Mitt på dagen ....

Soffan Ektorp ..., denna min ständiga följeslagare ... och förstrött tv-prat och underliga drömmar.

Och sonen som ringer från Malmö.

Ganska länge pratar vi; mest om hans praktik.

"Ja, igår var det ju rån .. men då hade tjuvarna redan givit sig av och så var det ju det här andra, men då hade dom också hunnit sticka..., faaan ..," säger den blivande konstapeln besviket.

Men gissa tre gånger hur lycklig mamman är över snabbfotade tjuvar och banditer, som inte är där när sonen kommer!

Sonens röst är mörk och trygg.

"Kram, kram!" säger han på slutet.

Och jag blir så innerligt rörd.

Efteråt, när jag lagt luren ifrån mig, börjar jag att gråta.

Två kvällar per vecka ...

... är pensionatsvärden borta från sex på morgonen till tio på kvällen.

Om man säger som så .., så blir tillvaron ganska enformig just dom dagarna.

Och kvällarna.

Framför allt om kvällarna.
(Å andra sidan hade tillvaron inte varit annorlunda i Ystad. Möjligen att jag hade sett fler människor i rörelse så där utanför mina höga fönster ..., men jag hade varit ensam i lägenheten under veckans alla dagar).

Men det ordnar sig.

Från sängkammaren tas herrbetjänten ner; jag placerar honom i vardagsrummet, just under väggklockan som kommer från mitt barndomshem.

Pensionatvärdens kostym - en gång hans fars bröllopsdito och fullt användbar år 2009 -, draperas över betjänten och slipsen får också vara med.

Som huvud hämtar jag Hildas nalle.

Se där!

Sen .., när jag ligger behagfullt utsträckt på soffan Ektorp, kan jag småprata lite med den där stilige mannen som står vid väggen.

Riktigt trivsamt har vi det.

Och rekommenderas varmt till andra damer som saknar herrsällskap.

Uppvaknande ...

Bild: från trakten av Dikanäs.

Vid sjutiden på morgonen drömmer jag som allra mest.

Citodondrömmar.

Det är som att vara på bio.

Och i drömmen lever mamma .., hon sitter i en soffa och har sin röda kofta på sig och jag står intill henne och håller en telefonlur i handen .., "mamma här, du har telefon, det är en man som ringer från Argentina och vill ha ett recept på en köttgryta ...!" säger jag och mamma tar telefonen på det där tafatta viset som hon gjorde sista åren .., då, när hon knappt visste åt vilket håll luren skulle vändas .., och medan mamma försöker prata, kämpar jag för att skruva ner ljudet på radion.

Där är flera skivspelare och en kasettbandspelare och en kvinna som sjunger högljutt.

Intill mamma sitter en annan kvinna som har en filt över huvudet.

Då ringer telefonen.

På riktigt.

Och jag svarar och och vet knappt var jag befinner mig?

Och var är mamma ...?

Det visar sig vara pensionatsvärden.

Han har nu på morgonen cyklat från det gula huset på landet, in till stan.

Tjugofem kilometer ungefär.

"Ja, det gick bra ..., 1.03.46", säger han och låter glad.

Och så berättar han om vedpannan och att jag inte behöver hämta ved och lite sånt.

Jag ligger i sängen under det blommiga täcket och lyssnar till pratet.

Tittar jag till vänster ser jag mörkret där utanför, mot havet till.

Mamma har försvunnit, men är liksom kvar ändå.

Allt känns förunderligt.

Torsdagsfönstret ...

.... kommer också från Ångermanland och även dagens fönster fångades av ellis.

(Mitt bildbehandlingsprogram har krånglat under två dagar nu .., och nu har jag skickat ett mail till Amerika och Picnik för att höra vad som är på gång egentligen ..., så därför läggs bilderna in bara som dom är .. ingen fin skugga .. ingenting .., men det går väl ändå?)

Angående övermod ....


Klockan är nu 20.04 pip.

Och här sitter jag i nattsärken och har sagt godnatt till en häpen pensionatsvärd och till hans mamma som han just nu telefonpratar med och jag har med mig låneboken som jag redan har läst, - men vad då -, jag älskade den då och gör det säkert nu också och javisst, jag är en sån som kan läsa samma bok minst två gånger.

Minst.

Vad den heter?

Jo, "Mannen och hustrun" och författare är Tony Parsons.

