En gammal kattherre ...

pElle ..., sjutton eller arton år.

Tänk, vad han har varit med om.

Nu tycker jag att han har tacklat av lite .., missar ofta när det gäller avståndsbedömning (ser förstås sämre på gamla dar ...) och sover mest hela tiden, ja, ännu mer än tidigare.

Och pälsen har tappat lite av sin forna glans.

Men äter gör han med god aptit och säger till när han ska ut och kissa .., sover vid min huvudkudde, nära-nära-nära ... och spinner så snart jag rör honom det minsta lilla.

Herr Arkitekten ...

... har ett fasligt sjå med lillstugeritningen.

"Elisabet .., vad tror du om vi gör så här ...?" säger han och visar ännu en ny variant.

En liten vägg har kapats, eller några skåp flyttats.

Problemet är att jag - omöjligen - kan se detta framför mig, nej, inte när det är på ett platt pappersark! Jag får helt enkelt inte den rätta känslan!

"Jo, men det blir nog bra .., gör som du vill", säger jag.

Risken är då - tror pv - att jag i ett senare skede ska klaga.

Att jag ska utbrista: "ja, men så hääääär kan vi ju inte ha det ...!", då, när stugan väl är på plats.

Mmm.

Det är en risk och jag tycker förfärligt synd om herr pv.

Här och Nu ... avsnitt 897.

Och pv är återbördad till hemmet och allt är sig likt.
Frukost i köket.
Solhagabröd .., uppvärmda baguetter, Cheddarost från Kvibille, ägg från bondgården bara några kilometer härifrån och mjölken från Wapnö, mot Halmstad till.
Ganska mycket närproducerat ändå.
Men godast är det uppvärmda/gräddade minibaguetterna, säkerligen sprungna lååååångt härifrån.
Radioprat med Anna Mannheimer och Tomas Tengby.


På bordet i lillrummet ligger gårdagsvinsterna från Uppmuntringslotteriet.
Soppboken till Bente, filmen till anna of sweden, ljus, stenar och små fat .., och så en grön liten mojäng som pytteextrapris till annas dotter Klara, hon som i så unga år gör såna helt fantastiska filmer på sin blogg!

Någon som kan ana vad det är, det där gröna?


Musselskalet längst till höger förbryllade mig länge.
Det visar sig vara en amerikansk rakknivsmussla.
Vass är den och kan förstöra såväl fiskeredskap som barfotafötter.
Finns mest på västkusten, där den har förökat sig i inte så behaglig fart.


På rumsbordet trängs viktigheter.

Voltaren Gel för ett ömmande vänsterknä .., klotången ( ... suck), mitt schema två veckor framåt, Friggebodsritningen (lillstugeritningen vore mer rätt .., den blir större än en Friggebod), där är även pv:s plånbok och under den; DN:s korsord.


Harry sover gott.
Redan innan frukosten fick han följa husse på långprommis nere vid havet.
Nu är han - harry - nöjd och belåten.
Från tv:n hörs vinterstudioprat .., bland annat curling med ett lag från Skellefteå!

Dagens fönster ...

... kommer från Västerbotten, närmare bestämt från Skellefteå.

Det är ellem som har varit framme med håven.

Ett kyrkfönster är det.

De är länge sedan nu ...

Fyra år sedan, närmare bestämt och det känns som att jag tappar bort henne lite.

Men ..., i slutet av mars fyller Emma 15 år.
Vädur är hon.

Och inte då .., men lite senare ska det bli av .., ty ikväll har jag bokat biljetter för två personer (Emma och hennes mormor) Från Stockholm till London, avresedag torsdag 6:e september tidigt på morgonen och hem igen på söndagen.

Impulsiv - som alltid - är hon som är mormor.

Tjopp, var det klart!

Nu ska jag bara ansöka om ledigt och boka hotellrum.

Gissa tre gånger om jag längtar ...!

Eftermiddag ...

Den hemkomne pv (härligt att ha honom hemma tycker harry och hans matte!) sitter i soffan och ritar på Friggeboden, som blir större än en ordinarie Friggebod.

