Brevet ...

Och när vi sitter där tillsammans, pv, hans två bröder, svägerskan, de två syskonbarnen och Hilda, pv:s dotter .., och läser brevet från Viking till Gunvor .., då översköljs vi alla av känslor.

Min tid tillsammans med Gunvor blev så kort, knappt två år, men hela tiden har jag fått höra henne berätta om åren med Viking.

Hur underbar han var!
Hur duktig han var på att spela dragspel och alla andra instrument!

Och tänk ..., alla gångerna hon satt på altanen och tummade på det här brevet från 1945 .., närapå sönderläst .., ihoptejpat och med små fläckar här och där.



Och nu sitter vi i Gunvors vardagsrum och när jag kommer till sista raden - det är jag som får läsa högt - då ler vi stooooort allihopa .., ty då inser vi hur olydig Gunvor har varit och hur olydiga vi själva är!

Och det blir många glad-sorgsna-skratt.

Ty längst ner har Viking med sin fina handstil skrivit: "elda upp det här brevet så fort du har läst det".

Åååå, du härliga Gunvor! tänker jag.

Onsdag ...

"Men Olof Helmersson dröjde ännu vid tältmötet i Gissträsk.

Jag var en bluffmakare som spelade dragspel, sade han.

Visserligen en glödande, stundom bländande bluffmakare, men ändå.

Tidvis var jag helt i händerna på dragspelet.

Jag visste inte ens var jag skulle lägga händerna på din mage.

Tolvfingertarmen och magmunnen var okända för mig.

Du får inte sätta ditt ljus under skäppan, Olof Helmersson, sade Eskil Holm.

Han, den botade, visste bättre.

Då hustrun var sjuk, ja döende, då hade de uppsökt andra helbrägdagörare. I Lycksele och Husbondliden och Bygdsiljum.

Men förgäves.

Ingen av dem hade varit som Olof Helmersson.

De andra hade haft en smärtstillande verkan, inte mer.


// Utdrag ur Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren. Och adventsbilden kom från annasmamma, som egentligen heter Monica.

Resan från landet Halland till landet Småland - för att ta ett sista titta-på-farväl av pensionatvärdens mamma - blir pratig.

I framsätet sitter han som har förlorat sin mamma och intill honom, hon som har förlorat sin farmor.

Själv sitter jag där bak med högerbenet på sätet.

Världen susar förbi.

Röda trähus med vita stugor .., skog och ängar .., gärdesgårdar.

Framme i Ljungby tystnar närapå pratet.

Jag har ont i magen.

Och vi sitter och väntar i sjukhusets vackra foajé med massor av blåaktig keramik och pv säger att ...."jag undrar om det var Monets morfar som mojan pratade om .., han, läkaren här på sjukhuset då för länge sedan, han som var så snäll mot mor ...?"

Efter en stund kommer en glad vaktmästare och frågar om det är vi ... och det är det och vi tar i hand och hälsar och går i vinterrusket till ett litet sjukhuskapell.

"Ja, det är lite .., vi håller på att renovera ..., så ..", förklarar vaktmästaren.

Där inne, bland tända ljus och på en rullvagn, ligger Gunvor.

Så fin är hon!

Huvudet lite på sned, så där som om hon bara ligger och sover.

Fridfullt är det.

Och ledsamt.

Och jag står intill eller mitt emot mannen som har mist sin mamma och hon som har förlorat sin farmor och inte vet jag riktigt vad jag ska göra .., som inga ord har man längre .., det är som om alla orden har seglat iväg och känslorna också .., alldeles tafatt är man.

Det här är sista gången vi ser henne.

Sista Gången.

För ett och halvt år sedan var det min tur .., jag minns hur Fonuspersonalen kom och virade in mamma i ett vitt lakan; som en mumie var hon och jag tyckte så synd om henne .., ååå, att ligga ensam i ett lakan i ett kylrum .., nej, så förfärligt!

Det här andra gången i mitt liv som jag ser en död människa och nu är det annorlunda.

Inte ett dugg rädd är jag.

Gunvor ser ut att sova så gott ..., inte det minsta är hon där, kvar är bara skalet.

