Projekt Gästrummet ..

Ett mer dumt ställe att ha en väggkontakt på, kan jag inte tänka mig.
"Det fanns här från början ...", förklarar pv.
Och sigge nilsson, han älskar att ligga här inne i ugn och ro.

"En byrå som inte är så djup, det skulle vi ha hittat!" säger jag till pv.

Och det kollas på www.ikea.se, men se alla byråer är djupare än vad jag har tänkt mig.

Men så kommer jag ju ihåg att i hallen står redan just en byrå och den är visserligen betsad i någon slags blågrå nyans - som numera inte är någon färg alls -!, men ändå.

Perfektamente!

Och den vita lackfärgen får åter träda i tjänst!

Persiennen är av trä.


"Kvarnbyserier" är en samling med olika tecknade serier.
Där medverkar bl.a. min systerdotterdotter Nathalie med sina alster.
Intill Kurre lutar sig mina absolut favoritböcker, alla kategorier.
Frank McCourts "Magistern" & "Ängeln på sjunde trappsteget".

Såväl ekorren Kurre som herr Prickigt Djur, får agera bokstöd.
Var fru Prickigt Djur har tagit vägen, begriper jag inte.
Måhända har hon tröttnat på hylltillvaron .., sagt tack och hej till sin make .., och blivit ensamseglare?



Ytterligare två lådor ska målas, men färgen tog slut.
Och ja, runt knopparna ska det också målas vitt.



I mångt och mycket har vi olika smak, men se pv:s lampor ..., å, jag älskar dem!
Läslampan är tillverkad i nån slags plåt och ger ett sååå mjukt och vackert sken.


Taklampan är också den ett fynd från förr.
Taket är vitt, inte alls brunt som på bilden.



Och igår hittade vi ju den fjärde konsollen, så nu ska sista hyllan komma på plats.

Härligt!

Det här rummet med alla böckerna, det gör mig så g l a d.

Verkligen en utsikt ...


Hos Gunnar på Facebook hittar jag detta.

Och jag nästan kräks.

Någon gång i augusti 1991 ...

AP.

... reser jag, tillsammans med den här fräkniga madamen, hon som här på sidan går under signaturen AP (annapanna) till England.

Hon är då femton år och detta är första gången någonsin som vi ska semestra tillsammans, bara hon och jag.

En trettiosjuårig mamma och hennes tonårsdotter.

Det blir båtfärd från Göteborg till Harwich .., det blir ett par dagar i London och därefter tåg västerut, till idylliska Lyme Regis i grevskapet Dorset, där vi har fått låna ett helt hus av goda vännerna Mark och Monica.



Det är ..., ja, det är precis som att komma hit.

Där vimlar av gamla hus av sten .., där är blommande hortensia .., och mjölk på flaska.


Lyme Regis.
Minns jag rätt, så spelades delar av filmen "Den franske löjtnantens kvinna" in här.

Och från sekund ett känner jag en sådan total förälskelse i det här landet med alla vänliga människor som vi möter .., från busschauffören som, efter några dagar, hälsar så artigt ("hello love!"), till den där känslan av att .., ja, vara välkommen.


Anders, 5 år.
Bilden togs samma dag som vi äntrade båten till England.
Vi hade då varit ute i den bohusländska skärgården tillsammans med barnens faster och farbror.

Medan den fräkniga och jag själv är i England, har ättapjötten och hans pappa åkt vidare till Danmark, till goda vänner på Jylland.

Aldrig har jag varit ifrån honom under så lång tid, nästan två hela veckor!



Och under en av de sista dagarna i Lyme kommer ett vykort med posten och där har ättapjöttens pappa skrivit och berättat om deras lillsemester på Jylland och om och om igen läser vi vykortet och det känns som om hjärtat ska gå sönder av saknad!

Nu, nästan tjugo år senare, är det ett annat liv.

Den lille lintotten har blivit en man på tjugofyra år och storasystern med alla fräknarna, hon är trettiofyra .., och mamman, hon som blev så rörd över vykortet, är femtiosex.