Själv försöker jag klippa klorna på harry och ja, jag har varit med om sånt som varit enklare.

Ack, om Lisette hade varit vår granne!

Och SVT visar debatten hos Kristdemokraterna om vem som ska bli ledare för partiet!

Sååå uppfriskande med en öppen debatt, där olika distriktsordförande får lägga fram sina åsikter - för eller emot den nuvarande partiledaren - inför hela svenska folket!

Och så oerhört långt ifrån den nästan nordkoreanska modellen som (s) har och när jag läser artiklar där man skrivit om "Vår Käre Ledare" (herr Löfven, alltså, å, det ger mig rysningar .., känns som Samlad Tropp i ett nötskal, eller som ett väckelsemöte i Filadelfia .., jo, jag har varit med om dem ...) så påminner det än mera om hur det var med Kim Jong Il.

(Däremot tror jag visst att S.L. kan bli bra som partiledare, det är mera sättet man väljs på som jag finner hur galet som helst).

Sånt här - total öppenhet - tycker jag om!

Ett eftermiddagsfönster från Västergötland

"Hej Elisabet!

Här får du ett fönster av mig.

Fönstret finns i Vänersborg på det lilla fiket på centralen.

Stannade till där i väntan på vidare färd mot först Göteborg och sen Hässleholm.

Ha de gött vännen.

Christel."

// Och när man läser om Vänersborgs historia, häpnar man.
Eller i alla fall jag.
Så många plundringar och bränder den staden utsatts för!
Detta måste jag förkovra mig i.

Oooops ...

Jag råkade lägga in föregående dragning .., men nu har jag ändrat.

Börja bara om.

And the winner is ....

Ja, det börjar tunnas ut lite i morfars gamla träskål ,-)

Stort grattis till vinnarna!

Bästa morgonen ....

Och jag tar bilen och harry i baksätet och susar iväg till Slöinge, till lilla bageriet.

Borta är kylan från tidigare i veckan .., nu är det så där milt i luften igen och nästan ensam är jag på vägen .., men i hagarna går hästar .., jag ser den prickiga på vänster sida ..., och sen svänger jag höger ner mot det som är som en dalgång och så vänster igen och över motorvägen och sen Slöinge.

Bageriet är en d r ö m.

Där är varmt och gott och vackert och där brinner ljus på ett bord.

Två bröd i var sin påse (den ena fint inslagen) på sätet intill mig och så hemåt.


Och tänk, brödernas mamma är från Malå.
Hennes föräldrar drev samhällets biograf.

Ring-så-spelar-vi från radion och någon har önskat "Diggiloo Diggiley" med bröderna Herreys och jag sjunger hööööögt och blir glad och lycklig .., tänker på döttrarna som tyckte så mycket om den och det gör jag med ..,. och när vi (harry är ju med) passerar Ugglarp, har en 91-årig farbror kommit fram till Lisa Syrén och då blir jag så där varm i hjärtat igen, särskilt när han berättar att han igår hade fått ett positivt besked angående en livshotande sjukdom och mannen vittnar om ett hälsosamt leverne och får en fanfar och jag känner mig som den lyckligaste människan i världen och jag vet också varför; jo, det är den där känslan av att man sitter här i landet Halland och får ta del av andra människors öden och äventyr - tack vare det här programmet - och jag tänker på min AP som nästan alltid lyssnar och på Mossfolk och alla andra och det är då jag känner jag den där glädjen.

Nästan hemma stannar jag till hos grannen Nilsson och lämnar påsen som är så vacker med snören runt om och herr Nilsson tittar just på speedway eller motorcross och jag säger att brödet är som tack-igen-tack för hjälpen med bilen den där kvällen när jag skulle hämta pv och allt strulade.

En stunds småprat blir det.

Och nu hemma.
Om några timmar ska harry och jag åka till flygplatsen och hämta husse som har varit i Umeå och bland annat lyssnat till skolministerJan Björklund.

