"Over the hill ...."

"Men mamma, ta det som en utmaning!" sa sonen när vi satt i bilen, ja, det var på hemväg från Dalarna i vintras.

Jag hade berättat om min rädsla för att göra fel på jobbet .., om hur torr jag var i munnen var gång jag körde till affären .., om skräcken för att irritera arbetskamraterna, allt sånt.

Vid femtiosju års ålder var en utmaning ..., det jag minst av allt ville ha!

Allt det tänker jag på idag, när jag står i kassan och har jättelång kö - och då menar jag verkligen att den är lååååång ! - och Hanna har drabbats av en strid ström näsblod och kan inte komma som andrakassörska och det är bara vi som arbetar och jag försöker hålla mig lugn och någon kund ropar puttrigt ... "hallå där! har ni ingen annan kassa öppen!" och ytterligare någon hojtar ..."men nu får du väl ropa på hjälp!" och jag säger att ..."men nu är det så att det är näsblod på gång hos Hanna och hur gärna hon än vill, så kan hon inte stå i kassan och hjälpa mig och så är det bara ..." och Haverdalsborna är tålmodiga och rara, men andra är måhända vana vid storstäder och högt tempo, det är förstås så det är.

Och mitt i det jag lägger in turboväxeln i kassan, säger en kvinna att hon ville skicka ett rek. till England.

Å, hjääälp.

"Ja, jag ska mer än gärna hjälpa dig med detta, men får jag bara först ta dom närmaste kunderna som inte har så många varor .., annars blir jag bara så stressad om det tar tid ...?" frågar jag och det går bra.

Kvinnan är så vänlig.

Och kön växer och växer.

Och v ä x e r.

Och jag tänker att kvinnan med brevet till England omöjligen kan få vänta längre, så jag klickar mig fram i menyn och skriver in adressen - "för många tecken" - kommer hela tiden upp i adressfältet, och det blir till att förkorta företagets namn (max 30 tecken) och till slut fungerar det.

Nästa kund är en äldre kvinna som vill kolla om där är någon vinst på hennes Lottokuponger och kupongerna har förvarats i hennes ficka och är omåttligt skrynkliga och går inte att läsa in i maskinen, nähäpp .., det blir till att knappa in alla siffrorna (kanske 20 siffror, minst) och likadant med nästa kupong ..., och då visar det sig att kunden har glömt att lämna sitt spelkort och så får vi börja om igen och då har jag nästan hjärtinfarkt, men bara nästan.

Och så småningom återvänder stackars Hanna och köerna löses upp.

Men tänk, att när jag vid halv sex åker hemåt, känner jag hur allt har förändrats.

Nu känner jag mig relativt trygg i mitt arbete igen.

Det som kallas yrkesstolthet har återvänt och ligger likt en liten ihopkurad hundvalp i hjärtat och har det bra.

Jo, det känns verkligen som att ha antagit den där utmaningen och att man har kommit - over the hill - som idrottsmannen sade, han som länge varit skadad och nu var frisk igen och beskrev känslan av att ha klarat av nånting som varit kämpigt.

Just så var det för mig.

Att man har tagit sig över kullens topp.

Ett tag var det bara hemskt.

Nu .., älskar jag jobbet igen!

(Ja, i alla fall älskar jag känslan att klara av det ,-)

Bästa morsdagspresenten ...

Fr.v. Maria (Lejon, storasyster), Anna (Oxe, mellanbarn) och Anders (Kräfta och lillebror).

Genom rymden kom två vänsterhänder .., den tredje lade jag till!

Bildtexten (till den vänstra) löd: "Två vänsterhänder till mamma på Mors Dag. Syrran och jag skrattar .., det är inte svårt att se vem som hänger i stallet ...!"

Se detta var bättre än alla presenter!!

Till mamma ...

Bolivia, någon gång på 80-talet.
Mamma - i toppluva och elegant dress -, delar ut medicin eller annat från jeepflaket.
Det var på ett sånt flak hon stod och vi (tolv personer) satt .., när hon vände sig om ..., vi var då på väg genom djungeln till Puntana där hon bodde och mimosan blommade och miljoner fjärilar flög upp från hästlortarna på det som skulle likna en väg .., och mamma stod längst fram på jeepflaket och höll i sig och så vände hon sig om och tittade leende på sin dotter som var jag och ropade ..."Eliza! Glöm aldrig den här stunden!"
Så lycklig var hon.
Och jag glömde den aldrig.


Hej Mamma!

Ja, jag vill bara gratulera dig på Mors Dag!

Nu brydde du ju dig sannerligen inte om vare sig Mors Dag eller födelsedagar, men ändå, jag vill bara skicka en hälsning till dig, var du nu än är.

Jag vill säga hur mycket jag saknar dig!

