Nästan alltid när jag läser hemtidningens dödsrunor, känner jag en slags inutivärme sprida sig.
Och alltid förundras jag över vad det är vi minns, av den som inte längre finns kvar.
Det är sällan det där storvulna, mer det lilla.
När jag tänker på min pappa, då tänker jag på hans alltid så varma händer .., och sättet hur han satt på det näst nedersta trappsteget och knöt sina skor.
Och hur han, med hjälp av Keratin hårvatten, fuktade det lilla av hår som fanns kvar.
(Den blå flaskan stod alltid dold bakom gardinen i köksfönstret).
Eller hur han ..., med kupad hand måttade kaffet i den sotiga skogspannan.
Sånt.
Doften av eter (finns eter längre?), får mig också att tänka på mamma.
Och mamma?
Ja, inte är det hennes arbete i Sydamerika inte!
Nej, det är hur hon alltid stod med rumpan i vädret och vaskade golven .., schwisch - schwish - lät det!
Eller hur hon satt vid snurrbordet i vardagsrummet (det som gick att höja eller sänka, genom att man helt enkelt snurrade bordsskivan) och knöt ryamattor enligt löpande-band-principen.
Jag minns också hur hon satt i soffan och läste bibeln, alltid med en penna till hands, så där så hon kunde göra understrykningar.
Och hur hon stod vid diskbänken och sjöng med sopranstämma .., så där som jag själv gör, vilket alltid får pv att le .., jag tror inte att han njuter fullt så mycket av sången som jag själv.
Idag i hemtidningen läser jag om Inga-Marta som har avlidit i en ålder av 77 år.
En bild av en glad och positiv människa träder fram mellan bokstäverna.
Så här står det, bland annat:
"Inga-Marta älskade människor, unga som gamla. Hon var en varm och enkel person, alltid nära till ett hjärtligt skratt och med spontana kommentarer till hands. I hemmet var det ofta musik och Inga älskade att sjunga. Tävlingsmänniskan Inga kom fram vid bocciaspel men även andra spel som hon oftast vann. Inga-Marta bjöd alltid på fantastisk mat, men beskrev den ofta själv som lite för torr eller osalt. Åren efter pensionen var hon en frekvent dansare och reste runt i Sverige tillsammans med maken Göte."
Det är när jag läser om den fantastiska maten som blev för torr eller för osalt, som den där värmen sprider sig.
Just sånt kan det vara som vi minns.
Småttigheter, som ändå betyder så mycket.
Som formar minnen.
Som värmer efterlevandes hjärtan.
Vad minns du själv av den som inte längre finns?
Om du vill berätta, så får du såå gärna.
Jag lägger i så fall in det allt eftersom.
(Har du en bild till, så får du mer än gärna ta med den också. Adressen är bisse151@gmail.com).
.jpg)