Om den mannen tyckte pv verkligen, ja, i alla fall vad han framförde!

Nu kaffe och om en timme precis är det dragning här i lotteriet!

Lediga-lördagsfönstret ...

... känner ni säkert igen vid det här laget?

Just det.
Det finns i Eckes hus - han, grannen nere vid bäcken -.

Nu har jag valt ett annat fönster, det mot norr.

Och idag kommer pv hem.

Det känns bra.

Skavlan ikväll ...

Slutsats: jag tycker om Björn Ranelid.
(Ja, det gör jag. Faktiskt. Jag tror att han har ett gott hjärta.)

Jag tycker att Thorsten Flinck har en underbar röst när han sjungpratar.

Jag tycker också oerhört mycket om kloka Laleh och hennes musik.

Och det finns inga gränser för hur mycket jag beundrar människor som Roberto Saviano.

Minst en bukett per vecka ...

... ska jag köpa mig, så länge tulpansäsongen pågår.

Just det.

Det beslöt jag mig för idag.

Om att visa sitt Rätta Jag ...

På Facebook diskuteras detta med spelningslistorna som visas i högermarginalen, dvs, att man kan se vad andra människor just då lyssnar på via Spotify.

Det är rätt intressant.

Jahaaaa, lyssnar han på det!!

Eller: åååå, inte visste jag att hon tycker om dansbandsmusik!

Egentligen - ja, om jag ska vara helt ärlig - så har jag aldrig sett en enda en som lyssnar till "Lasse Stefanz" - det är mest lite annorlunda varianter och en hel del på spellistorna har jag aldrig ens hört talas om.

För egen del aktar jag mig noga att visa upp min bristfälliga musiksmak.

Och inte bara det .., hur skulle det se ut om alla och envar kan se att jag spelar samma låt hundra gånger om, nätack .., det räcker med att några av mina allra bästa vänner vet hur det är fatt.

Den här låten spelade jag t.ex. non stop under en tågresa från Malmö till Stockholm .., det var min första sommar som ensamseglare och där satt jag vid fönsterplats och med hörlurarna på lockiga kalufsen, allt medan det till min mobil kom ideliga sms från en trånsjuk norrbottning.

Om den visades på min spellista, så skulle kanske inte så många höja på ögonbrynen.

Men det finns andra.


Bilden lånade jag härifrån.
Fy på mig, men nu har jag mejlat och frågat om lov.

När jag var fjorton, femton år .., då bodde jag nästan hos grannen "Kalle Zündapp", ty han hade nämligen den här låten på band.
Åååå, det var väl det vackraste jag hade hört!

Då visste jag inte att fyra år senare skulle jag, tillsammans med mannen som blev pappa till mina barn, hälsa på hans kusin som då bodde utanför Lycksele .., och döm om min förvåning .., när sångaren själv öppnade dörren!

Hade Jesus själv visat sig, hade jag inte blivit mer förvånad.

"Jaså, visste du inte det ...? Ja, men han är gift med min kusin!" sa exet och log.

Det finns andra låtar som jag tycker så alldeles vanvettigt bra om ....

Den här, till exempel.

Då är det sent 60-tal .., bästa kompisen Eva och jag spelar den på deras skivspelare där man kan lägga på flera plattor på en gång och när den här ljuder .., då blir jag superglad!

Och detta tycker jag också om!


I P1 imorse raljerades det över Juholts musiksmak.
Den Nye (s)-ledaren tycker om Bruce Springsteen och Ulf Lundell, men Juholt - hahahaha -, han gillar Elvis Presley!
Ja, det är ju förfärligt.
Men nu ska jag minsann kliva ut ur garderoben och berätta att även jag tycker om Elvis.

Och den här spelade jag om och om och om igen på Dungers Kondis i Malå, och den här så ofta att klasskamraten Johnny Holmlund bad mig sluta, han stod inte ut!

Ja, nu förstår ni nog, varför jag inte visar min spellista.

Just det.