Inte så att jag sitter här och gråter dag ut och dag in, nej, men jag saknar dig ändå.

Jag saknar din härliga humor och livsglädje och att du var så totalt orädd.

Jag saknar din självdistans och all din goda mat.

Nej, jag saknar inte att du aldrig kunde sitta stilla annat än för att sticka (du hade kunnat bli kompis med Ulrika .., herremin vad ni skulle ha stickat och du som bara stickade samma sorts koftor i alla år, hade kanske kunnat få lite inspiration av henne och hennes stickvänner!) och jag saknar din svävande sopransång när du diskade (du vägrade diskmaskin!) och jag saknar dina lena händer och din mjuka kind.

Du var inte den där sorten som alltid överöste en med kramar och pussar och "ååå-vad-jag-älskar-dig-ord", men till barnbarnen fanns sånt i överflöd och du var enastående på att skriva brev till dem och skicka pussar på vykort och sånt.

Och jag minns när du låg på akuten i Ystad i ett litet undersökningsrum .., du hade fått ännu en stroke som skulle ta talet ifrån dig och jag lade en gul filt om dig och gav dig lite vatten att dricka och höll dig i handen och då tittade du på mig och sa ..."Eliza, vilken underbar dotter du är!"

Sen tog orden slut och kom aldrig tillbaka på riktigt.

Men vet du mamma, det räcker för mig.

Ja, det var väl bara det jag ville säga.

Grattis på Mors Dag också, även om du inte bryr dig så mycket sånt, hälsar Eliza.

Söndagsfönstret ....

Från Hoi An i Vietnam kommer dagens fönster, med eldsprutande drake och allt!

Det var förstås Guy som tittat uppåt och kom ihåg att i landet Halland finns någon som samlar på fönster.

Tack och bock!

Hurra, hurra, hurra, hurra!

Idag har madame Hedgren i Trelleborg bemärkelsedag!

Hade man nu bott aningen närmare, hade det blivit blommor och blader, men nu blir det så här.

Det var för övrigt den här tavlan (här ovanför) som Kerstin hade som favorit, ni vet, då det var bloggvernissage.

Stort grattis från oss i det gula huset!!

Hos grannen, han från Ystad.
Rhodendron i olika nyanser och prydliga rader i trädgårdslandet.

Idag jobb från halv nio till halv åtta och nu med en ny bekantskap, Hanna B.

Å, sickna rara töser som blir ens arbetskamrater!

Hanna är - precis som jag själv - yngst av tre syskon och ett rejält sladdbarn.
Mjuk och go och rar.

Massor med kunder och ont om tid att grädda bröd och fixa mejeriet, men det får bli som det blir.

Innan jag gick hem för dagen, gjorde jag i ordning allt bröd som ska gräddas i morgonbitti - det står nu i kylen -. Perfekt, då är man mer i kapp när ruschen kommer!

Trevliga kunder; en kvinna från Umeå .., en annan från Piteå och jag undrar hur många gånger per dag man får frågan var man kommer ifrån - egentligen -?

Nu är det fotboll på tv och mörkt och regnigt ute .., jag funderar på att göra tidig kväll .., i morgon är det arbete igen, nu från halv tio till halv sex ungefär. Därefter stundar ledig måndag!

Jag säger bara en sak: h a l l e l u j a!

På skivtallriken ...

En låt tillägnad Tankevågor ...

Och till mamma ...., tänk, så ofta du sjöng om detta !

Har ni sångstund där du befinner dig nu , tro ...?

Äventyr i natten ...

Igår låg jag på soffan Ektorp och läste den här krönikan, signerad Hanna Hellquist.

En krönika som - enligt mitt sätt att se det - var såväl tänkvärd som rolig.

Är man dessutom skapad på det viset att man ser det mesta i bilder, ja, då kan tillvaron bli alldeles omåttligt fantasifull och .., ja, man får liksom ännu en dimension av verkligheten!

Eller av dikten.

Precis så var det med Hannas krönika.

Allt det hon skriver om, ser jag som i filmsekvenser och jag skrattar så tårarna rinner!

På kvällen, när vi har gått i säng, berättar jag för pv om allt detta och jag har lika roligt då.

Det har inte han .., det förstår jag, för han hör bara bokstäverna, medan jag ser "filmen".

Därför är det kanske inte underligt att jag, vid tretiden, vaknar av mitt eget skratt!

Jo, då har jag drömt att ute på gården står ett tiotal män och där står också hon som i drömmen är min chef och hon räcker mig en tumstock, för nu minsann ska vi mäta männens "organ".

Och jag - som är lillasyster och van att lyda - tar tumstocken och börjar mäta.

Vid äppelträdet, nära komposten, står en man i 60-årsåldern.

Mannen har en beigefärgad jacka och ser ytterst alldaglig ut och till honom går min chef och så meddelar hon till honom att nu ska det mätas och ja, det går han med på.

