Saturday morning ....

Ja, inte saa mycket morning .., klockan naermar sig nio och vi ska snart ut aeta frukost.

Tack foer alla tips och foerslag .., men vi aer fyra personer och tvaa av oss aer bjudna paa resan, saa det faar bli lite som researrangoererna har taenkt.

Men pv ..., hit aaker vi till hoesten eller sommaren .., det kan jag lova dig!

Hotellet aer UNDERBART bra!!

Vi har vaart rum ut mot jaernavaegen, men det aer okej, vi sover saa gott!

Idag aer det aningen mer mulet .., det blir marknad paa Portobello Road och sen aer det vael inget bestaemt, tror jag.

Baest igaar?

Jo, lilla julmarknaden i Hyde Park .., daer jag faangade en left hand, tillhoerande Susanne som bott i London sedan 1989 och egentligen kommer fraan Norrkoeping .., hon stod daer och saalde julsaker.

En till hand: Barry fraan Canada .., som stod i London Eye-egget daer vi aakte upp!

Idag nya moejligheter ...

Kram till er alla!

pv: pussa sigge och pElle fraan mig!

Lördagsfönstret ...

Visst blir man glad av en sån här liten krabat som tittar ut genom ett fönster?

Jo, jag tänkte väl det.

Och sen afton ....

I korthet: foerst frukost pa Giraffe en bit bort ..., sen flera timmars promenad i Hyde Park .., ekorrar som tigger mat ur haenderna ..., hundrastande maenniskor (helt ljuvligt!) .., mera promenad .., fotograferande .., London Eye .., heter det saa? ..., och mera promenerande .., Oxford Street (innan vi aakte upp i hjulet ...) med tusen miljoner turister och stress ..., och afternoon tea i tjusigt hotell i Mayfair .., och sen till hotellet och mina ben kaenns som stela pinnar och det blir nog en tidig natt ,-)

Nu i hotellbaren .., lite surr och prat.

Underbart vaeder!

Ps. Har nog tagit femton bilder paa ...., ja, gissa det ni! En blomma .....-) Ds.

Early morning in London town ...


Jaha, sa har jag varit ute pa promenad i omgivningarna och ni kan inte ana hur vackert det ar har!

Jag har sett barn pa vaeg till skolan .., byggnadsarbetare i full fart .., jag har sett damer och herrar formodligen pa vag till jobbet .., jag har nickat lite mot taxichauffoerna haer utanfoer och nu sitter jag i hotellets foaje med en ung kille fraan S:t Louis i USA intill mig.

Maria ligger och drar sig och vaedret aer UNDERBART .., ljust blaa himmel och lite kyligt, men bara lagom.

Snart blir det frukost, men inte haer paa hotellet, utan en bit ifraan.

Jag har redan foervarnat om att jag aldrig klarar av promenadtempot som damerna har .., saa vi faar se hur det blir. Att bara strosa omkring aer bra .., det aer ju sjaelva livet foer mig.

En liten snabbhaelsning blev detta, i all hast.

Bettan.

Dag 12 ...."I min handväska".

Ja, det är blir en enkel match att berätta vad som finns i min handväska: rakt ingenting!

Jag äger nämligen ingen handväska.

Kanske har där funnits någon .., en lädervariant på 70-talet, tror jag, men det är också allt.

I ryggsäcken då, vad kan gömma sig där?

Tjaaa .., där finns oftast min norran-almanacka .., kameran, kortläsaren, batteriladdaren, pennor, skrynkliga inköpslistor .., plånboken .., den rosa överstrykningspennan och ibland någon avisa.

Det är ryggsäcken ni ser på bilden och den har minsann varit med på mängder med resor utomlands och håller riktigt bra.

Var bilden togs?

Jo, i Simrishamn.

När jag skuttade runt på dejtingsidan, då hade jag bland annat med den här bilden och så texten under.

Där stod följande: "Speeddejting bland schangdobla skånska gentlemän. Ingen av dem visade dock den fotograferande kvinnan något större intresse."

Det fanns män på dejtingsidan som tyckte att det där var hur fånigt som helst.

Dom männen brydde jag mig inte om.

Fredagsfönstret ...

... fångades även det, i Köpenhamn.

