Snart dragning ...

I morgon fredag blir det dragning i lotteriet - förstapriset är Gustav Fridolins underbara roman som handlar om hans namne och morfar (jag tänker alltid farfar, men det är morfar) och som tröstpris ett - i mina ögon - vackert dubbelvikt kort, att göra någon glad med.

Vill du vara med?

Då har du idag och fram till tio-noll-noll i morgon fredag på dig att mejla glädjen till bisse151@gmail.com.

Följande ligger och skvalpar i byttan:

Guy läser igen ....

Guy - berättar om glädjen i att åter kunna läsa en bok och om sin längtan tillbaka till Thailand och till Wipharat (det sista skrev han inte, men det förstår man ju ...)

Kerstin Hedgren vittnar om glädjen med projektet "Kalenderflickorna", vars behållning oavkortat ska gå till forskning angående prostatacancer - jag har redan tingat två kalendrar -! 

Mossfolk ligger där också och skvalpar, för hennes lapp blev kvar på bordet i förra dragningen. Nu får hon en gratischans (ja, allt är ju gratis här, men en bara-så-där-chans), samt en burk med pv:s marmelad, för att muta henne lite ,-)

Det allra första mötet mellan Sally och Anita.

Anita i Ångermanland finns också i byttan!
Så här skriver hon:

Jag tycker det var så fint av Gustaf Fridolin att skicka dig en signerad bok. En bok jag också skulle vilja läsa! Därför skickar jag mitt absolut bästa de senaste två veckorna, nämligen min nya lilla vän Sally! En underbar liten Cocker spaniel valp; idag fyra månader.  Hon är född i Omsjö, uppväxt i Danmark och hämtad i Härjedalen. :) En berest liten fröken mao. :)

Hon har redan blivit min absoluta lilla favorit - hon är den goaste lilla varelse jag träffat på länge. Hon gör mig glad och vi trivs redan så bra tillsammans. Hon ska bli min kompis på skogsvandringar och skidfärder. Nästa år ska hon få följa med på fjällvandring också!

Mitt absolut bästa just nu är lilla Sally. Hon förgyller verkligen mitt liv och jag hoppas det ska vara lääänge! :)

Gunnar i Jämtland hade varit på ansträngande fjällvandring och av någon anledning - just när han stretade upp i stenskravlet - hade han tänkt på självaste bloggmadamen.

Jag föll pladask för Gunnars ritning .., klicka får ni se!

"Det bästa i veckan var när jag efter en brant vandring från Storulvån uppför Getryggen i Jämtlandsfjällen nådde toppen och fick njuta av en svindlande vidunderlig utsikt.
Fem timmar tog vandringen/klättringen och en träningsvärk utan dess like fick jag dessutom på köpet."

Monet i Frankrike kände stor glädje över nånting som påminner henne om sin mormor.

Det här är min största glädjekälla just nu. Under sommaren när vi varit i Sverige har duktiga franska hantverkare dels byggt en mur längst ner i vår trädgård, dels smitt och satt dit det vackra smidesstaketet. 

Det här är gjort för att försöka stänga ute vildsvinen som tränger in i vår trädgård men också för att slutföra trädgårdens bortre del.
Det som är den största glädjen är att staketet är en "replica" av ett balkongstaket som suttit /sitter på min mormor hus i Linköping. Det byggdes 1929 och försågs då med det här specialdesignade staketet. Som nu sitter - i mindre format -  i min trädgård i Provence. 

Min mamma som vuxit upp i huset blev så himla glad när hon fick se bild på det här och var övertygad om att min mormor och morfar är såå nöjda i sina himlar de också!

Eva i Tyresö berättar så här om sin glädje ...

Det bästa var den underbara sollördagen med trädgårdsarbete med dotter och barnbarn. Solen sken och vi vattnade för  allt var kruttorrt.

