"Det var den mannen jag stod och pratade med, du vet den där morgonen när T ringde och berättade att mojan var så sjuk ...,", säger pv.
På samma sätt som jag alltid kommer att minnas min f.d. arbetskamrat Helenes min när hon en lördagmorgon i april år 2008 räckte mig telefonen och sa ..., "det är från Ejdern, Elisabet" .
I samma stund visste jag: mamma var död.
Och så blir det sedvanlig promenad mot havet till.
Inte långt hemifrån möter vi en sportig herre av den mer pratglada sorten.
Ååå, vad han berättar!
Vi får veta att han varit jaktpilot i det militära, att han i det civila arbetat som teknisk ingenjör, han berättar om lumpartiden och ett äventyr i Hemavan och om en terrier som var som född att leva till havs och som dök från båten och vi får veta att mannen är lillebror och att han går tio mil i veckan i motionssyfte.
Sjuttiofem år är han och heter Bengt-Egon.
"Bengt-Egon ..?" säger jag lite förvånat.
"Jaa, med bindestreck mellan ...", säger han.
"Ja, titta här, jag har blivit opererad ett flertal gånger i mina händer - dom liksom krummar ihop sig -, och en läkare i England sa att såna här defekter i händerna, det hade vikingarna också, berättar mannen, som för övrigt är Vattuman, ja, bara så ni vet.
"Hej på dig du ..!" säger pv och låter den modigare av hundarna nosa lite.
Bara sedan igår har det töat nåt otroligt!
Vid rosa pilen syns resterna av pv:s skidspår.
Ett hundratal meter från det gula huset, finns den här nybyggda villan.
Av den pratglade mannen får vi veta att markägaren - tillika bonden som rår om grusvägen till höger på bilden - nekade det unga paret att köra på hans grusväg, vilket innebar en fördyring på totalt 400 000 för nybyggarna som tvingades flytta bottenplattan på huset.
En egen liten väg har dom också fått anlägga.
Det är en energisk herre, den där markägaren.
På minst tre ställen har han spänt upp vita plastband så vi alla ska förstå att vi, på inga villkor, får gå på hans små vägar.
Ajabaja.
Men det gör vi förstås ändå, ja, på den som löper mellan åkrarna får man faktiskt promenera.
Som små sjöar är det på lägdorna!
Sist av allt går vi över ljunghedarna och ner mot havet till.
Länge står jag där och bara Tar In allt detta ljuvliga och jag tänker att våra liv är så annorlunda och så lite vet man .., ty idag är det sista dagen som Anitha har sin Perra i närheten, om så i en kista ..., och själv står jag vid ett skummande hav och ser fiskmåsar flaxa omkring i den hårda vinden.
Det är väl det som är hullerombullerlivet.
Just så.
