Efter dagens arbete ...

.... blir det vid halvtiotiden belöning i form av rabarber/jordgubbspaj, made by Hilda.

Siaglass till.

Ni kan tro att vi belönar oss väldigt mycket.

I plommonträdet ....

"Jaså, kan man ha amplar där ...?" säger pensionatsvärden.

Förvånat.

Kväller ...

Strålande sol precis hela dagen.

Och humlen, den når snart till taket!

Ledig dag, eller inte.


Nästan hela dagen har det arbetats i sommarhuset, det som ska säljas.

Det har dammsugits, torkats golv .., toaletten har rengjorts och så har det stajlats.

Eller stajlats och stajlats .., allt eftersom herr Fotografen valde bildvinklar, flyttades blomkrukorna hit och dit, mest dit.

"Ska jag ta en bild inifrån Friggeboden också?" undrade fotografen och jag var just på väg att ropa "nej, absolut inte!!", när jag hör pensionatvärden säga ..."ja, det kan du ju göra".

Fotografen öppnade dörren, men stängde den lika raskt.

"Nej, det gör vi inte ...", sade han.

Insikt nr 272 ...


Ja, man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.

Faktiskt.

Pirr i magen .....


Idag tror jag nog att en man, född i Porjus i Norrbotten, ångrar att han tog det jobb han nu har.

Det är vad jag tror.

Onsdagsfönstret ...

Ulrika har varit flitig med fönsterhåven och icke allenast hittade hon ett fönster från byn Hej i håven, nej, titta här .., här är ännu en fångst: ett bastufönster från Månsträsk!

Huruvida madamen lögade sig i bastun, framgår inte av mailet.

Ingen rubrik

Ja, det är inte så hälsosamt kanske att ta fram kameran och ta bilder när man kör på en motorväg. Men det går. Och molnen där bakom mig är så läckra!

Det är tänkt att sonen ska möta mig vid Centralstationen i Malmö, ja, han har fått låna pensionatvärdens bil och nu ska jag ta den till landet Halland igen.

Men hjälp, jag får nästan hjärtsnörp när jag ser trafiken utanför Centralen och när sonen dyker upp - i värsta rusningstrafiken - ber jag att han ska köra en bit därifrån, - hur ska jag annars ta mig ut på E 6:an -?

"Det är lugnt mamma, jag kör dit där du kom i söndags och så vänder jag bilen åt dig .., sen kör du bara rakt fram, med kanalen på vänster sida ....", säger han.

Så det gör jag.

Men överallt ser jag cyklister som kommer farande i livsfarlig hastighet och jag måste koncentrera mig ordentligt - inget radiopratande - och kör försiktig-försiktigt för att inte krocka med vare sig cyklister eller taxichaufförer som alla tycks ha så himla bråttom.

Och tänk, jag klarar det!

Och solen flödar och landskapet runt Landskrona är övermåttan ljuvligt och Helsingborg är vackert och Hallandsåsen ett landmärke och sista biten, den från E6:an och västerut mot Getinge och Steninge och havet där framme .., och så höger och några kilometer till .., lilla slingervägen och segelbåten där nere .., hundkäx och solglitter och pElle som möter mig på gräsmattan och lille sigge nilsson som jamar.

Så var det.

När allt rämnar ...


Mannen som är kund i affären har tappat nästan allt minne.

I alla fall allt som har med siffror att göra.

Nu har han försökt att trycka koden om och om och om igen och hela tiden blir det fel och mannen blir orolig och arg, allt om vartannat.

"Jag vill inte läggas in! Jag vill inte läggas in på ett sjukhus, det är inget fel på mitt minne, det kanske bara är stress ..!?" säger han som ett mantra.

Allting känner jag igen.

Det hade kunnat vara min mamma som stod där framme.

Jag känner igen inombordspaniken när det blir så tydligt att något inte stämmer.

Och jag känner igen skräcken som lyser i ögonen.

Och rädslan.

Det är förstås som att ha tappat kompassen.

Eller att gå på svag is och hela tiden brister det runt omkring en .., och man vet att det bara är en tidsfråga innan man ramlar i vattnet.

Hur man simmar, det har man glömt.

Så ..., måste det vara.

På jobbet ....

Och ganska (läs: väldigt) glad blir man när Hanna E kommer in i omklädningsrummet där jag just har bytt om till resa-till-halland-kläder och säger ..."Bettan, snälla, jag vet att du har slutat, men kan du gå till kassan och hjälpa Hannah med det där Trisslottserbjudandet?!"

Och man går dit och krumelurar sig fram mellan två köer och låtsas att man är en lugn och trygg madame och det hela löser sig och jag känner hur oändligt mycket jag ibland älskar mitt arbete och dom där härliga arbetskamraterna.

Sen cyklar jag hemåt.

Det är duggregn i luften.

Mitt hår kommer att bli lockigt innan jag har satt mig på tåget.

Tisdagsfönstret ...

