Insikt nr 318 ...


"Vad har du gjort idag då ..?" frågar sonen.

Han har fikarast på jobbet och slår en signal till mamman.

"Tja ..., jag har varit ute och promenerat och sen satte jag mig och tittade på en liten blåmes som flög fram och åter till fröautomaten ...", säger jag.

Alldeles tyst blir det i luren.

"Jaha ..., du satt alltså och tittade på en liten fågel ...?" fortsätter sonen.

Alldeles solklart hör jag att våra intressen skiljer sig åt.

Friskvård en onsdag i februari ...

En sak har jag lärt mig efter tiden här ..., och det är att havet alltid är föränderligt.

Häromdagen vresigt och farligt.

Idag lugnt och rofyllt.

Jag såväl ser, som hör sjöfåglar.


Det blir finare om man klickar på bilden.

Länge stod jag där och tittade på droppen ....




Små, små flugor/myggor spatserar på en ilandfluten och vattenfylld plastflaska.




Spår av oväder.

Här och där ligger plaståsar, rep, burkar, tomma läskförpackningar och drivved.

Och snäckskal .., som får vila i den vänstra anoraksfickan.




På tillbakavägen.

Det var här jag passerade rakt genom flocken av islandshästar i somras.




Hör ni porlet ...?



Och bland prassliga löv upptäcker jag - vad jag tror är -, fröken Primula Veris.

I Arvidsjaur .., där minsann ..!

I engelska bokcaféet i Ystad (numera saligen nedlagt), hängde den här ljusslingan.
Jag älskade den!

I hemtidningen läser jag att restaurang Lapponia i Arvidsjaur funderar på ett nytt grepp för att locka till sig gäster.

Ja, vad sägs om strippkvällar?

Om jag blir upprörd och tycker att detta är förfärligt?

Nej, inte det minsta.

På samma sätt som kvinnor i tusental skriker sig hesa över att se välväxta män strutta omkring i snäva kalsonger eller jeans, så kan jag förstå att män gärna gör samma sak, det vill säga, blir lätt (för att inte säga rejält .-) till sig av välsvarvade och lättklädda madamer.

Men tycker jag inte ens att det är förnedrande?

Nej, egentligen inte.

Jo, jag själv skulle känna mig urfånig om jag stod och gallskrek när dessa - för mig totalt osexiga män - hoppar och skuttar på en scen, men det är ju jag det.

Helt ärligt skulle jag nog ha svårt att hålla mig för skratt, bara vid tanken på hur männen - i timmar och dagar - ska ha övat framför någon spegel och säkerligen har man fyllt kalsongen med någon ihoprullad strumpa!



Jepp, jag skulle ofelbart tänka på den här filmen, den som är så totalt underbar!

Men nu är det ju så .., att uppenbarligen tycker mängder med kvinnor att detta med manlig striptease är toppen och ett slags bevis på nån slags frigörelse, ja, att även vi kan få gotta oss åt detta spektakel.

Och att det finns kvinnor (och män) som mer än gärna visar upp sina behag, det gör mig inte det minsta.

Själv blir jag alldeles inutivarm av sånt här; ja, långt, långt mycket mera än av snäva kalsonger och inoljade muskler.

Äjmen.

Något att bläddra i ...


Vi råkade pinga samtidigt.

Så jag tog mig en titt.

Och där kunde jag läsa om herr Göranssons alster.

Om en tavla och ganska mycket fusk ...

Ni vet, den där tavlan jag - till pv:s fasa - ropade in för en femtilapp i söndags, den visade sig vara mer intressant än jag trodde.

I tavlans nedre vänstra hörn, finns signaturen "Grynning".

Jag googlade och hittade faktiskt några motiv av denne Grynning.



Men ..., i det högra hörnet syns också en övermålad signatur!

Hrmmm.



Och ett av träden på tavlan tycks "förstärkt" i färgen.

All annan färg är mildare och lite urblekt, men plötsligt är det som om någon kluddat dit lite extrakulör.

Själva formen på trädet påminner mycket om den "riktige" Grynning, ja det var intressant.

Det ä väl tack vare Antikrundan man lägger märke till sånt här, kanske.

Och tavlan åker nog på soptippen.

Ni har sju dagar på er ...

Så länge visas den här fullkomligt fantastiska dokumentären på SVT/play.

"Dear Zachary", är titeln.

Se den!

Hälsning från Anitha.

En varm och rimfrostig liten mule till dig Anitha!

"Hej!

Tack för hälsningen till begravningen.

Blev så glatt överraskad över att "bloggvännerna" hade skickat en hälsning.

Tänk, vi hade ju träffat en del av dom endast en gång så det värmde extra mycket.

Vet inte om alla läser min blogg så jag tänkte att du kunde lägga ut på din blogg ett stort tack och kramar från mig.

Anitha."

Dagens fönster ...

"Det här är vårt badrumsfönster i huset på Yxlan i Stockholms skärgård.

Badrummet var stort - det var ursprungligen ett mindre sovrum och hade därför stort fönster med fönsterbräda.
(Som man inte har här i Frankrike).

