Och här är vinnarna!

Stoooort grattis till er båda!

Eftersom jag ändå ska arbeta idag, får vinsterna gå med posten på studs.

Och tack alla som bidrog med glädjen!

Dags för dragning ....

Följande ligger nu och väntar på att vinna den lilla boken av Jonas Gardell.

anne i mantorp vittnade om glädjen i att nu få lata sig på morgnarna och inte behöva gå på långa hundpromenader ... (fast det hade varit trevligt, det var det, att vara hundpasserska, det var inte det).

ulrika i västmanland slutar aldrig att förundras över hur ljuvlig rallymannen är ...

turtlan i värmland kände sån oändlig tacksamhet och glädje över sin bror och bästa vännen B, allra helst i tider när det kärvar sig ..., som nu, när sjukdom har drabbat familjen.

eva på frösön hade - tillsammans med otis - hälsat på kullsyskon, otis moster och  mamma och eva kände sån glädje över att se dem alla springa fritt och ha roligt! (visst är bilden ljuvlig!!)

monet berättade om glädjen i det nya livet i frankrike och tog oss med på en promenad i byn ...

cecilia n  i härnösand hade haft en tova inombords och så  - släppte allt - å, vilken lättnad!

annannan i portugal kände arbetsglädje, allt medan katten tog igen sig på tangentbordet

  
och ann i göteborg hade varit förkyld och hängig, men så kom det presenter från canada - ett vackert garn och en läcker mugg - och då kändes det genast lite bättre.

Och min egen glädje ..., besöket på Ljungbergmuséet i Ljungby.

Igår pratade jag med den alltid så rara Sonja och då bestämdes det att vi ska ha dragning på onsdag som vanligt, men då har det inte gått en vecka - helt i otakt är vi -, jag ska höra med dem om vi kan skjuta fram det ännu en vecka, så har ni  h e l a  nästa vecka på er att samla glädje!

Se till att ni har en liten eller stor spann framme, så ni kan plocka guldkornen i vardagen!

Nästa helg är vi dessutom hos döttrarna i Stockholm och dååå anar jag vad min glädje kommer att handla om.

Dagens fönster ...

.... finns i det där lilla gula huset nere vid vägen, bara tio meter från bäcken (som ännu inte har frusit).

Och idag är det vindstilla och när man är ute och går med harry, slås man plötsligt av Tystnaden.

Inte ett enda dån från havet.

U n d e r b a r t!

DBIFV för anne i mantorp ...

Hej på dej Elisabet!

Nu sladdar jag in i sista minuten, men vill så gärna vara med i dragningen när jag såg priset.

Det allra bästa som hänt var allt att se lyckan stråla om matte, husse och Doris när dom träffades
efter fyra veckor på olika håll. Doris var så lycklig att man kunde tro att hon levt i misär här hos
mig. Men det värmde mitt hjärta att se i alla fall.

Det blev lite tomt när Doris reste hem tycker både jag och Morris, men himla skönt att slippa traska
ut på promenader 4-5 gånger per dag. Om jag någonsin funderat på att skaffa hund, så har dom
funderingarna helt försvunnit. Nu kan jag lata mig så mycket jag bara orkar igen.

Kram till lotteristerna från Anne i Mantorp.

Bara så ni vet ....

Dragning i DBIFV-lotteriet i morgon vid tiotiden!

Vinst är Jonas GArdells lilla bok "Jesus sista ord på korset var inte ....".

Vid kvart i ett ...

Solsken ..., isvindar .., doft av hav och tång.

Och den sista lediga dagen på ett tag.

Ååå, som jag har njutit!

Kjelle, han som sitter i förpiken på en segelbåt i Västindien, skrev att jag borde lära mig njuta i vardagen.

Som om jag nu inte skulle kunna just det?

Det är min allra bästa gren.

Och vad hittar man i Ystads Allehanda ....

... om inte mina barns pappa.

Konstaplen, himself.

Det var inte illa.

(Som ni ser är han alldeles silverhårig. Det kan man bli efter trettiofyra år tillsammans med en egensinnig västerbottensmadame. Och nu har även pensionatsvärden börjat få grå strån. Jo, jo.)

Här och Nu ...

Vilken överraskning! 

Sommarhusgrannarna har kommit på besök från Småland och nu visar det sig vara stopp i skorstenen och all rök hamnar i huset! 

Det blir till att klättra upp på taket och leka sotare och det är vad Göran gör.

Tjocka sjok med ihopfruset sot ligger nu i en hink.

Sen klättrar han ner igen.

I träskor.

"Hej du harry .., nej, nej, inte hoppa!" säger Göran.

Harrys glädje vet inga gränser .., åååå, har Göran kommit hem!! 

"Hej Bettan, är du ledig idag ...?"

Och jag kör till affären och handlar hem fågelmat i mängder .., och en påse semlor till pensionatsvärden, som snart har helg - då, när jag själv börjar min arbetssväng -.

Bakom charkdisken står världens raraste arbetskamrat - Peter -! 

Egentligen är han kock, men sadlade om och står nu och expedierar damer och herrar, gör semlor, landgångar och bufféer .., och alltid möts man av hans varma leende! 