Sedan blev det varmare och varmare och Lillan  tog av sig kläderna och satt sig i en balja. Dottern planterade lökar här och där och till slut åt vi pannkaka.

Vilken höst som känns som sommar.!

Ulrika berättar om glädjen i att ha familjen samlad.

Sönerna, hunden, katterna och icke att förglömma: den tjusige rallymannen - alla är på plats -! 

 

Igår ....

... strålade solen och jag var ledig och kände mig lycklig.
Tog bilen och körde till Steninge .., gick ut på piren ..., bytte till baddräkt.

Tog ett hastigt dopp .., simmade maximalt fem meter .., huvudet under ytan (annars känns det inte som om man har badat) och sen upp igen.
Då kom Stig!
Det är tredje gången vi möts där på piren - bara vi två - och nu hade han med sig en blå plasttermometer som visade på fjorton grader i havet!

Stig var modigare än övertecknad .., brrrrrr .., kallt var det, men han simmade iväg en bra bit, ja, minst tio meter!
"Men du förstår .., det här var nog sommarens sista dopp!" sa han huttrande efteråt.

Vis av tidigare erfarenheter frågade jag om jag fick ta en bild på honom och visa den  här?
Ja, det fick jag.

"Jag kan ta en bild av dig också, om du vill ..?" sa Stig.

Nja, det var väl ändå onödigt ,-)

På väg tillbaka till bilen upptäcker jag två kvinnor som sitter på en bänk och dricker kaffe.
En av dem är kund i affären.
"Men å, är det du!" säger hon leende.

Det visar sig att dom arbetar på dagiset/förskolan i Steninge och nu har fikarast.
Åååå, vilken miljö att ha omkring sig!!
Båda damerna endabarn och handen till vänster tillhör Susanne och den till höger Lena.
Minns jag rätt, är Susanne kräfta och Lena skorpion.

Sydamerikansk dagbok ....

Medicinutdelning ute i bushen. Mamma i mössa, där uppe på flaket.

Jag fortsätter att skriva av mammas dagboksbrev, de som igår kom som kopior - hitsända av underbara Christina Berglund i Lycksele -. Många av dem har jag själv inte läst på evigheter!

Puntana, mars 1979.

"Å, jag känner mig som ett hjärta och en själ med indianerna! Ibland grips jag av en svindlande tacksamhetskänsla. När jag ändå skulle hamna "någonstans" - tänk då så underbart att det blev just här -!

Nu har jag röjt och plockat. Steriliserat. Städat både ute och inne, så det känns riktigt trivsamt.
Det har varit så gruvsamt att tänka sig att doktorn med fru, även hon läkare, ska komma hit och jag är så dålig i spanska. Men de få dagarna jag nu varit ensam med indianer och krioler har vi faktiskt kunnat göra oss förstådda. Jag har aldrig varit språkbegåvad och det tar sin tid, men det går.

Idag har jag klarat av flera patienter alldeles själv.
En del talar stamspråk och då måste Felipe gripa in, men han bor alldeles intill staketet så det går bra.
Jag är ensam svensk här nere, så jag har ingen som tolkar vid behov. Men sjukvården brukar fungera, så det ska väl inte vara så märkvärdigt.

I natt har jag varit uppe, tagit av mig skjortan, gått ut på gården till vattenkranen vid tvättanordningen på baksidan och spolat vatten över mig två gånger.
Dörren har stått på vid gavel och eftersom den går rakt ner i marken, hade katten råttjakt här inne under min säng även i natt. Just nu har vi en kraftig tormenta (sandstorm), så nu mullrar åskan och regnet skvalar. Hoppas att det blir svalare nu.