Efteråt, flera timmar efteråt - när jag har legat på Gunvors soffa och tv-tittat på en amerikansk hunddressör - kommer pensionatvärden och hans dotter och hans två bröder och två syskonbarn och en svägerska .., alla kommer dom nu och slår sig ner i vardagsrummet.

I flera timmar har dom suttit på begravningsbyrån och nu efterpratas det och vi hittar det där underbara kärleksbrevet som Viking en gång skrev till Gunvor ., - det allra första brevet dem emellan - då var han 23 och hon 18 ... och eftersom jag har läsglasögonen på, får jag högläsa.

Och jag läser och läser och vi blir alla tårögda och skrattiga, alltomvartannat .., huller om buller.

Brevet är så totalt underbart .., skrivet av den unge mannen som en gång ska bli far till Gunvors tre söner .., den där mannen som hon ska komma att älska nåt så alldeles omåttligt och som hon, långt, långt senare ska sakna så förfärligt, då, när han går bort före henne ..., och den unge mannen avslutar raderna med "tusen kyssar till min lilla tangoflicka".

Och vi ler allesammans och vi pratar om detta ., ja, hur det blir efter döden ..?

Kommer man att möta alla dom som har gått före?

Plötsligt bestämmer vi oss för att just så är det.

Nu är Gunvor hos Viking, punkt slut.

Storebror i familjen hämtar en adventsljusstake och pv hänger upp Gunvors adventsstjärna.

På bordet står blommor från hennes födelsedagsfirande en månad tidigare.

Där är en bunt med Ica-kuriren och ett album med bilder från tiden då Gunvor och Viking hade lägenhet i Spanien och där är PRO-tidningen och en bok av PC Jersild.

Och pElles vita hårstrån på soffdynan.

På hemvägen är det som om allt blir enklare.

Lättare.

Och jag tänker att ..., ja, som ett sorgearbete blir det, detta med allt det praktiska som ska göras.
Just så är det.

Det känns bra.

Jo.

Mitt i alltsammans känns det bra.

Idag ....

Liten trulig AnnaPanna och en äldre variant, men på samma gång.

... är det Annadagen.

Den sista december 2008 fanns det totalt 114 475 "annor" i vårt land.

Till en av dem, är jag mamma.

Jag är också en "annasmamma".

Så grattis alla goa, rara, fina, underbara Anna-madamer!

Grattis "min" Anna ....., grattis Anna i Sheffield, grattis Anna i USA ..., grattis till Bernies Matte som också heter Anna ..., och till Anna på jobbet i Ystad (Sigges matte ..) och min mormor hette också Anna (Anna Fransiska Elisabet) och min farmor hette Anna (Anna Elisabet) och min faster Anna-Maria!

De tre sist nämnda får gratulationen översänd till himlen.

Såja, nu är ni alla gratulerade!

Stor kram till er alla!

Nu ska vi klämma in två till här.

Nämligen den här rara madamen .,. hon som bor i Dublin och är brorsdotter till pensionatvärden: JoAnna.

Och om jag inte helt missminner mig, så har vi ännu en Anna.

Portugal-Skåne-Anna.

Dagens fönster ....

"Hej Elisabeth !

I maj i år så gick jag pilgrimsleden i spanien , ja inte hela men en liten del och då stötte jag på detta fönster vid en liten rastplats och tänkte då på dej ....så varsegod .

Jag är ju inne och smygläser din blogg och vill bara skicka några kramar genom detta mail.

Kan även rekomendera en underbar bok som heter Välkommen till himlen av Fannie Flagg , är det så det känns att hamna i himlen så är det underbart .

Ha det bra och ta hand om varandra.

Hälsningar Gunbritt."


// Tack snälla, rara! säger bloggmadamen.

Notan ....


Igår kom räkningen för mitt nya knä.

Operation och fyra dagar på Hässleholms sjukhus.

Frukost, lunch och middag.

Kvällskaffe med vetebrödsskiva.

Höj, - och sänkbar säng, nästan som Hästens.

Underbar omsorg.

Totalt: 320 kronor.

Insikt nr 174 ...


Om man ringer till ett mig närliggande sjukhus i Skåne .., och då inte kommer fram på en gång, utan möts av en telefonsvararröst, då blir man lätt deprimerad.

