Ännu en insikt ...


Från en vanligtvis osäker källa, kan jag meddela att ett sms har inkommit.

Så här står det:

"Är övertygad om att Victoria är gravid!"

Det ni.

Farväl!


I alla fall tills i morgon.

Nu är jag på Nobelfest och pv suckar av bedrövelse.

(Detta är icke hans cup of tea, om man säger så.)

Så trevligt då ...

Tyvärr hann jag inte hämta kameran, så den här bilden norpade jag från nätet.


Jag ser en liten mus som gömmer sig bakom pianot.

Riktigt söt är den.

Det var så här att jag hörde någonting som liksom rörde sig bakom pianot.

Så jag dämpade ljudet från skidskyttarna och då hördes ljudet väldigt väl.

Hrrrm.

Då tog jag golvlampan och lyste bakom pianot och ser man på .., då möttes våra blickar .., ja, den lilla musen tittade på mig som vore vi gamla bekanta.

Men nu tror jag nog att jag ska ägna mer tid åt köket.

Faktiskt.

(Vad sigge och pElle sysslar med? Ja, inte är dom då det minsta intresserade av att fånga möss. pElle ligger på soffan och sover och sigge - som jag nästan puttade bakom pianot - gick raskt därifrån.)

En film med handling ...

Ja, just det .. man kan nog nästan säga att jag har blivit besatt av alla småfåglarna!

Alldeles intill mig, där jag nu sitter, finns ett fönster.

Genom det fönstret ser jag ut till altanen och där hänger nötpåsar, till stor glädje för främst blåmesar och talgoxar.

Hela tiden flyger dom fram och tillbaka!


Nötskrikan. Ingen hyfs där inte.

Ibland kommer nötskrikan på besök; den river och sliter i påsen .., rent ut sagt ohyfsad är den!

Hackspetten har varit här (den skyggaste av dem alla) och så alla koltrastherrar.

Två eländiga koltrasthonor kommer ofta på besök och sitter lite för sig själva .., inte sällan blir dom bortkörda av sina manliga bekanta.

Det där har retat mig omåttligt, så nu har jag lagt små, små ostbitar på fönsterblecket och tänk, en av honorna kommer nu och sätter sig där och tittar in genom fönstret .., ja, nästan uppmanar mig att komma med mera mat.

Nu är hon här igen!

Titta på filmen ska ni få se!

Vi kommer kanske att bli bästa vänner, fru Koltrast och jag.

Ojdå, kära nån ...!


Plötsligt tog det eld i mitt hår.

Nu har jag kortare lugg.




(Ja, om man glömmer att öppna spjället så ..., lågorna slog rakt ut!)

Lille herr Rödhake ...

Har ni sett nånting sötare ...?



Jaså, det har ni.

Det tror jag inte ett dugg på.


(Nu har jag beställt särskilt rödhakefoder ..,. här, finns det. Tack för tipset Gunnar!
Vänligen notera de avlidna delikata insekterna. Detta blir ju nästan som en Nobelmiddag för lille Rödhaken!)

Dag 26 ... "Vad jag är rädd för".


Lätt som en plätt.

Det finns nånting som jag fasar för mer än allt annat.

Ofta drömmer jag om just det här.

Och jag vet precis varför jag aldrig besökte min mamma i Bolivia.

//Men hon var inte ett dugg rädd. Hon var fatalist ut i fingerspetsarna.
När mamma hade besök av sjuksköterskekollegor från Malå och dom satt på jeepflaket just där filmen är inspelad, hade en av dem - skräckslaget - ropat: "Ann-Gerd, be till Gud!".
Men mamma hade bara vänt sig om .., smajlat och sagt .."nä, nä, det gör jag inte, jag besvär inte honom om sånt här, det är ändå bestämt när livet tar slut!"
Och en av sköterskorna berättade om skräcken när bilarna skulle mötas ..., vilken FASA det var.
Många av dom som mamma hjälpte med benproteser, det var just människor som hade åkt buss eller bil och kanat iväg längs stupen. Inte för en miljon kronor åkte jag där. Aldrig!

Fredagsfönstret ...

... från London, förstås.

Och någon hade redan julpyntat.

Såg ni Plus ikväll ....?


