Fyrtiofem minuters promenad i gråväder och på glashal slingerväg.
Vid lilla båthamnen stannar jag till .., tar några bilder .., spanar ut över världen och känner en sådan oändlig tacksamhet över att jag - återigen - har vattnet nära.
Den som en gång har vuxit upp vid en aldrig så liten sjö, eller vid havet .., vet vad det betyder.
Inte en endaste sjöfågel ser jag till.
Tystnaden är närapå total.
"Kanske konstnär ...?"
I lokalradion (Radio Kristianstad, som torde ha landets starkaste sändare .., den når närapå hur långt som helst!) pågår under förmiddagen ett ringa-in-program, där ett medium berättar för lyssnarna vad framtiden har i sitt sköte.., ja, alltså någon ringer in och ställer en fråga och så svarar den siande damen.
Telefonen går varm i studion.
"Ja, det är så att jag har träffat en man .., ja, nu skulle jag vilja veta om jag ska satsa på honom ..?" säger en kvinna från Skåne.
Och vi får veta kvinnans stjärntecken och mannen, han som har dykt upp i hennes liv, han är Vattuman.
"Ååå, jag ska se här i korten ...", säger sierskedamen och man hör hon blandar leken.
"Ja, men det ser bra ut det här .., det tycks vara en öm och kärleksfull man och ..., hmmm, ja, han tycks vara väldigt kreativ ..,vad arbetar han med?" frågar sierskan.
En stunds tvekan hos den uppringande damen, sedan kommer svaret.
"Tja .., kreativ .., jag vet inte det ..., han lägger asfalt."
"Men såå svårstucken var du inte den här gången, Elisabet ...".
Så ljufvligt!
Och jag tar bilen och kör till vårdcentralen i byn intill, ty där ska det tas prover och värst av allt: där ska jag kliva upp på vågen!
Provtagardamen, som i sitt tidigare liv måhända har arbetat som telefonförsäljare, säger mitt namn säkert femton gånger - om det räcker -.
"Elisabet, nu kan du slå dig ner här Elisabet .., Elisabet, det går bra det här ..., så fina glasögon du har Elisabet ...", säger hon och jag ler lite för mig själv och tänker att nästa gång jag är där i samma ärende, ska jag räkna antalet "Elisabet" - i smyg -.
Men rar och vänlig är hon. (Mellanbarn, Oxe).
Att kliva upp på vågen är ett äventyr för sig.
"Har du luktsalt tillhands ...?" frågar jag inför denna sanningens minut, men se det har hon inte. (Av någon outgrundlig anledning har jag - inför besöket - tagit av mig såväl skor och ytterkläder och har på mig de allra lättaste plaggen ...).
Illgröna digitalsiffror visar - ytterst obarmhärtigt - resultatet av ett alltför frikostigt giffelätande och jag kan konstatera att under en åttaårsperiod har jag lagt på mig sexton kilo, dvs, ungefär fem julskinkor, vilka nu finns utplacerade runt rumpa, höfter, lår, mage, armar och ben, ja, överallt!
Ojdå.
Sist av allt blir det en sväng till arbetsförmedlingen i Falkenberg och det mötet är avklarat på några minuter .., så jag tittar in i några presentbutiker och inhandlar nya bordstabletter (sååå fina!) och bäva månde nu pv, hans blårödrandiga dylika ska idag få segla hädan, just det.
Klockan är kvart över nio, solen färgar himlen gulrosa över havet .., och jag har - för första gången den här veckan - ingen ångest alls.
Och även idag arbetar jag med den rara E som är lugn och effektiv och förklarar på ett bra sätt och jodå, jag får ringa på henne när det är olika spel på gång och ett REK tar hon också hand om, men några kuponger fixade jag och paketen är inget jag längre oroar ihjäl mig för.
Tanken slog mig idag, att det är ju inte underligt om man får frossa.
Nu är man inte bara snabbköpskassörska, utan även postkassör, biljettutlämnare (tog E hand om), samt släpvagnsuthyrare (skötte hon också)!
Hur snabbt lär man sig sånt?
Kunderna är u n d e r b a r a!
Idag frågade en kvinna var jag kom ifrån .., "jaha, Malå, ja, jag är från Umeå egentligen, välkommen hit!" sa hon och log så innerligt varmt.
En äldre herre visade sig vara från Ångermanland.
Och charmigast av alla: en liten Albin, 2 år, - som på min fråga om han hade någon katt - svarade att ..., att nä, men en traktor.
Roy Anderssons reklamfilmer är helt .., ljuvliga, tycker jag.
Första gången jag verkligen tänkte till när det gäller annonser och vad som gör skillnaden .., dvs, att man tycker att den ena är urdålig (Lidl ...) och annat bra (Icas), det var under tiden i Ystad när jag läste Sydsvenskan.
Där vimlade det av husannonser och som en alldeles klart lysande stjärna fanns Uppvik & Döttrar i Kivik, vars annonser var helt annorlunda än de övrigas.
Visst, där fanns bilder på huset som skulle säljas, men det var texten som fick mig att alltid spana efter just deras annonser och nästan alltid blev jag hus-köpar-sugen.
