"Jete-snela mamma åk pappa ..."

Ni som varit med länge i mitt bloggande, så där en fem, sex år, ni minns kanske när jag bad er skicka in kylskåpsdörrbilder; först var det utsidan och sedan öppnade vi dörrarna (det var Ulrika/Ellis ide) och visade vad som dolde sig där inne.

Det var för fem år sedan.

Idag fångade jag ännu en utsida - den här ovanför -.


På pv:s kylskåpsdörr.

En kylskåpsdörr säger rätt mycket om ägaren.

På den översta finns mest bilder av barn och barnbarn och där finns också en liten magnet med texten ... "Mothers are angels in training."


Peters kylskåp, med Röda Ulven surströmming på toppen.

Jag minns att Rexxie hade gott om dryckjom i sitt kylskåp, och Peter i Helsingborg, hans kylskåp var i det närmaste en våt dröm, så mycket läckert fanns där!

Och den för mig okända Lena på Värmdön, hennes kylskåpsdörr såg ut så här.


Min egen dörr, i Ystad.
Lilla Freja ägnade en hel helg åt att plocka blommor.
Det var i Havblikk på Jylland.
Bilden till höger visar utsikten från vårt vardagsrum i Malå.
Sjön .., och bergen där på andra sidan.
Och så är där även en liten teckning från Emma.

Å, så kul jag tycker sånt här är!

Och intressant!

Morgondagens middag ...

... blir panerad och stekt kolja.

Den köpte jag hos den alltid så vänlige fiskhandlaren i stan och det är den mannen ni ser på lilla filmen.

Lyssna noga ..., det här är riktig halländska!

(Men pv tror inte att det är halländska, så nu måste jag fråga fiskhandlaren var han egentligen kommer ifrån).


Herr & Fru Kolja.

Det är Sonja och Gösta som ska äta middag med oss och det ska bli trevligt.



Att ha tillgång till färsk fisk, det är livskvalitet tycker jag.

"Och tänk i vår, då kan vi själva lägga ut nät ...!" säger pv lyriskt.

Ja, fast först ska där finnas en väl fungerande motor, tänker jag.

Förväntan ...

Nu är den beställd.

Längtar jag?

Svar: ja!

Rena skräcken ...

Själv hade jag nog svimmat av fasa.

Kundglädje ....

Ja, det vet ni ju redan ..., att detta att vara affärsbiträde, det kan verkligen vara världens bästa yrke!

Med posten igår kom en hälsning från den rara Solbritt, kund i affären i Ystad.

Vet ni hur glad man blir?

Jo, alldeles oerhört glad!

Guldstund på burk ....

Det är eftermiddag i London i slutet av november.

I flera timmar har jag promenerat i Hyde Park och nu är jag trött i benen och upptäcker en servering och jag köper en kopp te - vars smak jag alltid ska komma ihåg - och själva ögonblicket etsar sig fast i mitt hjärta.

Så här skrev jag då:

"Oeverallt springer hundar och leker med varandra .., maen och kvinnor joggar och flaasar .., naagon s t r e t c h a r ..., smaabarn busar .., ja, det aer saa ..., ja, saa haerligt, helt enkelt.

Tog en ginger/lemon/tea och en bulle i hoernet av parken .., satt i solskenet .., duvor flaxade omkring benen och gick paa bordet (taenkte omedelbart paa LindaLotta ...) talade med Bettankax och Torun och kaende mig glad .., tog sedan tunnelbana till Covent Garden .., strosade omkring .., vilade benen i den vackra S:t Andrews in the Fields .., daer det just daa paagick en kantonesisk gudstjaenst, ja, det spelade ingen roll .., det var varmt och skoent och flera hemloesa och saa jag och de kantonesiska saellskapet."

Långt senare, väl hemma igen, ska jag försöka få fatt i just det här teet, utan att lyckas.

Jag tänker att det kanske är själva känslan jag vill åt - och det är det förstås -.