Skippa alla dyra rengöringsmedel som Mr Muscle, Cillit Bang och annat!

Det blir precis lika rent, nej, bra mycket renare, med vanligt diskmedel!

Sicken ovärderlig reklam för det gröna diskmedlet som användes i testet .., tänker jag.

Dag 25 ... "Första gången " ...

Fr.v. Leah, pv, Celia och lilla Vera Hansson.


Första gången är det som jag testar att göra ett collage.

Nja.

Jag har missat att jag skuggat bilderna och då blir det ett glapp längst ner.

Men man lär sig väl allt eftersom.

Hopefully.

Här och Då ...

Klockan tre ser jag solen - orangefärgad och grann - sänka sig vid horisonten.

Slänger på mig kappan och stövlarna .., kameran i fickan .., och sen med raska steg längs isiga slingervägen och hinner precis fram, så försvinner den.

Solen.

När bilden tas, är jag halvvägs framme.

Lycka ....

"Språköra" ... jo, jo ...

Det bästa med att tillhöra Utanförskapet, det är att man har möjlighet att få lära sig så oändligt mycket.

Till exempel kan man en vanlig dag sitta i loppisfåtöljen och följa en debatt i SVT, en debatt som handlar om vård av döende och det låter kanske inte som om det vore så värst inspirerande, men det var det verkligen.

Där fanns förstås en panel med experter på området och så en publik som satt i något som påminde om en biograflokal.

Somliga i publiken såg mer intresserade ut än andra.

Nåväl, längst till höger i panelen satt en kvinna med silvrigt hår och när hon öppnade munnen, så hann hon inte mer än att säga fem, sex ord, så tänkte jag att ..."men åh, hon är ju från Västerbotten, kanske från Skellefteå!"

Att man bryr sig i sånt, det är förstås underligt - kanske någon slags ännu icke diagnostiserad sjukdom -, men så är det i alla fall för mig.

Och jag berättade det här för pv och hur förunderligt det är, att man kan pricka in så där bara på några få ord.

För att ytterligare förstärka sjukdomsbeteendet, googlade jag på kvinnans namn, men där stod ingenting om eventuellt ursprung.

Då skrev jag ett brev till henne och berättade om denna min fascination för dialekter och så bifogade jag ett A4 med kryssrutor - bara att fylla i - och ett kuvert med svarsporto .., och därefter raka spåret till postlådan.

(Sådana har jag skrivit till alla mina chefer när jag har sökt ledighet och alla har inte uppskattat dem, det ska villigt erkännas ...).

Så här såg en av sidorna ut.



Idag kom svaret.

Vem det var?

Jo, den här kvinnan.

Så glad jag blev!

Fint besök ...

Störtdykning ...

Alldeles nyss dråsade den lilla trumpetspelande ängeln ner bland blombladen!

Ja, så kan det gå, om man inte är tillräckligt förankrad.

Man kan fundera över ...

.. hur många människor som har tryckt på den här ringklockan?

Vilka livsöden gömde sig bakom deras besök?

Blev någon överlycklig över att höra dörrklockan ringa?

Var någon annan orolig?

Sånt ..., kan man fundera på, när man tar en bild av ringklocka i landet England.

Grattis idag till ...

Min Anna.


... alla som heter Anna!

Min egen AnnaPanna .., Anna i USA ., en annannan i Portugal .., en brandsoldat-anna i Linköping och Anna i Sheffield!

Och alla ni andra!

(Redan tidigt i min barndom bestämde jag mig för att om jag någon gång skulle få en dotter, då skulle hon heta Anna. Inte tänkte jag då på att min mormor hette Anna Fransiska Elisabet och att min farmor, som jag aldrig hade träffat, också hette Anna. Anna Elisabeth. Min docka från Amerika, hette också Anna.)

Torsdagfönstret ...

Året är 2005.

Emma, som då är sex år, är på besök hos sin mormor som är jag och snart är det julafton.

Emil, lillbrorsan, har drabbats av morbror-Anders-längtan och är i Bjäresjö, utanför Ystad.

Och inget är ju så spännande som att alldeles själv få tända ljus, med en tändare.

Och jag tycker fortfarande ...


.... att han är kanonbra!

Hjäääälp .....

... så spännande!

Tur att man inte ska sova ensam i natt.