man knappt inte kan ha minsta kontakt med yttervärlden, så är det väl lika så gott man bloggar friskt medan tid är.

Således kan jag meddela intresseföreningen att ett par kryckkäppar (ja, det heter så) äro införskaffade och står och vilar sig mot väggen.

Jag hämtade dem på vårdhemmet Bellevue (fick lift av underbara arbetskamraten som snart flyttar till egen lägenhet och även hon är nyopererad, fast av andra orsaker) och på hjälpmedelscentralen satt en man i min ålder med extremt håriga armar (ja, sånt är inte alldeles oväsentligt ...) och sa att för att hämta ut kryckor måste man ha beställt tid.

Jaså?

Men jag förklarade att jag i förra veckan telefonpratade med en kvinna som sa att jag "bara kunde komma och hämta dem."

"Hon har samma dialekt som jag själv ...", lade jag till.

Då log mannen.

"Jaha .., jaså Kajsa ..?"

Och så fick jag mina kryckkäppar.

Därefter fick jag skjuts hem och har nu druckit kaffe och ätit ur-goda mackor och ska plocka ihop lite.

"Plocka ihop lite" = flytta tidningshögar hit och dit .., sortera papper och mitt i allt detta: sitta försjunken med ett korsord.

Bloggmadamen är totalt okoncentrerad och har svårt att göra nånting vettigt.

Iklädd sin älsklingsanorak sitter hon vid datorn - anoraken ger en slags trygghet - och hon lyssnar till musik och tar sig påtår och hon längtar efter sina barn och barnbarn och tänker på att hon natten till idag för första gången på evigheter, drömde om sin, sedan länge, döda pappa.

Stackars lilla själen har fullt upp nu.

Det gäller att bearbeta och mota all oro i grind.

(Mannen som spelar gitarr så vackert, heter Wisley Vilela.)

Ingen insikt alls ..

Har man inget annat för sig ..., så.

Men inte för en miljon gjorde jag det.



Än mindre detta.

Pling-pling i mobilen ...!

Mellandottern befinner sig på resande fot i Thailand.

Just nu i Pattaya.

Och jag läser sms-meddelandet, som avslutas så här:

"..... här är galet mycket prostitution och äckliga gubbar!
Dock rätt nyttigt att se en annan verklighet."

Och plötsligt minns jag vår sista kväll i Bangkok.

Vi sitter runt ett litet bord på en uteservering; det är Anders, mitt ex och jag själv.

Vid bordet intill .., en otroligt tjockmagad herre i 55-årsåldern kanske .., och mitt emot honom en ung thailändska, kanske tjugo år?

Mannen slafsar i sig spaghetti .., det rinner nån slags sås på hans haka och mellan tuggorna pratar han engelska, men han är inte engelsman.

"Tomorrow we will go to the island ..., by boat ..", säger han.

Och så slafsäter han vidare.

Den unga kvinnan säger inte ett ord.

Hon bara sitter där tyst och tittar på ingenting.

Som en resväska är hon.

Ett Ingenting.

Och jag tänker på vad hon ska vara med om och jag säger till han som då är min man att hur kan den mannen ens i sin vildaste fantasi inbilla sig att den unga kvinnan vill tillbringa en vecka med honom .., hur kan någon människa ha sådan brist på empati .., eller bryr han sig inte det minsta .., struntar han blankt i vad hon känner eller tycker?

Så är det förstås.

(Men jag inbillar mig också att dylika män faktiskt tror sig vara Guds Gåva till Kvinnorna).

Och jag säger att åååå, vad jag har god lust att stega fram till bordet där mannen sitter och åå, så jag har lust att ösa all min mat och dryck över hans huvud, ja, det är precis vad jag har lust med!

Och ååå, så jag ångrar att jag inte gjorde det.

Apropå Herr Larsson ...

Och hur många av oss födda kring 50-talet .., har inte lyssnat till detta?

Ännu mera från skattkistan ...

Liten fröken i sängen och mamma (?) som sitter intill och stickar.

Bilden är tagen av den i mina ögon helt fantastiske fotografen Åke Sörlin.
(Hans bilder är ofta så påhittiga .., det är annorlunda bildvinklar och på något sätt så lyser det igenom ett äkta intresse för människor, särskilt för barn. Kanske kommer ni ihåg bilden av lillflickan som sitter på trottoaren och kämpar med ett skosnöre ..., jag hade lagt in den här för kanske två veckor sedan .., ja, det var just Åke Sörlin som tagit den bilden.)

Året är 1952.

Bildtexten lyder: "Interiörbild från gamla sjukstugan".

I Vilhelmina, alltså.

Och bilden hämtade jag härifrån.

I skattkistan ...

Herr Larssson på sin 89:e födelsedag.
Född i slutet av juni.
Kräfta, alltså.
Fotograf: Dahlberg.

På den lediga dagen, då kryckor ska hämtas och träningsbyxor med vida ben ska införskaffas, då, innan dagen riktigt har börjat, lyfter jag på locket till skattkistan - Vilhelmina kommuns fotoarkiv - och letar lite förstrött bland alla bilderna.