Alla sorters krukväxter trivdes i detta sydvästläge, även i december då bilden är tagen - notera snön på tomten utanför.

Härligt minne men inget vi längtar efter nu!

Monet."

En vanlig tisdag ...

Biblioteket.

Rexxie sa... "PV är nog måttligt glad om det är motvind hela vägen hem..."

Men se, så blir det nu inte, ty jag har fått order om att komma in till stan med bilen, då pv i eftermiddag ska agera körskollärare åt sin dotter.

Så vid tolvtiden kör jag in, parkerar vid Sturegymnasiet, småpratar med en man som plockar upp skräp med hjälp av en lång tång .., jag frågar om han har gjort några fynd - nä, det är mest tomma cigarettpaket, ölburkar och flaskor som gömmer sig i buskarna. säger han -, promenerar sedan till det underbart vackra (jaså, det har ni hört tidigare ...?) biblioteket, lånar tre dvd-filmer och tar därefter sikte på Hvitfeldtsgatan och det är minsann lättare sagt än gjort, för i början heter den Brogatan, det tycks bara vara själva hållplatsen som har ett annat namn.




Vid biblioteket är det ett tjattrande bland alla gräsänderna!

Somliga ligger i små grupper och vilar sig i solgasset .., andra simmar omkring lite hit och dit.

Små och större isflak kommer guppande i Nissan.


Genom bussfönstret ...

Äntrar så buss 350 till Skipås.

Mängder med hållplatser passeras!

Där är Heagård, Ranagård, Gullbrandstorp, Lynga, Haverdal (med tio olika hållpatser!), Särdals kvarn, Steninge och slutligen Skipås och där stiger jag av, där vänder nämligen bussen.

Promenerar den sista biten hem.


Sista backen.
En gång när pv och jag själv kom här, mötte vi sigge nilsson som satt på en gräsmatta som absolut inte var vår .., han hade just fångat en liten vettskrämd mus.
När backen är slut, ligger havet till vänster.

Just innan den här bilden tas, möter jag en äldre kvinna som vittjar sin postlåda.

Kvinnan ler så varmt emot mig och säger förvånat: "men bor du här?"

"Nä, jag svängde bara in här för att slippa följa landsvägen, jag bor nere på Ejdervägen ...", svarar jag.

Och så fortsätter hon:

"Ja, jag kände igen dig från affären, du stod i kassan, det är så trevligt med din dialekt, själv kommer jag ursprungligen från Järvsjö .., du vet, på nåt konstigt sätt känner man ändå en viss samhörighet, fast .., Hälsingland är ju inte så långt norrut, men ändå ...", säger kvinnan och tappar en rosafärgad plastpåse som virvlar iväg i blåsten och hon skyndar sig att fånga den.



Och jag fortsätter nerför backen, konstaterar att snart är all snö försvunnen .., gräsmattorna är närapå gröna .., och längst nere i backen svänger jag höger, då är det bara en liten bit kvar.

Jag tänker på kvinnan från Järvsjö och det där alldagliga småpratet och hur mycket sånt betyder ..,. jag tänker på affären och att jag längtar att få börja arbeta igen.

Just så.

Ibland känns det "gött" ....

Det handlade om dialekter.

Och det här inlägget tillägnas alldeles särskilt pv ("Nä, han är nog mer från Blekingehållet ...") och lite också "Ingela i Göteborg" ..., hälsar en väldigt glad bloggmadame.

Såja .., nu kan ni klicka på filmen.

På vårdcentralen ...

Och väntrummet är avlångt och trångt och där sitter vi och det är knäpptyst och allt vi har att titta på är en glasruta eller väggen.

På ett litet bord ligger små böcker som handlar om egenvård.

Det är som på banken numera; kunden/patienten ska helst sköta sig själv och endast i yttersta nödfall besvära personalen.

Efter en kvarts tystnad blir det lite småprat med en man från Haverdal - han berättar om en mopedolycka som han varit med om för tjugo år sedan och pekar på sin ena sko .., "du ser, den är liksom upphöjd, båda mina ben och armar blev brutna och ena lårbenet krossat, min son var bara två månader och jag låg på sjukhuset fram till jul .., nu är jag här med min fru, hon har diabetes och hjärtsvikt, tur att hon har slutat att röka i alla fall ..", säger mannen som visar sig bo inte långt alls från affären där jag arbetar -, och sen kommer en kvinnlig läkare och säger att det är min tur.

Läkaren presenterar sig; hon har ett namn med nästan enbart konsonanter och jag tänker att hon påminner om tandläkerskan i Athen, hon som liknade en bulgarisk diskuskasterska, ja, det där allvarsamma och stränga och så känns hon också, det blir mer som ett regelrätt förhör.

När jag lämnar hennes lilla rum, har jag svårt att få på mig kappan .., den gipsade handen trilskas och har sig och från provtagningsväntrummet ser jag den pratglade mannen sitta och vänta, han vinkar lite ..., och sen är besöket överstökat.

Och jag kör till affären i Slöinge och hämtar ut den efterlängtade boken och lite surr blir det med kassörskan som just då tar emot post.

Jag köper Hallandsposten och en Trisslott och är sugen på Schweizernöt, men lyckas stå emot frestarens garn.

