onsdag 7 juli 2010

Torsdagsfönstret ....



... finns på en postlåda i landet Sverige.

Så här skriver avsändaren:

"Hej!

Nu längtar vi till svalare nejder från det stekheta Provence och jag bläddrar bland bilder från förra årets Sverigeresa och hittar den här gulliga brevlådan med både katt och fönster.

Och det blir ju bara så att du måste få den.

pElle är det väl och inte sigge nilsson?

Kram från Monet."
Sannerligen en insikt ...

Om lyckan att vara en fattig student ..., om camping på Mc Donald´s i London ..., men framför allt: om människors godhet och medmänsklighet, det kan man läsa om här och jag tycker att det är så läsvärt så det är inte sant!

Helsingborg onsdag ....




Onsdagkväll ...


"Jaha .., va, kan man klättra dit ...?"

... och vi är bjudna till mina barns pappa och hans fru Karin som har segelbåt nere vid Marinan.

Klockan sex är vi där.

Och där är även Anders och vi sitter tillsammans runt bordet och kalasar på en underbart god paj gjord på kantareller och det bjuds på vin eller öl och jag tänker att ååå, att livet kan vara så härligt och generöst!

Och det pratas om allt möjligt som har med segel att göra och blickar vänds mot masten.


"Men där uppe, där måste man nog ...?" säger pv.
Kanske ska herrarna ut och segla tillsammans i sommar?

Och exet visar pv hur det ser där nere i kabyssen och det blir prat om roder och ström och det blir väldigt mycket skratt.



Det här är mina barns pappa och hans fru Karin.
Jungfru & Kräfta.
En av dem har födelsedag just idag.

Hennes egenhändigt stickade poncho är inte blå, utan ljuslila.

Och tala om giftastycke!

Att skiljas kostar på, men att efter sju år kunna sitta tillsammans i sittbrunnen på en segelbåt med respektive partner och ha så trevligt .., det är ..., ja, det betyder så oändligt mycket.



När vi cyklar hemåt, kommer en segelbåt in till kaj.

Och nu är det fotboll och jag har fyra dagar kvar att arbeta.

En slags separationsångest kommer sakta smygande.

Tidig morgon ...


Bilden togs alldeles nyss, kl. 5.45.
Ni ser väl att jag har varit kreativ och använt mig att någon effekt från bildbehandlingsprogrammet?
Men himlen är verkligen blå och det är knappt en vindpust ute.
Från taket på bilden, hörs duvorna koooorrrra.


Det är måhända ett ålderstecken att jag numera alltid vaknar före fem på morgonen.

Och inte bara vaknar: jag känner mig helt utsövd!

Så .., nu har jag alltså varit vaken i en dryg timmes tid och ska strax ta tåget till Malmö, för vidare befordran till Sundets Pärla, nämligen Helsingborg.

Till tandläkerskan.

Huvva!

Enda trösten är att dit kommer även en pensionatsvärd (ja, inte just till tandläkaren, men till stan ...) och så får vi ha en liten utflyktsdag där på västra sidan av Skåne.

Ajöken, sa fröken.
Och dagens sommarvärd är ....


Viveca Sten

Chefsjurist som på två år har skrivit tre kriminalromaner som utspelar sig i Sandhamn i Stockholms skärgård, där familjen haft hus sedan 1917.
Böckerna har tryckts i över 400 000 exemplar, översatts till flera språk och den första delen, I de lugnaste vatten, blir tv-serie i höst.

Sitter i Postens koncernledning, är styrelseledamot i Röda korsets Center för torterade flyktingar och hennes tre barn kallar henne för en duracell-kanin.

– Jag ska berätta om Sandhamn och allt som ön har betytt för mig genom åren. Kontrasterna mellan den traditionsbundna tillvaron i ytterskärgården och det eleganta livet med regattor och påkostade yachts är fascinerande. Jag ska också tala om drivkrafter, onda och goda, och hur motgångar kan komma när man minst anar det. Jag ska spela musik som jag älskar men som mina barn hatar.

P 1, kl. 13.00

Repris ikväll efter tionyheterna.

Att lyssna till en Duracellkanin ...., njaaa, jag vet inte om det lockar .., jag är nämligen uppvuxen med en sådan, - min mamma -, skriver jag leende.

tisdag 6 juli 2010

Lediga-dags-fönstret ...