Lite senare. 
Såja, nu har jag gjort ett avbrott i skrivandet och dragit ut en tand på en liten flicka i sex - sjuårsåldern. Men den satt hårt! Drog också ut en kindtand på en 20-åring idag. Svår att få upp. Henne bedövade jag, men lillflickans drog jag direkt. Vi har nämligen så stark bedövning att jag inte vågade använda den.
Ett omväxlande liv. Just nu trumpetar åsnan hos grannen, apelsinträdet på gården ser ut att bära riklig skörd. Från mitt fönster ser jag kaktusar, fruktträd, höga stolpstaket och vackra algorovoträd.

Kl. 22.00
Det  är alltså dagen efter den dag som hette igår. Vad har den burit i sitt sköte? Har jag gjort någon glad?

Ja, natten gjorde då inte mig glad. Lilla kattungen har blivit vildkatt under de tre veckor jag varit borta. I natt hoppade den rakt in bland kryddburkarna så de rök efter golvet. Kylskåpet - som är fotogendrivet - var inte högre än att hon tog sig dit och bet sönder alla brödpåsarna. När dagen grydde överlämnade jag henne med varm hand till gårdskarlen för att ge henne respass till vilsammare nejder.

Kl.7.20, alltså i arla morgonstund, kom en ung man och klappade i händerna här utanför, som brukligt är här i landet. Han hade en sådan förskräcklig tandvärk i sin 20-åriga tand.
Ja, så åkte den och allt var gott och väl.

Senare kom en man och hämtade mig till en rishydda ganska långt ut i kanten av kampamentet.
Där låg en gammal gumma sjuk och hade svåra smärtor i benet. Fullt med folk i hyddan och mannen som hämtade mig var artigheten själv. Regnet hade vräkt ner i dag, så han höll mig generöst i armen.

I hyddan fanns ingen lampa, men på golvet en eld som de påstod aldrig slocknade.
Rara, fina människor. Endast en av tre små fröknar frågade vad det kostade, men hur ska man kunna ta betalt av människor då man vet att de inte har arbete eller något att betala med ???
Samme Gud får sörja för oss alla.

Hälsningar från a´mor."

// Elisabet säger: medicinen kom allt som oftast från apoteket i Malå. Det var medicin vars datumgräns passerats och som därmed skulle slängas. Ibland fick mamma medicin från "ministeriet", men dit var det långt att köra. Femton mil till närmaste stad/större civilisation och vägar som mer kan liknas vid djupa hjulspår bara. Själv skickade jag - enligt önskemål - regelbundet Idomin, - och Helosansalva i paketen .., något som mamma påstod var rena mirakelmedicinerna!

Dagens fönster ...

I knivskarpt solljus fångades det här fönstret.

I Västmanland.

Tack Ulrika!

Det bästa för Guy i Arvidsjaur ...

Hej Elisabet!

Jag passar på att skicka ett bidrag till DBFV medan jag är kvar i Sverige.
Förra gången jag skrev ett inlägg till DBFV så vann jag och orsakade en massa  kostnader eftersom jag då bodde i Thailand. Nu försöker jag igen. Om jag skulle vinna något blir det alldeles säkert billigare.

Jag kan läsa! Inte utan en viss ansträngning, men jag håller på att läsa min första bok sedan maj. Jag har lite problem att se klart så jag gissar ibland.
Min (bristande) koncentrationsförmåga har gjort att jag inte kunnat läsa längre stycken, men den har också blivit bättre så jag läser flera kapitel ibland.

Jag har alltid läst.
Som barn läste jag på paketet med KalasPuffar och på smörasken. Därför har det känts tungt emellanåt, men nu känner jag att jag passerat ett stort hinder på vägen.

Boken jag läser ser ni en bild av här ovanför. Den skildrar mina hemtraker i nordvästra Ångermanland. Bokens handling tilldrar sig vid slutet av 1800-talet och 1900-talets början.
Det finns inte så många böcker skrivna om denna avkrok av Sverige.



En mycket god vän från den tiden jag gick i skolan där har rekommenderat den.

Jag är också glad att kunna berätta att det nu är bara en månad tills jag reser till Thailand.
Lördag den 19 oktober startar resan från Kallax.
Jippi!!! Biljetten är betald.

