Kväller ....


Öppet fönster.

Koltrastflöjt.

Och underbara tv-programmet Kobra, ikväll från Pakistan.

Det passar bra.

Jag har idag nämligen ätit en delikat lunch tillagad av en pakistansk kvinna.

Lite senare: Dessutom påminner programmet om tidningen VI. Jo, det är sant.

Diagnosen ställd ...

I tre timmar rakt av har jag sovit på soffan Ektorp.

Totalt orkeslös.

Lååångt nere i den mentala brunnen.

Men jag borde ha förstått, ååå, att jag borde ha förstått!

Det är lågtrycket!

Möjligen ett I-landsproblem ....


Nu har jag skrivit tre långa kommentarer hos Eva på Frösön och en hos Anna of Sweden.

"Tyvärr, vi kan inte fullborda din begäran ...", skriver Blogger.

Jaha, på det viset.

Det måste vara fullmånen ...

Ett elände med det nya knäet, det är den där hopplösa svullnaden.

Alldeles tydligt syns det genom byxorna också .., tyget straaaaamar och man ser hur gropigt det blir och att gå i shorts eller knäkort kjol i sommar .., njet.

Det får bli nån slags tunike-klänning-variant under mina linnejackor.

"Så typiskt dina färger ...!" sa Tygtokig-innehaverskan Maggan, när jag hade gjort mitt val.
(Maggan, denna härliga madame som ursprungligen kommer från Glada Hudik.)

Puderrosa, limegrönt (va? har jag köpt något limegrönt ...?!!) och så nåt fuchsiaaktigt.

Tygbit nummer 2 uppifrån är min jacka.

Och som ni ser är madame Nilsson inte någon vän av stora mönster.

Inte små heller, för den delen.

Och ja, just det .. , enjängd är ordet.



En ny fåtölj har jag förresten också fått.

By the way.

Är inte tyget bara helt ljuvligt!

Sannerligen en insikt ...


Grått och kyligt ute.

Telefonprat med Norge.

"Det är snart fullmåne ...?" säger Bente, med tanke på min sömnlösa natt.

Och all den där ångesten.

Efteråt, efter pratet, ligger jag på soffan Ektorp och tittar på detta.

Och tänker att livet är ett mirakel.

På bageriet ...

Suddig bild, jag vet.
Hur mycket betyder inte ett leende ...? tänker jag.

... möter jag Rolf.

Efter tio veckor i Spanien är han rejält solbränd och nu ska han minsann köpa nybakat bröd.



"Ja, där nere är det ju så ofta Bake Off .., det är hur tråkigt som helst, du skulle kunna öppna ett bageri där nere, det skulle gå bra!" säger han till herr Bagaren som för dagen är expedit, i alla fall i den här stunden.

"Och du kan ju ta anställning där, ja, om du nu ändå ska flytta, men Halland är fint .., det blir nog bra ..", säger Rolf och klappar snällt på min arm.

Rolf, han är en av alla dom här ystadborna som gör mitt hjärta så varmt.

Måste man ha en rubrik ...?

Ledig dag.

Grått och regnigt ute.

Asfaltplask från bilar som kör förbi.

Halv nio ringer det på ytterdörren.

Då har jag nyss vaknat, efter den något sömnbefriade natten.

Åååå, det är ovanpågrannen som kommer med en alldeles purfärsk wienerkaka, ja, han tycker förstås att bloggmadamen är så mager och eländig så här måste till varje pris gödas och sååå glad blir jag över detta hans goda omdöme, så jag tackar och tar emot med den allra största glädje.

Ja, ja , tänker jag jag ...man kan ju smaka bara en liiiiiten bit.

Självinsikten är, som ni märker, total.

Ett ledigt-dagsfönster ..

.. från Frankrike.

Så här skriver avsändaren/fönsterfångerskan, min namne Elisabeth.

"Bilderna togs under vår resa i området Languedoc i Sydfrankrike, sista veckan i april
Och du .., fönster är verkligen otroligt vackra ;-)"

Mer att läsa om deras resa finns här.

Klockan är 00.57 och jag kan inte sova ..

Utdrag från blogginlägg från den femte januari 2007

"Och så förklarar mannen ännu lite mera grundligt vad den där mackapären har för funktion.
Jahaja .., ja, just det ..., säger jag och låtsas som om jag begriper precis.
Just innan den här bilden togs, stod det: "Målet tappat" på displayen.
Tanken slog mig .., tänk, om vi människor vore utrustade med en sådan apparat .., så där så när vi har gått vilse i vårt eget liv, så piper det till och så står det just så: målet är borttappat.
Och helst skulle det förstås också finnas en pil som visade vilken riktning man ska ta.
Det hade varit finurligt."

