På väg hem ...,nästan i Ystad.
Den unge mannen kommer in i affären bara några minuter innan stängningsdags och så frågar han på engelska om det är möjligt att ta ut pengar på ett bankkort, ja, hos oss då?
Nja, säger jag, inte om det är ett utländskt kort.
Då tar mannen upp ett svenskt bankkort och jag frågar var han kommer ifrån,
egentligen?"From Umeå ...", svarar han.
"Umeå ...??" säger jag förvånat.
Jo, det visar sig att han har läst på universitetet i Umeå och nu är han på väg till Trondheim för nya studier, men
egentligen kommer han från Leipzig, i Tyskland.
Och jag berättar att
jag egentligen hör hemma i Västerbotten, eller så har jag i alla fall
vuxit upp där.
"Skelleftå ..?" undrar han.
"Nej, Malå ...", förklarar jag.
Då ler mannen (som just har fått ut sina pengar ...) och säger smajlande att jo, men det hörde han, ty när han var inne och handlade, ja, för bara femton minuter sedan, då hörde han att jag inte talade
"that strange language ...". Skånska, alltså.
Jaha ja, på det viset!
Och strax efteråt kommer en lång, slank mörkhårig kvinna med en stilig man med aningen gråsprängt hår och två söta småkillar i tioårsåldern kanske, i släptåg.
Det är bråttom .., vakten står och väntar och vi vill förstås stänga (det är fotboll på tv .. och Maria H är jättetrött, hon har lagt om ostdisken idag och har haft fullt upp hela tiden ...) och kvinnan och mannen och pojkarna skyndar sig att handla (såna kunder älskar man högt och innerligt ..!) och jag frågar var
dom kommer ifrån ..., från England eller USA?
Nej, dom är från Bahamas!
Ojojoj, säger jag .., och kvinnan berättar att hon kommer från Malmö, men lika länge som jag har bott i Ystad, lika länge har hon bott på Bahamas, - i sjutton år - "jag är helt mixed up", säger hon leende.
Och sen stänger vi.
När jag cyklar hemåt, upptäcker jag en råka som ligger med näbben i gräset.
Skjuten.
