måndag 30 november 2009

Ännu ett måndagsfönster och tack Annela!



Flera gånger har det hänt mig, särskilt här vid pv:s laptop, att bilderna hamnar felvända, fast jag har fixat till dem rätt i fotoprogrammet, ja, så här som bilden här ovan.

oerhört irriterande har det varit!

Igår frågade jag bloggvännerna om någon hade en susning om hur man kunde fixa till det hela?



Det hade någon!

Annela har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg:

"Det händer mig då och då och för att få bilden rätt funkar det om man gör såhär:
Publicera inlägget med den felvända bilden.Spara bilden som är felvänd till ditt skrivbord.
Öppna bilden från skrivbordet i ditt bildprogram och vänd den rätt.
Spara den på skrivbordet.
Redigera ditt inlägg och lägg in den nu rättvända bilden från skrivbordet.
Jag vet inte varför det blir så.
Det verkar ske slumpvis, men när jag gör som ovan, så kommer bilden rätt."



Så .. jag testade alldeles nyss .., och det fungerar!Och jag säger bara en sak: TACK DU UNDERBARA Annela!

Och tack du lika rara Solbritt - alltid så rar kund i affären hemma i Ystad -!

Nu kunde jag lägga in ditt annorlunda fönster som kom med vanlig post och som gjorde mig så innerligt glad!

Födelsedag ...



Jo, just det .., idag fyller hon år .., hon som skrev inlägget som jag tycker är det absolut roligaste jag någonsin har läst - alla kategorier -!

Hon har en underbar humor med härlig ironi.

Jättestor grattiskram till dig och hoppas att den oäkta maken kommer ihåg dig till kvällen!

Idag ...


Namnsdagsbarnet tillsammans med sin mormor.


.... har älsklingssonen, han, den ende sonen man har, namnsdag.

Då är det A n d e r s.

Egentligen känner jag inte så förfärligt många män med det namnet, men några av dom är en f.d. klasskamrat från ettan till nian, ja, hemma i Malå (alltid så snäll var han!), en av de bästa chefer jag har haft - Anders Ohlsson boendes i Sjöbo -, en civilanställd rolig typ inom Sthlms-polisen - Anders Lundwall (hos honom och hans dåvarande fru spelades det oändligt mycket kort runt köksbordet!) -, och så förstås .., en riktig raring, nämligen den här mannen,

Den sist nämnde har dessutom samma efternamn som bloggmadamen!

Hemma i Västerbotten uttalas Anders som "Andärsch".

I Skåne kom det att låta så här: "Andörrrs!" med betoning på ö:et.


Och så blev han en vuxen man och mammahjärtat svämmar över av stolthet.

Så stort grattis till alla Anders-gossar - oavsett uttal - och största kramen går till sonen, som idag börjar sin veckolånga praktik i Malmö.

Ser ni en tjusig konstapel på någon av stadens gator, så skicka en slängpuss till honom från mamman.

Dagens fönster ...


... hittar man i södra Frankrike.

Och vem som höll i kameran ...?

Madame Monet, fönsterfångerska av rang!

Tusen tack.

Och ni får g ä r n a skicka flera fönster!

Adressen: bisse151@gmail.com

söndag 29 november 2009

Någon som vet ...?



Varför vissa bilder, fast man lagt in dem PRECIS som vanligt, ställer sig på tvären eller upp och ner, när man sedan ska publicera dem?
Första Advent.

Om några timmar ska Halmstad Kammarkör ha konsert i Nicolaikyrkan i Halmstad.

Alldeles tvärsäker på att jag orkar sitta på en kyrkbänk och först lyssna till några timmars repetition och därefter själva konserten, det är jag inte.

Men kanske.

Och telefonen, som levde upp under en gyllene timme i morse, avled på sedvanligt vis efter det andra samtalet.

Tur att jag han morgonsurra lite med gulle-Emma!

Kerstin och Thomas vänsterhänder ...