Uppviks hade - och kanske ännu har - en förmåga att få in en slags känsla i texten .., man riktigt kände hur man satt på farstutrappan och tittade ut över en blommande trädgård, eller såg rådjuren beta en bit ute på åkern.
När vi i förrgår besökte kaminförsäljaren i Halmstad, så slog det mig återigen, ja, det här med hur viktigt det är med att skapa en k ä n s l a hos kunden.
Det började med att vi snubblade över kaminförsäljarens son som stod vid entrén till Ica Maxi, ja, han stod där vid en uppställd kamin och hade några broschyrer som delades ut.
Vi kom att stanna till och pratade en bra stund.
"Men att ni inte har en låtsasbrasa i kaminen, det skulle jag absolut ha .., plus en korg med ved framför .., så där så man tänker sig hur det ser ut hemma ..?" sa jag.
Den unge mannen log och tyckte kanske att jag lade mig i.
När vi senare besökte själva kontoret, där försäljarens pappa och kollega även befann sig, så bara fortsatte jag.
Kontoret visade sig vara en stooooor lokal och längs väggarna stod olika kaminer och så var där då broschyrer och ett litet runt bord, där vi bjöds på kaffe.
"Vet ni, ni skulle ha en soffa här inne och en kamin med låtsasbrasa .., ved i korg förstås .., eller en tv-skärm på väggen som visar en kamin i funktion ..., så där så ni får fram hur mysigt det kan vara ..., människor som (i tv-filmen) berättar varför dom är så nöjda med sin kamin .., familjen framför brasan ..., ja, sånt", sa jag.
Den om fallskärmsavtal är ju minsann inte purung, men härlig är den!
"Hmmm ....", sa direktören och log lite.
Faktiskt tror jag att jag ska bli reklammakerska när jag blir stor.
Annan rolig reklam, enligt mitt sätt att se det, är denna.
Igår - under besöket i stan - köpte jag färsk kolja hos fiskhandlaren.
I vanliga fall handlar pv alltid djupfryst torsk, men jag tänkte att om man nu bor nära havet och har tillgång till färsk fisk, då borde man verkligen utnyttja just detta.
Så jag köpte 4 hg färsk kolja.
Koljan är en helt ny fisk för mig!
Och ni anar inte hur gott det blev .., panerad och stekt så där alldeles lagom .., med Leinas vansinnigt goda och enkla fisksås (1 bytta creme fraiché värms upp och så i med 1 st fiskbuljongtärning och rör om tills det har löst sig ...), kokt potatis och kokta morötter .., en sallad på rödkål/apelsiner .., ja, men hjälp, så underbart gott!
På väg till affären i morse. Klockan var kring tio.
Det blev precis som pv trodde .., en h o r d av spelsugna män (jo, mest män) som stod i kö i kassa 1 och Gud vare lovad så arbetade även Mattias, så den rara E och jag själv skötte kassorna och Mattias tog spelen och allt gick bra.
Lite annorlunda blev det idag .., mycket mejerijobb .., och jag har rensat i frukten, frontat vid juicer och ägg och annat och haft andrakassan mellan varven.
Allt har gått så bra!
E läser i vanliga fall på högskolan i Halmstad och var synnerligen analytisk och pedagogisk när hon visade hur allt skulle skötas på kvällen och vi var klara i tid.
H ä r l i g t!
Och sist av allt kom pv och hämtade mig och nu blir det snart stekt kolja till middag, ganska sen middag faktiskt.
Livet känns bra.
Det blir verkligen bättre och bättre för var dag.
Inte för en sekund trodde jag det dag 1.
Jobb från halv elva till sju ...
"Jaa .., idag är nog största speldagen på hästar och sånt ...", säger pv vid frukosten.
Turkiet, 2005. Semester i en liten bergsby och var förmiddag kommer lilla kissen och tar siesta på solstolen. Vid frukosten hoppar den upp i mitt knä och får små, små bitar av ost. Och ungefär så där - som på bilden - har vår fredagkväll varit.
Och vi tittar på Skavlan och tänker att Stieg Larssons bror verkar rätt sympatisk, inte alls som den girige Joakim von Anka .., och alldeles totalt underbar är Hanne Vibeke Holst som har stjärnglans i ögonen och skrattrynkor och hon vittnar om vad förlåtelse kan betyda .., sen kommer en av mina favoriter - Björn Eidsvåg - och så Alex Schulman.
Herr Schulman och herr Larsson .., ja, tala om motpoler; den ene som klippt ur ett herrmagasin, den andre i jeans.
Sist av allt dyker den blonda Duffy från Wales upp och hennes ögon glittrar ännu mera och hon sjunger vackert och vid det laget har ljuset på bordet brunnit ner till hälften och såväl sigge nilsson som pElle sover på soffan Ektorp.
Efter bankbesöket tittar vi på kaminer - så här såg det ut på baksidan av kontoret.
... men så ångrar jag mig och vill prompt få fatt i en biljett till handbollsmatchen nästa vecka, den mellan Sverige och Danmark.
På tisdagkväll, i Malmö.