Men vet ni .., att nu ska den mamman ännu en gång få susa iväg till England!

Jo, för nu har äldsta dottern, hon som kallar sig Dr Böhlander, bjudit sin mamma på några dagars vistelse i London!

Oh, yes!

En torsdag i slutet av november, klockan 18.15, lyfter British Airways-planet från Arlanda och fyra dagar senare bär det av hemåt igen!

Dr Böhlander, hennes väninna med mamma, och så jag själv.

Jag har redan nu förvarnat de shoppingglada damerna att shopping är min absolut sämsta gren, men jag kan ju gå omkring och fånga vänsterhänder och titta på människor och skriva vykort, medan dom lättar på sina plånböcker.

Ska det bli roligt?

Oh, yes! hälsar mrs Nilsson, ja, så står det nog på biljetten.

Måndagsfönstret ...

.... kommer från den rara fönsterfångerskan i Skellefteå.

Från ellem.

Kväller ...

... och det är dags att se till båten, den som ska heta "Mojan".

Det blir till att ösa vatten.

Och tänk, jag gillar hjulbenta män!

Eftermiddagssol ...

... i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Orsak och Verkan ...

Orsak: Ivan, en blind och innerligt älskad lillebror som dör ung.
Hans storasyster sitter längst uppe till höger.
Ivan själv längst till vänster.
Och precis som på alla bilder som finns av honom, tittar han snett ner till höger.

Genom hela min uppväxt hörde jag talas om denne min mammas lillebror ., om sorgen över hans blindhet och alla epileptiska anfall.., om hans tid på Tomtebodainstitutet i Stockholm - så lååångt hemifrån fjällvärlden som man kan tänka sig - och familjens ångest över vem som skulle vinka av honom vid bussen, han ville ju vara hemma .., och sedan .., tiden på Umedalens sinnessjukhus, ja, allt det gör att jag skulle vilja plocka upp honom från graven, få honom hel igen och sedan .., å, att få berätta hur mycket han kom att betyda och jag skulle vilja hålla honom mot bröstet och säga att hans liv inte var förgäves och tänk, om det hade fått bli annorlunda!



Verkan: en storasyster som en gång hade en blind lillebror, ger sig iväg och frivilligarbetar i Bolivia.

Det som ligger henne allra varmast om hjärtat, är att ta synskadade patienter till ögonläkaren.

Från Zeiss i Sverige har hon som en gång hade en blind lillebror, fått (läs: gull-bett och blivit bönhörd ..) ett ögonmikroskop värt hur mycket som helst och ögonmikroskopet hamnar, tillsammans med annan medicinsk utrustning, i en container som fraktas med båt från Sverige för att så småningom hamna hos en ögonläkare och många är de synskadade som därefter får hjälp till ett bättre liv.

Ett härochnufönster ...

... från madamen uti Värmland.

Söndag ...

Så är det då dags.
Och återigen tänker jag att ..., å, vilken gåva att få vara född i det här landet, ett land där jag inte riskerar att få ett skott i pannan för att jag lämnar min röst - eller röstar på "fel" parti -.



Som vallokal används det nuvarande församlingshemmet i Eftra.
Sedan en tid tillbaka är huset till salu och jag står och funderar om man kunde driva vandrarhem just där?
Eller pensionat?
Utanför vallokalen står en kvinna och samlar in pengar till Bengt Westerberg Röda Korset.



Behövde man visa legitimation i Malå?
I Österporthallen hände det att någon sa ..."jaha, är det du .., är du ledig idag Elisabet?"
Nu är det andra tider.



En av valförrättarna, han som sitter närmast dörren och ger oss kuverten, visar sig heta Kristoffer med k och han förklarar att detta kan vara såväl första som sista gången jag röstar i just den här lokalen, ja, den är ju till salu.