"Hej!

Här kommer ett fönster från Gotland.
Alskogs fattigstuga närmare bestämt.

Innanför det har silversmeden Niklas Ejve sin sommarateljé och innanför dörren som skymtar finns nog en av landets till ytan minsta butiker.

Och ni ska absolut klicka på länken!

Cecilia N."

Kväller ...



Då kommer sonen på besök.

Det blir middag och prat om allt möjligt.

Blir man lycklig om man har mycket pengar?

Vad drömmer man om?

Och prat om glädjen i att ha ett arbete som man trivs med.

På sluttampen vittnar vi om ekonomiska floppar som vi har i bagaget.

Jag hämtar linnetygerna som kostade en hel del och som ännu ligger där dom låg timme ett efter inköpet.

Osydda.

En ekonomisk flopp, jepp, absolut, men kanske nångång ändå ...?

Och snart är det fotboll.
Bara så ni vet.

Jag kan läsa era kommentarer, men dom dyker inte upp på bloggen av någon anledning.

Tack Mian.

Diplom kommer.

Eva på Frösön: Jag tyckte så mycket om dikten! I love you!

Margareta Lundgren: t a c k! (Jaså, du behöver inget diplom .-)

S o F: ååå, är det översvämning på gång ...! Ajabaja. Här får du ett virtuellt diplom, för jag vet ju att du vill vara lite okänd.

Mian: som nu har läst inlägget två gånger och förstås vill ha två diplom! Absolut. Det kommer med posten .-)

Mossfolk: inget diplom för dig heller ..? Men ni var då storsinta av er ...! Hälsa Lurvig att akta sig för irriterade rottweilers!

Smulan: jaha, här vankas det diplom ser jag, trots vad du skriver ..-)'

Cecilia N (som i morgon står för dagens fönster och vilket fönster det är ...): ja, jag hoppas också på ett arbete och en bra chef .., tänk, vad det betyder mycket!

Fru Grå, som inte är det minsta Grå: jag arbetar torsdag till fem, fredag, lördag och söndag till mot tre, tror jag. Ååå, det blir svårt om du kommer och kramar, men jag blir hemma hela nästa vecka också.

Idag ...



.... strax efter att jag stämplat ut, gick jag in till chefen och tackade för dom här fyra åren.
(Varför idag? Jo, han går nämligen på semester nu.)

Hur det kändes?

Svårt.

Alldeles enkelt att hålla rösten stadig var det inte.

Det var nämligen så här, att när Ica Supermarket för sex år sedan skulle öppna i Ystad, mer eller mindre beordrade kvartersbutikens chef oss anställda att söka arbete just där - i den stora, nybyggda affären - ty han räknade med att själv tvingas lägga ner sin inom något år.

Så vi sökte.

Och min ansökan kom in för sent.

Jag minns att annonsen i tidningen var utformad så där som att .."Alla som vill arbeta på Ica Supermarket räcker upp en hand!" och jag stoppade ner ett A4 där mitt arbetsliv var nedskrivet och på baksidan ritade jag en hand som liksom stack upp och hamnade vid adressen.

Efter en tid blev det anställningsintervju på arbetsförmedlingen.

Där satt fyra personer, varav en var chefen (men det visste jag inte då) och det var frågor som jag aldrig hade hört tidigare .., vad skulle jag säga om jag vore frukt, - och gröntansvarig och hade semester och när jag återvände hade arbetskamraten som vikarierat på min avdelning ändrat helt i disken?

Jag sa att förmodligen vill ni att jag ska svara "men å, så underbart med en sån kreativ arbetskamrat!" .. men innerst inne skulle jag nog tänka ..."jäklar, att jag inte har kommit på det där själv!" och man skulle beskriva en bra chef och det förstod man ju .., men jag sa att för mig är ändå det allra viktigaste att han har ett gott humör, att han inte är nån "sur-pul", för det är nästan det värsta jag vet.

Och så, några dagar senare, fick jag meddelande att jo, jag skulle få jobbet och jag hade två dagar på mig att tacka ja, jag var ju som sagt var sent ute.

Lördag och söndag som betänketid.

På söndagkväll ringde jag till chefen och tackade nej.