Kram, Guy.

Året var 1979 ....

Med posten idag får jag ett kuvert fyllt med kopior av gamla tidningsurklipp från Norra Västerbotten.
Det är mammas dagboksbrev från hennes första tid i Argentina, då, när hon bodde ute i bushen bland indianer, getter, grisar, ormar, spindlar, råttor, kaktusar, pirayor och allt möjligt annat.

Jag läser om en fattigdom som är nästan ofattbar.
Och om hennes arbete och hennes tankar.
Nu tänker jag lägga ut dom här dagboksbreven allt eftersom.
Är någon intresserad, så är det bara att läsa.

(För den som inte vet, åkte mamma till Sydamerika vid 56 års ålder när hon blivit änka. Hon gav bort i princip allting och susade iväg till ett djungelområde i norra Argentina. Där, i Puntana, bodde hon bland de indianer hon kom att älska så innerligt, tills hon några år senare gick över floden till Bolivia och blev där och arbetade på samma sätt. Till Tartagal, 15 mil bort genom djungelstigar, åkte hon för att hämta medicin och post) .

Så här t.ex.

"Puntana 20 januari 1979.
 Steg upp klockan halv sex och gjorde matbröd. Bara få patienter i dag. Diarrén på återtåg. Så har jag sytt sju handdukar. Någon vänlig själ hade sänt ett gammalt stort badlakan med gåvosändningen. Av detta har jag sytt handdukar och en prydnadsduk. Jag sydde på en trampsymaskin. Riktigt roligt.
OBS! Nu vet jag varför jesus lärde lärjungarna bedja "Vårt dagliga bröd giv oss idag ...".
Bröd är alla fattigas levebröd.

27:e januari
En stekhet dag. Säkert plus 50 i skuggan. Jag har varit ute på kampamentet till en fru med blödningar och säkert solsting. Blå och borta, men har då klarat sig hittills.
Korneli, sjukvårdaren i Kovita, har varit här idag. Det är så roligt för jag förstår allt han säger. Talar så långsamt och tydligt. Fortfarande är jag ensam här nere. Nyttigt för språkinlärningen.

Tartagal den 12:e februari. 
Nu är jag äntligen i Tartagal igen. Varmt tack för breven som väntade mig här. Det var en kuslig väg. Jeepen och de två andra små lastbilarna som körde formligen låg på sidan flera gånger.

Ni undrar hur jag bor?
Jo, jag bor fint, fast det beror ju vem man jämför med.
För närvarande är väggarna i kök och matrum gräsliga, men de ska bli bättre.
Huset byggdes för cirka två år sedan, men jordlera är ett ömtåligt material så det faller sönder. I de övriga rummen är det plast på väggarna, så där är fint.

Vad jag äter?
Fem till sju paprikor per dag. Kött är billigt. De går runt hela dagen och frågar om man vill köpa, ty i den hetta som råder förstörs allt på en dag om det inte äts upp.
Jag har ju kylskåp (fotogendrivet), men ibland fungerar det inte så bra. Jag äter inget smör, ingen ost, ingen mjölk, men mycket grönsaker och mycket bröd.
Dricker Hierba-Matthe, ett slags grönt the som indianerna dricker på sitt specilla sätt, men som jag kokar på vanligt vis och till skillnad från folket här, dricker utan socker.
Fisk har det funnits gott om, men nu är snart tiden då fisken går i Pilcomayofloden över.

Mig går det ingen nöd på, men å, så många som är verkligt fattiga.
Idag åkte fyra ynglingar med upp från Puntana.
Byxorna och kläderna var trasor. Jag gav en pojkarna en grå tröja. Han hade bara en kortärmad skjorta och det regnade väldigt. Hans mor är död och han ska försöka försörja sin sjuke far.
Många av pojkarna har rysligt dåligt med skjortor och byxor. Har man ingen inkomst, har man ju inget att köpa för.
Hur ska jag någonsin kunna glömma dessa människor?
Jag är mycket lycklig över att ha förmånen att leva här och att får försöka hjälpa någon.