Och plötsligt hör jag henne utbrista: "Det är otroligt, den är 1 meter och 7 cm lång!"

"Ja, det är aldrig någon som har trott mig ....", svarar mannen leende.

Det är då jag vaknar av mitt gapskratt.

Och tack, vill jag säga till Hanna Hellquist!

Det var helt och hållet dina rader som fick mig ut på ekivoka eskapader natten till idag!

Lördagsfönstret ...

.... kommer från Dalarna!

Koftstickerskan, tillika livsnjuterskan Ulrika, var det som var framme med fönsterhåven!

Nja .....

Det visade sig vara mycket väsen för lite ull.

Nog är det mer som pjuttbelysning och helst skulle man nog vara pygmé för att se ljuset .. här står jag på knä nästan när bilden tas.

Ja, vi får väl se.

Idealet är ju att själva lampan nästan försvinner i grönskan och bara anas ...

och så har vi köpt ...

små solcellslampor som står så där lite dolda i trädgården

och i rabatten

men åååååå ...

om det ändå ville bli mörkt snart!

Tillökning i familjen ....

Jepp.

Nu har jag köpt moped.

Och hjälm.

Till veckan ska jag alltså moppa till jobbet.

Nej, inte elmoped, utan en helt vanlig en.

(Ps. Vet ni hur det känns ..? Jag menar, med två och ett halvt år kvar till 60 .., och bli moppeägare? Jo, mina vänner ..., det känns som allra bäst! Ds.)

Enjängda Elisabet ...

Peter - fiskhandlare -som bor på Öckerö.
Hans fru kommer från Hönö och där bor hans mamma också.
I fiskbilen pratas en bohusländska med rrrrrullande r.
Och snart ska han åka till Skellefteå.

Igårkväll när jag kom hem från jobbet - klockan var kring halv åtta - stod stekt "tåsk" på bordet.

Plus potatis, kokta morötter och den goda fisksåsen.

Det är det absolut bästa jag vet.

"Oj, jag har ju köpt färsk kolja idag hos Peter i fiskbilen!" utbrast jag.

Den - koljan - var tänkt som fredagsmiddag.

"Men vi kan ju inte ha fisk två dar på raken ..." sa pv.

Jaså, det kan man inte?

Jodå.

Så nu vet ni vad jag äter till lunch.

Stekt kolja.

Himmelskt gott.

Liten eller stor intervju med Lotha ..

Så här är det: Lotha är dotter till min kusin Barbro.
(Finns i min länklista som "Mellansystern").

Lotha har en lösenordsskyddad blogg och jag tänkte att .., ja, men då blir det ju lite knepigt att länka till den, men det spelar ingen roll .., för mig är det människan och inte bloggen som är det väsentliga.

Här berättar hon bland annat om livet som storasyster, distriktssköterska och mamma - och hur livet blir när man förlorar ett väldigt litet barn -.

Då börjar vi.
Om du skulle beskriva dig själv med för dig typiska egenskaper, vad skulle det då bli?

Omtänksam, brutal-ärlig, nyfiken och målmedveten…

Du får gärna fråga dina barn samma sak? Vad tycker dom är mest utmärkande för dig?

Mitt omtänksam, kan nog tänkas vara deras snäll, bryr dig…
Tjatig, och läx-påstridig kom det från tonåringarna, lagar god mat, kramig.

Tror du på Ödet?

Ja, både på ödet och Gud.

Jag tror på något sätt att vi har en livsväg som vi på ett eller annat sätt kommer oss igenom på en livslängd. Där våra val avgör krokarna men inte meningen, där vi har kraft att förbättra och välja vårt förhållningssätt till hur vi tar itu med det livet för med sig.

Men jag tror att ödet för oss med stark hand mot det vi är menade att stå inför, oavsett vilken omväg vi tar. Men jag tror att Gud lyssnar och leder oss, bär oss genom svårigheter och bara finns där som en stor trygghet.

Det är den kraft jag vänder mig till då min är i en svacka, det är den kraften jag känner som starkast när jag är i lycka… Jag tror på Gud, jag tror på ödet…

Jag är rätt troende då jag också tror på troll, tomtar och älvor, vålnader… Jag tror så mycket att jag glömmer bort att det är det jag tror och istället ser allsköns knytten… Min man skrattar åt mig, men på ett rätt nyfiket avundsjukt sätt =)


På jobbet ...

Vi låtsas att du är 25 år och ska utbilda dig igen. Vad satsar du då på?

Då läser jag till sjuksköterska igen, läser till distriktssköterska igen, men tar en snabbare examen så jag upptäcker hur roligt det är med Omvårdnadsforskning tidigare i livet!

På en skala från 1 - 10, hur bra trivs du med ditt nuvarande yrke? Och gärna varför.

