Ytterligare en insikt ...
När jag ska gå hem för dagen, öppnar jag dörren till mitt skåp, ja, jag ska byta om.
Där, på kroken, hänger en liten rosa kasse.
Och jag kikar häpet i kassen och upptäcker en sååå vacker sjal i rosa och guld och där är ett kort också, med den allra mest underbart rara text.
Avsändare är Helene.
Idag var sista dagen som vi arbetade tillsammans, ty i morgon går hon på semester.
Och jag går ut på lagret där hon håller på med frukten och jag kramar om henne och det blir förfärligt känslosamt och jag känner hur svårt det här kommer att bli.
4 kommentarer:
Åhhh, tom jag får tårar i ögonen, så här på avstånd.
Hmm jag vet precis...
Jag lämnade 25 jobbarkompisar i fredags. Många av dem saknar jag redan - MYCKET.
Från och med i måndags försöker jag lära känna 20 nya arbetskamrater, det tar en stund...
LindaLotta och Mian: jo, det är ju så det är .., att det tar TID att komma in i en arbetsgemenskap. Bara detta att lära sig andras humor .., vad man skojar om .., hur högt det är i tak på den nya arbetsplatsen ...?
Sånt.
Med dom här arb.kamraterna känner jag mig HELT TRYGG.
Jag känner att jag fullt ut kan vara mig själv - på gott och ont -, men man är ändå accepterad.
Men så här kände jag det i Malå när jag slutade .., och på Fridhems Livs ..., och nu här.
Ja, det är knepigt.
Fy vad jobbigt...nu gråter JAG också.
...å så gulligt av Helene.
Kram!
Skicka en kommentar