Jag har läst andra böcker skrivna av samme man och tyckte oerhört mycket om dem.

Lättlästa.

Rakt-på-sak.

Perfekta att ha med sig i sängen eller på soffan Ektorp.

Den andra boken som jag lånade, det var en tjock historia av Patricia Cornwell.

Ååå, det ska bli så trevligt att återigen få träffa rättsläkaren Kay Scarpetta!

Djupsinnigare än så är inte den västerbottniska bloggmadamen.

Nu mot sängen bakåt marsch!

Och den här vackra sången tillägnar jag vännen ellis.

En lång dag ...

Där inne, på britsen ..., blev det täääänj och sträääck.

Klockan ett blir det besök hos herr Nielsen fra Jylland, fast nu arbetar han som sjukgymnast i lilla Getinge i landet Halland.

Jag får lägga mig på en brits och herr Nielsen, som för övrigt är en nästan-kopia av Den Lurvige i Helsingborg, vrider och vänder på mitt högerben och han täääänjer ochhar sig och mäter med en gradskiva hur pass eländigt det är.

"Nä, det är bra .., efter omständigheterna är det bra .. nästan 85 graders vinkel ..." och han visar mig ett antal övningar som jag ska träna på - dagligen -, ja, flera gånger per dag och vi talar om hur det kommer att bli framöver .., så där som att jag nog aldrig kan ägna mig åt slalomåkning, vilket jag inte heller har tänkt ., det var många år sedan sist .., inte heller längdskidåkning i nerförsbackar där det svänger ... (det var också länge sedan ...) och simma .., ja, om tre månader kanske .., säger herr Nielsen.

Träna på motionscykel .., ja, när agrafferna är bortplockade och jag kan böja mer på knäet.

Så länge får det bli mer stillsamma övningar.

Och promenader.

Efteråt följer jag herr pensionatsvärden till stan och han släpper av mig vid biblioteket, det som är världens vackraste och ligger som en pärla vid Nissan.

Jag läser Sydsvenskan och Västerbottens Kuriren och lånar två böcker och sedan vilar jag en stund.

När krafterna återvänt, tar jag sikte mot torget.

Jag stappelgår över bron och in på gågatan .., möter andra med kryckor och känner ett slags samhörighet .., köper en korv av pölsemannen .., tittar in i två butiker .., pratar med en farbror som också har kryckor och också har fått nytt knä .., tänka sig, plötsligt översvämmas landet Halland av kryckmänniskor!

Och jag känner tröttheten övermanna mig nåt så totalt och stappelgår tillbaka till biblioteket och då är jag så förbi av trötthet att jag knappt tar mig in i foajén och jag faller ihop i en pistagegrön snurrfåtölj och bara suckar.

En halvtimme senare kommer pensionatsvärden och hämtar mig.

Han öppnar dörren till passagerarsidan och jag ramlar in i sätet .., fäller det bakåt och bara suckar.

Sååååå slut på är jag.

Och vi åker hemåt ..,.och medan vi snirklar oss ut genom stan, öppnar jag en liten röd chokladask (tack älskade bettankax!!) och sällan eller aldrig har väl några små chokladpraliner smakat mer ljufvligt än just i den stunden ..., och vi stannar till och tvärhandlar på Ica Maxi och sedan hemåt .., vi passerar Gullbrandstorp, Haverdal och Steninge, - Steninge där vi hade bloggträff och där inne i vandrarhemmet lyser det i alla fönster - och på andra sidan vägen, där mörknar det över havet .., och kanske blir det oväder och pv säger att han tänker cykla till arbetet i morgon och att han måste ställa in cykeln över natten, så där så växlarna inte fryser ihop.

Det är vad han säger.

Själv drömmer jag om Soffan Ektorp.

Insikt nr 171 ...

Ett ord om till om Saab och jag kräks.

På agendan ...

Idag stundar det första besöket hos herr sjukgymnasten Torbjörn i Getinge.

Eftersom bloggmadamen tillhör Region Skåne, blir det ingen betald resa till och från hemmet och tack och lov för en omtänksam pensionatsvärd som skyndar hem på lunchen och skjutsar madamen till herr Torbjörn.

Hur madamen ska ta sig från Getinge, är en annan historia.

Måhända med buss till Halmstad?

