Något stadsbesök blev det inte .., vi stannade hemma i solskenet och ägnade oss åt andra göromål.
I timmar blev vi ute! Pensionatsvärden beskar äppelträdet .., jag räfsade .., han satte upp fågelholken som var en present från Solveig i Dalarna (tack igen!) och jag bjöd på kaffe med uppvärmda gifflar.
Tvätt hängdes på strecket.
Hela tiden sprang harry av och an och lekte för sig själv .. hämtade gula tennisbollen .., pv kastade och harry hämtade .., två rundor ner till hamnen blev det också och efteråt var harry slut på som artist.
Ja, nu sover han gott i loppisfåtöljen.
Skidskytte på tv .., potatisgratäng i ugnen (doft av vitlök ...) och jag tänker på den unge canadensiske skicrossåkaren som hamnade så förfärligt olyckligt vid ett fall, ja, så han avled.
Och medan vi funderar över Ranelid eller Thorsten, råder säkerligen gränslös förtvivlan i ett hem i Canada.
.... att Friggebodsbygget ska komma igång, blir det ett nytt projekt.
Nu ska väggarna i lotteridragningsrummet bli vita som i vardagsrummet .., dom blommiga gardinerna får nog flytta någon annanstans .., (nåja, dom har fått vara med ganska länge ändå .. har säkerligen suttit uppe i ett femtontal år ...), bokhyllor med konsoller ska sättas upp och ny takbelysning - en som gör nytta och inte bara är vacker - ska inhandlas.
Arma pv.
Jag undrar hur många gånger han har ångrat sitt tilltag, ja, att föreslå den där egensinninga madamen i Ystad att flytta till ett gult hus på en kulle!
Nu har han aldrig någon lugn och ro!
Jo, en liten stund blir det.
Kaffebryggaren puttrar .., det doftar Zoegas Skånerost och om en stund blir det gifflar och kaffe ute i solskenet och jag ska plantera vårlökarna i en vacker korg.
Glöm nu inte att det var en dragning igårkväll också. Där vann Biggan tröstpriset och vem som tog hem skylten om vägen till lycka .., ja, det väntar jag med att berätta.
Efter den här dragningen återstår fem små lappar i träskålen!
Och så efterlyser jag adressen till Inga i Vännäsby och Fourmum!
Från min rara kusin Barbro - "Mellansystern" -, hon som aldrig upphör att studera .., som alltid har nya projekt på gång i vävstolarna ..., och som har en till synes outsinlig källa med energi lagrad inom sig (jag skulle vilja påstå att det påminner om ett kärnkraftverk!), kommer det här vackra fönstret.
Bilden togs uppe i familjens stuga i fjällvärlden och gardinerna - härligt gula inför den stundande påsken - har Barbro såklart förfärdigat själv.
... som jag kommer till jobbet och ska knappa in koden för att bli insläppt, kommer jag ihåg den där känslan som sköljde över mig.
Ni vet, den där första dagen på en ny arbetsplats och ingen aning har man om rutiner och hur arbetskamraterna är och tänk, om dom tycker att man är en eländig en och tänk, om man gör fel och får skämma ögonen ur sig!
Och så knappade jag in mig och där - det var den där första dagen - stod Sven-Åke med utbredda armar och sa "men välkommen, är du den nya!" och det kändes som om mitt hjärta skulle i små bitar, så tacksam blev jag.
Eller glad. Eller både-och.
Nu har jag varit på samma arbetsplats i drygt ett år och jag har ännu inte lärt mig allt, men jag gör så gott jag kan och jag stormtrivs med kunder, arbetskamrater och chefer.
Idag har det varit full fart från morgonen tills jag tackade för mig och gick hem.
Först kassorna, sedan tidningarna (skriva in returer och notera det som kommit), registrera returerna via datorn .., ta hand om kunderna (någon hade varit på semester i sydliga nejder och frågade - lite tystlåtet - efter lusmedel ...), och mellan varven fick jag byta etiketter (igår gjordes hela kassalinjen om, dvs, allt godis sattes på plats enligt Hemköps "planogram", där varje vara har en egen plats) och det var post som kom och paket som skulle hämtas eller skickas och fikarast och sedan full fart igen!