Och ...., hittar små pärlor!

Som den här.

Så här lyder bildtexten:

Jonas Erik Larsson fyllde 89 år samma dag som tidningen Folket I Bild (FIB) och fotografen Dahlberg besökte honom i Marsliden.

Instrumentet han spelar på är en psalmodikon eller notstock.

Anledningen till FIB:s besök i Marsliden, var att göra ett bildreportage om det kraftverk som de ordnat insamling till.

Det blev två insamlingar på grund av de skador vårfloden åsamkade våren 1942.
Kraftverket sköttes sedan helt och hållet av byborna.

Anmärkning :

Jonas Erik Larsson, Vallen - Marsliden, född i Fjällboberg 1853-06-27.
Son till nybyggaren i Marsliden Lars Pålsson och hans hustru Brita Erika Svensdotter.
Jonas var tre år gammal då fadern Lars Pålsson kom till Marsliden och började röja mark.

Nybyggarlivet i Marsliden är väl omskrivet av författaren Bernhard Nordh.

Bilden togs den 27:e juni 1942.

Dagens fönster ...

"Hejsan,

Här kommer två fina höstliga fönster.

Det första är ett fönster i ett hus som i förr var en byskola.



Det andra är ett fönster i en kyrka.

Båda finns i små byar i närheten där jag bor.

Tänkte genast på dig, när jag hittade dem på en helgpromenad.

Ha det bäst / Tuvstarr."

Tänker ni på ....

... att vissa ostar innehåller färgämnen för att få dem att se gulare och godare ut?

Kolla nästa gång när ni står vid ostdisken.


Mer att läsa om detta finns här.

(Å andra sidan kanske man inte ska uppröras ..? Hur många av oss köper inte gladeligen godis i olika kulörer ..? Och många köper lika glatt dyra cigaretter som bevisligen kan orsaka en hel drös med skador. Det var det första narkosläkaren frågade mig om. "Röker du?" Jag minns en storrökare i Malå som upprördes våldsamt över att vi sålde äpplen som säkerligen var besprutade. Efter att han läxat upp mig, tog han ner en John Silver utan filter från tobakshyllan. Logik? Någon ...?)

Och för övrigt ...


.... tycker jag att ni ska klicka in er här.

Blir man glad?

Ja, det blir man.

Och så ...

.... ringer herr pensionatsvärden och meddelar att han har talat med mäklaren.

Nix.

I den lilla, lilla, lilla byn där det fallfärdiga huset som skulle kunna bli så fint finns .., där finns naturligtvis inget bredband och det hade ingen, i alla inte bloggmadamen, förväntat sig heller.

Där finns heller ingen mobiltäckning.

"Ja, jag är inte databeroende alls ...", säger pensionatsvärden.

Men det är bloggmadamen.

Hur är det nu ....?

En gång i världen hade vi internet via telefonen där man ringde upp och ingen kunde ringa in just då .., men hur fungerar det ...?

Är det superlångsamt?

Jag har glömt.

Någon som vet?

Det närmar sig ...

Lilla Saga visar sin fina klocka.

Tisdag.

En vecka kvar, precis.

Idag har jag skrivit manual till den rara Emelie som ska bli kassaansvarig när bloggmadamen är borta och jag ä l s k a r att skriva just såna och längst ner på papperet står skrivet att ..."Emelie, om det är nåntning du inte förstår, får du ringa precis när du vill!"

Inte för att det kommer att behövas, för hon så duktig, så duktig, men jag minns med fasa när jag själv skulle ta över, så där helt och hållet .., känslan att man bara m å s t e fixa det.

Och det kommer hon att göra.
Lätt som en plätt.

Och sen skrev jag ut protokollet från gårdagens möte där jag själv inte var närvarande och det är mycket knepigare än om man har suttit med och hört diskussionerna gå fram och tillbaka.

När klockan var precis ett, ringde jag Hässleholms sjukhus.

En vänlig kvinna på ortopedens vårdavdelning svarade och så fick jag veta vad som gäller.

På måndageftermidadg skjutsar pv mig till sjukhuset och vi ska ta med oss kaffe i termos och säkert en god giffel och så blir det fika inne i salen.

Och på tisdagmorgon klockan sju noll-noll, är det dags för Elisabet Nilsson att opereras.

Sju noll-noll.

"Du är nummer 1 ....", sa den vänliga sköterskan och jag tänkte att oj, oj, oj, måtte herr Danske Ortopedläkaren vara ordentligt vaken och alert.

Det var vad jag tänkte och jag drooooog högt efter andan .., allt medan arbetskamraterna som stod där intill mig och pysslade med sitt .., looooog filurigt.

Jo, jo.

Dom förstod nog känslan.

Dagens fönster ...

... finns på ön Kefalonia i Grekland.

Nix, pix ...

... govänner .., nu går jag och lägger mig.

Bara så ni vet.

En riktigt god natt önskar jag er alla!

Sköna drömmar ., och att ni vaknar utvilade.

Och till dottern som just nu befinner sig i Thailand, säger jag: godmorgon på dig!