Och vännen Anna-Karin kommer på besök och överraskar med att ha, inte bara Frida med sig, utan även nytillskottet Hugo, en alldeles ljuvlig liten krabat som påminner om hemifrån-ingelas hundvalp!
Efter inmundigande av nybakad citronkaka och titt på bilder från New York, blir det promenad ner till havet.
Vilken dag det är och har varit!!
Längst fram på bilden springer Frida (golden retriever, 9 år), sen Hugo (5 månader, till övervägande del shih tzu ..., kanske det stavas ..?) och sist Harry med vit svanstipp.
Igår nästan storm och ösregn.
Idag = som den allra vackraste sommardag!
Och så här ser det ut när Anna-Karin kastar en pinne i vattnet ....
Pincett och förstoringsspegel ...
Och starkt solljus.
Ja, vid 57 års ålder är det bara att inse: man håller på att förvandlas till man.
Kanske lika så gott att man investerar i en bra rakapparat och lite after shave.
Den andra bilden på den första bloggen. Lintotten Emil på sitt livs första fotbollsträning. Från Anna i Sheffield kommer en liten utmaning. Sex frågor som ska besvaras.
Nu är det ju så att alla som läser här vet ju allting redan, men okej, jag ska göra ett försök.
1. Varför började du blogga?
Jo, jag har alltid tyckt om att skriva, allt från insändare till kåserier (numera kallas det "krönikor", men det är egentligen ett slags bloggande i längre format bara) till hemsidan i Malå. Däremot har jag aldrig närt en längtan att skriva en bok.
Jag var på besök hos helsingborgaren och testade att göra en egen blogg .., ahaaaa, var det inte svårare!! Och så skrev jag mitt allra första - väldigt försiktiga - inlägg. Det tog nog en halvtimme innan jag vågade klicka på "publicera-inlägg-knappen".
Och aldrig fick man någon kommentar, ååå, det var som att skriva för döva öron ,-)
Den första som förbarmade sig (förutom jag själv som testade ...) var vännen Leina; ja, jag hade förmodligen tvingat henne. Ulrika, som då gick under namnet "Ellis" var också rätt tidigt ute, liksom Bloggblad och Celia. Den 23:e september dyker Anna upp, hon som kallar sig eller kallade sig Mandalaya.
Den allra första bilden på den allra första bloggposten. Emil på sin första fotbollsträning. Redan då tyckte jag uppenbarligen bäst om huvudlösa bilder.
2. Målet med bloggandet?
Å, jag har inget mål alls!
Skulle jag i n t e skriva, skulle jag - och det är på fullt allvar - garanterat hamna på en psykiatrisk avdelning .., min hjärna skulle sprängas och gå itu.
Det är ett sätt att rensa hårddisken.
En slags dagbok.
Det jag tycker bäst om med bloggandet, det är det där utbytet av tankar som ibland sker. Och allra underbara människor man har fått träffa eller inte träffa.
3. Vilka bloggar följer du?
Jag tittar som regel in hos alla i min länklista som har uppdaterat sin blogg. Läser aldrig modebloggar.
4. Favoritfärg ...?
Vitt och svart, kanske?
5. Favoritfilm ...?
Här skulle man förstås vilja dra till med någon avancerad och kulturell historia, men se .., det går inte, för där finns en film som jag tycker mer om än någon annan.
En film som är så otroligt finurligt filmad .., med härlig musik och en hel drös med människor som man får följa på n ä r a håll.
Jag hyrde den på Halmstad bibliotek och vi satt i soffan Ektorp och såg den .., utan att säga knappt ett enda ord på hela tiden .., den var u n d e r b a r!
Och den här .., med den allra ljuvligaste (nu är alla superlativen med ...) filmmusik, komponerad av Ennio Morricone.
Och den här.
Ja, då får man nog en bild av vad jag tycker om för slags filmer.
6. Vilka länder skulle du vilja besöka och varför?
Tillbaka till Irland, bara för att det var så vackert och kändes som "hemma". Enkelt och icke-tillgjort.
Indien - för att det säkerligen inte skulle kännas som hemma -. Och för att jag ä l s k a r indisk mat.
Italien - för att där, i lilla bergsbyn i Aostadalen, där kände jag mig också hemma. På en gång.
Jag skickar vidare till alla som känner sig manade.
Det här är egentligen en "utmärkelse"/award ... men jag tycker att alla i min länklista är värda medaljer och utmärkelser, så hoppa på, den som vill!
En gång i tiden tillhörde den här lagården familjen Nilsson i Kalvträsk, Västerbotten.
Det var Anders Fredrik Nilsson och hans hustru Anna Elisabet.
Min farmor och farfar.
Anders och Anna fick sju barn, varav två dog i späd ålder.
De som överlevde hette Erland, Ivar, Gösta, Alice och Anna-Maria.
Ivar var min pappa.
Genom hela min uppväxt berättade pappa om livet i Kalvträsk .., om storebror Erlands uppfinningsrikedom (han byggde sig så småningom ett eget flygplan, ritningen hade han i huvudet) .., om föräldrarnas tidiga död i tbc och åren därefter hos barnens farbror och faster - båda barnlösa -.
Pappa var en makalös berättare.
För två år sedan stannade pv och jag själv till vid den här lagården.