Charkpersonalen hade gjort underbara räkbaguetter, ja, där fanns såna med köttbullar också! Det gick åt som smör i solsken ....
Klockan två var min arbetsdag tillända. Igår sa jag till pv att "i vår ska jag i n t e drabbas av köphysteri och handla hem så många vårblommor ..., jag ska hålla mig lugn!"
Det var tanken det.
Idag köpte jag tre krukor minipåskliljor, en kruka med små tulpaner, samt två krukor pärlhyacinter.
Arbetar man i en livsmedelsaffär - och har man gjort det i hela sitt vuxna liv - då vet man verkligen hur allting har förändrats.
Numera ska precis allting dokumenteras!
Temperaturer i alla kyl,- och frysdiskar ska noteras punktligt med jämna mellanrum. Temperatur ska kollas när varor tas emot .., man ska registrera hur många kycklingar som grillas och ja, det tar a l d r i g slut!
Massor med tid går åt till rent pappersarbete!
Idag när jag kom till affären, snippade jag förbi i charken där den alltid så underbart rara Anne-Marie stod och fyllde ännu en hög med papper.
S o m hon suckade!
Och nu återstår bara i morgon för mig, sen är det ledig helg, ja, måndag också.
Men sen .., tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag på raken.
Nånting som jag tycker att pv är fullkomligt suverän i .., det är konsten att rimma.
Och att sätta samman rim som blir till sånger!
Inför stafettvasan bad jag honom att försöka knåpa ihop nåt som vi skulle kunna sjunga efteråt, så där på kvällen .., och det var som att trycka på en knapp.
Jo, jag hjälpte till, kom med förslag till vad det skulle handla om osv, men ändå, det är han som fixar det.
Melodin är den som ni hör här ovanför, på filmen med självaste herr Taube.
Och så här löd texten när vi sjöng: (En kort förklaring: det var tänkt att Annas Micke skulle ta 1:a sträckan och i fjol berättade han att han beslutat sig för att i n t e ta rygg på någon annan skidåkare, sen visade det sig att han öht inte alls kunde ta rygg på nån, dom åkte så fort! Sen såg han nån som skejtade, vilket är förbjudet .., och Micke, som är en rättskaffens man på alla sätt och vis (tror i alla fall svärmor), blev upprörd över detta och tyckte att det var för jäkligt, sicket fusk!)
Nåväl .., så här blev det.
1. Nu ska vi ut i fädrens spår och och plåga våran kropp Kan inte någon människa för detta sätta stopp?
Att ta sig i från Berga by till Mora med bravur .., kan inte vara tänkt för någon "männska" eller hur?
(De två sista kursiverade raderna sjungs om!)
Micke och pv diskuterar vallakonsten ... Bild: Gunnar i Vaplan.
2. På första sträckan sätter vi en gosse lugn och trygg, I backen efter vägen ska han INTE ta nån rygg!
På myren efter Smågan får han se nåt han ej tål - en FUSKARE - ett jäkla svin som skejtar fram mot mål!
3. Anders ifrån Skåne han tar sträcka nummer två. Om vallan är den rätta kan han ej förstå sig på.
Den gossen rädes inget ty hans bröst är fyllt av mod, kanhända är det för han bär på lite sameblod?
4. Den tredje i vårt lag kan vara någon sorts kapten, det är nog därför som vår man till målet blir så sen ..?
En smålänning från Halland är väl knappast nån merit? Men Thomas vill nog ändå tro han tillhör nån elit.
5. Som fjärde man vi tänkte ta Maria än en gång, men nej, den flickan tyckte nog att sträckan var för lång?
Nej, hellre än att staka fram i spåret nätt och fin, Maria sitter i en bar beställer ett glas vin.
(Till saken hör att i fjol, när de övriga tränade inför loppet, satt Maria med mig i Gustavsbacken och tog ett glas glühwein ,-)
Josefine efter sin sträcka. L ä t t a d, är nog rätta ordet. Bilden tog jag.
6. I stället som vår fjärdeman vi tar en ren novis från Skåneland vi plockat in en Ängelholmspolis.
Den tösen hon är inte rädd hon ställer genast opp, I Hökberg Josefine når målet uti detta lopp. 7. Ett stort TACK nu vi säger till vår nya lagkamrat, Du fixade din sträcka väl med stil, såväl som fart!