Om 1 är inte alls och 10 är hur mycket som helst, så är svaret 9!

Jag HAR världens bästa jobb,

Jag möter människor som tagit på sig det stora ansvaret att bli föräldrar, jag mäter och väger bäbisar, jag konstaterar att vissa har det enklare och vissa har bättre förutsättningar, vissa har det svårt, men att alla är unika!

Jag tar trotsiga treåringar på språk-test, det är en utmaning minsann! Jag kollar hörsel på fyraåringar, jag lyssnar på föräldrarnas bekymmer och ger så bra råd jag kan. Jag vaccinerar, kontrollerar och ordinerar. Jag plåstrar om lite och jag skriver ut hjälpmedel till de som behöver det. Jag ombesörjer barn mellan 0 dagar till 6 års hälsa, på ett eller annat sätt…

Helt enkelt Världens bästa jobb!

Att det blev en 9 trots att det är såå bra, beror på min envisa nyfikenhet.

Jag tycker om forskningen för jag tror att den driver kunskapen framåt. Omvårdnadsforskningen är en relativt ny vetenskap så här finns en hunger…

Så i den optimalaste av jobb-världar så går jag ner till 50% och får sedan en doktorandtjänst för att forska och utveckla barnhälsovården… DÅ tror jag att jag når 10!

"Vi är förunnat lyxiga som får njuta av ett hav från en stuga på en Ö.
Här har vi släkt och vänner som kommer och delar lyxen.
Och dagar som vädret inte är perfekt soligt på, är desto mer ämnade för små upptäcksfärder."


Vilken doft gör dig lycklig/inutivarm?

Åh, det är så många!!! Det är doften från en nyfödd bäbis, det är det nyklippta gräset som luktar sommar, daggfukten som luktar precis som det nyfallna sommarregnet!
Min mans huddoft när jag har längtat efter honom en jobbvecka…

Men lycko-stunderna är ofta en sammansatt Lycka av doft, form, närhet och färger….

Det kan vara på Café mitt emot en av mina bästisar i ett myller av folk med kaffedoften som en vacker slöja runt. Det kan vara det nybadade barnet som kryper upp i min famn och vill kramas lite i en blårandig morgonrock.

Det kan vara havsbrisen som sveper över mig då jag får sitta vid havets sköna uppenbarelse, får ett glas rött i handen och smekande sand på mina tår.

Det är då livet stannar upp, då man blir så där inuti-varm och oändligt tacksam över livet!


Inutiglädje = en bröllopsfest i sommarkvällen.

En kväll ringer en vänlig dam från Svenska Spel i Visby.
Det visar sig att du har vunnit 25 000 kr i månaden i 20 år. Vad gör du?

Jag går och lägger mig, försöker komma ur den dröm jag ändå tror att jag är i ….

Om det skulle vara sant skulle jag äntligen bygga klart vårt badrum, sen lägga pengarna på hög och så ofta det går resa med min familj… Vi är ju en bunt, två vuxna och fyra barn så det vill sig till med lite pengar för att komma iväg… Kanske så småningom åka med läkare utan gränser…

Tror du på att pengar kan göra människor lyckliga?

Nej , men jag tror att avsaknaden av dem gör folk olyckliga.

Å, en bild på huset eller porten .., det går ju inte att visa!
Det är ett 30-årigt projekt av renovering och åter renovering som vi hårt blandar med barn, sorg, lycka, utbildningar, sommar,- och vinterstugor.

Men vi har tak över huvudet, vi är aldrig sysslolösa, det funkar som hem - det har våra rötter nu -! Här är det farfar och farfars lilla hjälpreda som bygger blåsskydd på altanen.


"Men strumporna Elisabet ..., strumporna!

Vi har en och en av allt och lägger dem i en stor korg och sen, när sockmonstret har varit mätt ett tag, då brer vi ut dem och försöker para ihop de få han inte ätit den ena av ...!"


Hon som är storasyster och distriktssköterska.
Här som brud.

Var är du uppvuxen?

I Norrland, jag har fötts med rötterna i Dikanäs, men med min unga mammas realexamen på spel, så gick flyttlasset till min Farmor i Vilhelmina, sen drog kusten allt mer och Umeå var min hemort tills jag fyllde 10, sen landade jag i Örnsköldsvik…

Här har jag varit staden trogen sedan dess…. 16 år gammal flyttade mina föräldrar tillbaka till sitt ursprung , jag vägrade följa med…

Så uppvuxen….

Tja .., bred om baken blev jag i alla fall , man kan ju hoppas att jag inte är färdiguppvuxen än ; )

Och var i syskonskaran befinner du dig?