Krama Anna och Maria från mormor och så talar du med Filadelfia om att få sända de kläder som jag har. Detta inte för eget bruk, utan för att ge bort.
Hälsa alla så gott.
A´mor.

Slut i rutan ...

"Va? Ska du ta en bild av oss så här ...?" säger Birgitta och skrattar.

Allt tar sin början för tio år sedan när jag sällskapar med en lurvig man från Helsingborg och där drabbas av våldsam tandvärk.
"Ring min tandläkare, Birgitta Estelius, hon kanske kan ta sig an dig ..?" säger den lurvige.
Så det gör jag.

I tio år kommer jag att bli en trogen patient hos Birgitta och hennes tandsköterska Marita.
Oftast två besök per år.

All min tidigare rädsla för ett tandläkarbesök har dom tillsammans botat!
Jag har varit med om minst tre rotfyllningar och diverse annat mindre lustigt och alltid har Birgitta varit så lätt på handen och så otroligt förstående.

"Alltså Elisabet, när du åker till London, så måste du ju bara ...!"

Och före varje behandling har det småpratats om allt möjligt; om resor, semestrar .., och livet i allmänhet ..., och när jag fem år senare börjar pendla till Halland, så fortsätter besöken i Helsingborg - det blir som små pyttesemesterutflykter bara -!

Birgitta och Marita är ett samspelt par och har arbetat tillsammans i mängder av år!
Knappt ett ljud behöver sägas - yrkesmässigt - dem emellan, däremot pågår ofta ett lite stillsamt småprat om väder och vind eller om nån musik som hörs från radion.
Där finns alltid en slags vilsam glädje i behandlingsrummet.
En känsla av trygghet.

Maritas fot t.v. , Birgittas således till höger.

Såklart har jag fångat deras fötter!
Och även händer .., men den bilden hittar jag inte.

(Till den som tror att detta är ett för mig nytt påfund, vill jag bara säga att fötter och händer på bild har jag hållit på med sedan år 2003 ,-) 

Och efter varje besök brukar jag promenera längs kajen.
Eller äta mat på thailändska restaurangen som inte längre finns kvar.
Helsingborg är vackert, men blev aldrig "min" stad.
För stor.
För stark.
För bullrig.
För kaxig.

Och jag har läst på annonspelare och tänkt att Tom Jones var mycket finare förr, innan han satsade på konstgjord föryngring .., och jag har köpt världens godaste bröd på Tores Bageri, inte långt från Knutpunkten och det har hänt att jag har tagit med mig nybakat bröd till tandläkerskan och hennes kompanjon.

Ibland har jag kört bil, andra gånger åkt tåg.

Men nu är det slut på roliga, för nu har jag ju fått plats hos Folktandvården här i landet Halland.

Birgitta till vänster och Marita intill.

Så jag satte mig ner och skrev ett brev till Birgitta och Marita och berättade om just detta och att min nya tandläkare med finskt efternamn (som inte alls är lika mjuk på handen ...) önskade att få journalkopior från Helsingborg.

Lite kändes det som att jag "gjorde slut" och jag hade - på riktigt -, ont i hjärtat när brevet gick iväg.

Vilken omtanke!

Igår upptäckte jag - bland all reklam - ett brev från Helsingborg.
Avsändare var tandläkare Birgitta Estelius.

Och jag sprättade upp brevet (som var ett litet kort, med en nalle med tandvärk på omslaget) och läste raderna och jag tänkte att snällare tandläkare finns nog knappt på vår jord!
Ja, inte tandsköterska heller, för den delen.

Så ..., Birgitta och Marita ..., om ni någonsin läser detta, då vill jag bara säga en sak: I love You!