Jag sa som det var, att jag ville vara kvar i lilla kvartersbutiken, att det var där jag kände mig trygg och jag tyckte ju så mycket om alla kunderna.

Ett par år senare hade butiken såväl bytt ägare som gått i konkurs och då var det Karina som tyckte att jag också skulle söka på Ica Supermarket, för det hade minsann hon gjort.

Ååå, så pinsamt, att först tacka nej, och sedan, tre år senare, komma och be om arbete.

Men så blev det och chefen sa än en gång "javisst!" och tänk, jag fick ett nytt liv.

Ja, jag fick högre inkomst än jag någonsin har haft .., (alltså, jag fick arbeta heltid) vilket har inneburit att jag kunnat åka utomlands med barnbarnen .. jag har kunnat b j u d a dem på resa, tänk, när man under flera år efter skilsmässan knappt hade ett öre över och så, plötsligt, känner man sig som den rikaste människan på jorden!

Jag fick helt enkelt ett nytt liv.

För detta tackade jag chefen.

Och nu återstår bara fyra dagars arbete och i morgon tandläkarbesök i Helsingborg och från Halland kommer pv med tåget och så ses vi där, i Hbg, och så har exet och hans rara fru bjudit oss på kvällsmat i deras nyinskaffade segelbåt som ligger nere vid Marinan, och det ska bli sååå trevligt.

Så kan livet också vara.

Och den som orkade läsa ända hit ner, kan höra av sig, ja, så ska ni få ett tjusigt diplom för ert tålamod.

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...



... finns på Österlen i Skåne.

Och tisdagens sommarpratare ....



... är den här mannen.


Turtlegirl sa ...

Ser framemot! Aldrig hört talas om men nu kanske ett namn man kommer att lägga på minnet.

Men det blir ikväll eller "lyssna efteråt" för mitt på dagen blir det annat idag.

måndag 5 juli 2010

Och plötsligt tänker jag på min mamma ...



Mamma.

Ikväll läste jag följande rader: ".... och hur det kommer sig att jag, 43 år efter min morfars bortgång, tänker på honom så gott som dagligdags."

Det är festfixaren Micael Bindefeld som berättar om vad hans sommarprogram bland annat ska handla om.

Och då tänkte jag på dig och på pappa.

Jag tänkte att ..., ikväll cyklade jag förbi kyrkogården där askan av dig ligger under jord och jag känner inte att alls att du är där ., det var vad jag tänkte när jag cyklade förbi.

Men jag känner det som om du är här.


Liten Ann-Gerd med allvarsam blick.

Du ska veta att jag inte har glömt dig.


Den kvällen när mina barns pappa gifter sig med Karin, blir min mamma svårt sjuk.
Till sjukhuset kommer alla tre barnen - finklädda - från sin pappas bröllopsfest.
Och mormor blir ompysslad hela kvällen.

Det är som med herr Bindefeld .., och nu när du har varit död i två år, så tänker jag på dig nästan varje dag.

Och snart ska jag flytta från Ystad.

Dagar då det har känts ångestfyllt att lämna allt som jag håller så kär - det här vardagliga -, så brukar jag tänka på dig och hur du susade iväg och blev borta i tjugo år och det till en annan kontinent.

Jag har sagt till pv att jag ska göra som en liten egen minneslund i landet Halland, där på kullen.

Kanske gräver jag ner din tröja och så får det bli en liten grav och jag kan tända ljus och göra fint när jag vill tänka på dig.

Vad tror du om det?

Hälsningar från mig.

Eliza.

"Tjorvigt ..."


Om jag hade brått att installera hans dator?
Ja, det kan man nog säga.


Nu, när min egen dator har avlidit, så där nästan på dagen efter att garantin har tackat för sig, är man extra glad över att ha träffat en så generös pojkvän.

"Ta min bärbara du ...", sa han vänligt och kan man tänka sig att jag tackade ja.

Ikväll har jag servat den generöse med dagens aktiekurser, något som är helt nytt för min del.

Några storslagna vinster blev det inte, men jag tycker ju om honom ändå.

Faktiskt.
Jahapp.


Lagom till semestern kraschar datorn.

Och i eftermiddag biter jag sönder en stor lagning.

Men allt är som bekant relativt.