Ps. Ja, vilken röst .., jag brukar inte prata om sexighet hit och dit .. men detta är för mig en sexig röst. Oj, oj, oj. Ds.

// Nu har jag snöat in totalt på Elvis ,-)



Jaaa du, Håkan Juholt .., vi kan bilda en förening du och jag!


Här är en modernare version med den blinde, han, som jag tror att Dinah avser.
Vilken underbar låt!!!! Precis vad jag tycker om.

Dinah säger ...

Jag älskar också Elvis. Och Emilie Ford.
Kanske är vi ungefär i samma ålder.
Och så var det nån blind sångare. Utan namn och jag vet inte alls om jag gillar honom idag. Antagligen eftersom han skulle påminna mig om ett flickrum i Malå.

// Om det är mitt flickrum som Dinah menar, så var det José Feliciano.
Under mitt första år i Lycksele - då jag bodde i hyresrum -, köpte jag en LP-skiva av denne sångare och den spelades säkerligen året därpå i Malå?
En av mina bästa vänner från den tiden, P-O, han sa alltid .."så fort jag tänker på dig, då tänker jag på Feliz Navidad med José Feliciano!"

Gott och Blandat ...

Fem timmar på jobb och det vänstra knäet värker konstant!
Lycka är att se minutvisaren närma sig tolvan!

Det är Malin (bilden) som avlöser, ja, tills Lena kommer .., och jag skyndar mig att handla och eftersom jag är utsvulten blir det förstås sånt som absolut inte stod på min inköpslista!

Tunna spjäll fanns absolut inte där.
Inte potatisgratäng heller.
Och inte färsk strömming (ska bli stekta med potatismos till).
Mozzarellaostar för 5 kronor styck - nej, inte dom heller - men nu finns dom här hemma!


Hämtar mina saker från personalrummet.
Ett par dockskor står intill mina klumpedunskängor.
Det visar sig vara Bodils och hon har storlek 34 på skorna, precis som min faster hade!


Ejdervägen, där bor vi.

Väl hemkommen och efter att jag har rastat harry, vittjar jag postlådan.
Ååå, ännu en glädjefylld postlådeöppning!!

Där finns nämligen ett paket från den rara Tankevågor .., med presenter till uppmuntringslotteriet!

Jag har ännu aldrig träffat Tankevågor, men för mig känns hennes handstil i total samklang med hur jag uppfattar henne - ja, genom bloggpratet i ett par års tid -.


Gudrun, med nästan likadan handstil som Lisbeth - Tankevågor -.
Och eftersom Gudrun är så underbart rar, tror jag ju att Lisbeth också är det.

Öppna, varma bokstäver utan krusiduller.
Nästan exakt som Gudrun Burwalls i Malå, hon som under hela skoltiden var min klasskamrat.


Och här är några av presenterna!
Så finurligt!!
Nu har vi ju redan spelat in den här veckans dragning, så det här får bli till nästa vecka.
Och där nästa.
Och där nästa.
U n d e r b a r t!



Hjääälp, så trött och slut på jag är efter jobbet!
Den här ishalkan har gjort att jag - broddarna till trots -, har spänt mig nåt hemskt var gång jag rastat harry och när vi går på andra rundan i eftermiddag, är jag stel som en pinne!

Efteråt sätter jag mig i soffan .., bara sitter där .., ännu iklädd Hemköpsskjortan som jag inte trivs särskilt bra i .., och anoraken, som jag älskar ..., och jag bara pustar ut.


Harry, han funderar vart husse har tagit vägen ...?

"Det är ju den här tiden han brukar komma cyklande, ja, var kan han vara ...?!"

Meddelande till Lisbeth - Tankevågor:

I love You!!!!

Annorlundaliv ...

Halv åtta har ljuset kommit och jag tar harry och går på morgonens andra promenad.

Ner till havet .., in i hästhagen .., över den A-formade stegen (nu kan harry inte längre krypa genom stängslet) och så hem igen.

Blidväder.

Ljumma vindar.