Men så ..., i Köpmansgården i Halmstad ..., berättar jag för expediten om den där stunden i Hyde Park och hon står där bakom disken och ler så vänligt och så säger hon: "ja, men jag tror att det här kanske kan vara ...?"

Tänk, att så är det!

Och i en liten grön burk finns nu minnet av den där ljuvliga stunden.

Teet heter "Savannen" och är en blandning av citrongräs och ingefära.

Dagens fönster ...

... finns i buskuren vid Lassagård, allt uti landet Halland.

Bilden togs igår.

Trött i benen ...


Har idag från två till åtta, agerat taco-värdinna i affären.

Det var kundkortskväll med massor av extrapriser och rolig tipsrunda och smakprover (t.ex Breton-kex med brieost & fikonmarmelad ..., hjääälp, så smaarrigt!) och så stod jag vid bordet med tacotillbehören (varm färs och allt det andra) och å, så trevligt det var!

Massor med småprat med kunderna och rara småttingar som ville ha mera och drösvis med frågor om den gipsade högerhanden.

Det var mest att stå där och småprata och bjuda, allt medan den rara Emmeline fyllde på med färs och annat.

Men nu är det färdigjobbat.

Nästa fredag ska gipsen tas bort och så blir det ny röntgen.

Nu mot sängen, allt medan arma människor i Queensland hukar för cyklonen.

Är det inte skyfall och översvämning, så är det andra oväder.

Snarstucken ....

Telefonen ringer.

"Hej Elisabet, det är från telefonbolaget X ...,. jag skulle vilja tala med den som är ansvarig för det här med telefoni ...", säger ung dam.

"Ja, men han är på arbetet och igår ringde en man från ditt företag och jag tackade nej då och gör det nu också ...", svarar jag.

"Hmmm, hur kan det komma sig, varför tackade du nej?" fortsätter damen i närmast förnärmad ton.

Är det nånting som irriterar mig, så är det när jag avkrävs en förklaring, ja, närapå ursäkt, för att jag har gjort ett - enligt säljaren - felaktigt val.

"Jo, för att vi är helt nöjda med det nuvarande och tänker inte byta ...", säger jag.

"Ja, men Eliiisabet, vill du inte ha ett billigare abonnemang, vill du inte spara lite pengar var månad, för vårt alternativ är billigare ...", kontrar säljdamen.

Då blir jag less och tänker att nu ska hon väl ändå ....

"Nä, här behövs minsann inte sparas ...", säger jag raljerande, men hinner inte längre förrän säljdamen knappar bort mig.

Tjopp, bara.

Tomt i luren!

Jo, jo .., någon blev visst putt ...?

Friskvård ....

Femtio minuters promenad med stavar.

Alldeles för varmt klädd är jag och broddarna tas av så snart jag kommer ut på kustvägen.

Bilar passerar .., och bussen till och från Falkenberg.


Här vänder jag.


Slask och plask!

Och å, så jag längtar tills det blir barmark, ja, så där så man kan gå över ljungheden vid havet!

Första februari ...

Dagens fönster ...

... finns i Ugglarp, bara några kilometer härifrån.

Gråtframkallande .....

... är detta.

I alla fall slutet.

Ingen duvunge, direkt ....


Vi möttes vid mejerikylen, den där försynte mannen och jag själv.

Det var i förra veckan.

"Ja, du ser ju ut som om du inte har gjort annat", sa mannen och log så varmt.

Jag frågade vad han själv hade sysslat med, ja, apropå jobb.

"Tja ..., ja, jag har arbetat som riksdagsstenograf och varit redaktör för en tidning och skrivit lite ...", sa mannen blygsamt och jag ville väl inte vara sämre jag och sa att jag minsann också skriver lite, ja, i vår facktidning och så.

Just det.

Det pratade vi om en stund.

När jag kom hem, googlade jag på mannens namn.