På lördagen blir det skånskt besök i landet Halland.

Då kommer nämligen en av pensionatvärdens bäste vänner på besök, tillsammans med sin fru.

Det är Thomas och Kerstin det och det är Kerstins hand ni ser längst uppe på inlägget.

Kerstin är född samma år som bloggmadamen (1954), hon är lite rödlätt .., är Skorpion och arbetar som psykolog i Malmö och är storasyster till en lillebror.

När jag frågar henne var hon känner sig som mest hemma eller var hon är uppvuxen, får hon svårt att förklara .., "jaaa, det är nästan omöjligt, för jag har bott på så många ställen, vi flyttade flera gånger .., det är Västerås och Falkenberg och min farmor och farmor bodde i Helsingborg .., men mest av allt så känner jag mig nog verkligen som skånska ...", säger hon.

Och jag frågar hennes man vad han tycker är en för Kerstin typisk egenskap?

"Ja ..., hon är omtänksam .., och hjälpsam .., oegenyttig, helt enkelt ..", svarar han.

Själv tänker jag på "analytisk", ty när jag på lördagkvällen visar Kerstin bilderna av mina barn, två döttrar och en son, då sitter hon till synes djupt försjunken och letar likheter mellan dem .., hon pekar på käklinjer och ögon och ser sånt som jag nästan inte har upptäckt själv".

Och så har hon de allra mest underbart mjuka och lena händer!



Det här är Thomas vänsterhand och egentligen ska bilden ligga på tvären, men se det vill den inte alls och det är nästan så att man blir galen, men bara nästan.

Thomas är född 1955 .., han är Oxe, har tillbringat en stor del av sin barndom i Blekinge och så ser han ut som en blandning av Jesus och Peter Stormare.
(Ja, jag har sett Jesus ..).

Då förstår ni.

Lång, lite vindrufsigt och lockigt hår.

Under min tid tillsammans med pensionatsvärden har jag ofta hört talas om denne Thomas.

"Å, det började med att han kom till Ljungby i högstadiet och sedan lärde vi känna varandra under det första året på gymnasiet och sen har det fortsatt med tågluffning genom Europa ..., hur väl minns jag inte Transylvanien, t.ex .., och vi höll på att dränka oss utanför Gotland, ja, på väg hem till fastlandet ..., vi har varit på skidsemestrar i Tjeckien, Åre och Sälen .., och vi har seglat tillsammans hur mycket som helst och så blev vi skilda ungefär samtidigt och hade då var sitt barn i ungfär samma ålder, ja, på halvtid .., det blev liksom mycket gemensamt där också!", säger pensionatsvärden när jag ber honom förklara mera utförligt.

Thomas arbetar som psykiater, även han i Malmö och när jag frågar Kerstin vad hon tycker är makens mest framträdande egenskap, så svarar hon .....", han är omtänksam".

Själv tänker jag på ordet l u g n.

Ett första-advent-fönster ...



"Hej Elisabet!

Vi firade jul i Sigtuna och fönstret är privat fast jag tror inte de misstycker om man visar det.

Folk pyntar ju så här fint också för att visa upp hur fint de har och det är verkligen idylliskt i Sigtuna alla årstider.

Varma hälsningar från Annas mamma."

lördag 28 november 2009

Nu ...



... har jag läst ut den här fullständigt underbara boken med liten text och nästan 600 sidor!

Tack Christina!

Pensionatsvärden läste lite i början, men tyckte att den verkade lite underlig.

Den är helt klart annorlunda, skriven av "Döden", men åååå, så mycket värme den innehåller!

Dessutom bidrar den till en mer nyanserad syn på de tyska människorna under andra världskriget.

Allt blir inte svart eller vitt.

En helt igenom läsvärd bok!
Det Optimala Telefonbolaget ...., håvar inte in några bonuspoäng hos familjen Göransson-Nilsson.