Och jag klickar in mig på ticnet.se och får verkligen tag i en biljett - om inte i Malmö arenas drömläge -, men ändå .., och jag klickar vidare och ska betala, men se, då tar det roliga slut.
Ty så är det nämligen, att Sparbanken Syds bankkort går i n t e att använda som betalning via nätet, för dom använder sig endast av bank-id.
Så där sitter jag och har biljetten i ena handen, men är oförmögen att betala den!
Väljer då att ringa upp ticnet och efter fyrtiofem minuters väntan, ger jag upp.
Just då står Sparbanken Syd inte särskilt högt i kurs hos mig.
(Ett annat aber är att man inte kan ta ut extrapengar om man betalar med kortet i butik!)
På eftermiddagen åker jag in till stan och innan det är dags att hämta pv, tittar jag in på Swedbanks kontor och sitter och småpratar med en äldre herre - det är många som väntar - och inom loppet av en kvart är det min tur och jag har fått en bankdosa (det bästa som finns!), samt ett nytt bankkonto med tiosiffrigt nummer som jag lär mig inom loppet av tio minuter och halleluja, nu ska man väl äntligen kunna boka biljetter på nätet och känna sig som en människa.
Arma Sparbankens Syds personal, för det är ju naturligtvis inte deras fel, men vem i hela fridens dagar kom på den urdåliga idén att bryta upp banken till en egen del och så händer allt detta! (I deras kontor i Ystad hängde en hjärtdefibrillator på väggen och jag förstår varför ...).
Nu ska jag titta om där möjligen finns en enda ledig biljett kvar.
En liten gosse som aldrig varit särskilt glad över namnet Ivar. Och inte hann han träffa sin morfar heller, då hade det kanske varit annorlunda.
Namn som tagit sig in på topp 100-listorna år 2010 är: Tove, Minna, Majken, Annie, Juni, Hedvig och Novalie samt pojknamnen Frank, Ebbe, Elvin, Julian och Ivar.
Karl Gustav Ivar .... ja, till höger.
De som fått lämna listan är Malva, Victoria, Fanny, Alexandra, Rut, Miranda och Johanna respektive Dante, Mattias, Jesper, Dennis och Ruben.
Wokad padda till lunch ...
"Mamma, du m å s t e titta pådet här!" hojtar äldsta dottern via ett mail.
Och nu tittar jag.
Väldigt annorlunda mot för den tidigare kinaserien med Fredrik Önnevall.
Om man säger så.
Men lika intressant.
i tv-soffan ....
eller i fåtöljen
sitter den i mina ögon suveräne Johan Norberg
han säger - upprört - att Fritidsresors reklam i tv
ni vet
den som säger att
livet är inte dagarna som går, utan dagarna du minns
"det där är ju ett jävla förakt för livet och människorna
för livet är ju också dagarna som går"
menar norberg
och han menar också
att man faktiskt inte alls behöver göra tusen saker
bara för att det är helg
hippa grejer och sånt som är så storstilat
"man kan sitta hemma och lägga patiens om man vill"
säger han
och jag ler och tänker på
när pv häromkvällen frågade om vi skulle gå på bio, ikväll fredag
och jag svarade ....
"njaaa .., jag vill nog hellre vara hemma och titta på på spåret"
På väg hem. En trött liten Emil längtar efter mamma och låter benen vila i Kents knä.
Idag fyller världens bäste Kent år.
Femtiofem!
Det var Kent som gjorde lintotten och mig sällskap till Samos i Grekland.
Vänner var vi, inte fästfolk, bara jättebra vänner.
Och det är precis vad Kent fortfarande är .., en alldeles underbart fin vän och eftersom jag vet att han - ibland - tittar in här, så kommer prick nu en stor grattiskram farande genom luften!
Som att ta sig uppför en trappa ..., sakta börjar man skåda ljuset. Just den här trappan finns i Ystad, just där jag brukar bada.
Varje natt, nästan exakt på slaget tre, vaknar jag.
Och så ligger jag där under täcket och arbetar alldeles gratis .., jag tar emot Lottokuponger som ska förnyas och det är hästspelskuponger och nu och då ett rekommenderat brev och det fantastiska är, att då blir det hela plötsligt begripligt .., jaha, det är ju därför man gör så här .., ja, men självklart är det viktigt att den där lilla kupongen läggs i lådan, den blir ju ett kvitto!
Precis så här fungerade min hjärna när jag skulle ansvara för kassorna och bokföringen i Ystad. Då blev det kaos i hjärnan, jag låg hemma i två dagar och var urdålig ("stackars dig, magsjuke!" sa den gotländske chefen, "nej, mental härdsmälta!" svarade jag ...) och där, på soffan Ektorp, gjorde jag precis samma sak .., redde ut det hela i lugn och ro.
Nu ska jag göra mig en egen liten manual, som jag har i fickan.
Vi pratade om det igår, chefens fru och jag, detta med att allt (ofta) går så mycket lättare, om man får sätta egna ord på det.
"Just det, precis så är det för mig!" utbrast jag.
Jo, hon förstod.
Och idag lyser solen, men nu bara med sin frånvaro.
