Angående "Em" ...

Så här är det: detta att kunna få möjligheten att studera vidare, har - enligt Guy - inte ens funnits i Em:s tankevärld.


I maj börjar läsåret (gymnasiet) och nu ska Guy och W få prata vidare med denne Em och hans familj och så ska han ju ta sig in också.

Hur som helst vet familjen nu att det hänger i alla fall inte på pengarna.

Vi är elva stycken - det klarar vi -!

Stort tack till er alla och så snart Guy vet vad som händer, så får han höra av sig med mer detaljer! 

Bilden visar min ättapjött som aldrig hade några problem med att få pengar till skolgång.

Men man kan ju tänka tanken .., att om det hade varit så.

Om det vore pengarna det hängde på ...

Stort tack igen för ert engagemang!

Jag lovar att Guy hör av sig! (jodå, Guy .., jag lovar för din räkning ,-)

Hörvärt ....

Häromdagen råkade jag - av en slump - lyssna till en helt ljuvlig betraktelse i P1.

Det var författaren Åsa Larsson som berättade om kulturskillnader.

Jag kände igen mig i sååå mycket!

Här kan ni lyssna .., scrolla ner till  26:e oktober, "Om handskakningar, kindpussar och annan vett och etikett".

Det här med "Em" ....

Bilden visar den lilla starungen som ramlat ur boet. I väntan på att pv skulle komma hem, stoppade jag fågelungen under min blus - den fick vila mot mitt bröst -. Sen kom pv hem och jag har aldrig tyckt  mer om honom än just då, när han från hustaket plockade undan fjorton tegelpannor, hittade boet och lade tillbaka den lille krabaten just där.

Minns ni pojken som Guy berättade om?
Em, i Thailand?

Här  kan ni läsa om honom och här.

Han som under enkla förhållanden bor hos sin mormor och som inte har någon ekonomisk möjlighet att studera vidare?

Jag frågade Guy om vi inte kunde gå ihop hjälpa pojken?
Är vi några stycken, så blir ju summan inte alls betungande för var och en.
Den totala summan för skolavgifter, mat och uppehälle, skulle ligga kring 500 svenska kronor per månad.

Nu är vi fem som har sagt ja.
Det är Gunnel i Göteborg, Lyckliga Grodan (som heter Eva Jaktlund), det är Guy från Arvidsjaur som ju ska hålla i det hela, det är pv och jag själv.

Och nu har Rexxie tillkommit och apropå livets skörhet ,,, så betalar han för tre år framåt, på en gång.

Vilken människa!! 

Det är ett långt åtagande på tre år, inget man hoppar av och Guy skrev i ett mejl häromdagen att han tycker att vi borde vara flera, ja, med tanke på livets skörhet och vad som kan hända.
Slutar vi att betala, faller ju alltsammans för pojken.

Nu frågar jag igen: finns det någon av bloggvännerna som vill vara med? Minsta bidrag är ju välkommet, men det måste vara en långsiktighet i det hela. En femtilapp per månad .., det kan göra skillnad för en människa.

Om någon känner att det här vill jag ställa upp på, så mejla till bisse151@gmail.com, så ska jag vidarebefordra brevet till Guy, som håller i det hela.

I min barndom satt en liten vit lapp fästad vid telefonen.
Det var mamma som väl tyckte att dom här orden var viktigare än många andra.

Dom här orden var det, av Stig Dagerman.

"Jorden kan du inte göra om,

stilla din häftiga själ.

Endast en sak kan du göra

en annan människa väl.

Detta är redan så mycket

att själva stjärnorna ler.

En hungrande människa mindre

betyder en broder mer."

(dikten En broder mer)

Uppdaterat: sedan jag skrev inlägget har två Anders anmält sig: Anders "Rexxie" och "min" Anders och nu också SoF från Borås! Å, så glad jag blir! Och även Kerstin Hedgren! Ja, men då kanske vi klarar oss? Vad tror du, Guy?
Här kom fler med! Lena /Motvillig Blogg, Åsa, samt sportigajenny!