Gamla, härliga fönster .., levande ljus på ett bord.

Lite adventskänsla.

Klockan 17.55 pip ...

Bilden: från resan till Dublin .., vi närmar oss landning.


... ikväll torsdag, lyfter planet från British Airways, med destination London - Heathrow.

När ni läser detta, ska vi - hopefully - vara i luften .., kanske har vi tagit oss ett glas champagne eller vin och sitter där och planerar lite vad vi ska göra.

Kanske.

Hittar jag något internetcafé ska jag nog slinka in, medan de övriga damerna ägnar sig åt favoritgrenen: shopping.

Och utmaningen, dag för dag, kommer ändå - det har jag lagt in i förväg -.

Hej å hå! från madamen på väg.

Dag 11 "Mina syskon"

Mina syskon heter Rigmor och Birgitta.

Vi har samma pappa, men jag har en annan mamma.

När Rigmor och Birgitta är nio, respektive sex år, dör deras mamma .., ett år senare gifter deras pappa om sig ..., och ytterligare tre år senare kommer jag till världen.

Alldeles enkelt kan det inte ha varit för dem.

När jag är sex år flyttar Rigmor (Jungfru) hemifrån .., hon arbetar som hembiträde i Karlskoga ., utbildar sig till tandsköterska och så småningom till sjuksköterska.

Det händer att jag som lillflicka får brev av henne; hon har samma vackra handstil som vår pappa .., och var gång Rigmor kommer hem på besök - till jul eller påsk - möter jag henne vid busstationen.

Hon har en blå resväska och jag brukar hålla henne i handen när vi går hemåt.

Ibland brukar pappa säga att Rigmor är en avbild av sin mamma.
(Han säger det med en slags oändlig ömhet i rösten).

När jag är tio år, är Rigmor tjugotre.

När jag är tretton år, får hon sitt första och enda barn och jag blir plötsligt moster.

Under två somrar ska jag då vara dagmamma till hennes dotter; hon som känns som min egen lillasyster.


Och hon (R) är suverän på att lösa tidningen Vi:s korsord.
Det är inte jag.

Sina sista nitton yrkesverksamma år, tillbringar Rigmor på Lunds lasarettet, som dialyssköterska.

På hennes kylskåpsdörr ska jag en dag upptäcka mängder av snällord, skrivna av tacksamma dialyspatienter.

Att hon alltid har varit omtänksam, det vet jag, men när jag läser breven på kylskåpet är det som att där stiger fram en annan bild av min syster .., att hon har ett liv som jag inte vet ett dugg om.



Min andra syster Birgitta (Skorpion) är en äventyrlig madame.

Det är hon som står i främre raden till vänster.

Bilden är tagen 1955, vi har just flyttat in i det nybyggda huset på Ringvägen i Malå.
Intill Birgitta står vår kusin Lena, där bakom står mamma som håller i en 1-årig blivande bloggmadame och vem kvinnan längst till höger är, har jag inte en susning om.
Var störstasystern håller hus, vet jag inte heller.

Birgitta åker i sin ungdom till USA, arbetar som au-pair hos en judisk familj och skriver med jämna mellanrum lövtunna och prassliga par-avion-brev där vi får veta att familjens granne är mannen vi ser på tv varje vecka.

(Det där med "granne" bör man ta med en nypa salt. Birgitta är, precis som sin pappa, duktig på att berätta historier och skarvar gärna och lägger till. Granne, kan betyda att herr tv-stjärnan bor 1 kilometer bort.)

Det är ju inte klokt så spännande det är!

Så småningom återvänder hon hem, flyttar till Stockholm, träffar efter några dagar mannen som hon ska gifta sig med (och ännu är gift med) .., hon utbildar sig till sekreterare och berättar, så där i förbifarten, att hon tänker sig en framtid utomlands, ja, bara så vi vet.

Det är Birgitta som- långt senare och på eget bevåg - uppsöker den australiensiska ambassaden, fyller i alla papper och visar dem för den något snopne maken ..., ja, det är liksom bara att underteckna ansökningshandlingarna.


Samma dag som vår pappa dör, får Birgitta veta att hon är gravid.
Vi bara gapar.
Några fler barn kommer inte.
Bilden visar hennes son .., han som surfar, åker snowboard längs nästan lodräta bergssidor, kastar sig utför branter med sin mountain-bike och testar detta med att hoppa fallskärm .