Och pv är i Västerbotten och det är bara harry, sigge, pElle och jag själv och hela natten har jag vaknat vid exakt varje halvslag .., och jag har legat och lyssnat i mörkret .., det låter som ett pågående mus-rally någonstans och jag slår på radion och lyssnar till vågskvalp, växlar om till P4 och hallå-prat, två radiopratare är det, Sundberg från Piteå och en kvinna och jag har redan glömt vad dom pratade om.

När inte husse är hemma, blir det mesta annorlunda.
För första gången på länge sover inte pElle hos mig .., han ligger nere i gästrummet, ovanpå byrån och harry tar med självklar pondus över husses säng.

Åååå, så härligt att få bli herre i sitt hus! kanske han tänker.

På morgonen ringer husets herre och frågar hur vi har det?

Jag säger att vi har det bra .., under många år bodde jag periodvis själv med barnen och sen seglade jag ensam på livets ocean i sju år (i alla fall så bodde jag i min egen lägenhet) och ganska skönt är det att - så där ibland- få rå sig själv.

Två dagar, alldeles som bäst är det.

Och nu blir det jobb och ikväll rena drömmen .., handbollsmatch mellan Serbien och Kroatien och Danmark mot ..., kan det vara Ungern, i den andra semifinalen!

Åååå, så roligt!

Dagens fönster ..

Det här huset, och fönstret, beläget på Ringvägen 31 i Malå, har jag ett alldeles särskilt förhållande till och det är hemifrån-Ingela som har tagit bilden.

I min tidiga barndom bodde här pappas chef, en jägmästare vid namn Efraim Wretlind.
Han var helt annorlunda mot alla andra människor som jag kände till!

Hela somrarna gick denne "Effe" omkring i khaki-kläder och på tomten fanns en trädgård fylld med allehanda blomster och sommartid brukade bussar körbi och i bussarna satt människor som stirrade ut på trädgårdslandet och ibland stannade dom till och Effe gick där och visade sina Aklejor och allt vad där nu fanns.

En "husa" fanns i familjen - tant Svea -, med vitt förkläde och jag minns hur goda hennes skorpor var!

Var sommar kom Effe och Märtas barnbarn upp från Oxelösund (en vit Taunus - med inte AC-registrering - parkerades då på gården) och barnbarnet - Karin - två år äldre än undertecknad, blev då, under några veckor, min lekkamrat.
Karin var som från en annan planet, så söt, fräknig och alltid så glad .., och mina klasskamratspojkar dök plötsligt upp från ingenstans och ville vara med.

I vår sommarstuga nere vid sjön satt vi om kvällarna och lekte "Anden i glaset" och soliga dagar cyklade vi till Solviksbadet och nästan alltid hade Karin med sig sina marsvin, ja, dom låg i en korg med två snedställda lock och inte kände jag någon som hade marsvin inte .., i Malå var det mest gråhundar, stövare och nån katt som gällde.

Med Karin var allt annorlunda!
Hon var liksom "finare" än vi andra, men inte högfärdig.

Hemma i Oxelösund dansade hon balett (bara en sån sak .., i Malå åkte man skidor!) och när hon packade upp sin resväska, ja, då fanns där en ljusblå balettdräkt bland allt det övriga.

På en gammal super-8-film från 1961 kan man se oss tillsammans ute på gräsmattan .., där är Karin i gul balettdräkt och jag själv i en prickig kjol och där är pappa som då är 51 år och han visar oss hur man kan ta upp en sockerbit från marken, genom att sätta sig på huk och ha händerna mellan benen på nåt konstigt vis och pappa skrattar gott åt kameradamen som är min mamma och jag har lockigt hår och ser glad ut.

Mellan somrarna brevväxlade vi flitigt och jag vet ingen som har en sån personlig och speciell handstil som Karin, jo, Monica i Lysekil .. jag skulle n ä s t a n kunna förväxla era handstilar!

För en tid sedan fick jag ett meddelande på Facebook.