Nu klarar vi det!

Till er alla: jag ska be att Guy skickar ett massmejl till er när allt är klart och bestämt!
T a c k, som ställde upp!

Dagens fönster ...

Idag pågår asfaltering av lilla vägen - den som går nedanför huset -, och när vi kommer ut, harry och jag själv, hojtar en neonklädd man att vi får hålla oss från själva vägen, nu när asfalten är nylagd - och det förstod jag ju redan innan - så vi går bakvägen, uppe i skogen, bakom sommarhusen.

Då ser allt annorlunda ut.

Bara ett hundratal meter från det gula huset, men högre upp, ser man havet!
Och ytterligare hundra meter därifrån, stupar berget rakt ner - tänk, det har jag aldrig sett - och det är så brant så man nog kan slå ihjäl sig om man råkar snava och falla till marken!

När vi går hem igen, sneddar vi över sommarstugetomterna där det nu är tomt och tyst.

Drivor av löv ligger på marken.
Och ekollon.

Friggebodar och lekstugor är igenbommade.

Hos grannarna förgyller morgonsolen upphittade grenar.

Och nu blir det frukost i det gula huset på kullen.

DBIV för Cecilia N i Härnösand ...

Det måste varit torsdagen och fredagen.
Det var definitivt inte onsdagen i alla fall.
Vår gamla hund (11½ år) hade på tisdagen varit ute på en lång runda med husse.
Och på onsdag eftermiddag fick han som nån sorts kollaps.
Darrningar, spända muskler. Vi gick och lade oss på sängen på nedervåningen för att locka honom att gå och lägga sig.
Där låg han några timmar. Men sen var vi upp till övervåningen så då släpade han sig upp dit. Och låg pall i många timmar. Inte sugen på mat ett enda dugg.
När det var dags att gå och lägga sig vid midnatt bar husse ner honom för han visade inga tecken på att vilja gå själv.
Men då släppte vi ut honom att gå och kissa. Så gjorde han det och sen gick han in och lade sig.

Nästa morgon (torsdag) var han trött, men inte toktrött. Och på fredagen sprang han lite fritt i skogen.
Och nu är han vanligt glad och pigg.

Men inga mer joggingturer säger jag. Husse får gå två gånger istället.

Cecilia N

DBIV för Ann i Göteborg ...

Det bästa i veckan var nog besöket i Borås på Textilhögskolan på tisdagen.

På väg till skolan passerade jag “Ute” – den sötaste skulptur jag sett på länge.

(Elisabet säger: konstnär är Charlotte Gyllenhammar. 
En likadan skulptur finns hemma i Västerbotten i Umedalens skulpturpark och en sak kan jag säga; finare skulpturer än såna här, det tycker jag helt enkelt inte finns!)

Först var det föreläsningen på Textilhögskolan och den här gången handlade om “vävteknik”.

Föreläsaren var oerhört duktig och lyckades trollbinda åtminstone mig mellan elva och halvfem på eftermiddagen. 

Vi gjorde också ett besök i vävlabbet, där studenterna får prova att väva på olika vävmaskiner, griparmaskiner, jaquardmaskiner och vanliga skyttelmaskiner. Jag tycker att det är sååå kul att upptäcka att min utbrända hjärna fortfarande kan ta in information, men det kostar...dagarna efter är jag slut.

Efter “skoldagen” blev jag bjuden på middag hemma hos Henrik och det var en festmiddag, kan jag säga. Han gillar att experimentera med maträtter och han bjöd på rostade paprikor fyllda med starka korvar och en delikat quinoasallad (stavas det så?) med gula tomater och romansallad.

Det var det bästa i veckan!

Kramar till alla

Ann

DBIV för sportigajenny ...

Det bästa i förra veckan var när jag efter 23 dagars slit äntligen hade läst ut boken "High Latitudes". 608 (el om det nu var 609) sidor om svensk polarhistoria. Från 1758 till 1980.