Och så blir det; tillsammans med sin stockholmsfödde man och lille sonen, han som ska bli precis lika äventyrlig som sin mamma, säger dom hej och tack och emigrerar till Australien.


Ja, det gäller att testa sina gränser, tycks han mena.

Då, när Birgitta med familj ger sig av, har hela vår familj splittrats.

Poff! bara.

Så här var det: 1976 dör pappa, 1978 susar mamma iväg till Sydamerika och blir borta i totalt tjugo år .., ett år senare, 1979, emigrerar Birgitta med familj, därefter flyttar min äldsta syster från Luleå till Lund .., och kvar i barndomshemmet är yngsta systern, dvs, jag själv, med familj.

Det finns nog dom som tycker att det på den här sidan skrivs mycket och ofta om mina föräldrar och min barndom, men när jag läser det här, inser jag varför.

Jag har, sedan pappa dog, känt mig rotlös.


Håller man sin storasyster i handen, kanske man vågar gå ut i vattnet?
Och hungersnöd hade som synes inte drabbat norra norrlands inland och fjälltrakter.

Och nu?

Jo, tack.

Australiensyrran har varit borta i tjugo år när hon första gången återvänder till Sverige .., hon som är äldst bor på landet utanför Hörby, läser böcker och går på bio och ser hästar från sitt köksfönster ., (hon lever sin dröm, inser jag) och den yngsta bor i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Det slår mig ofta att jag inte vet nästan nånting om mina systrars innersta känslor och vice versa.

Vad pratar vi om?

Väder och vind. Skidåkning på tv. Sånt.

Alla tre är vi intresserade av film och att läsa böcker.
Alla tre älskar att lösa korsord.

Men sen ...?

Vi är systrar, javisst .., vi har till viss del haft samma uppväxt, men när vi pratar om vad som har hänt eller hände, då, för länge sedan, är det som om vi hade vuxit upp på olika planeter.

Ungefär så är det.

Torsdagsfönstret ...

.... finns på Österlånggatan i Stockholm.

Och så här vackert var det igår.

På resande fot ...

Järnvägsstationen i Göteborg.
Hur annorlunda känns det inte att för första gången inte åka direkt från Malmö!
Men Göteborg känns lite som "hemma".
Som sjuttonåring tillbringade jag en sommar just där .., arbetade i liten Konsumbutik på Fyrklöversgatan på Hisingen och tyckte att livet lekte.



Lika bra att inspektera tågets underrede.

Hrmmm ..., det ser inte riktigt bra ut.



Och så Hufvudstaden som möter med snålblåst (iskallt) och gråväder.

Men grått är ju flott, som bekant.



I väntan på grönt ljus.

Intill mig står en äldre man med käpp och han är så otålig .., står en bit ute i vägbanan och det är inte långt ifrån att bilarna nuddar vid honom.

Stockholmsbilder ...

Och alla står och stirrar åt samma håll!

En bit därifrån står Björn Ranelid.

Jag har nog aldrig sett en så elegant-snygg karl i det här landet, som herr Ranelid.

Just då, alltså.

Jo, det är sant.

Man hade kunnat ta honom för italienare, dom är ju så där stiliga i kostym.


Och som att gå omkring i ett julkort var det ...



Inne i butiken som säljerså härliga linnealster.
Vem skulle inte vilja placera sin rumpa på en sån här härlig rödspätta?


Västerlånggatan.

Så oerhört mycket mindre turister än sommartid .., och ändå .., alla ord som studsar mot ens hjärna och hjärta .., ryska och finska och en ung tjej som säger till sin mamma: "e ru trööög, eller ...?"

På vift ....

Ibland har man tur.

Igårkväll bestämde jag mig för att ta ett tidigare tåg än vad som var bestämt, jag tänkte på alla förseningar som varit och struntade i att sträckan Halmstad - Göteborg redan var betald, det fick bära eller brista.

Det visar sig att tåget från Köpenhamn är 20 minuter försenat och hade jag inte bytt, så hade jag missat tåget till Stockholm.

Lugnt och skönt blir det.

