Mitt på dagen ....
Soffan Ektorp ..., denna min ständiga följeslagare ... och förstrött tv-prat och underliga drömmar.
Och sonen som ringer från Malmö.
Ganska länge pratar vi; mest om hans praktik.
"Ja, igår var det ju rån .. men då hade tjuvarna redan givit sig av och så var det ju det här andra, men då hade dom också hunnit sticka..., faaan ..," säger den blivande konstapeln besviket.
Men gissa tre gånger hur lycklig mamman är över snabbfotade tjuvar och banditer, som inte är där när sonen kommer!
Sonens röst är mörk och trygg.
"Kram, kram!" säger han på slutet.
Och jag blir så innerligt rörd.
Efteråt, när jag lagt luren ifrån mig, börjar jag att gråta.
3 kommentarer:
Ja du Elisabet...
Så skönt att du är likadan som jag, när det gäller översvämning i tårkanalerna.
Mina ögon blev alldeles vätskefyllda bara för att jag läste vad du skrev.
De där älskade barnen, så otroligt mycket man saknar dem ibland. Det blir nästan som fysisk smärta i hjärttrakten.
Varma och soliga hälsningar!
Jag hade tyckt som du om jag hade haft polispraktikantson.
S o F och Cecilia N: ja, det är svårt det där .., jag har varit gift med en polis i en hel drös med år och man vande sig ju, men att ha en son eller dotter med det jobbet och nu ..., när tiderna är som dom är .., nä, hu, så hemskt!
Skicka en kommentar