Medan pv ägnar sig åt röstandet, står jag och småpratar med herr Kristoffer.
Människor kommer och går .., bakom tre gröna skärmar ser jag benen på några kvinnor.



Alldeles utanför församlingshemmet ligger Eftra kyrka som i mina ögon är så underbart vacker!
Och tanken slår mig, att om jag dör och fortfarande bor i Stensjö, är det förmodligen här jag kommer att begravas.


Står man här upppe, har man en bedårande utsikt över dalen.



Från bilradion hörs prat om valet och procent hit och dit.

Ja.

För somliga spelar det nog inte längre någon roll vem som vinner valet.

Allt är förgängligt.


Att förpackningens utseende kan locka till köp, stämmer i alla fall på mig.
Det här tycker jag är ett exempel på just det.

Efter röstandet åker vi till Falkenberg, till Coop Forum, och handlar.

Det visar sig vara en jättestor butik och det blir småprat med en av de tjugofem anställda, en kvinna i min ålder som tycks så rar.

"Hur är det .., ni behöver ingen kassörska ..?" säger jag.

I kassan sitter en annan kvinna i mogen ålder .., kvinnan ler vänligt och jag tänker att ..,"åå, här skulle man nog ...!"



På hemvägen väljer pv att svänga av mot Boberg och vi kommer till Hallarna där Susseån kommer bruuuusande!



"Undrar om det inte att det var här som Gunnar kom paddlande med sin kajak i somras, fast då var det ju mindre vatten där ..?" säger pv.

Sist av allt svänger vi in till bonden och köper ett flak ägg för 45 kronor och ett av dem dråsar i golvet inom loppet av en timme (pv) och nu är röstandet överstökat och i eftermiddag tänker vi fira valet (ja,man kan ju i alla fall fira att man har möjligt att göra sin röst hörd ...) med att gå ut och äta middag i Steninge.

Klockan 17.00 slår vi oss ned vid ett bord i Göstas Café, som numera heter nånting annat.

Nära havet är det i alla fall.

Ajöken, sa fröken.

Söndagmorgon på pensionatet .. blir plommonmarmeladtillverkning (ja, det tar aldrig slut! vi kommer att kunna äta pl.marm-10 i minst ett par års tid ...), härlig frukost med uppvärmda scones .., sigge nilsson som hoppar upp på stolen intill mig och otåligt väntar på sin dagliga ostskiva .., pv som läser GP .., våldsam blåst här utanför .. och snart dags att åka och rösta i Eftras församlinghem, åtta kilometer härifrån.

Dagens fönster ...

... speglar sig i den nytvättade bilens rutor.

Det ni.

Klockan 22.00.


pv som har varit igång hela dagen - och just nu pysslar med pl.marm.-10 -

han börjar tappa farten

ja, han är rentav trött

men ...

hon som har vilat på soffan Ektorp i eftermiddag

den madamen börjar nu piggna till

med kärlekslivet blir det lite si och så

när man är i otakt

Kväller ...

En annan slags fisk, nämligen den som simmade i Turkiet.
Då, i ett annat liv.

Stekt fisk till middag och jag, som inte sovit mer än tre timmar natten mot idag, är förbi av trötthet.

Iklädd anorak och en filt över mig (och ändå är det som arktisk kyla i märg och ben!) ligger jag på soffan Ektorp och tittar förstrött på Kunskapskanalen, ett program om Alhambra, allt medan pv telefonsurrar i evigheters evighet, amen.

Det rister i huset av blåsten.

Mellan varven tittar jag in i lilla gästrummet och känner ett il av glädje över att det blev så bra och över återkomsten av alla mina böcker och bilder.

Det är som om jag - först idag - verkligen har flyttat in.

Från radion hörs nyheter.

I Afghanistan har människor skjutits till döds.., det är Sifo hit och procent dit .., och pv, som har lagt på luren, letar reglar - han knackar på väggen i gästrummet och letar bra fästplats för den fjärde hyllan, ja, tänk, så olika är våra liv, att allt medan vi letar reglar och tittar på Kunskapskanalen, har andra människor - just idag - förlorat livet .., och hos Anna i Sheffield läser jag om påvens välsignelse och att den gör henne varm i hjärtat.