Äldst, obönhörligen äldst…

Jag tjatade efter syskon till jag var 11, då hade både min mor och min far, som nu var skilda och hade nya familjer, ställt sig i adoptionskö…

Omständigheterna gjorde att de sen fick biologiska barn också …

Så, när jag ett år efter jag fått mitt första barn, fick mitt sjunde syskon, då ringde jag faktiskt till Pappa och sa att nu får det väl ändå vara nog, nu är du ju Morfar!

Inte för att jag inte trivs som äldst… Det innebär ju att jag alltid är klokast och har mest erfarenhet!

Vänsterhanden med finaste armbandet.

Favoritfilm?

Alltså det är få filmer jag hinner se hela…

Ofta somnar jag och sover film istället. Sen är jag så lättskrämd, så tonåringarna i huset ser hellre film själv…

Men för att klämma till med ett svar; Gilbert Grape –

Har ni inte sett den, se -!!

Favoritmusik?

All svensk vispop; Ulf Lundell, Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Melissa Horn, Lars Demian med flera… Sen älskar jag tonerna av Nora Jones, Sofie Zelmani och Daniel Lemma …

Som Lill Lindfors sjöng; ” Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik….”

Ska jag städa blir det mer salsatoner eller om jag är på riktigt städille: lite popigare hård musik… Millencollin, Mustage..

Alltså jag ser det nu när jag skriver .., svensk musik, fast inte nödvändigtvis på svenska är tydligen min gebit.

Hur kom det sig att du började att blogga?

Först var det vän-hetsen… Fem bästisar på olika orter, mitt i livet.

Vi ville veta mer, se bilder på barnen, kunna hålla kontakten utan dyr telefoni…

Sen är det förstås de brinnande bokstäverna som eldar i mitt sinne - alltid skrivit, inlägg i dagböcker, långa brev, början på berättelser -.

Så småningom blev det -förutom ett sätt att hålla kontakt - också en ventil.

En liten sprallig tös som inte vet vad som väntar.
Född 1970 .., Kräfta och storasyster.

När jag läser svaren från Lotha, förstår jag att hon har fyra barn, men skulle ha haft fem. Ett av dem hann aldrig komma till världen.

Många är de kvinnor som upplevt ett missfall, ja, ibland flera stycken!

Så här berättar Lotha, på min fråga om vad som hände.

"Ja, det var en liten tjej som dog i magen i v.18.

Jag stod och bakade bullar och började blöda , sen kom smärtan som skar genom min själ och jag svimmade på golvet.

Den lilla människan försvann på sjukhuset.

För liten och för tidig för att begravas (gudskelov är det ändrat nu!), men tillräckligt stor för att sörjas.

De ville lägga in mig, men det ville inte jag ., som sjuksköterska på huset visste jag att förlossningskomplikationer och spontana aborter läggs på BB-avdelningen, fast i ett par rum bort…

Jag tänkte att "jag överlever detta , men att vakna upp och äta frukost med alla andra mammor som fött levande barn, då dör jag!"

Vi kom hem - tomma och ledsna - till en bulldeg som jäst över hela köksön och bitvis fallit ner på golvet…

Jag ställde mig och bakade klart och grät den natten…

Nästa em cyklade Lovisa omkull och skrapade upp läppen och pannan.

Så då satt vi där på akuten igen hela kvällen, då hon blev sydd…

Men på något sätt läkte det mig lite, att världen går på oavsett vad."

T a c k! säger jag till dig Lotha.

// Och tidigare frågestunder finns här .... Eva på Frösön ..., Ann i Göteborg .., Steel City Anna i Sheffield och från Västmanland: Ulrika.

Den där sången ....

... som jag helt plötsligt fick på hjärnan och som var stört omöjlig att bli av med , det var den här.

Det är Gunnar i Jämtland som har letat upp den på youtube och visserligen sjungs den här på italienska, men melodin är omisskännlig.

Men akta er .., det är lätt att den fastnar! Den är som epoxy-lim!

Lediga-dags-fönstret ...

"I ett hus i de gamla stadsdelarna av Hoi An i Vietnam, finns detta fönster.

Liksom andra, liknande, finns inga glasrutor, utan bara jalusier..., hälsar Guy."

ikväll ....

... är första gången på e v i g h e t e r

som jag inte har så ont i mina fötter efter jobbet

att jag knappt kan röra mig

igår fick jag en gammal slagdänga i huvuet

och stört omöjligt var det

att nynna på nånting annat

det var den här

- pepino, jag är trött på dig, din lilla stygga mus. på min beskostnad lever du ett liv i sus och dus. du tar mitt bröd, du tar mitt vin och osten varje dag..."

ingen av de yngre arbetskamraterna hade hört den

men lena, jodå, hon kunde sjunga med

idag

i bilen, på väg till samma arbete

sjöng jag på något helt annat

jag sjöng den förresten på hemvägen också

med sopranstämma

det lät nästan som mamma hade återvänt från dödsriket

det var den här

och jag tänker

- leende -

att kanske är jag helbrägdagjord ....