I någon salig, ljufvlig timmes tid när man hinner tala med Dr Böhlander, Sonen (som är yrvaken .., han sitter på tåget till Malmö .., i en veckas tid ska han praktisera där och mamman tänker på stenkastning och upplopp och annat elände ...) och AnnaPanna (som viskpratar, hon sitter just då i Globen och tittar på ryttartävlingar ..), ja, då fungerar telefonen, men sedan är allt sig likt igen.

Så pensionatsvärden tar bilen och åker till sin mammas sommarstuga och ringer därifrån till Optimal Telecom och berättar om eländet.

"Kabelfel .. men tyvärr, inga repartörer ute under helgen ..", förklarar den oskyldiga människan som tar emot samtalet.

I en veckas tid har vi - under största delen av tiden - varit utan en fungerande vanlig telefon.

På måndag ska jag ha fatt i den som är ansvarig för det här företaget och jag ger mig INTE.

Det är den sämsta service jag någonsin har varit med om och inte i något avseende ska jag anlita det här företaget.

Punkt.

Lördagmorgon på pensionatet ...



Mitt emot varandra sitter vi vid köksbordet.

Ring-så-spelar-vi från radion.

Stillsamt prat.

Jag berättar om min pappa som dog i början av december för snart trettiotre år sedan och hur oändligt mycket jag har saknat honom .., ja, att jag tänker på honom nästan varje dag, små, små pjutt-tankar, men ändå .., och pensionatsvärden berättar om sin pappa, Viking, som fick ett betydligt längre liv .., vi pratar om sorg och saknad och om pv:s vän Janne, som inte heller finns längre.

Mellan varven lyssnar vi till frågorna som Lisa Syrén ställer.

"Glada Änkan ...!" säger pv, som just har satt två degar på jäsning.

"Amman ...", säger jag som svar på Jordaniens huvudstad.

Ett ljus brinner.

Jag har mitt eländes-ben upplagt på en pall och telefonen som igår fungerade, har återigen tackat för sig.

Ute på gräsmattan ser jag skator som hoppar omkring.

Och snart ska elslingan upp i lilla eken.

Det känns som en bra dag.

Flera fönster från Österbotten ...



"Hej!

Hoppas du mår lite bättre nu.

Skickar några vinterfönster från förra vintern, tagna i Österbotten.

Egentligen är det kanske mer hus- än fönsterbilder men kanske du kan använda nån om du har brist.

Kyrkan är från Munsala.



Det vita huset är Kuddnäs där Zakarias Topelius föddes och det ligger också i Nykarleby.



Café Brostugan ligger i Nykarleby och om jag minns rätt, så var det där som von Döbeln fick sitt svarta pannband när han blivit sårad vid slaget vid Jutas 1808-1809.

Det är ett fint gammalt timmerhus med massor av fina målningar inne på tak och väggar.

Hälsningar Ellem i Skellefteå."

fredag 27 november 2009

Det är när vi sitter ...

... och tittar på Skavlan, detta fantastiska program, som vi först hör ljudet.

Nånting som knaprar i lilla hallgarderoben.

Knapr-knapr-knapr.

Tv-ljudet skruvas ned.

Knapr-knapr.

Och jag drar upp benen från golvet och tar fram kryckan .., allt medan pensionatsvärden smyyyger fram mot garderoben.

Det låter som vore där en stor skeppsråtta som vill ut.

Ingenting hittar han.

Och jag passade på att gå upp en trappa och blogga.

Utifall att.
Insikt nr 168 ...

Inköpsrundan på Passsagen eller om det nu heter Blomsterhuset kanske, resultaterade i 1 st ljusslinga (debut för pv med en sådan .., den ska sitta i lilla eken här på uppfarten, då ser man den genom rumsfönsret ...) , tio hyacinter, en underbart vacker julros .., en julstjärna (röd, vanlig ...), ett fågelbord, samt kanske nånting annat.

Jo, mossa.

Och sedan till Ica Maxi.

I kanske en halvtimmes tid gick vi där.