Pappa i slutet av 60-talet. Han hade nästan alltid skjorta. Kan det vara därför som jag tycker att det är så attraktivt med skjortklädda män?
Det var tomt på gården och i boningshuset - som nu förstås tillhör någon annan - ..,pv satt kvar i bilen och jag klev ur och gick en sväng på gårdsplanen och runt lagården .., det var som att promenera i en skog av någon annans barndomsminnen ..., och jag tog den här bilden och tänkte att .., ååå, här har alltså min pappa sprungit som lillpojke!
Nu växte nässlorna höga mot lagårdsväggen och jag plockade en liten bukett sommarblommor och vi körde till kyrkogården och jag satte blommorna på farbror Erlands grav - farmor och farfars hittade jag inte -.
Det det där besöket och promenaden runt lagården ...., det var - på något förunderligt sätt -, som att ha fått träffa farmor och farfar för första gången. Ungefär som att dom inte alls skulle ha gått bort i så unga år, utan att jag hade kunnat titta in och fått slå mig ner vid deras köksbord, ja, liksom bara sitta där en stund ..,och farmor Anna skulle ha hämtat en liten vas och fyllt den med vatten och sedan ställt blommorna på bordet, kanske på en rutig duk, och där skulle vi ha suttit och jag skulle ha sagt ..."ligger farfar och sover?"
Fiskarpojkarna i Villvattnet. Bilden togs innan pv gud-förklarades.
Efter besöket på kyrkogården, körde vi mot Skellefteå, men stannade till i Villvattnet.
Det var en alldeles ljuvlig sommardag och där, vid bryggorna, såg vi två småpojkar som försökte fånga fisk med hjälp av en håv och till slut fick pv testa och han fick genast fångst och en av pojkarna utbrast då - på bred västerbottniska -: "men du, du är ju en GUUUD!"
Själv satt jag på stranden och log och kände mig som den lyckligaste människan i världen.
Det är väl detta som i husannonserna kallas "visst renoveringsbehov", alternativt "varsamt renoverat", ja, eller "gammaldags charm".
Cecilia N tog bilden som har legat och vilat i fönstermappen i flera månader! (Å andra sidan kom det en hel svärm, så dom har haft sällskap av varandra).
Och tänk, när jag moppade hem från jobbet ikväll, då liknade solen en halv grapefrukt på väg ner i havet och jag hyste en vag förhoppning om att hinna till Steninge och att jag där skulle kunna plocka upp kameran ur anoraksfickan, men icke .., solnedgången påminde om den i Grekland eller Thailand och när jag väl kom till Steninge och stannade vid en parkeringsplats, då hade solen sjunkit ner bakom horisonten!
Det var igår som jag berättade om den där lodräta uppförsbacken till Guds Gröna Ängar, den där evighetslånga backen som fick mig att pusta och stånka och mitt vänsterknä att knorra.
Att gå ner igen, ja, det var inte så mycket enklare.
Och halt var det.
Men allt är som bekant relativt här i världen.
I värsta stormen knakade det till och en stor ek dråsade halvvägs i backen intill pv:s mammas sommarhus, det som nu oåterkalleligen är någon annans.
Och herr Göransson den äldre, han kom från Småland med motorsågen i högsta hugg och fällde resolut trädet till marken.., och i två dagar har nu Göranssons mellanpojke ägnat sig åt att frakta hem ovan nämnda träd, fast i bitar.
Igårkväll vid niotiden kom han hem - något slut på - om jag säger så.
Och vedboden är sedan länge fylld .., nu gäller det att skapa utrymme för allt detta!
Inte ett ord ska jag hädanefter nämna om uppförsbacken.
Googlade på Guds Gröna Ängar och föll pladask för detta. (Ja, det är ju inte allom gifvet att en gång få springa omkring på dylika ängar, lika bra att ni tar er en titt.)
Sommarens blomster på altanen har inte varit något att hurra för.
Men ..., självsådda på något underligt vis, har ett sällskap små penséer (eller violer ...?) hittat ett hem alldeles nedanför trappan till altanen.
Ett par decimeter med blå blommor!
Detta blev nog sommarens största glädjeämne på blomfronten!
Nu blir det inte havet, utan först åkern och sen över kustvägen och in mot Guds Gröna Ängar.
Åååå, så vackert där är!
Fulvackert.
Först en liten "sjö" i åkern där små sädesärlor flaxar omkring och sedan uppför och ännu mera uppför och mitt vänstra knä knorrar (och jag tänker att å, är det här pv idkar rullskidträning, det måste ju vara totalt livsfarligt!), men harry är spralligare än jag någonsin har sett honom och ut och in ur gammelskogen springer han .., ja, han skuttar över nedfallna och mossbeklädda trädstammar och han plaskar i en bäck och så upp och iväg igen!
Och nedfallna kastanjer blir till den allra roligaste leksak!
Rakt upp i luften slänger han dem och så iväg för att hämta dem och förvåningen är total när kastanjen ramlar ur sitt hölje och landar på marken.
Det här är sista månaden som jag betalar på min moped.
Nästa månad - tror jag - blir det inköp av en ny kamera med bättre objektiv.
Så länge får ni nöja er med en ranglig älgkalv till hundvalp och en suddig skorv.
"Ååå, bäst att skynda sig hemåt .., vem vet om man blir uppäten av den där typen ...?" kanske den lille skorven tänker.