´
Utdrag ur blogginlägg från den artonde juli 2006.

På väg till målet för husletarmannens drömmar.
En gps-grej ligger på instrumentbrädan och en kvinnlig röst säger: "om 200 meter ... sväng höger!"
Kanske borde man han en sådan för själva livet.
"Om en månad, sväng vänster.
Välj rätt väg!"

Nutid.

Det är väl så det är.
Jag menar, det är förstås därför sömnen inte kommer.

Alla tankar på själva livet och flytten till landet Halland och sonen som flyttar från Stockholm till Malmö.

Allt sånt.

Och nu är klockan 01.25.

Det är tyst och mörkt ute.

Gissa ....

"Kom du, jag tar emot dig ...!" säger pv lugnande.


... vem som fyller år idag?

Jo, Ulrika!

Och jag vet att den här bilden har visats här på min sida hur många gånger som helst, men jag tycker så mycket om den!

Det var den där dagen på Ven .., och Ulrika hade ramlat pladask på gatan i Landskrona (först hade vi blivit utskällda av Sveriges suraste busschaufför i samma stad ..) och sedan blev det färja över till Ven (och Ulrika som är eller var livrädd för just den biten ...) och sist av allt .., den där härliga dagen ombord på pv:s segelbåt!

Mycket har hänt sedan dess.


På väg till Köpenhamn.
Där har vi också varit.
Och nj, Ernst är inte hennes favorit.

Födelsedagsbarnet har tappat rädslan för att sitta i en båt och hon har tappat en hel drös med andra rädslor också ., hon har flyttat från Storskogen i Västmanland till Arvidsjaur i Norrbotten och hon har hittat och samlat på sig hur mycket mod som helst.


Utflykt till Kåseberga, där vi på toppen, möter en matador.


Hyrd bil och världsatlasen mellan oss i framsätet.
Ja, man vet aldrig var man hamnar ...?
Inte visste vi då, att en skulle hamna i Arvidsjaur och den andra i Halland.

Idag fyller hon år.

Jättegrattis och stor kram till en sååå rar vän, från mig!

Ord som används flitigt numera.

Transparens

&

Individ

Nästa sommar kanske ...

Sommaren 2009.
Kefalonia Grekland.
Två veckor tillsammans.

Av Emmas mamma, Dr Böhlander, får jag till min outsägliga glädje veta att Emma - ännu en gång - gärna vill resa utomlands med sin mormor.

Ja, det är hon själv som har pratat om det.

Inte i sommar, men nästa.

Så nu funderar vi lite på var sitt håll.

London, kanske?

Eller Paris ..?

Eller Dublin?

Eller Galway?

Amsterdam ...?

En solresa eller nånting helt annat?

Spännande blir det hur som helst.

Ett kvällsfönster från ..

.... eller egentligen, två kvällsönster, från Köpingebro.

Det var där jag igårkväll hälsade på hos systrarna Hansson.

Fast inte i just det huset.

Ring-ring ...!


"Hej, är det Elisabet?" säger rösten i andra änden av telefon.

Jag säger att det är det.

"Hej Elisabet, ja, jag ringer från bla-bla-bla-Energi-Nånting Elisabet och tänkte höra om du är intresserad av att sänka dina elkostnader, Elisabet?" fortsätter rösten.

"Nä, jag är inte alls intresserad, jag ska snart flytta ...", svarar jag.

"Ja, men Elisabet, nog är du väl ändå Intresserad Av Att Sänka Dina Kostnader!" säger rösten nu, aningen irriterad.

"Nä, inte ett dugg ....", svarar jag och tänker på stockrosorna som försvunnit och gjort mig ilsken och besviken och jag struntar blankt i elkostnaden fram tills i juli och för första gången bemödar jag mig inte ens om att vara trevlig mot den stackaren som ringer upp.

"Och du är alldeles säker ..?" frågar hon.

Jag säger att det är jag.

Bergsäker.

"Ja, tack och hej då ...", säger hon (inte fullt så inställsamt nu ...) och alldeles övertygad är jag att hon gör grimaser till telefonringarkollegan som sitter intill, så där för att visa hur hemsk den här presumtiva kunden var.

Fem minuter senare ringer en annan försäljare.

En kvinna som bräker på den allra mest förfärliga formen av skånska.

Hon anar förstås att jag har kommit hem från jobbet.

Och kvinnan tycker att jag ska anmäla mig till en pensions-avtal-pratar-afton.

"Nätack ..., absolut inte!", svarar jag.

"Jaha, tack och hej då ...!" säger kvinnan och har säkert kräkkänslor när hon klickar av mig.