Hullerombullerlivet.

Just så.

Sakta ....

... men ganska så säkert .., tar lilla gästrummet form.

Först målades väggar, tak och lister.

Och nu har tre av fyra hyllplan kommit på plats och hittar vi bara den fjärde konsollen .., så är den biten avklarad.
(På bilden endast två och på de två nedersta hamnar böckerna från Jan och Mian. Och ja, jag ska ställa alla böckerna i fin ordning sen, när allt är klart.)

Persiennen i trä (från Ikea) är precis på gång att sättas upp och sedan återstår bara småsaker.

Några krokar på väggen .., Andrew Wyeth-tavlan ska komma på plats .., jag ska hitta tyg till kuddar och så ska det stora bruna skåpet få flytta till garagets innandöme.

I takt med att bananlådorna töms på böcker hittar jag allt möjligt.



Ja, men titta, där är den lilla naturdagboken som är så ljuvligt illustrerad av Marjolein Bastin, och med dom filuriga texterna översatta av Gun Wanders.

Som jag tyckte om den lilla boken!

Och jag hittar vännen Tomas bok om Figeholm - den tackar jag återigen för, Tomas - och där är Harriet Hjorths "Blomstervandringar" och inte att förglömma Europavägboken med kommentarer i kanten från bilsemestrar i Frankrike och södra Spanien.

Det kommer att bli ett fint litet gästbibliotek det där.



Så här kan en teckning av Marjolein se ut.
Där är ofta många små fåglar.

Och medan jag plockar upp det som kommer från mitt tidigare liv, tänker jag på hur mycket det betyder -åtminstone för mig, men troligen för alla - att i ett nytt hem, ett som sedan länge är inbott, känna igen sin egen personlighet.

Lördag ..

Och det råder närapå storm i landet Halland och hela natten har det känts ungefär som om man har befunnit sig vid relingen på en båt, så våldsamt har det dånat från väster!

Sömnen, den höll sig - trots att jag lockade och pockade - effektivt borta.

Vid fyratiden gav jag upp .., letade fram en bok (tack mian och jan ., det blev en Michael Conelly), tände lampan .,. drog pElle lite närmare mig och började att läsa.

Jag skyller allt på kaffet i gårkväll.

Eller den våldsamma blåsten?

Och på den ännu irlandsgröna gräsmattan ligger drivor med nedblåsta plommon.

Dagens fönster ...

.... kommer från Pershyttan och ni kommer inte att tro era öron när jag säger att det är Ulrika som har varit i farten med fönsterhåven, men så är det.

Hon borde snart få fönsterfångarmedaljen av största storleken.

Upphittat ...

En gammal Svenska Journalen dyker upp när jag letar efter annat.

Och jag står där och bläddrar och smajlar för mig själv.

"Får jag bjuda dig på ett ben ..?"

Ååå, mamma i ett nötskal.

Kvällens tulpan ...

.... till alla partiledare - oavsett färg -, för den ytterst sansade valdebatten ikväll!

Å, jag är evigt glad att jag föddes i Sverige och inte i Afghanistan, där man kan skjutas på fläcken om man är kvinna och går till röstlokalen .., ja, om man är man också .., och där rabiata talibaner bestämmer hur livet ska vara.

Vilket härligt land man lever i!

Vilken frihet vi har!

Och vilken ynnest att rakryggad kunna gå in i en röstlokal och lämna sin röst.

Gud som haver ...

"Och så, när bildörren öppnades, satt han där och riktade sin pistol rakt emot mig", säger den unge mannen som nu är polis.

På kvällen ber hans mamma aftonbön.

Gul och röd och vit och svart .., gör detsamma har han sagt!


Att mångfald berikar, det blir man helt övertygad om när man klickar sig in hos Olga.

I Tensta.

Här.