Jag har fönsterplats och mitt emot mig sitter en man i min ålder och han somnar nästa genast .., i Skövde går han av och i hans ställe slår sig en ung flicka ner och hon ser så rar ut och ringer till sin pappa och påminner honom om att utfodra hästarna.

"Lunchpåsen står utanför boxen ..", säger hon.

Och till höger om mig sitter ett ungt par från Göteborg (men ursprungligen från Sundsvall) med sitt första barn; en pojke som heter Karl Bastian och är åtta veckor ung.

Någonstans i trakten av Katrineholm somnar hela familjen .., lille pojken vilar sitt huvud mot sin pappas axel och allt andas ..., nån slags frid.



Väl framme i Stockholm baxar jag in bagaget i en förvaringsbox och ger mig ut på vift.

Vilken outsäglig lycka!

Så många människor att titta på .., så mycken vänlighet .., och så vackert det är med all snön och allt som glimmar och glittrar!

I en liten, liten, liten (men av varor sprängfylld ...) butik på Västerlånggatan upptäcker jag en inramad affisch med åttionio drag och en fisk som får mig att le.

Å, den skulle jag gärna ha!



Och jag tittar in i en alldeles ljuvlig liten affär på Österlånggatan och fångar ägarens vänsterhand och får höra historien om hur hon som väverska åker till Tyskland på en mässa och där träffar en kvinna från Japan som faller pladask för allt det så annorlunda vävda (handdukar i linne .., kuddar, allt!) och kvinnan frågar om hon får bli agent för den japanska marknaden och så blir det.

Och jag fångar butikinnehavarens (tillika väverskan)vänsterhand (hon har höger tumme upp!) och får veta att hon är storasyster, Oxe, äldst av fyra och har vävda alster i Särdals kvarn, inte långt från Stensjö i landet Halland.

Sååå trevligt!

När jag sen vandrar hemåt - totalt slut på - känner jag mig återigen som den lyckligaste människan på jorden.

Dag 10 .. "Vad jag har på mig idag"

Stackars er som ska läsa detta .., den här rubriken återkommer dessutom.

Finns det nånting som jag bryr mig väldigt lite om, så är det kläder.

Eller egentligen inte; det är mer så här att jag är så tvärsäker på vad jag tycker om.

Jo, jag vet precis vad jag i n t e vill ha och tvärtom.

Så här, t.ex.

Jag bär aldrig mönstrade kläder .. (men tycker att det är snyggt på andra), alltid linne, bomull eller ylle .., har aldrig burit en långklänning och aldrig högklackade skor (jo, en gång, när mellandottern gifte sig, men efter några glas vin åkte skorna av ...) .., bär aldrig t-shirt (kanske någon gång i min ungdom), kvävs av kläder som sitter åt i halsen (läs: vill ha båtringat eller knappar hela vägen), ja, jag är förfärligt enjängd och det är ett smärre mirakel att någon man har velat ha mig vid sin sida.

(Å andra sidan är pv nästan snäppet värre, men bara nästan).

När ni läser det här, sitter jag förhoppningsvis på tåget, på väg till Göteborg.
Där blir det raskt byte till Stockholmståget.

Och då är detta, med största säkerhet, vad jag har på mig.

Svarta byxor, en tröja .., älsklingskappan och halsduken.

Svarta skor.

På söndag är rubriken densamma.

Då är jag i England.

Förmodligen klädd precis likadant.

Hejåhå!

Dagens fönster ....

I januari år 2008 tillbringade jag en weekend i Köpenhamn.

Jag bodde på Frälsningsarméns hotell, beläget alldeles vid järnvägsstationen.

Ett hotell som inte är vinstdrivande, men där eventuellt överskott går till hjälpverksamhet för hemlösa.
Tänk, att sånt finns!
Blir man inte glad, så säg!

Några meter utanför hotelldörren stod galanta damer från världens alla hörn och erbjöd sina tjänster och lite längre upp längs gatan fanns den ena butiken efter den tredje och alla sålde dom attiraljer för att ..., så att säga .., pigga upp kärlekslivet.

(Där bodde jag även med en sjuårig kapten Lintott .. jag kan lova er att vi promenerade väldigt raskt i omgivningarna, men den lille gossen, han hoppade och skuttade så lyckligt på trottaren och brydde sig föga i vad som visades i skyltfönstren.)