.... finns i lilla byn Hej.

Det var Ulrika som plockade upp fönsterhåven.

Hantverk ...

I väntan på pensionatsvärden, står jag och beundrar Sturegymnasiets yttervägg.

Så enkelt.

Så vackert.

I halvlek ....


Kvällspromenad ner mot hamnen och järnvägsstationen.

Hämtar cykeln.

Upptäcker att någon har norpat cykellyset.

Himlen är rosafärgad.

Luften mild.

Och herr Koltrast har tystnat.

Mariagatan kl. 21,29

Det kan bli en fin dag i morgon, det är vad jag tror.

Efteråt ...

... när arbetsdagen är tillända, promenerar jag hemåt.

Plockar hundkäx, oxtunga och vackra grässtrån .., knipsar av två små kvistar från en blommande buske ..., och det doftar himmelskt ..., allt medan jag mobilsurrar med sonen som berättar om sin första dag i Malmö.

Han låter glad och lycklig.

Och själv räknar jag ner.

Med några av arbetskamraterna - dom som har första semesterperioden - återstår bara två, tre dagar tillsammans nu.

Nästan hemma möter jag två äldre damer.

"Ååå, hur länge har du kvar här i Ystad nu ..?!" säger den ena av damerna, hon som tidigare var stamkund i lilla kvartersbutiken där jag arbetade i tretton år .., ja, och så blir det en stunds prat där bland allt det vackra.

Småprat.
Om Halland, Ystad .., om att våga .., och om vemodskänslor och sånt.

Och så kommer jag hem och det knackar på dörren och där står en ung man som ska titta på min lägenhet, - själv bor han i en tvåa som vetter mot innergården -, nu vill han ha lägre hyra och tittar sig omkring .., försöker tänka sig in i hur det skulle bli med hans egna möbler.

"Fast att du inte har ett fyrkantigt rum, det tycker jag inte om ....", säger han.

För mig är just detta charmen med lägenheten .., mittenfönstret och den hörnan.

Så är det.

Här i livet.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Med anledning av ditt inlägg "Synd och straff", får du här en bild.

Innanför dessa väggar har förkunnelsens röst säkert för länge sedan tystnad - att döma av den synbart oanvända söndagsentrén.

Måhända tyckte församlingens medlemmar att biljett till paradiset innebar för stora uppoffringar... och därför istället valde att köpa biljett hos Apollo, ty i Grekland ges
både solsken och strängaspel - och syndigt njutbar Ouzo.

Församlingshuset är beläget i byn Tollered. (Lerums kommun, i Västra Götalands län)

I denna by blev för övrigt Magnus Härenstam en gång rullad i tjära och fjädrar - i filmen "Tuppen".

Vänligt och varmt hälsar herr fotograf!"

Några vackra kvällsfönster ...

... från Sveriges tredje stad.

Från Malmö.

Hemåt ...

Hela tiden ser jag sonen i bilen där bakom ...


Och så får jag låna pv:s bil och kör söderut och fort går det, ty i Malmö väntar sonen på sina flyttkartonger och i morgon är det hans första aspirantdag och säkert känns det aningen pirrigt.

Att köra bil i Malmö centrum orsakar lätt svettning hos sonens mamma ..., som råkar ta fel väg ..., gör en "legal u-sväng" som gps-damerna brukar säga .., men hamnar sedan rätt, nästan på pricken rätt, på Fersens Väg.

Kartonger plockas ut och bärs in och sedan kör vi var sin bil till Ystad och mellan varven blir det mobilprat mellan bilarna - fast man inte ska - och i backspegeln ser jag sonen sitta vid ratten.

Alldeles rosa-blå-skimrande är himlen när jag närmar mig Ystad.

Havet där framme!

Och på Regementsgatan, bara tvärs över gatan från min lägenhet, står ett tjugotal ungdomar och där är flera bilar och just nu, två polisbilar.

Jahapp.

Så var man tillbaka till verkligheten.

Lockande ...

Titt-in hos fröken Rhododendron ....

Ännu en insikt ...


I torsdags när jag kom till Stockholms central, gick jag raka spåret över gatan och upp till Klara kyrka alldeles i närheten.



Där stod ett antal människor och bjöd förbipasserande på saft/kaffe och bulle eller smörgås.

Eller både-och.

Helt gratis.

Det var Klara församling som ansvarade för detta och även jag blev bjuden, ja, kanske trodde mannen att bloggmadamen tillhörde de hemlösas skara och jag tackade och tog emot ett glas saft och en kanelbulle, - smörgåsen som mannen prompt ville ge mig -, gav jag i min tur vidare till en något luggsliten man som slagit sig ner i gröngräset.

Det var då, när jag stod där i solskenet och tittade ut över skaran av människor som tacksamt tog emot något att äta, som jag tänkte att ..., åååå, nåt sånt här skulle jag vilja syssla med!!

Tänk, vilket arbete!

Så meningsfullt!!