(nu sjunger pv på "Ovan där" medan han rättar matteprov ...)

Göteborgsvarvet ... jo, jo.

Nonstopflygning från Jämtland till Västafrika!

Det kallar jag maratonlopp.

Liten eller stor intervju med Ann ....

En liten Ann med lockigt hår.
Fisk (abborre, kanske?) med höger tumme upp.
Född och uppvuxen på söder i Malmö.
Dockan hette Lena.

Ann är en av dem som hörde av sig och sa "okej, jag ställer upp!" på den där intervjufrågan. Det förvånar mig inte. För mig är Ann en tuffing. En modig madame.

Två gånger har vi mötts; först liten bloggträff i Ystad för flera år sedan och därefter på vandrarhemmet i Steninge, här i Halland.

Varsågoda! Här har ni Ann från Skåne och Göteborg till frukostbrickan.
Eller lunch.

1. Om du skulle beskriva dig själv med för dig typiska egenskaper, vad skulle det då bli?

Omtänksam, hjälpsam, impulsiv, nyfiken, kreativ, envis, tävlingsmänniska

2. Du får gärna fråga din man/sambo, dina barn eller någon god vän samma sak? Vad tycker dom är mest utmärkande för dig?

Äldste sonen tycker att jag är varm, kreativ, redo att sätta igång, en go-getter
Mannen säger: utåtriktad, verbal, intellektuell, impulsiv, intressant
Systern meddelar: varm, godhjärtad, omtänksam, positiv, naiv, kreativ, ibland med kort uthållighet eller kanske med för optimistisk syn på saker och ting.

Kollegan: humor, kreativ, charmig med stor karisma, kärleksfull o bryr dej, men också tuff och temperamentsfull o respektingivande - speciellt mot de som är luriga, bildad och allmänbildad, färgstark och kunnig dam.

Kompisen tycker att jag är snäll, rolig, omtänksam, härlig, påhittig och glad


Här bor hon nu, i centrala Göteborg.
Nära till Ullevi och allt.
Doftar det nybakade kanelbullar i lägenheten när hon kommer hem, blir hon lycklig!

En kväll ringer en vänlig dam från Svenska Spel i Visby. Det visar sig att du har vunnit 25 000 kr i månaden i 20 år. Vad gör du?

Jag tror inte riktigt på det först - och sedan hoppar jag jämfota genom lägenheten.

Jag köper ett hus med ett verkstad i där jag kan sy, pressa, ett stort bord att klippa tyger på. En liten trädgård ska det också finnas med. Jag skulle köpa mina söner var sin lägenhet och ge dem ett litet kapital. Fadderbarn har jag två stycken redan, en flicka i Indien och en pojke i Kap Verde, men jag skulle skaffa fler och sedan åka världen runt och hälsa på dem. Jo jag skulle köpa mig en röd Ferrari, som jag skulle susa omkring i till modemässor och kunder.


Ann sjunger i kör .., det är hon som skymtar längst till vänster vid pilen.

På frågan vad musik betyder, svarar hon så här:

Förutom att spela lite grand så sjunger jag gärna och helst tillsammans med andra - fast jag avskyr allsång - i kör. Jag var med i en stor konsertkör, som sjöng klassiska körverk och det var underbart. Vi hade konserter två gånger om året, vårkonsert i Konserthuset och nära julen i stora pampiga Vasakyrkan- på bilden ser ni mig vid pilen, längt till vänster bland sopranerna.


I Anns tonårsrum .., massor med Beatlesaffischer på väggen.
Precis som i mitt eget rum i Malå på 60-talet.

Mer om Anns musiksmak finns i det tidigare inlägget.

Tror du att pengar kan göra människor lyckliga?

Jag tror att man är lyckligare om man inte behöver bekymra sig om sin ekonomi. Lite som Francoise Sagan sa: "Pengar gör ingen lycklig, men jag gråter hellre i en Rolls Royce än i en Volkswagen." Men om man inte har goda människor omkring sig, inte är frisk och inte får utlopp för sina förmågor, så har det ingen betydelse om man har mycket eller lite pengar. Allt kan inte köpas för pengar

Tror du på Ödet?

Jag tror att varje människa formar sitt eget öde med sin inneboende kraft. Inte att det finns något förutbestämt öde som någon nånstans suttit och tänkt ut. Här kan man också utläsa att jag inte är någon troende människa i religiös mening.

Jag läste 40 p på Teologen i Lund. Det var grundkursen för att bli präst. Nu tänkte jag inte bli präst, utan lärare, men där fick jag lära mig hur religionen i allmänhet verkat genom historien och i synnerhet hur de blivande prästerna resonerade. Det var mycket motstånd mot kvinnliga präster då. Det gjorde att jag tog steget ur Svenska Kyrkan.