Idag är han extra glad; ty i vanliga fall slutar han sju på fredagkvällarna, nu får han gå hem vid fyra eller fem! 

"Det känns så himla skönt .,. nu hinner man liksom få helgkänsla!" säger han leende.

Semlorna är Ankarets specialitet. 

Vi säljer tusentals under några månader!

Hemma igen.

Efter att ha "småpratat" med Göran, springer harry över vägen, förbi bäcken .., och nosar lite kring lagården där inga djur finns nu för tiden.

Själv står jag och försöker fånga björkens grenar, då jag plötsligt hör ljudet som närmar sig ..., och det är knappt att jag hinner ändra kamerans inställning, så har fågelsträcket flugit förbi.

En slags vårkänsla infinner sig.
 

På begravningsbyrån ..?

Nej.

I tandläkarens väntrum.

Vad har hänt ...?

Det är nästan så man ramlar baklänges när ögonen råkar hamna på avdelningen lägenhetsannonser i DN.

Tidigare mäklarbilder visade totalt sterila bostäder; allt i vitt förstås, där fanns inte ett spår av mänskligt liv ..., vackert var det, men påminde mest om interiörer från operationssalar.
Ja, enligt mitt sätt att se det.

Men nu minsann ..., nu finns där en trave böcker på golvet (självklart .., det visar på kulturell bildning) .., en pläd att svepa om sig , en grön tillbringare står på det vita bordet (där en fruktskål står - här lever man sunt!), datorn är uppslagen ..., och mattan är färgglad.

Någon slags förändring på gång, kanske ...?

Jo, det tror jag.

"Jag är glad att vi har högt i tak"

"Och jag är glad när husse kliar mig ....", hälsar sigge nilsson.

Lyssnar till Annie Lööf i Gomorron-tv.

"Jag-jag-jag-jag-jag-jag-jag-jag-jag".

Dagens fönster ...

Den 28:e december var ellem ute i Skellefteå och passade då på att fånga lite fönster.
Så här skrev hon då: 

Hej!

 

Nu har jag varit ute med fönsterhåven. 

Skickar med  en solbild också. Idag är andra gången sen första advent som vi sett solen. 

Men den orkade som synes nätt och jämt över trädtopparna. 

 

Den  jobbar dock på där bakom snömolnen.

 

Från den 22:a dec till idag den 28:e är den uppe 1 min längre på förmiddagen och 8 min på eftermiddagen! 

 

Temperaturen är på väg uppåt, från –20 i morse till –12 kl 17.

 

Kram från ellem."

 

 

// Och jag undrar ellem, har ni fortfarande lika mycket snö?

Hamnen Helsingborg ...

Vinden är isande kall.

Jag funderar en stund på att ta färjan över till Helsingör, men avstår.

Aldrig ser jag så många luggslitna människor som just i närheten av Knutpunkten i Helsingborg.
En man i min ålder bär på en plastkasse och håller ett liggunderlag under vänster arm.
Inga vantar eller handskar.

Åååå, Gud .., vilket öde att vara uteliggare! 

Sen åker jag hemåt, men först via Ikea .., kör fel när jag är klar och hamnar i Ödåkra .. - det är inte första gången -,  hämtar upp pv vars cykel krångel och nu är vi hemma i landet Halland.

Kinamat till middag.

Lagom gott, men mätta blev vi.

Nästan som tortyr ...

Allt går bra.

"Det märks att du använder eltandborste!" säger tandläkerskan som heter Birgitta och syns till höger på bilden.

Inga hål, däremot hade jag bitit sönder en rejäl bit av en hörntand och den lagas raskt och därefter stundar det som är ungefär likvärdigt med att dra med en kniv på det som en gång var svarta tavlan ..., och har man därtill känsliga tandhalsar, så står håret rätt ut i nacken - av olust -: då är det nämligen dags för borttagning av tandsten.

Å, fy farao!

Nej, det gör inte ont .., det är bara gräsligt olustigt!

Efteråt, när allt är över och jag inte längre svävar i stolen, frågar jag dem båda om dom har tänkt på vad patienterna tittar på under behandlingen.

"Va ...?" säger den alltid så glada och vänliga tandsköterskan Marita,  hon som är mästerlig på att suga undan saliv i munnen, ni vet, så där så man inte känner ett absolut behov av att ideligen svälja.

Nej, se det har dom verkligen inte funderat på .., men nu kanske dom kommer att göra det ..?

" ... fast när jag tänker efter .., många blundar", säger Birgitta.

I sex års tid, ända sedan jag träffade helsingborgaren, har jag fått mina tänder behandlade av Birgitta och Marita och ja, det blir dyrt att åka tio mil enkel väg extra .., men är ändå värt det .., jag känner mig fullkomligt trygg i deras händer.

Och så var det ju det här ..., ja, men vad tittar jag själv på?

Jo, på lysrören av märket Philips.

Fru nummer tre och murgrönan ...

Nästan som iskyla är det, fast termometern visar på en ynka minusgrad.
Vinden kommer från norr.