Nu lyfter vi på glasen och tar en liten tår, och hoppas att du ställer upp på nytt till nästa år!
Anna går i mål i Mora! Bild: Gunnar i Vaplan.
8. Spurten även denna gång får Anna fixa till Det är ju faktiskt så att det är detta som hon vill.
En tjurskallig och envis tös var en gång Malås hopp, nu går Team Taurus snart i mål i detta Vasalopp!
Bild: Gunnar i Vaplan.
9. I Mora, där vid målet med en skylt om fädrens spår där väntar oss en jämte glad, en bloggare, gutår!
Ja, Gunnar är ett troget fan nu stundar slutrefräng, vi höjer våra glas champagne, välkommen i vårt gäng!
10. I sista versen tackar vi för alla goda råd, vi fått utav Elisabet, nu kallad för "Ers Nåd".
Vi tackar hertiginnan utav Halland med en skål ... För utan stödet ifrån dig, vi ej nått fram till mål!
(Att jag kallas för Ers Nåd .., ja, ni kommer väl ihåg att jag hittade släkt från Ockelbo och om detta har vi skojat mycket och ofta, pv och jag själv och duktig på att ge råd i skidåkning är jag också - men det är nog bara jag som tycker det - ,-).
Till sist: tack du underbare, rare, påhittige pv som fixat detta och som också var den som - i fjol - kom på idén med att ställa upp med ett lag i Stafettvasan!
Den som har tillbringat många år i Skåne, vet att inte ta ut glädjen i förskott. Ja, jag har till och med sagt att det är allt det här ombytliga med vädret som gör att skåningar tar det mesta med "knusende ro".
Ena dagen nästan försommar - nästa snöstorm - !
Alltså bestämmer jag mig för att ta det som det kommer.
Tids nog blir det vår.
Och jag har harry med mig och går ner till havet och snön dämpar ljuden .., alldeles tyst är det. Ute till havs simmar gräsänder, två svanar och några ejdrar. Snön är så där perfekt som till snögubbetillverkning.
Och harry hittar samma fågelvingar som tidigare och springer runt-runt-runt och kastar dem i luften .., vingeparet sitter ännu ihop och har förmodligen tillhört en trut eller fiskmås?
Sen hemåt igen. Ute vid fågelbordet är det trängsel .., koltrastar kalasar på skivade äpplen .., där är skator, blåmes, talgoxe, en ihärdig nötväcka .., och nu och då (men sällan) - domherrar -.
Idag såg jag dessutom en pytteliten fågel, nästan den minsta jag har sett och inte en aning har jag vad detta var? Gråaktig, lite spräcklig.
Mian eller Jan .., ni borde vara här nu!
"Hallå, hallå ...!"
I flera veckor har mitt högra knä krånglat.
Allt började med att jag en kväll råkade vrida knäet lite olyckligt och sedan blev det bara värre och värre.
Veckan innan jag åkte på semester, var jag nästan låghalt på jobbet.
Knäet var straaaamt och det gjorde djävulskt ont att böja och sträcka ut.
I Sälen blev det ännu värre.
Under stafettvasedagen gick jag med skidstavar som stöd.
Att åka till akuten för en sån sak, nä, det gör jag inte, däremot ringde jag till Hässleholms sjukhus och bad om att få en telefontid med den danske läkaren som satte in min knäprotes.
Inte för att ett telefonsamtal skulle råda bot på eländet, men kanske skulle jag få en liten "hint" om vad som möjligen felades, eller skulle jag själv kunna göra nånting för att få det hela på rätt köl?
Det var den 28:e februari som jag ringde ortopedmottagningen. Jag förväntade mig absolut inte att få ett samtal samma dag, men kanske, kanske någon gång under veckan.
När vi kom hem igen till landet Halland, låg i postlådan ett brev från ortopedmottagningen i Hässleholm, med följande text:
"Tid är reserverad onsdagen den 28:e mars för telefonkontakt med doktor Sören Toksvig- Larsen. Ni kommer att bli uppringd under eftermiddagen."