Och eftersom detta att komma ut i Verkligheten är en stor händelse i bloggmadamens annars tämligen lugna tillvaro, så ska även det vackra biblioteket få ett besök.

Och kanske torget också?

Allt är klart inför avresan.

Kappa, halsduk, mössa och tjockskorna .., dom där fotriktiga som är så enbarmligt erbarmligt anskrämliga.

Unge herr Canon ska förstås få följa med.

Och plånboken.

Det ska nog bli bra det här.

Onsdagsfönstret ...

.... finns någonstans utanför Örnsköldsvik.

Fönsterfångerska var ingen mindre än den här madamen.

Lycka är ...

Sigge Nilsson.

... att ringa jobbet och få prata med en glad och snäll Magnus och sedan en kortis med Karina som är på väg till kassan och sist av allt, med Sigges matte, Anna.

Hon är ledig idag och det är hennes telefonnummer jag har frågat efter.

Länge pratar om vi om jobbet.

Om stressen .., om att bloggmadamen inte är fullt ut ersatt och att det blir mycket kassaarbete för dom övriga och vi pratar om julen och om kunderna och nya tobaksskåp eller inte ..?
(Dylika sponsras av något tob.bolag och gissa om dom då vill dela med sig av utrymme .., nää, just det .., får man skåpet av Blend ska just den sorten vara dominerande och det är ju begripligt, men lite knepigt blir det allt.)

För Anna berättar jag om glädjen i morse .., den där mannen som vinkade så glatt i bilen och hans frus varma leende .., det är såklart nån slags saknad efter alla dessa små möten, sånt som jag är så van vid i mitt arbete.

Men mest pratar vi om lille Sigge.

Kattungen.

För så här är det .., att på söndag ska vi hämta honom.

Motljus nere vid havet ..,

Och mitt på dagen kommer pensionatsvärden hemcyklande de tjugofem kilometrarna, för att "bara hälsa på ..., och medan jag ägnar mig åt vykortstillverkning, fixar han till en smarrig fläskpannkaka och det eldas i pannan och doftar gott av v e d och hela tiden lyser solen här utanför.

Nu ska han snart tillbaka (med bil ...) och det är utvecklingssamtal och därefter körövning.

Själv har jag prickat in kvällens tv-tittande.

Mitt i naturen .., Gokväll .., Sommarpratarna.

Det valet säger väl nånting om vilken ålder man befinner sig i.

Tror jag.

Första december ..

Och jag tar kryckorna och haltar iväg längs vägen mot havet.

Fyrahundra meter kanske?

Stappelgår.

Det känns precis som om någon hade satt en träbjälke i höger knä.

Eller spänt åt en blodtrycksmanchett så mycket som möjligt, på samma ställe.

Man är livrädd för att snava.

Nere i kurvan, just vid bäcken som porlar så friskt, kommer två bilar körande emot mig.

Sakta, sakta.

I den ena bilen sitter en man och kvinna.

Mannen vinkar glatt till hon som stappelgår.

Kvinnan vid hans sida ler varmt.

Och hon med kryckorna börjar nästan att gråta, så glad blir hon.

Förmiddag på pensionatet ...

... blir Ring P1 med prat om muslimer och kristna .., grisnäring och polisvåld.

På bordet framför mig finns naturell youghurt, ett kokt ägg, valnötsbröd och lite annat smått och gott.

Två Panodil och en Cozaar ligger prydligt intill varandra och väntar på sin tur.

Kamraten, Durbis Retard, - hjärtpillret till herr pensionatsvärden -, får allt hålla sig tills i afton och ligger alldeles stilla på duken.

Ensam.

Och ute är himlen blå och på arbetsbänken sprider Julrosorna glädje.

Ungefär så.

Jaha, på det viset ...?


"Fem britter greps av Iran ...."

Och ..."det ska inte spela någon roll hur din vård blir, oavsett om du bor i Varberg eller Halland ..".

Så låter det i P4 nu på morgonen.

I landet Halland.

Tisdagsfönstret ....

... kommer från Arvidsjaur i Norrbottten.

Fönsterfångerska var madamen som har tappat sexton kilo genom att mest äta smör.

Det måste man väl säga är strongt!

Avstämning ...

Hela dagen har telefonen fungerat.

Till stor glädje har här pratats med hemifrån-Kerstin .., Kerstin i Trelleborg .., svägerskan i Alingsås .., äldsta dottern liggandes på sin säng .., sonen, trött efter sin första praktikdag i Malmö .., pv:s trumspelande lillebror, samt av och till med herr pv himself.