Alldeles ensam är jag i butiken - som kund - och jag undrar hur länge den ska klara sig?

Nu bär det av mot stan och sedan buss hem.

Strålande sol ute ..,. lägdorna är gröna, fåglarna kvittrar, men det vet vi ju, att den glädjen blir kortvarig.

På torsdag kommer snön.

I stormens öga ...


Natten mot idag, vid tretiden, var jag helt övertygad om att hustaket skulle tacka för sig och segla iväg österut.

Det riste i väggarna ..., sigge nilsson jaaaamade nåt förfärligt, fönsterrutorna skakade!

"Det här närmar sig nog orkan ...?" sa pv.

Och där låg jag under tjocka täcket och tänkte på hur lugnt havet var igår och hur hastigt allting kan förändras.

Några timmar senare, vid sextiden, äntrade pv sin cykel och tog sikte mot Halmstad.

Drygt tjugo kilometer.

Då hade vinden mojnat lite.

Vid sjusnåret ringde telefonen.

"Fyrtioåtta minuter! På vissa ställen behövde jag knappt röra pedalerna!" sade en lycklig pv.

Så kan det vara i landet Halland.

Själv tycker jag att det känns aningen pirrigt att ta bilen till Getinge (till vårdcentralen, jag var ju så kaxig och vägrade sjukskrivning, nu måste jag ha intyg i alla fall tills på fredag, då det blir ny röntgen) och sedan till Slöinge för att hämta ut paketet (boken av John Irwing ....).

Tisdagsfönstret ...

... finns i landet Halland, i en liten fiskarstuga alldeles vid havet.

Det var här jag stod igår och tittade in genom fönstret.

Prognos ...


På torsdag lär det ska komma ungefär 1 dm nysnö.

Det var inte vad jag drömde om.

Landet Halland ...

Och snart kommer stormen ...

Här går jag över .., sen blir det en lååång promenad över hedarna.

En och en halv timmes promenad med stavar och det är som den allra bästa terapi.

Hjärnan rensas från oväsentligheter.

Håret lockas i duggregnet.


Och just så här konturlöst tycks det.


Efter förra stormen .., fullt med stenskravel som slagits upp med vågorna.


Sista biten innan det blir grusväg .., som ett deltalandskap är det!

Och bäcken hittar ut till havet.


Snart framme ..


Är man höjdrädd och har dålig balans, är detta att spatsera över en spång 50 cm över en brusande bäck ..., ja, det är spännande värre!

Medan jag försiktigt tar mig över, ser jag för min inre syn hur jag halkar och dråsar i bäcken, slår i bakhuvudet och dör. Det kommer att ta tid innan pv förstår var jag är och då är det för sent.

Jag ser även tidningsrubrikerna: "Medelålders kvinna (kanske t.om med äldre kvinna!) föll från liten bro! Hittades efter fjorton timmar!"

Hade jag mött en mördare skulle rubriken ha varit: "Handikappad kassörska bragtes om livet vid promenad på stranden!"


Och någon har verkligen mött döden.


Längst ute på udden ligger en pytteliten fiskarstuga.

Tittar man in genom fönstret syns en gammal öppen spis .., ett fisknät som hänger på väggen och där är ett gammalt träbord och nästan inget annat.

Härifrån blir det en uppförsbackeväg och jag ser videkissar på väg att slå ut och gröna ormbunksblad.

Just nu ....


...medan jag försöker att diska med en hand, lyssnar jag till den här härliga och kloka människan.

I repris.

Såå mycket tyckte jag om hennes sommarprogram.

Mänskligt .., öppet ..., chosefritt.

Rekommenderas å det varmaste.

Flera gånger ...

Träskålen på byrån har min morfar gjort.
Den är kantstött, men betyder så mycket för mig.

... på morgonen har jag tittat in i lilla gästrummet och blivit stående där och beundrat den nyinköpta byrån och väggklockan -som ännu inte kommit på plats -.

("Mönstret i lådans botten var finast ...", skriver en av döttrarna, som tydligen inte delar mammas smak ,-)



Någon har lagt plastat papper i alla lådorna.

Och jag känner mig så lycklig över allt detta!

Första och sista ...

... gången är det, ja, det kan jag lova er, som jag ska leka rådjursmamma.

Alla rara bloggvänner som oroade sig för att dom hungriga rådjuren skulle äta ihjäl sig av ensillaget, kan känna sig lugna.

Det är knappt vi har sett rumporna av dem sedan höbalsrullen kom på plats.

Ja, ja ... vi får väl elda upp den i sommar ?

Och pv, som var måttligt intresserad av det här spektaklet, bara smajlar när jag pratar om att vi borde ha nån slags gårdsröjning och frakta bort fyra begagnade cyklar, en fender, en rostig utegrill som snart tippar omkull, samt diverse annat rat på gården.
(Vi kan snart konkurrera med den rare herr Sivertsen i Lainejaur ...).

Jo, jo ... han vet nog vad som borde försvinna först av allt.

Ensillagebalen.

Måndagsfönstret ...

... finns på landet hos herr Jan, i Västergötland,