Kvinnan som har talat in meddelandet låter ungefär som vore hon anställd av en tortyrfirma.

Är man inte sjuk när man ringer, så blir man i alla fall deprimerad så snart man lagt på luren.

Men det finns undantag i vår värld.

Svenska Spel på Gotland, där huserar världens underbaraste telefonmänniskor!

Alltid lika vänliga!!

Och åtminstone bloggmadamen .., blir överlycklig när hon möts av en telefonsvararröst som låter helt bedårande .., vänlig och rar och go!

Om ni ringer 0771 - 91 00 04 så kan ni lyssna på rösten.

(Och nä, ni behöver inte googla .., numret går till Radiotjänst i Kiruna, men lyssna gärna!)

På agendan ...


Idag blir det besök i Ljungby.

En allra sista gång ska vi få titta på Gunvor.

Efteråt ..., ska jag köpa mig ett hårspänne.

Och kanske en dagstidning.

Allt och inget.

Hullerombullerlivet.

Just så.

Tisdagsfönstret ...

... finns nere i det lilla gula huset, alldeles vid postlådorna.

I landet Halland.

"När Olof Helmersson någon gång på nittonhundrafemtitalet botade Eskil Holms magsår visste han egentligen ingenting om själva sjukdomen. Den var bara ett ord för honom, men ord var å andra sidan den substans som gav upphov till hans värld.

Det var först senare, under hans andra omvändelse, den utdragna förvandlingen till gudsförnekare, som de sura uppstötningarna och magkatarren och magsåret drabbade honom.

Det sade han nu till Eskil Holm:

Jag hade ingen kunskap om magsår.
Ingen erfarenhet.
Jag visste ingenting om kramperna och smärtorna. Allt det lärde jag mig senare.

Det spelar ingen roll, sade Eskil Holm. Helbrägdagörelsen bet i alla fall.

De satt i den bolstrade hammocken utanför huset i Svanliden, mangårdsbyggnaden.

De skuggades av ett blommigt soltak av plast.

Mellan tallstammarna framför dem glittrade det och blänkte från vattenvirvlarna i Skellefteälven.

Nere vid avtagsvägen mot Jörn arbetade någon med en motorsåg.

Jag har kommit för att be dig om förlåtelse, sade Olof Helmersson.

Hela det där tältmötet i Gissträsk var ett enda stort bedrägeri.
Min predikan, bönerna, tungomålstalet, lovsången, helbrägdagörelsen.
Alltsammans.
Det enda som inte var alltigenom falskt var dragspelet.

Så ska du inte säga, sade Eskil Holm.
Hela mitt liv har jag tackat Gud för det där tältmötet.


//Utdrag ur Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren. Boken handlar om den forne väckelsepredikanten Olof Helmersson som återvänder till hembygden för att nu av-frälsa dem han tidigare omvänt. Problemet är att ingen tycks ha något behov av att lämna frälsningen.
Och kalenderbilden kommer från annasmamma.>

I förändringens tid


Nu blir inget riktigt som det varit förr, en älskad som alltid har funnits, finns inte längre.

Utom i våra minnen, men där finns det alltid rum.

Tänk, alla ni bloggare, så underbart snällt ni skrivit nu när mor inte längre finns.

Jag har läst och gråtit av tacksamhet över all den värme som strömmat mot Halland de senaste dagarna.

Och allra mest har jag gråtit över allt det som Elisabet skrivit, så alldeles underbart fint har det varit.

Så ett stort och från hjärteroten kommande tack till er alla.

Thomas.

Vanlig måndag i december ..

Pappa Ivar.


Livet tippar uppochner och inget blir sig likt och ändå .., är allt som vanligt.

Soffan Ektorp och Pelle på min mage och han spinner som en liten motor.

Spinn-spinn-spinn.

Från cd-spelaren sjunger Monica Zetterlund överjordiskt vilsamt.

Skator tjattrar nere vid slänten.

Pelle spetsar öronen.

Hit och dit går svansen.

Och jag ligger där och fryser om högerfoten och tänker .., att idag är det på pricken trettiotre år sedan min pappa dog.