Nu är jag i det närmaste död.

Mer eller mindre.


(Och innan vi åkte kollade vi postlådan. T a c k Gerd i Norsjö och t a c k Bettankax för det ni hade postat! Änglar rakt av är ni!)
Och tänk ...

... i eftermiddag blir det besök på Ica Maxi och på Passagen!-
(läs: inköp av ljusslinga, samt hyacinter och lite mat ...)

Inte hade man kunnat drömma om att den lilla utflykten skulle framkalla sådan euforisk glädje hos bloggmadamen.

Men det gör det.

När jag satt i lilla väntrummet på Getinge Vårdcentralen, kände jag nån slags lycka skölja över mig.

Åååå, sicken glädje att få se m ä n n i s k o r igen!
Efter .....

.... promenaden blir det dusch och lunch, i nämnd ordning.

Sen lägger jag mig raklång på soffan Ektorp, sveper en filt över min frusna lekamen och på med golvfläkten.

Det känns som om högerbenet, särskilt foten, ska ramla av.

Som en isbit är den!

Och har man inget annat för sig - och det har man, man läser Boktjuven med den allra största behållning, men tar paus mellan kapitlen -, tittar man på nån slags debatt från Europaparlamentet.

Allra gladast blir man när väggklockan slår två.

Ding-dong! Ding-dong!

Då ringer den vanliga telefonen!

Det visar sig vara bloggmadamens störstasyster som vill höra hur det är ställt med patienten.

Efteråt, efter allt pratet, är hjärtat varmt.
Och .....

... för övrigt har jag idag planterat ett tjugotal tulpanlökar, samt åtta små kungsängsliljelökar.

Man lär sig allt eftersom.

Det gäller att stå b r e d b e n t och med rumpan i vädret och akta sig noga för att tippa överstyr .., då ty blir man nog liggande i rabatten, åtminstone till herr pensionatsvärden kommer cyklande hemåt.

Jag tänkte det idag .., att det svåraste efter operationen, det är att sitta rakt upp och ner på en stol .., t.ex. vid middag eller frukost, det går nästan inte.

Att ta av sig strumpan på högerfoten, det är också en pina.

En P I N A.

Förmodligen för att man då vinklar foten på nåt vis.

Ett långt skohorn är ett måste för den som fått ny knäled.

Jag hoppas att intresseföreningen har noterat.

Dagens rehab ...



Samma promenad som igår.

Luften ljummen.

Vind från sydväst.



Så här är det Londongirl.
Ljusterö, Stockholm.

Det förklarar allt.



Jag går till första färisten och tar sedan paus på en skranglig bänk, eller mera som bara en ilandfluten stock.

Vågbrus och tång.

Högvatten.

Och all Trift som i somras översållade hedmarken och var så lila och fin, är nu vitblekgrå.

Äntligen!



Idag på morgonen mailade jag till det Optimala Telefonbolaget som tar fem dagar på sig för att reparera, ja, så lyder garantin, men om det då lagas den tredje dagen och inte fungerar igen efter två timmar .., så väntar måhända ytterligare fem dagar .., och nu höll jag på att bli galen.

Jag kände mig utslängd i yttre rymden!

Jag kände mig evighetslångt borta från barn och barnbarn (nej, ingen mobilkontakt här vid havet) och tänk, om pensionatsvärden skulle drabbas av våldsamt hjärtflimmer (igår flimrade det rejält under cykelturen, såväl till, som från arbetet ...) ., vad skulle jag då göra?

Sms:a efter ambulans?

Så när telefonen även i morse var stendöd, mailade jag till telefonbolaget.

På slutet antydde jag nånting om Sverker, ni vet, han i Plus.

En timme senare ringde telefonen.

Det var min svägerska som var pratsugen.

Allt fungerade.

Hääääälleluuuuja!

Dagens fönster ...



... kommer från Sydfrankrike och det är madame Monet som har hållit i kameran.