Författarinnan (Tvilling) i sin ungdom. |
Efter mr Connelly och Harry Bosch, blir det Joyce Carol Oates.
Bokens titel är "Älskad, saknad" och nu heter huvudpersonerna Clare, Nikki och Gwen.
Två systrar och deras mamma.
Så här står det på bokens baksida:
"Under det år som följer på moderns våldsamma död genomgår Nikki en gradvis förvandling. Hon inser att Gwen Eaton inte bara var en mor som togs för given utan ockå en mångfacetterad kvinna med egna hemligheter.
Nikki överväldigas av sorg och saknad när hennes mor för första gången blir synlig för henne."
Har man själv två systrar, och har man dessutom förärats med två döttrar, blir det mycket igenkänning.
På Wikipedia kan man läsa att .... "Joyce Carol Oates har varit oerhört produktiv som författare, och därtill en av de mest hyllade amerikanska någonsin. Flera gånger har hon förutspåtts Nobelpriset i litteratur".
Själv slås jag av att man tydligen får skriva precis hur man vill.
Så här t.ex.
"Min mor presenterade mig alltid för lämpliga ungkarlar. Eftersom jag hade ett förhållande med en olämplig man."
Eller så här:
"Det var det första mamma sa till mig. Redan innan jag hade kommit innanför dörren till köket."
Det kan jag ju säga, att hade min stränga småskolefröken - Hedvig Näslund - läst dom raderna, hade rödpennan garanterat kommit fram och så hade Hedvig satt ett kommatecken efter ordet ungkarlar och strängt tillrättavisat miss Oates.
Hade Hedvig sedan sett nästa rad, hade det blivit ytterligare en bock i kanten och så hade hon - med strängaste rösten - uppmanat miss Oates att tänka sig för och att sätta komma i stället för punkt, nu efter ordet mig.
Sånt tänker jag på, när jag läser den här boken.
Men nu vet jag ju.
Man får göra.
Precis som man vill.
Vill man höra författarinnans röst, kan man klicka här.
(Hon ser verkligen ut som en liten fågelunge.)