Boken är dessutom på engelska. Och där varje sida bestod av dubbla rader med text.

Jag var på god väg att kasta ut boken både en och två gånger. Men har man gett sig den på att läsa all litteratur vi har till försäljning på museet/turistbyrån så har man, och då är det bara att bita i det sura äpplet...

//sportigajenny

DBIV för mossfolk i Örebro ...

Det bästa förra veckan var helt klart söndagen när sjukan blev bättre. 

Ja, har man ögonfluss, förkylning, feber och magsjuka på samma gång är man inte värst kaxig. 

Men sedan, när allt blir bättre är det som om livet återvänder. 

Är det dessutom samtidigt så att det är vackert frostigt och sol från klarblå himmel och man har en liten hund som inte vill något hellre än att följa med på promenad, ja då kan det knappt annat än att bli det bästa :)

(bilden är tagen under promenaden)

Mossfolk.

DBIV för anne i Mantorp ...

Inget svårt alls att hitta något bästa i veckan.

Det var turen ut i skogen med 3 killar och två hundar. Solen flödade från klarblå
himmel och vi plockade djupfrysta trattkantareller.

Anne i Mantorp

DBIV för Rexxie ...

Hello Darling E!

Rexxies/Anders hand, det är flera år sedan han skickade den.

Jaja, jag får väl ge upp mitt motstånd mot DBIV (om än motvilligt)!

DBIV var dock inte att jag slutat röka, utan att jag lyckades gå på en liten middag med två vänner och dricka vin och faktiskt inte känna mig särskilt sugen på att röka!

Lånade två cigg under hela kvällen, och blev faktiskt förvånad med första ciggen över vad lite jag ville ha den....

DSIV är att jag fortfarande inte hört något om hur det gick på min datortomografi...

Kram /// Anders

DBIV  för ellem i Skellefteå ....

Hej!

 

Det bästa i veckan för mig hänger ihop med mina sömnproblem sen många år, med andningsuppehåll. 

 

Efter en lång väntan fick jag  tid på NUS förra veckan. 

Första tiden var på torsdag em och jag for med bussen på morgonen. Gick omkring på stan, köpte lite kläder, åt en räkmacka på Nya Konditoriet. Där kom jag i samspråk med en mycket trevlig servitris. Hon påminde till sättet lite om dig Elisabet! 

 

Efter besöket på sjukhuset där jag fick en grundlig genomgång av andningshjälpmedlet, en sk C-pap, checkade jag in på parienthotellet där jag skulle sova. Tog en promenad innan middagen och sen var jag bara för mig själv på rummet. '

 

Efter morgonens återbesök blev det buss tillbaka hem. 

Ett “eget” dygn som var som en liten semester! 

 

Natten mellan lördag och söndag sov jag för första gången hela natten med apparaten på. Helt fantastiskt! Behövde aldrig på toa, sov lugnt och låg stilla hela natten. Och var PIGG på morgonen! 

 

Kl 7 åt jag frukost, på en ledig söndag! Och jag var pigg hela dan. Helt fantastiskt. 

 

Idag är jag ledig och känner mig också pigg även om morgonen var lite segare. Men man kan väl inte förvänta sig att två nätter kan räta upp flera års påverkan av dålig sömn. 

 

Ser fram emot en vinter med mera ork!  

 

Kram ellem

DBIV för Kerstin Hedgren ...

Det bästa i veckan var helgen när hela familjen hjälpte Kajsa och Martin att flytta ut till gården och att åka iväg och titta på foderhäst tillsammans med Kajsa.

Avslutningen på söndagen när svärsonen stod i mörker och kyla och grillade karrékotletter åt oss som vi sedan åt vid en provisorisk matplats i lilla familjens sovrum (enda rummet som var någorlunda uppvärmt...) var perfekt!

Hedgrenskan

DBIV för Eva / Lyckliga Grodan ....

Att vara med maken i Spanien. Jag som är hemmakatt hade aldrig varit där förut.