Vilken vacker hand! tänker jag.

Min man och jag gifte oss i Rådhuset i Lund. Gun Hellsvik (f.d moderat justitieminister) kommunalråd i Lund vigde oss. Men alla sönerna är döpta in i kyrkan. Eftersom det är lättare att gå ur än att gå in i kyrkan.
Enda gången jag besöker kyrkor är som turist och vid konserter.
En av de mäktigaste kyrkor jag vet är Domkyrkan i Lund, byggd på 1100-talet.

Jag har alltid varit intresserad av religioner och filosofi och att jag som ateist var lärare i religionskunskap tyckte många elever var väldigt konstigt. Men själv tyckte jag att det var en fördel att kunna vara mer objektiv.

Största delen av mitt yrkesliv arbetade jag på högstadiet i ett ytterområde och där hade jag elever med olika religioner, eller ingen alls som jag. Där fanns protetantiska, ortodoxa, syrianska, katoliker, muslimer, Jehovas vittnen m.fl


"Hvilan" - Anns kolonilott. Med den skånska flaggan vajandes i vinden.
Här samlade hon kraft.

Hur kom det sig att du började att blogga?

Jag drabbade av utmattningssyndrom och depression 2003 och 2005 köpte jag en kolonilott.
Det var helt i terapeutiskt syfte för att jag hade hört så mycket om trädgårdsterapi, som var i ropet just då.

Då började jag blogga - den 10 maj 2005. Bloggen hette "Mys och pys" och här kan man läsa det första blogginlägget.

Jag har haft fler bloggar sedan dess.
Nästa hette "Annelas hörna" och nu har jag "Ruta Ett" och en som heter "STORARTAT!" som handlar om mitt nystartade företag.

Jag designar, syr och säljer färgstarka linnekläder och accessoarer till storartade kvinnor.

Det roliga med bloggar är att man lär känna så många nya människor över hela landet och även utomlands. När jag blev sjuk försvann många av mina "vänner", men tack vare bloggandet har jag fått många nya i Norrbotten, Skåne, Halland, Södermanland, ja över hela Sverige, i Danmark och faktiskt också på Grönland.

Bloggträffar har jag varit på och det kan jag bara rekommendera.
Då träffar man vänner som man känner, men som man inte träffat förut. Märklig känsla!

Som den första jag var på hos Elisabeth i Ystad, då blev alla förvånade över att jag pratade skånska när jag bor i Göteborg. Det hörs ju inte när man skriver .


Här, växte hon upp.


Var är du uppvuxen?

Jag är uppvuxen i Malmö på söder - mitt i sta'n med asfalt och bilar.
Vi bodde ett kvarter från Folkets Park, som var ett paradis för barn då.

Hela sommarloven tillbringade vi på parkens hårda bänkar som publik till barnteatern, som varje dag kl.14 hade föreställningar. De körde samma program ett parveckor, men det gjorde ingenting. Vi satt där ändå nästan varje dag och sedan gick vi hem och hade vår egen barnteater på gräsmattan eller inomhus.


Har man vuxit upp nära Folkets Park och suttit och tittat på teater, är det kanske logiskt att man påverkas.
Ann till höger - här spelas det minsann revy -!

Vi bodde i ett kvarter med asfaltgårdar och lite gräsmattor, skilda åt med stängsel, och det fanns en massa ungar där. Vi spelade brännboll, lekte "gömme" och "pjätt" (kurragömma och sisten heter det kanske längre uppåt landet), vi cyklade runt kvarteret och ibland om man hade en liten peng, så köptes det glass och 1-öres nallar (väldigt lika Ahlgrens bilar i smaken och ungefär lika stora) på Månssons konditori.

Nyligen fick jag kontakt med min gamla lekkamrat Eva via Facebook.Vi har känt varandra sedan vi var tre år gamla. För inte så länge sedan kom hon till Göteborg för jobbets räkning och vi hade en helkväll med massa prat, god mat och gott vin.

Jag bodde kvar i Malmö fram tills 1970 då jag flyttade till Lund för att börja läsa vid universitetet.

"Mitt" Malmö finns inte kvar, men det känns ändå nåt särskilt när jag kommer dit.

Det är ju min hemstad!

Och var i syskonskaran befinner du dig?

Först och sist. Jag är ensambarn.

Men jag har i vuxenålder adopterat en storasyster, Pia. Pia var en arbetskamrat till mig, född i Malmö och några år äldre. Vi kom väldigt bra överens redan från början och det var nåt visst med henne. Pia hade redan en lilla syster, men de umgicks inte och var väldigt olika. Systern och jag var födda på samma dag och en dag då Pia var särskilt irriterad på henne och sa: Jag hade mycket hellre haft dig till syster än henne" slog det mig.