Det är nästan så att jag får dåligt samvete, men bara nästan.

Och faktiskt skulle man kunna tro att jag har drabbats av svår PMS.

Ps. Och nu, två minuter senare, ringer "Carl Nyberg" och vill prata med mig angående det orangefärgade pensiontskuvertet. Det vill inte jag. Ds.

Efteråt ....

När jag häpet konstaterat att stockrosorna inte längre finns kvar .., cyklar jag till Söderberg & Sara och köper två "Petit Pain" och en stor kanelbulle.



Här gäller det att trösta sig själv.



Och jag lämnar anorak och vinterkappa och lite känns det som om värmen är på gång.

Ja, lite i alla fall.

Och i morgon är jag ledig och herr Canon ska laddas och nu ska här fångas människor som har gjort mitt hjärta glatt under sjutton år i Ystad, men just i den här stunden, blir det kaffe och den där kanelbullen.

Nån slags insikt ...

Glädjen med stockrosorna blev kortvarig.

Igår var dom dubbelt så stora som på bilden.



Idag ..., har hyresvärdens "trädgårdsmästare" varit framme.

Tisdagsfönstret ..

... som jag bara älskar .., kommer från södra Portugal.

Från Tavira.
(Hjälpas, så glad jag blir av den musiken!)

Det var annannan som höll i håven.

Alva Hansson, 5 år.

Det här fröken Alva Hansson.
Alva är fem år, Stenbock och har höger tumme upp.
Hennes mamma heter Maria och är min arbetskamrat.
Det var Alva som när hon var yngre alltid ropade "heja Tettan! heja Tettan!" var gång hon kom in i affären och såg mig i kassan.
Gissa tre gånger hur glad man blir då.


Alva är nummer två av tre systrar.
När jag ber hennes mamma säga vad som är Alvas mest typipska egenskap, svarar hon - utan ett ögonblicks tvekan -: "hon är envis!"


Ett alldeles underbart flickrum har Alva och hennes lillasyster Vera.
En våningssäng finns där ..., - "jag ligger nere!" säger Vera -, som är den enda av systrarna som, konstigt nog, inte talar en utpräglad skånska.


Här är Alva där hon sitter intill mig vid köksbordet.
Alvas bästa kompis heter Emmie.
"E-m-m-i-e ...", bokstaverar hon när jag inte riktigt förstår hur det stavas.
"Vad skulle du vilja arbeta med när du blir stor?" frågar jag Alva.
"Städerska ...", svarar hon leende.
Och hon tycker om att bada och att vara med kompisarna, hon tittar gärna på Bolibompa och på "Lilla Prinsessan" och om hon ska välja mellan hund eller katt, då väljer hon hund.
"Och så tycker jag om att hoppa på studsmattan!" kommer hon just på, fast en gång gjorde hon sig illa i knäet när hon hoppade.
"Ditt favoritgodis? frågar jag.
"Sura nappar ...", svarar Alva.
Och favoritfärgen är lila.
Älsklingsmaten .., ååå, den finns på den där hamburgerrestaurangen från Amerika och om Alva får välja, då blir det chicken nuggets., det tycker hon om.


Det bästa Alva vet, det är att rita .., berättar hon, och så hämtar hon skyndsamt två teckningar och visar mig.


"Så här ...", säger Alva.

Sen blir det läggdags och intervjudamen får en godnattkram och känner sig lyckig och tänker att det är verkligen så att småttingar, det är faktiskt det bästa som finns här i livet, eller i alla fall är dom ena riktiga små guldkorn som förgyller ens tillvaro!

Så .., tack snälla Alva för att jag fick intervjua dig!

Kajsa .... 11 år.

Storasyster till Alva och Vera.

Elva år.



"Nej, jag måste tvätta händerna först ...!" säger Kajsa.

Nädå.

Nyss hemkommen från golfbanan får man se ut så här.

Kajsa har de allra vackraste ögon som skimrar i grönt.

Och hon spelar fotboll.



Nej, just så är det.

"Man kan inte vänta i ett hörn av skogen på att en vän ska komma.
Ibland får man gå dit i stället."

Säger Nalle Puh och tycker Kajsa.

Lilla fröken Vera Hansson ...

Vera är lillasyster till såväl Alva som Kajsa.



Och allt som Alva tycker, det tycker Vera också.



Tre år är hon.

"Så här många ..", visar hon.

När jag frågar hennes mamma vad som är Veras mest utpräglade egenskap, svarar hon: "Vera är trygg"



Och blir man inte varm i hjärtat när man ser en sån här liten hand, då vet inte jag.

Den underbara vaxduken kommer från - håll i er - Ullared!