Om jag säger som så .., så kände jag mig aningen bortkommen.

Nåja, hotellet i sig var trivsamt, även om enkelrummet mest liknande en garderob.

På lördagen blev det till att promenera hit och dit .., mest dit.

Ett av utflyktsmålen var det relativt nya och helt sanslöst vackra Operahuset.

Det är där jag står och tar bilden, in mot foajén och med vattnet bakom mig.


//Arkitekt var Henning Larsen och den här fantastiska byggnaden invigdes för övrigt på min födelsedag, den 15:e januari, ja, år 2005.
Jag hoppas att intresseföreningen har noterat allt detta ,-)

Sömnproblem ...

Kvällen innan jag ska ut på vift i vida världen, får jag svårt att somna.

Mest hela tiden ligger jag och tänker på älgen.

Ty när pv vid niotiden på kvällen är på väg hem från körsången och har kommit ungefär till Gullbrandstorp, hamnar han bakom fem bilar som står i kö och där längst framme på vägen, står en älg med ett brutet framben.

"Å, så hemskt det var! Benet var av och den stackaren försökte ta sig därifrån´, men ramlade hela tiden .., ja, till slut tog den sig till diket och snubblade in i mörkret ...", berättar pv, som genast när han kommer hem och får tillgång till telefon, ringer och meddelar 020 - 9 99 4 44, som i sin tur lovar att meddela polisen.

Älgen måste förstås avlivas.

Och hela tiden medan jag vänder mig av och an i sängen .., tänker jag på den stackars älgen.

Hur rädd den ska vara!

Och hur ont den ska ha!

Nån slags insikt ...

Ni minns väl min ångest inför dom blommiga gardinerna ...?

Ja, när jag i somras skulle flytta hit.

Gardinerna som har funnits här hur länge som helst.

Och papperspåsarna som alltid står nedanför spisen, ja, dom som pv slänger ihopskrynklade pappersbollar i .., kuvert och sånt .., han sitter på köksstolen och försöker pricka påsöppningen.

Aldrig hade jag väl skådat nånting så fånigt!

Och den där "äkta mattan" i vardagsrummet.

Kommer ni ihåg den?


Text från Anita Nilssons underbara bok "All denna pussbrist".
Har ni missat den?
Ååå, här har ni chansen!


Men visst är det underligt .., att nu har jag vant mig.

Allt är kvar.

Det är nästan så att jag tycker om gardinerna.

Ja, nästan, alltså.

Och då, apropå återvinningspåsarna, svarar vännen Gunnar i Jämtland så här:



"Hej på er där i det gula huset på kullen.

Det där med papperspåssystemet är ett alldeles utmärkt system...

Så här funkar det hos mig (se bif bild):
Från vänster:
Fågelfrö, går åt en hiskelig massa kg/säsong.
Returburkar + flaskor, sorteras innan pantningen.
Papper, allt papper (utom kuvert som hamnar i soporna).
Förpackningar/Kartong.
Plast, perfekt att hårdplast och mjukplast kan hamna i samma binge.
Glas/Metall, sorteras innan det slängs.
Miljöfarligt, hamnar hos kommunens återvinning.

PS! När det gäller dom blommiga gardinerna så är det en del av husets
själ, det är i alla fall vad jag tycker.

/ sköt om er - kram från gunnar /"


Men Gunnar, sånt system har vi också, i tvättstugan.

Dom här papperspåsarna jag pratar om, det är t.ex. tomma vetemjölspåsar, lösviktsgodispåsar .., mm. Ibland har han fyra påsar samtidgt ståendes vid väggen ,-))

Denna ....

... ska jag ge mig själv i present.

I morgon.

Halmstad tur och retur ...

Och så, vid halv tolv, tar jag bussen in till stan.

Promenerar i snö--regn-glopp och får vänta i tretton minuter innan bussen kommer.

Det känns som det dubbla.

Köper ett mini-kort för 290 kr, vilket berättigar till 24 resor.

Perfekt!

En äldre kvinna slår sig ner snett framför mig.