Jag hade läst i GP om en kvinna som hade 5 syskon, som hon inte tyckte om. Däremot hade hon en väninna, som var som en syster för henne. De kom överens om att adoptera varandra som systrar och det föreslog jag för Pia. Hon tyckte att det var en lysande idé och på den vägen är det.

Som ensambarn har man mycket ansvar och ingen att dela det med. När mina föräldrar blev äldre önskade jag att jag hade haft ett syskon att dela situationen med. Någon som kände till min bakgrund och släktens historia och som bara naturligt kunde dela allt med mig. Det är jobbigt att ensam försöka fylla allas förväntningar och outtalade krav, särskilt som vi bodde 30 mil ifrån varandra.

Men jag har också lärt mig att ta vara på mig själv, klara mig själv och att inte var rädd för att ge mig på nya saker.

Vi låtsas att du är 25 år och ska utbilda dig igen. Vad satsar du då på?

Då tror jag att jag skulle satsa på att bli skräddare och modist, och söka in på Tillskärarakademin i Göteborg och på Textilhögskolan i Borås. Sedan skulle jag gå nån slags designutbildning med allt vad det innebär och sedan skulle jag ge mig ut i världen och praktisera hos de stora modehusen. Drömma går ju.

Eller lärare igen och starta min egen skola och kunna använda vilka pedagogiska metoder jag ville.

Har du någon favoriträtt?

Ja, rotmos och stekt gås med krås och sås och "eblakaga"!



Favoritdjur?

Katt är mitt favoritdjur.
Jag tycker om andra djur också, undantaget insekter, som vill vara runt mig, men katter är mina absoluta favoriter.
Favoriten nummer ett är förstås Queen Shiva, som nyss blev 5 år gammal. Hon kom till oss av en slump när hon var 14 veckor gammal.
Hennes ägare hade köpt henne som sällskap till sin gamla hankatt, men han var verkligen inte intresserad av nån kattunge. För att hon inte skulle behöva avliva Shiva sattes en annons ut på Blocket, som jag såg...och hon var min.

För att ditt liv ska kännas riktigt bra, vad vill du att det ska innehålla?

Romantik, omtanke, tyger, garner, maken, sönerna, böcker, filmer, rotmos, humor,hälsa och goda vänner.

Höger eller vänster tumme upp?

Höger tumme upp och jag är född i Fiskarnas tecken. Vad betyder det, tro?

(Det visar sig att Ann inte är Tvilling, utan Fisk. Ja, jag såg fel och tycker nog att Tvilling stämmer mycket bättre ,-) Detta kan man läsa om fiskarna.

En person född i fiskarnas tecken är ofta mycket känslig och känslosam, fångar lätt upp atmosfärer, energifält, spänningar och känslor.
Fisken har en livlig fantasi och drömmer sig gärna bort ifrån vardagens problem och tristess. Ofta är de musiker, konstnärer, skådespelare och poeter.
Fisken är mycket förstående, medkännande, tjänande, tolerant och känslosam med ett starkt behov att få vara ensam stundtals för att ladda upp sina krafter igen.
Fisken är en mycket sårbar person och söker alltid efter sanningen som finns i det fördolda. Eftersom fisken har tendenser att vilja fly undan verkligheten finns också en större risk att dra sig till alkohol och droger. (ajabaja!)

Tidigare intervjuer: Eva på Frösön ..., Steel City Anna ..., och Ulrika.

En liten smygtitt ...

Och Metallica skulle hon komma att tycka om ...


Det här med intervjuerna gör mig så lycklig!

Storstilade fotografer lägger ut "sneak-peaks" på sina bloggar där man får sig en glimt av vad som komma skall .., så nu gör jag samma sak.

Här är en liten smygtitt på nästa intervjuoffer.

Och så här skriver hon vilken slags musik hon tycker om.

Favoritmusik?

"Oj, det var en svår fråga! Jag tycker om så mycket olika sorters musik.

Jag växte upp med the Beatles, som fortfarande är mina idoler och som jag tycker var genialiska.
Stones gillade jag också, men de var lite råare.
Beatlesfilmerna såg jag flera gånger och jag kan nästan alla låttexter fortfarande.

Jag spelade piano och lärde mig tycka om klassisk musik och opera tycker jag mycket om.

På 80-talet kom hårdrocken på allvar och då blev Metallica några som jag tycker om.
Jag gillar också blues, soul och sådana som Leonard Cohen.

Nåt som jag dock har svårt för är dansbandsmusik och countrylåtar.
Det försöker jag undvika.

På senare år har jag lärt mig spela ukulele och jag skulle gärna vilja lära mig spela bluesmunspel också.

Det vackraste är dock koltrastens och näktergalens musik.