Nu förbereder jag det sista innan det bär iväg söderut, till Sundets Pärla, Helsingborg.
Tandläkarbesök och en sväng på Ikea och jag låtsas att det är en liten semestertripp .., alltså ska jag bara ta det lugnt och kanske fånga några fönster, kanske stanna till längs vägen?

"När kommer du hem ...?" undrar pv.

Jag säger att jag vet inte.

Från radion hör jag månggiftedebatten och om detta har vi resonerat, pensionatsvärden och jag själv.

Om detta tycker vi totalt helt olika och diskussionen blir mellan varven tämligen hetsig.

Så länge kan man ju beundra murgrönan som växer så frodigt längs lagårdsdväggen.

Städsegröna växter är inte så dumma.

DBFV för Ulrika i Västmanland ...

Bilden lade jag - Elisabet - till.  Den är så fin och go.

 ... från de senaste dagarna, det är (och snart kräks ni väl åt allt lovey dovey från mig ;) ): Marcus!

För att han alltid alltid finns där för mig, för att han är så oerhört snäll och generös, för att han aldrig, aldrig jävlas eller gör saker mot min vilja bara för att retas och för att han är så lugn och trygg i sig själv och inte det minsta ego. 

Bara så rar och lugn och självklar.

När jag är ledsen säger han "det kommer att ordna sig", och jag vet att det är så. 

Det är svårt att förklara, men det är en sådan stark trygghet hela tiden.

Dessutom har vi jäkligt roligt ihop. :-)

Och i och med att jag träffade honom träffade jag också rallygänget, och bland dem finns nu de som blivit nära, alldeles underbara vänner. 

Lägg till det mina fantastiska grabbar... 

Jag känner mig rik!

En annan höjdpunkt är att jag nu, 3 veckor efter operationen, kan gå normalt i trappor. Hurra!

Fortfarande e n o r m t trött mest hela tiden, men i övrigt går allt framåt med stormsteg!

Ulrika.

Dagens fönster ...

... finns i Torekov i Skåne och fångades av den här madamen.

DBFV  för Turtlan i Värmland ...

Först berättar Turtlan om eländet med hennes pappa .., om eventuell flytt till ett boende som inte känns bra .., om mammans oro, sorg och saknad efter maken och livet som det en gång var .., och Turtlan skriver att det känns hopplöst att hitta nån glädje att berätta om.

Men så kommer hon på!!

"Nu vet jag!
Det bästa i veckan är vänner!!!

Först M som finns i vått och torrt.
Vad hade jag gjort utan kramar och stöd från honom de sista månaderna?
Sen kära kompis B som lika mycket finns där. Underbara bästa vän. Hon är guld värd.
Sist men inte minst min bror.
Så bra att vara två och hjälpas åt i tillvaron med våra föräldrar.
Han är alltid så klok när livet snurrar till!

Så blev det!
Kvällskram från Värmland

Annica / Turtlan."


// Och jag säger: tack för portobidraget, allra käraste Annica!

Risken är stor ...

... att man tittar ihjäl sig på tv, men det må väl vara hänt.

Ikväll en dokumentärfilm från 2013 av Lars Lennart Forsberg.

Filmen som inte blev av

Svensk dokumentär från 2013. 
Vad händer med en människas jag när hon går i pension och inte längre har jobbet att luta sig mot? Dokumentärfilmaren Lars Lennart Forsberg ställde den frågan till ett tiotal pensionärer men hann aldrig fullfölja sitt projekt. Olle Häger och Kjell Tunegård fick ta över och låter de mejl som växlades mellan Lars Lennart Forsberg och Olle Häger bli nycklar in till den film som aldrig blev av.

För människor som har hela sin identitet i sitt yrke, måste detta att gå i pension kännas svårt.
I filmen vittnar en före detta universitetschef och en landstingsdirektör - två kvinnor - om just detta, medan mannen som arbetat som kirurg tycks trivas alldeles utsökt med allt det nya.

Och jag minns min pappa som - när han gått i pension - stod vid köksfönstret och tittade bort mot Domänverkets kontor några hundra meter hemifrån och arbetskamraterna som körde dit och därifrån med sina bilar.

"Du förstår Elisabet, man känner sig som en gammal, uttjänt väg som ersatts av en ny, mycket bredare väg och med fin asfalt!" sa han med sorg i rösten.

Det var tur för pappa att Domänverket ville rationalisera och därför erbjöd (läs: tvingade) många att gå i förtid.

På så sätt förunnades han några år i frihet och dom blev bra, ja, när han väl hade hittat tillbaka till sig själv och sin egen självkänsla. När han insåg att han inte var sitt yrke.

DBFV för Eva på Frösön ...

Hej Elisabet!

Det bästa under veckan var nog att min tre veckor långa förkylning äntligen gav sig. Att vara fri från hostnätter kändes som ren och skär lycka.

Det andra var nog utflykten till Otis f d hem. Att se honom, hans syster, mamma och "moster" leka, det var så otroligt glädjerikt.

Och morgonens promenad idag, ljust och stilla, en mild sol som strålade över sjön. Otis som var så duktig på de övningar vi tränade på. Jag var pirrglad när vi gick hemöver.

Kram Eva