Vi begravde honom lagom till lucia.

Och nu .., är det dags igen.

Det är så det är med livet.

Människor föds och människor dör, det är det mest naturliga som finns.


Anders med sin mormor.
Kanske träffar hon nu Gunvor och dom får ta i hand och hälsa.
"Jaha .., det är du som pensionatvärdens mamma, ja, hej du, jag heter Ann-Gerd...".

Och ändå .., på något vis så ...., obegripligt.

Plötsligt är vi många som står längst fram i kön som är livet.

Tomt bakom oss.

Mammor och pappor, mor,- och farföräldrar och barn och syskon .., många är dom som redan har gått vidare.

Men ännu är vi kvar.

Det gäller att ta vara på.

Ta Vara På.

Sett i ett längre perspektiv är livet så oändligt kort.

När man inte har koll ....


En hel vecka är det sedan jag adressändrade dagstidningen, den som jag älskar.

Tro inte att den har anlänt.

Så idag var jag ganska irriterad när jag ringde tidningens kundtjänst.

Och så sa jag som det var .., att nog hade det väl ändå tagit lite vääääl lång tid?

F a k t i s k t.

Då säger den unga damen att hon vill få mitt kundnummer, så ska hon kolla upp det hela.

Och så kollar hon.

"Ja, men du har inte betalat den senaste fakturan ...", säger hon då.

Vänligt.

Men b-e-s-t-ä-m-t.

Ojdå.

Kära nån.

"Jaha, ja, men tack då ....", säger jag.

Skamset.

"Alla dessa dagar som kom och gick.

Inte visste jag att det var Livet .....".

// Kalenderbilden togs av annasmamma.

Litet brev från pElle till vännen Gunvor ...

"Hej Gunvor!

Det är jag, pElle, som skriver till dig.

Egentligen vet jag inte riktigt vad som hände, för plötsligt var du bara borta från lägenheten i Ljungby och lika plötsligt fick jag komma tillbaka till landet Halland, till det gula huset, hos pv, du vet.

Idag har matte berättat att du inte längre finns.

Så konstigt det känns!

Gunvor, jag minns när vi träffades första gången .., det var här i Halland, då när matte hade ramlat och brutit handleden och så kom du på besök och jag hälsade på dig så där lite försiktigt bara, ja, jag kände ju vare sig dig eller Sonja och Gösta eller alla andra i er stora släkt.

Men sen .., ååå, då blev vi ju bästa vänner!

Tänk i somras när pv och matte åkte till Västerbotten och jag fick bo hos dig i Steninge i sommarstugan i flera månader!

Minns du så roligt vi hade det?

Minns du alla gånger jag låg på din mage och vilade middag ute på altanen ..., eller när du var ute och ropade på mig om nätterna, då, när grannens katt började mopsa sig lite mot mig?

Det var tur att du tog in mig då, för annars hade jag kanske tvingats att slåss för att försvara mig och jag är trots allt ganska gammal, även om man inte tror det när man ser mig.

Och så fick jag ju följa dig till din lilla lägenhet i Ljungby!

Jag hade aldrig varit i landet Småland förut, men det gick bra .., du hade ju en himla skön soffa som man fick vila på, men mest tyckte jag ju om att sova på din mage.

Förra veckan, det var då du blev sjuk .., ja, jag tyckte väl att det var underligt att du bara ville ligga i sängen och jag hörde att du hade ont när du rörde dig och inte fick jag ligga på bröstet som vanligt.

"Pelle, lägg dig vid fötterna i stället ...", sa du och då gjorde jag det.

I lördagsmorse försvann du bara .., det var när ambulansen kom.

Så tomt det blev.

Och nu är jag här i landet Halland.

Ledsen är jag och det är matte och pv också.

I natt - jag låg bakom pv:s rygg hela tiden, för matte hon bara snurrar och snurrar -, hörde jag hur han suckade och suckade och ibland sa han ..."ja, lilla Mor ..., lilla, lilla Mor ...".

Då förstår man ju.