"Är du den Elisabet som en gång kastade en bakelse under min morfars veranda?" skrev kvinnan som på bilden fortfarande var fräknig och vacker och satt så elegant på en stol någonstans utomlands och vid sin sida hade en YSL-väska.

Jominsann, det var just denna Karin!


Världens bästa och snällaste Gustav.

Någon på 60-talet dog Karins morfar och mormor och huset kom att säljas till Ann-Britt och Gustav Sandström.

Två söner fanns i familjen, varav den ene - Bo -, blev min klasskamrat och kompis.
Ååå, som vi umgicks!

När Bosse fick en bandspelare, ja, då tillbringade jag nästan all tid hos honom och vi (läs: jag) lekte radiopratare och intervjuade den arme Bosse stup i två, tills han en dag sa att nää, nu hade han fått nog, nu ville han inte hålla på med sånt där fånigt intervjuande längre!

Det var också hos Bosse jag första gången lyssnade på musik i hörlurar.
Den här låten var det och när jag skulle säga hur läcker låten var, skrek jag hööööögt, - ovan som man var vid lurarna -.

När mamma 1978 gav sig av till Sydamerika, då blev Ann-Britt som en extramamma för mig och den piprökande Gustav, han blev som en låtsasmorfar till AP och dr Böhlander.

Flera år senare, när vi flyttat från Malå till Stockholm .., kom brev från Ann-Britt där man fick lite malåskvaller och tidningsurklipp till livs.

Så småningom togs huset över av Bosse och Leina.
Några år tillsammans fick vi som grannar .., med kaffestunder vid söderväggen .., bröllopet i deras trädgård .., ja, lite sånt.

Allt det tänker jag på när jag ser den här bilden.

T a c k igen, Ingela!

Den här tyckte jag om ...

Nu lägger jag in den här - inte på FB - eftersom du Marianne kanske blir irriterad på mig annars ,-)

Men jag tycker verkligen om den!

När orden tar slut ...

"Älskade lilla mamma!

Egentligen letade jag efter en helt annan bild, men så råkade jag se den här och sen kom jag som av mig. Precis på pricken kommer jag ihåg det här ögonblicket.

Du hade varit så förfärligt förvirrad och deprimerad och knappt yttrat ett ord och så beslöts det från läkarhåll att du skulle utredas lite mera, ja, kanske få en annan medicin ..., och så hamnade du på geriatriska avdelningen på Ystad lasarett och jag fick följa med och tänkte .., det kommer aldrig att gå - att byta miljö så där abrupt -, du som då bott på gruppboendet i ett par års tid.

I sju dagar skulle du vara där.

Och du fick ett eget rum och en larmmatta lades på golvet nedanför sängen.
En bra stund fick vi vänta på doktorn.

Det visade sig vara en ung läkare - det är han som är på bilden - och han bemötte dig med den allra största respekt .., han hade läst i papperen att du arbetat som sjuksköterska och han satte sig på huk och sa ..."Goddag Ann-Gerd, jag ser att vi har varit kollegor!"

Och du blev så innerligt glad och till min förvåning började du prata, alldeles kloka saker var det som kom ur din mun och jag förstod ingenting.

Du var den du en gång hade varit.

Den unge läkaren frågade dig om ditt arbete i Bolivia och om lite annat och du fortsatte att svara så oerhört redigt.

Efteråt, tog han dig i hand och tackade för pratstunden och vi blev sittande ensamma i ditt rum, bara du och jag ..., och plötsligt hade alla dina ord tagit slut .., åååå, du var så trött, så trött och du slog händerna för ansiktet och tårarna rann nerför kinden.

Jag förstod precis.

Det hade tagit på, det där att verka normal och orka vara redig.

När jag skriver dom här raderna, sväljer jag gång på gång på gång.

Och en sak ska du veta mamma, jag har aldrig, nej aldrig .., känt sån kärlek för dig, som just i den stunden.

Elisabet."


Och en av de sista dagarna på den här underbara avdelningen med bara tre patienter och gott om tid för personalen att hinna med .., så kom Anders och hälsade på mormor.

S o m hon älskade honom!