Sicken glädje!

När pensionatsvärden sent omsider dyker upp vid 22-tiden, efter körövningen (då har han varit borta sedan sex i morse och risken att jag ska tröttna på honom är minimal ...), upptäcker han en liten vit papperslapp som ligger utanför dörren, alldeles vid stentrappan .., ja, nere vid myntan och lavendeln.

På lappen kan han läsa att det optimala telefonbolaget har haft en reparatör ute och nu, klockan 10.20, är felet åtgärdat.

Men då har herr pensionatsvärden redan bytt telefonbolag.

Så kan det gå.

Och ....

.... så går jag igenom någon av alla de kartonger som fick göra bloggmadamen sällskap till landet Halland.

I en av dem hittar jag resebrev, skrivna i början av 90-talet .., till icapersonalen hemma i Västerbotten.

(Det ser jag ju nu .., att här är en som verkligen borde ha blivit pedagog.)

Resan går från Västerbotten (med bil) till den danska ön Fyn och där, utanför staden Fåborg, har vi hyrt ett sommarhus för en veckas tid.



Runt det vita, lilla huset finns miljoner spindlar och där är gott om getingar!
På kvällen ligger jag på min säng och läser medhavda böcker.



Och så skriver jag brev på brev.
Jag berättar om slaktaren i Fåborg, på vars trappa det en morgon ligger en död hare.

Och butiksskyltarna som lockar med färsk duva.

Det känns ovanligt .., och jag försöker tänka tanken hur det skulle se ut hemma på Nilahallen, där jag då arbetar .., om skyltarna som jag med så stort nöje skriver där, skulle utannonsera skator eller alldeles färska gråsparvar.

På en av skyltarna har jag skrivit "styckad av Ella".

Gulle-Ella .., den bästa av arbetskamrater .., alltid så glad och go och charmig.

Ella i charken.

Ella, som drabbades av cancer och inte längre finns.

Hoppsan ....!

Mellan varven när jag ligger på soffan ktorp och reprisläser den här underbara boken (då befinner man sig på mental hemmaplan och mest hela tiden ligger jag och ler för mig själv ...), slänger jag ett öga mot tv:n.

Svt 24 sänder någon slags debatt från EU-parlamentet.

Män och kvinnor - delegater från olika länder förstås -, hoppar upp och ner och ställer frågor till herr Ordföranden.

Själv sitter han vid ett bord nästan längst framme och på sin högra sida har han en dam i medelåldern som ofta tycks hålla händerna över näsan, som för att inte nysa.

Hon ser trevlig ut.

Men ännu mera trevlig, tycks herr Ordföranden.

Han har hela tiden en slags glimt i ögat .., ett d r i v .., en utstrålande energi!

Och jag tänker .., att hade jag nu inte fallit för en pensionatsvärd från landet Halland, ja, då hade jag lätt som en plätt kunna dråsa i backen för en sån som herr Barroso.

Det är vad jag tänker.

Sedan återgår jag till den forne predikanten Olof Helmersson i det innersta av Västerbotten .., och till Gerda i Inreliden ..., och till dem i Avabäck, Lillåberg, Morken och alla andra småbyarna där hemmavid.

Inte en insikt, men kanske en åsikt ....?

I det gula huset i landet Halland, där står ofta radion påslagen och nästan alltid lyssnas det då till P1.

Så var det även idag på morgonen.

Och medan jag äter min naturella yoghurt med müsli och norpar mig två Panodil och nästan hela tiden stryker med högerhanden över det onda benet, lyssnar jag förstrött till ett program som börjar sändas klockan 10.30.

Då slår det mig .., att det är så här det pratas i radion numera.

I alla fall ofta.

Ett slags staccato-prat .., på rikssvenska-vis ..., och i mina ögon låter det helt absurt.

Tre, fyra ord - paus - tre, fyra ord - paus och så om och om igen.

Det är ungefär som när man läser en saga för ett litet barn.



(Programmet går säkert att lyssna till i efterhand på webben och det är alldeles i början, när programledaren ska berätta om vad det hela handlar om ..., som jag reagerar).

Insikt nr 170 ....

Är man tillsammans med en magister eller är man inte ..?



Svar: det är man.