Vi har ätit mycket gott, varit utomhus hela dagarna och sovit ut. 

Och jag längtade inte hem, nästan inte en sekund.


//Elisabet säger: den här madamen har två bloggar, båda finns i min länklista.
Särskilt den ena, går raka spåret in i mitt hjärta! Jag läser den ALLTID, så snart den är uppdaterad.

DBIV för Ulrika i Västmanland ...

Veckans höjdpunkt var stickdagen i Järnboås igår.

Här finns mer om just detta.

Och  nyss ett annat litet guldkorn ...

// Elisabet säger: ja, precis som sist .., såna här filmer är lika hälsosamma som lyckopiller!

DBIV .....

När hösten kommer och med den mörkret, är det som om glädjen för många av oss, tar lite paus.

Många av bloggvännerna berättar - men kanske inte offentligt - om hur svårt det kan kännas .., det är sjukdomar, arbetslöshet, barn eller barnbarn som har det svårt .., allt sånt.

Och i Luleå blir B & B påkörda av en bil (man kan också säga: det bästa var ju att dom inte blev ihjälkörda!) .., Rexxie väntar på besked från sin lungröntgen (men han har fixat att sluta att röka .., det är nåt att fira!) .., min svåger i Australien har just börjat strålas, hemma i Malå hände den där förfärliga olyckan då en bil kom farande rakt in bland ett sällskap som varit och köpt godis ..., Eva i Tyresö ska opereras idag .., den i mina ögon så sympatiske Göran Stangertz finns inte längre ..., i USA väntar man oroligt på orkanen Sandy ..., ja, men är det då alls möjligt att skriva om det bästa som hände förra veckan ...?

Kanske?

Alltså: om ni hittade ett litet ögonblick av glädje under veckan som gick och vill dela med er av den, så är ni mer än välkomna att göra det.

Mejla i så fall dina rader till bisse151@gmail.com

Min egen glädje kan jag ta på en gång: det var den lilla blåmesen som åt frön direkt ur min hand.



Filmen togs innan det där magiska hände ..., efter att ha filmat ett bra tag, stoppade jag kameran i anoraksfickan, fyllde min vänstra hand med lite frö och så ..., efter en stunds t v e k a n .., kom den lille blåmesen och norpade sig lite mat.

Mer behövs inte för mig.

Tänk .., att den lille krabaten vågade!

Mitt i allt elände .., den förfärliga olyckan hemma i Malå där en ung pojke förlorade livet och flera andra skadades (och jag tänker på den unge mannen som körde bilen, en lugn och fin pojke, säger dom man pratar med - inget vansinneskörande -) .., och så allt det andra som vi dagligen och stundligen får höra talas om .., ja, mitt i allt detta tar jag en näve fågelfrön och ställer mig alldeles, alldeles intill fröautomaten, den som hänger i den lilla eken.

Solen flödar.
Löv singlar till marken.

Och där står jag i några minuter och bara väntar.

Till sist händer det: en liten blåmes kommer flygande .., sätter sig på en gren alldeles intill .., för att slutligen våga språnget, ja, den slår sig ner i min utsträckta hand, norpar ett frö och flyger iväg.

Det var .., nästan magiskt.

21:12 hittar jag en farbror ...

 

Om min pappas släkt bakåt, vet jag nästan ingenting. 

Jo, att pappa var tretton år när han hans mamma dog och ett år äldre när hans pappa dog.

Båda avled i tuberkulos. 

Igårkväll satt jag i soffan Ektorp och googlade lite fritt på min farfar och farmors namn; Anders och Anna Nilsson. 

Det är då jag upptäcker min lille farbror! 

Och då kommer jag också ihåg att pappa brukade berätta om den lille gossen som var så innerligt söt och fin och som dog vid bara tio månaders ålder.

Jarl Olov Arne Nilsson hette han.

Och jag sitter där och ler för mig själv och tänker på den där lille pojken som inte fick något liv.