I vissa länder i Afrika dör var tionde kvinna vid graviditet eller förlossning.

Det får väl bli semester runt husknuten i värsta fall.
Prat-prat ...


Och så var det då Dagens Sommarpratare.

– Mitt program ska handla om att bryta upp. Den ständiga jakten på frihet och handlingsutrymme. Lite om glädjen i att starta på nytt om och om igen.
Om tryggheten i att ha fuck off-pengar eller bara förmågan att säga "fuck off" oavsett ekonomisk trygghet.

Dagens fönster ....



... finns i en buss på väg från Svedala till Malmö.

söndag 4 juli 2010

I allra högsta grad sevärt ...



Har ni möjlighet .., ååå, se det här programmet!

Vanliga små bekymmer susar all världens väg!

Å, vad vi har det bra i vårt land!


Sändningstider: Med livet i händerna
Kunskapskanalen Onsdag 7 jul 2010 kl 23.00
Kunskapskanalen Fredag 9 jul 2010 kl 21.00
Hoppas ...

På förmiddagaen den artonde juli, går flyttlasset från Skåne till landet Halland.

Eller vid lunchtid, så där.

Och tänk .., den artonde juli , samma dag alltså, kommer kanske Dr Böhlander och Emma (och deras vänner) också till landet Halland och sover över innan det, dagen därpå, är dags för Gothia Cup.

Vilken outsäglig glädje!

Ja, att då, på min första riktiga natt i det gula huset på kullen, då är jag inte alldeles ensam som kommer dit, utan fler från min familj.

Det är lycka det.

(Och minnesgoda läsare kanske minns att Bollstanäs flickor f.97 vann sin årsgrupp i fjol och ska alltså försöka försvara äran. Så här ser deras grupp ut i år.)

Girls 13 - Group 2

Lag Nationalitet Lag-ID Tröjfärg
Bollebygds IF SWE 27311 Vit
Bollstanäs SK SWE 28506 Gul
Darlington Fusion S.C. CAN 26989 Red/White
Torup/Rydö FF SWE 26941 Röd/svart
Tuve IF SWE 27133 Röd/Blå

Likt en tiger på savannen ligger sigge under plommonträdet.

Kaos, är ordet vad beträffar hemresan.

Väl framme i Malmö visar det sig att tåget till Ystad och Simrishamn är inställt - "cancelled" - står det på datorskärmen, men inte ett ord om någon ersättningstrafik och kommer något annat tåg att gå till sydöstra Skåne i kväll?

Ingen vet.

Av en händelse upptäcker jag en bekant buss .., Sydbuss med 0411-nummer på sidan och jo, den tar strandsatta resenärer till Svedala (hej LindaLotta!) och där, i Svedala, väntar ett stekhett pågatåg där andra resenärer har suttit och inväntat oss .., och så kommer vi då iväg.

Irritationen över den totala bristen på information från Skånetrafiken, är uppenbar.

Jag hamnar intill en kvinna i min ålder och hennes tonårsdotter.

Dom är på väg till Ystad Saltsjöbad på spa-äventyr och det blir prat om massage ., om Thailand .., om friår .., om att våga bryta upp .., om den allt mer hetsiga stressen på alldeles vanliga jobb där allt färre människor ska göra allt mer och visst, det går an när man är tjugo eller trettio, men med stigande ålder känns tröttheten av på ett annat sätt, konstaterar såväl kvinnan som jag själv.

Hon arbetar som förskollärare och det är, det vet man ju från alla reportage, allt större barngrupper, men samma antal personal som tar hand om dem.

Och när tåget rullar in på stationen i Ystad tar hon i hand och önskar lycka till med det nya livet i Halland och jag tar cykeln och susar iväg längs Österleden där kastanjerna sedan länge har slutat att blomma .., svänger sedan in på en av alla tvärgatorna ..., ser mittemotgrannen sitta på secondhand-trappan tillsammans med en kvinna med lockigt hår och jag tänker att ojdå .., det kanske är spirande känslor där .., och på min trappa står fröken Pelargonia kvar .., tornsvalorna skriiikflyger i skyn .., och jag skänker varma tankar till pensionatsvärden som så generöst har låtit mig låna hans bärbara dator.

Om jag är beroende av att vara uppkopplad?

Svar: absolut!