Ledig dag ...

Solfångarna arbetar.
Imma på växthusdörren.
Och Zoegas kaffe i älsklingskoppen.

Nej, det kan inte bli bättre.

(Och så läser jag att Christian Gidlund är död. Det är ju bara en tidsfråga för oss övriga, just därför tänker jag njuta extra-mycket av mina lediga dagar. Just så.)

Det bästa för Hedgrenskan ....

Det bästa för mig förra veckan var mötet hos fotografen tillsammans med Kalenderfickorna!

Mitt projekt att göra en kalender med "vackra" kvinnor till förmån för prostatacancerforskningen börjar närma sig verklighet!

I fredags träffade vi vår fotograf och på lördag är det stora fotodagen! 

Sponsringen är klar (tryckerikostnaden täcks helt av sponsorpengar), fotograf, originalare, frisör och makeupartist - alla ställer de upp gratis! 

Varenda krona vi får in på försäljningen kommer vi att kunna skänka till Cancerfonden. 

Får vi sålt samtliga kalendrar blir det 50000 kronor!!!

Foto finns tyvärr inte än, men lita på att ett foto på kalendern dyker upp som veckans bästa när den kommit från tryckeriet!!!

Hedgren

//Elisabet säger: jag har själv tingat två kalendrar á 100 kr styck - vore det inte en fin julklapp eller present -?  Passa på att tinga något eller några exemplar!

Dagens fönster ....

"Hej igen!

Napp!
De här fönstret är från byn i Österbotten där min mamma är född och där vi brukar vara varje sommar. Interiörbilderna (Elisabet säger: det kommer flera så småningom ...) är från en sommarstuga, eller “villa” som man säger där. 

Dit var vi bjudna på fika en kväll.

ellem".

Där hjärtat har sitt fäste ...

En gammal bild från det som då hette Malåträsk och som senare blev Malå.
Det var innan husen på Udden hade byggts .., och där vid rosa pilen - ungefär - lät pappa och mamma bygga sitt hus på Ringvägen 29. Huset stod klart 1955, då var jag ett år.

Så här såg det ut när vi flyttade in.

Där står pappa längst till vänster - i sin bruna basker -, där är mamma med en liten blivande bloggmadame i famnen, framför mamma står min då snart elvaåriga australiensyster Birgitta, intill henne kusinen Lena och en för mig främmande dam längst till höger.
Vardagsrummet var stoooort - med två fönster på ena gavlen - och användes inte som "finrum", utan där var vi jämt.
I garageslänten växte gul fetknopp och orangefärgad vallmo.

Ner till stranden var det bara femtio meter och från soffan i vardagsrummet såg man solen gå ner på andra sidan sjön.

Roddbåten låt nere vid vattnet .., och där badade vi om somrarna och försökte fånga fiskyngel med håv - utan att lyckas -.
På 60-talet hade pappa varit på sitt livs första längre resa - den gick till Las Palmas på Mallorca - och vid hemkomsten hade han planer på att låta bygga en trampbåt - det blev en racerbåt i stället -.

I sjön (som egentligen är en lång å) fanns aldrig några maneter, kräftor eller krabbor, men stora gäddor och gott om mört.

Berget heter Tjamstan och blev nästan kalhugget - där blev slalombacke och där föll min australiensyster och bröt några ryggkotor och blev liggande i tre månader i gipsvagga -.
I skidstugan fanns servering och där kunde man köpa varm choklad och mackor med skivbar leverpastej.

Vid foten av Tjamstanberget, mot vattnet till, fanns sjukstuga (tel. 21 till avdelningen och 86 till mottagningen), samt folktandvård.
Mamma arbetade som sjuksköterska och min störstasyster som tandsköterska.
I garderoben hemma fanns gott om vita förkläden.

Till vänster om den rosa pilen syns ett större hus, det var Björkbo eller Domänverkets kontor och där kom min pappa att arbeta. Telefonnumret dit var 30.