I familjegraven i Kalvträsk ligger även pappas bror Gösta, denne kortspelsälskande spelevink!

Pappa som lillpojke.

Farmor ligger på samma plats.
Och tänk, att två av mina barn har samma namn som farmor och farfar och det utan någon som helst avsikt!

Farfar Anders blev 44 år, farmor Anna blev 41.
Dom efterlämnade Erland, Ivar, Alice, Gösta och Anna-Maria. Alla utom Erland hamnade hos min farfars bror och syster - deras faster och farbror -, där även deras kusin Harry fanns sedan tidigare.

Pappa berättade hur farmor hade samlat barnen kring sängen/dödsbädden och bett dem att hålla samman.
Vilket öde!

Dagens fönster ...

... kommer från Härnösand och då anar ni nog vem som var framme med håven, jo, just det! 

"Tänk på vilodagen så att du helgar den ..."

Medan pv har inlett tapetserandet, ägnar jag mig åt att röja i ett av rummen där uppe.
Jag tömmer en bokhylla, hasar in den till sängkammaren där den får sällskap av bokhyllan Billy, den som tidigare stod här nere .,. och så flyttar jag böcker från den ena till andra.

I en banankartong hittar jag mina egna böcker!
Den dagen när jag blev ensamseglare, tog jag bara med mig böcker som verkligen hade betytt nånting för mig. Måhända inga litterära mästerverk, men böcker som spatserat raka spåret in i mitt hjärta.

Och jag hittar "Måns och Mari om våren" av Kaj Beckman och ler för mig själv .., hur många hundratals gånger har jag inte läst den boken för mina töser!!

- Nej, men titta! ropar Matti. Titta rakt upp i himlen! Där kommer flyttfåglarna! Både vildgäss och tranor. De har varit i Södern hela vintern, men så fort våren kommer här uppe, så längtar de hit igen. De flyger hela den långa vägen tillbaka, var och en till sin boplats.

- Men hur kan de hitta? frågar Måns.

Det kan inte Matti svara på. 

- Om man längtar alldeles förskräckligt så hittar man förstås, säger Mari.

 Och Måns och Mari får följa Matti och demonstrera, jaminsann, här är det 70-tal!

Jag skickar en bild av boken till AP.

"I den boken var det ritat lite med tuschpenna ...", skriver hon till svar.

 Världens Bäste Pv i tapetserartagen ...

Och jag hittar också den stora almanackan med egna bilder - året är 2009 - och den, almanackan var en julklapp till pv.

Här går vi i Samlad Tropp .., det var förstås midsommaraftonen 2008 och jag var oerhört ångestfylld.
Ja, somliga människor blir det av Samlade Troppar.

När jag ännu var medlem på den där dejtingsidan, hade jag med den här bilden.
"Speed-dejt med schangdobla gentlemän i liten skånsk stad ...", hade jag skrivit.
Nja, det var inte så många män som uppskattade såna lustigheter, mest var det väl den där pensionatsvärden i landet Halland.
Ryggsäcken är har funnits med i säkert tio år, men är nu äntligen utbytt.
Linnejackan befinner sig på akutmottagning hos Ann i Göteborg.

Och nu blir det kaffe.

Dagens fönster ...

Fjorton grader kallt (ååå, idag är jag illa ute .., skriver bara fel: fjorton grader varmt, förstås! tack Rexxie!) i köket när det är dags för uppstigning.

Idag står tapetsering på schemat.

Tapetsering.

Och i Luleå ligger Bert och är stukad efter påkörningen och i Malå har en trettonåring förlorat livet.

Nej, det är inte så himla viktigt om tapetskarvarna blir exakt kant-i-kant.

Tänker jag.

(Och här skrev jag att Malå förlorat sin ambulans, det var helt fel - tack Anitha! -. Vad tänkte jag på? Dorotea? Åmsele? Så här ligger det till. Men att det är fördel att vara fatalist, ja, om man bor i en inlandskommu och har långt till närmaste större sjukhus, det torde nog vara rätt ...?)