.... strax efter att jag stämplat ut, gick jag in till chefen och tackade för dom här fyra åren.
(Varför idag? Jo, han går nämligen på semester nu.)
Hur det kändes?
Svårt.
Alldeles enkelt att hålla rösten stadig var det inte.
Det var nämligen så här, att när Ica Supermarket för sex år sedan skulle öppna i Ystad, mer eller mindre beordrade kvartersbutikens chef oss anställda att söka arbete just där - i den stora, nybyggda affären - ty han räknade med att själv tvingas lägga ner sin inom något år.
Så vi sökte.
Och min ansökan kom in för sent.
Jag minns att annonsen i tidningen var utformad så där som att .."Alla som vill arbeta på Ica Supermarket räcker upp en hand!" och jag stoppade ner ett A4 där mitt arbetsliv var nedskrivet och på baksidan ritade jag en hand som liksom stack upp och hamnade vid adressen.
Efter en tid blev det anställningsintervju på arbetsförmedlingen.
Där satt fyra personer, varav en var chefen (men det visste jag inte då) och det var frågor som jag aldrig hade hört tidigare .., vad skulle jag säga om jag vore frukt, - och gröntansvarig och hade semester och när jag återvände hade arbetskamraten som vikarierat på min avdelning ändrat helt i disken?
Jag sa att förmodligen vill ni att jag ska svara "men å, så underbart med en sån kreativ arbetskamrat!" .. men innerst inne skulle jag nog tänka ..."jäklar, att jag inte har kommit på det där själv!" och man skulle beskriva en bra chef och det förstod man ju .., men jag sa att för mig är ändå det allra viktigaste att han har ett gott humör, att han inte är nån "sur-pul", för det är nästan det värsta jag vet.
Och så, några dagar senare, fick jag meddelande att jo, jag skulle få jobbet och jag hade två dagar på mig att tacka ja, jag var ju som sagt var sent ute.
Lördag och söndag som betänketid.
På söndagkväll ringde jag till chefen och tackade nej.
Jag sa som det var, att jag ville vara kvar i lilla kvartersbutiken, att det var där jag kände mig trygg och jag tyckte ju så mycket om alla kunderna.
Ett par år senare hade butiken såväl bytt ägare som gått i konkurs och då var det Karina som tyckte att jag också skulle söka på Ica Supermarket, för det hade minsann hon gjort.
Ååå, så pinsamt, att först tacka nej, och sedan, tre år senare, komma och be om arbete.
Men så blev det och chefen sa än en gång "javisst!" och tänk, jag fick ett nytt liv.
Ja, jag fick högre inkomst än jag någonsin har haft .., (alltså, jag fick arbeta heltid) vilket har inneburit att jag kunnat åka utomlands med barnbarnen .. jag har kunnat b j u d a dem på resa, tänk, när man under flera år efter skilsmässan knappt hade ett öre över och så, plötsligt, känner man sig som den rikaste människan på jorden!
Jag fick helt enkelt ett nytt liv.
För detta tackade jag chefen.
Och nu återstår bara fyra dagars arbete och i morgon tandläkarbesök i Helsingborg och från Halland kommer pv med tåget och så ses vi där, i Hbg, och så har exet och hans rara fru bjudit oss på kvällsmat i deras nyinskaffade segelbåt som ligger nere vid Marinan, och det ska bli sååå trevligt.
Så kan livet också vara.
Och den som orkade läsa ända hit ner, kan höra av sig, ja, så ska ni få ett tjusigt diplom för ert tålamod.
Ajöken, sa fröken.
18 kommentarer:
Diplom tack ;-)
Inte behövs det nåt diplom, men det är alltid givande att få läsa något ur det verkliga livet och det är du både generös nog att ge oss andra och skicklig på att formulera. Kram och lycka till!
Margareta
Undras om det finns nåt särskilt diplom till dem som är lite "sjukliga" och har problem med översvämning i tårkanalerna tro?
Eller så är det kanske bloggmadamen själv som ska ha diplom för att hon skriver så det går rakt in i hjärtat.
...å då lär det ju bli en "himla massa" diplom...till henne.
Kram!
Känner kanske att det är bloggmadamen själv som ska ha det där diplomet för sina inlägg!