Nu vill jag i alla fall tacka dig Gunvor för att du var så snäll mot mig och för all god mat jag fick, fast pv:s storebror Tommy alltid sa att jag var för tjock och så tog han bort matskålen när han hälsade på, men han vet minsann inte att du ställde ner den så fort Tommy stängt dörren och gått sin väg och då plir-log du liksom mot mig och sa haha .., där lurade vi honom allt!

Och Gunvor, tack för att du lärde mig engelska!

"pElle, kom nu, nu ska vi go to bed!" brukade du säga och då kom jag som ett skott.

Nu slutar jag det här brevet.

Jam, jam från din vän pElle.


Ps. Jag fick ny matskål igår. Den är jättefin! Ds.

Någon gång i somras ...

Bild: Eva på Frösön.

... sitter jag mitt emot pensionatvärdens mamma, ja, det är ute på den inglasade altanen i Steninge.

I sommarhuset.

I handen håller Gunvor ett handskrivet brev från Viking, mannen i hennes liv.

Han, som har gett henne tre söner.

Brevet är närapå sönderläst.

"Du förstår Elisabet .., jag läser det flera gånger per dag .., lyssna här .., hör vad han skriver .., att han längtar efter mig ...", säger hon.

Brevet visar sig vara skrivet just i början av deras förhållande, då, när inga barn fanns.

Åååå, som hon saknar Viking!

Flera gånger den här sommaren ska hon visa mig brevet och hon berättar hur ofta hon tänker på tider som har flytt.

"Det är så underligt förstår du .. (men hon säger ... föstår utan r .., så där på småländskt vis ..) att man tänker så mycket på tider som har varit .., och jag tänker på Viking nästan jämt".

Som en ständig längtan är det.

Men nu ..., behöver Gunvor inte längta längre.

För om det är så där som man vill tro, att man möter dem som gått före, så sitter nog Gunvor vid Vikings sida och håller honom i handen och ler så där lyckligt mot honom, ja, så där som på det svartvita kortet som hon har visat mig och som sitter på väggen där ute på altanen.

Det är vad jag tror.

För igårkväll öppnades fönstret för lilla Gunvor.

Fönstret till en annan dimension.

Jag har inte ord för hur tacksam jag är att jag fick lära känna henne.

Dagens fönster ...

"Hejsan, här kommer en fönsterbild från Tyskland.

Fönstren hör till en restaurang som finns i 1019 meter höjd på Auersberget i Erzgebirge (Malmfjället).

Vi var på en vandring och det blev lunchrast i den här restaurangen.

Tyckte de var vackra med sina fina mönster.

Ha det bra och fortsätt krya på dig.

Många hälsningar från Tuvstarr."

/ Först ikväll har jag kommit åt mina comhem-mail och där, bland många andra, fanns detta. Tack snälla, rara!

Insikt nr 172 ...


På eftermiddagen ringer pv:s storebror och säger - med dämpad röst -, att nu är det sämre igen.

Jag lyssnar till det lågmälda pratet, bröderna emellan.

Efteråt börjar jag plocka och plocka så där utan tanke.

Handtvättar kalasbyxor, tunika och strumpor.

Torkar av bord och arbetsbänk.

Norpar torra blomblad från pelargoniorna.

Och jag tänker ...., att alla har vi olika sätt att hantera inuti-oro.

Kvällsgöra ....

Hej hopp, så inspirerande!

Och ja, man pratar så där fånigt när man samtalar med katter.

Plötsligt är pElle tillbaka

i landet Halland igen.

Allt är som vanligt.

När jag går ner till raden av postlådor för att se om DN har kommit (och det har den inte ..,ska det ta en hel vecka för att få adressändringen att gälla ...?) , gör pElle mig sällskap.

Liiiiite ovant känns det nog för honom, det är trots allt fem månader sedan han sist bodde på pensionatet.

Så ..., bäst att hålla sig vid sidan av.

Lite ..., ja, bakom matte.

Bara för säkerhets skull.

Alltså.

Och så kan man låtsas lukta lite på alla torkade kvistar där vid slänten.

Så där så man håller koll.

Ja, tvärs över vägen bor ju två hundar och man vet ju aldrig.

Och rädd är man ju inte, tro inte det.

Nä, absolut inte.

Det där med att lukta på gräset, det är bara för att man tycker att det är så himla trevligt.

Tänker nog pElle.