Jag tänkte att det vore väl trevligt att veta vad han egentligen hade skrivit för nånting.

Hoppsan!

Det var inte långt ifrån att jag trillade av stolen!

Besök ....

Och så, helt överraskande kommer Sonja och Gösta på besök.

Det blir ett par timmars småprat vid köksbordet ..., och kaffe och kaka som den omtänksamma Sonja har tagit med, ja, t.om kaffemuggar!

Och en underbar bukett tulpaner följer också med.

Det är sånt som kallas för vardagsglädje.

Då och nu ....

Den tredje september 2006.
Emma och hennes mormor - som är jag - är på väg till Kreta.


Januari 2011.
Fem år senare.
Emma, 14 år, gör seniordebut.


Och i helgen som var deltog Emma och hennes fotbollskamrater - BSK flickor -97 - i en cup i Enköping ..., går till final och spelar mot flickor födda -96.

Det blir straffläggning - arton straffar - innan BSK vinner och tar guld!

Och hon som är mormor tittar på bilden och tänker att åren går alldeles för fort!

gråväder ....

En knapp timmes ....

...rask stavgångspromenad, från Stensjö upp till Ugglarp och Västergård där vi alltid köper våra ägg och så tillbaka igen.

Snålblåst .., snöglopp .., regnstänk!

I hagen - då är jag nästan hemma -, låg i somras ulliga får och gonade sig i solen.

Nu är där alldeles tomt.

Fotoutmaning ...

Emma studerar allsångshäftet. Hon är 9 år.

Bild nr 14. En bild från "gamla tider".

Ja, allt är ju relativt .., det får bli två bilder, båda från sommaren 2005.

Det är sommar .., jag är på besök i Stockholm och har övernattat med Emil och Emma ute i Stockholms skärgård och så blir det Allsång på Skansen.

I flera timmar sitter jag där och väntar och väntar .., Emma kommer vid tvåtiden och vi har med oss fikabröd och allt är bara så underbart härligt!


Det är knappt att jag minns vilka som uppträdde .., Peps Persson och Robert Gustavsson var i alla fall där, så mycket kommer jag ihåg.

Men allra mest minns jag g l ä d j e n.

Tillsammansglädjen.

Och när jag tänker på hur mycket av sånt som just Allsång på Skansen har givit mig, så blir jag alldeles inutivarm.

Allra mest kommer jag ihåg detta, (ni kan börja på 5:25 ) men då var jag inte där.

Titta noga på lilla filmen .., ser ni en enda människa som inte ler?

Tisdagsfönstret ....

...fanns hos herr Vesterlund i Dikanäs.

Bildtexten lyder:

"Egen grädde till jordgubbarna är gott!

Erik August Vesterlund född: 1897 död: 1974.

August serverar sina kollegor Bror Bodefors och Fritz Karlsson ur eget lager, separerat i egen separator sedan mejeriet slogs igen."

Erik August - längst till vänster på bilden - fjärdingsman i Dikanäs, var bror till min morfar och gift med Hanna, som för övrigt var syster till min mormor.
(Två bröder som gifte sig med var sin syster. Hanna blev alltså såväl moster, som faster, till min mamma).

Dessutom var han en innerligt älskad farbror till min mamma.

Under sina sista år i livet, då mamma bodde på Ejderns gruppboende, sa hon ofta att ..., "tänk, så snäll farbror August var som målade mitt rum så fint i grönt!"

Hon menade rummet på gruppboendet.

Då hade denne snälle farbror varit död i mer än tjugo år.

Bilden togs 1961 av fotograf Lennart Sehlin.

Erik Lindahl har kommenterat bilden och skriver så här:

"Jordgubbarna var säkert odlade av farbror Fritz.
Han var den ende i byn som odlade jordgubbar vad jag vet och han vaktade dem väldigt noga!"

Och bilden lånade jag från skattkistan nr 1.