Hon är liten och späd och tar genast av sig kappa, lång stickekofta med skärp, mössa, vantar och tjocksockar .., och allt utom koftan och kappan, läggs på ett finurligt sätt längs med det lilla elementet nära golvet.

Hela tiden sitter kvinnan och plockar ludd från koftan eller vantarna och så reser hon sig upp och slänger prydligt luddet i den lilla blå papperskorgen.

Fram och tillbaka går hon ., ibland ler hon lite mot mig.

"Ja, jag stod och väntade på bussen i Skipås och blev så våt ...", förklarar hon.

Hon ser snäll och rar ut.



På Brogatan kliver jag av .., skyndar mig att handla .., upptäcker att Lundbergs Handskar & Väskor har skinn skodda vantar och jag ler för mig själv och grunnar lite över när detta med
sär skrivning blev så vanligt?

Vad beror det på?

Inom loppet av en dryg timme är jag klar .., letar upp Norra Station och tar bussen hemåt.

Ute faller regnet.

Det är en kvinnlig busschaufför och hon kör så mjukt och fint och jag tänker att det finns verkligen yrkesgrupper som jag beundrar mer än andra; busschaufförer är en av dem.
(Allra helst busschaufför i Grekland, som tar sig fram på smala och slingriga bergsvägar inte bredare än några meter och där bilar står parkerade lite hött som bött!)

Flygledare en annan.

Sitter man högre än i en vanlig personbil, blir utsikten annorlunda.

Vid ett hus vid sidan av vägen upptäcker jag tre vita skyltar nere vid marken.

"Nej tack, ingen hundskit här!" står det skrivet med stora bokstäver.

Man kanske kan anta att det är på förekommen anledning.

Och så framme i Skipås.

"Det tar bara femton minuter hem därifrån ...", säger pv.

Plus tre extra för min del.



Svänger in på Ejdervägen och konstaterar att huset som nu varit till salu i mer än ett års tid, ännu inte har fått någon köpare!

(På mäklarsidan ser man huset först i vitt .., då är det mycket vackrare, tycker jag!)

Det är stort och i mina ögon helt malplacerat!

Att bland små, pyttiga trähus bygga såna här schabrak i helt annan stil, nä, jag förstår inte!



Och här från annan vinkel.

Någon som vill bli granne med oss ..?

Slå till!

Ni kan säkert pruta.


På andra sidan vägen ser det ut så här.

Först grannens vita längor .., såååå fina bara .., och så skymtar det gula huset på kullen en bit bort.

Och nu är jag dödens slut på, ty datorn har krånglat .., Anitha i Adak har hjälpt mig att få igång den, men jag får upp kusliga meddelanden nere till höger och får nog ringa henne igen.

Halleluja för datakunniga vänner!

Livet med min cyklamen ...

Medvetslöshet har inträtt.

Snart stundar begravning.


Ps. En annan, mer upprättstående variant av denna blomma, kan skådas här. Ds.

Dag 9 ... "Min tro".

Min tro är ...

• att människor kan uträtta så oändligt mycket mer än vad dom någonsin föreställer sig
• att vi alla har oceaner av kraft inom oss och vad det handlar om är att hitta nyckeln
• att människor växer av uppmuntran - det är ingen tro - det är en vetskap
• att chefer borde vara betydligt mer generösa med just den biten
• att min tro är rätt krånglig
  
• - när jag ska opereras och sövas - tror jag på en varm och snäll Gud som ska sitta vid huvudänden och hjälpa mig igenom alltsammans
• men när jag tittar på naturprogram som handlar om babianer, susar tron all världens väg
• men återkommer när jag en dag i maj ser vitsipporna översvämma slänten
• min tro är att min mamma under hela sitt vuxna liv bar på ett dåligt samvete för sin blinde brors öde och att det var - åtminstone delvis - därför hon kom att ägna tjugo år i Sydamerika
• min tro är att orsak och verkan sannerligen hör ihop
  
• min tro är också att högsta vinsten på Lotto per automatik inte skänker lycka - däremot god nattsömn -
  
• är att det viktigaste ändå är att känna sig behövd
  
• och älskad
• om det så bara är av en katt, ett litet marsvin, eller en kvittrande undulat
  
• det är väl ungefär vad jag tror

Bilden: Mamma i Bolivia .., å, så hon trivdes bland småttingar!