Fyra dagar kvar... kul och spännande med ett kliv vidare :)
Ha... jag orkade också :-)
Tycker allt var intressant att läsa ända till slutet:-)
Det var spännande att läsa alltsammans (och ja, det kändes i tårkanalerna) - och det blir spännande att läsa om ditt nya liv.
Diplom ska du själv ha! :)
Som sagt, är det någon som ska ha ett diplom så är det bloggmadamen själv! Din generositet lyser igenom varje bokstav du skriver.
Och att livet tar så många svängar, hit och dit men oftast framåt. Och när jag börjat på ett nytt område (för mig) i den spännande sjukhusvärlden så är det alltid ett helt gäng som säger: Här just här har vi arbetat i 30 år, fast det var andra lokaler och det var en annan klinikchef och jag tänker: Hur orkar dom bara? Själv ser jag inte det alls som positivt att sitta fast så och jag skulle aldrig anställa någon som aldrig vågat eller velat något nytt. Med det menar jag inte trotjänare som det var förr och det inte fanns något val. Och de hade försörjningsansvar. Stort lycka till Elisabet och spännande att höra vad det blir härnäst. Kanske utbyggnad av pensionatet med ett blomstercafé:-)?
Varför skulle det räknas som så långt att man behöver få diplom? Dina ord rinner som bäckar in i sinnet.
Jag hoppas du snart får en ny bra chef och nya goa arbetskompisar och kunder och att folk vågar småprata med såna de inte känner i landet Halland.
Hej goa vän!
Jag måste få veta dina kommande arbetsdagar så jag kan komma o krama dig o önska lycka till. Vi har lite utflykter inplanerade så jag hoppas att det inte kolliderar, annars får jag leva på den trevliga kvällen vi hade på Kom-i-luckan.
Jättekram från fru Grå
Klart man läser hela... diplom eller inte. Förstår våndan och önskar dig lycka till med hela mitt hjärta. Man måste våga - om och om igen i livet.
Anna-Lena: nu fungerar det igen med kommentarerna, så nu svarar jag här ,-)
T a c k! Tack,av hela MITT hjärta! Och det känns bra. En slags frihetskänsla, detta att inte veta vad som väntar.
Antar det är lite sent för diplom? Men det är okej..tänker på dej!
Jag behöver inte heller nåt diplom. Jag har ju bloggpaus, men innan jag lägger mig smyger jag runt lite och känner inte nån press att jag måste skriva nånstans. Skönt!
Jag har inte hört första delen av denna trevliga berättelse, minns bara uppsägningen och oron omkring den.
Jag är fullständigt säker på att du kommer att klara dig bra i Hallandet också!
Bettankax: du har ju alltid ett stående diplom, du får ta det .-)
Bloggblad: här var det också bloggpaus, - i en dag - och sen fick jag våldsam skrivlust igen!
Det är förstås nåt sjukligt, men det må vara.
Nu ska jag ge mig av till tåget!
Jag citerar min kära mentor när jag var lärarkandidat och funderade på att flytta till England eller inte:
'Har du träffat en vettig karl så är det klart att du ska flytta!'
Helt rätt hade hon. Ett jobb är mycket lättare att hitta än en vettig karl.
Jag har bytt lag och arbetsroll fyra gånger på fyra år, och varje gång har det blivit bättre och nu är jag chef :) men varje gång inför varje förändring har nästan alla i min omgivning sagt njaeeej nej men hur ska det gå ska du verkligen ... (En vanlig reaktion var t ex 'Finns det a-kassa i England o även om det finns det är du nog inte berättigad det' vilket ledde till att jag gick till arbetsförmedligen och undrade över detta varpå en mycket glad handläggare sa 'det kommer gå SÅ bra för dej så inte ska du oroa dej')
Därför är jag mycket glad för mentorns råd och den uppmuntrande arbetsförmedlingstanten! Och mamma förstås :)
Och du har ju hela bloggvälden här med hejarop :)
Anna J: tack för dina tankar! Och nej, jag är inte det minsta orolig för det här med arbete .., jag är så dum att jag tror att det löser sig - på något vis -, för jag tror ju nämligen att det är någon mening med allting, jo, det gör jag verkligen.
Jag tror att detta är rätt och då löser det sig alltid.
Och hyran i det gula huset är låg: tre kronor i månaden .., jag ska nog ha råd ,-)
Skicka en kommentar