Den här bilden tjoppade upp på Malåsidan som drivs av underbare Ulf Bergström som lägger ner hela sin själ i att samla bilder från Malå med omnejd.

Det bästa för Cecilia N ...

Bäst förra veckan?
Det är nog att jag och en kompis for ut till Gamla Uppsala och gick, fikade, tittade och pratade pratade och pratade.

Cecilia

Också en lycka ....

Så snart jag moppat hem och tagit av mig jobbarkläderna, tog jag mig an prövningen från ATG.

Vi har nämligen fått ny och modern terminal i butiken och nu gäller det att vara med i svängarna!

Inte blev det godkänt på första försöket, men sen så ...,-)

Det bästa för monet ...

Det här är min största glädjekälla just nu. Under sommaren när vi varit i Sverige har duktiga franska hantverkare dels byggt en mur längst ner i vår trädgård, dels smitt och satt dit det vackra smidesstaketet. Det här är gjort för att försöka stänga ute vildsvinen som tränger in i vår trädgård men också för att slutföra trädgårdens bortre del.

 

Det som är den största glädjen är att staketet är en "replica" av ett balkongstaket som suttit /sitter på min mormor hus i Linköping. Det byggdes 1929 och försågs då med det här specialdesignade staketet. Som nu sitter - i mindre format -  i min trädgård i Provence. 

 

Min mamma som vuxit upp i huset blev så himla glad när hon fick se bild på det här och var övertygad om att min mormor och morfar är såå nöjda i sina himlar de också!

Kram från

Monet

Kl. 11.30 ...

Sitter på stentrappan och telefonsurrar med Guy, som nu bara har en månad kvar, innan det bär iväg till det andra livet, det i Thailand.

Han är fylld av tillförsikt.

Hit och dit går pratet.
Det blir allt från ljudböcker till generositet ..,  Österbotten, pensionärstillvaron, pv:s olycka .., it-teknik .., mobilabonnemang ..., lunchmat .., kryddning .., "makaronsallad" ..., Ica .., fotorundor .., brist på variation .., uppgivenhet .., .Radio Norrbotten .., Bolivia, Sveriges Radios Utlandsprogram.

Hela tiden medan pratet pågår, ligger harry i solskenet på gräsmattan.
Utsträääckt.

På klädstrecket fladdrar dagens tvätt så där lagom i vinden.

En alldeles vanlig tisdag ...

Här, uppe i det kala trädet, sitter alltid en hög med kajor.

Och fyra timmar kvar tills det är dags att moppa till affären!
Fyra timmar.

Vi går på promenad - harry och jag själv -, småpratar med grannen som höststädar sin motorbåt och  vinglar sig upp på en stege och hämtar blå sittdynor, för att sedan vingla sig ner igen och jag säger ..."men ååå, Göran .., ska du verkligen balansera där uppe med träskor på fötterna!?" och det ska han.

"Hur gick det, fick du användning av nål och tråd igårkväll ..?" frågar han, apropå pv:s olycka igårkväll, då han skulle lyfta cykeln över en A-formad stege i hästhagen och det blev tvärstopp och störtdykning mot växelspaken.

Det var grannens fru - Gun -, som fick agera AT-läkare och plåstra ihop det hela.
Jag säger att det gick ganska bra och nej, ingen nål och tråd.

Sen går vi bakom ödehuset och in i hagen vid bäcken och harry väääädrar .., vet att där brukar råbocken gömma sig, men nu är det tomt och tyst, bara någon enstaka fågel som flaxar ut från ett buskage ..., och där är ännu stooora bestånd av jättebalsamin och gräset är daggigt.

Vid "polska ambassaden" står två helt kala träd - kanske är det döda almar -?
Där uppte sitter alltid en mängd kajor, men så snart jag tar fram min kamera, tackar dom för sig och flaxar iväg.

Och så hemma igen.
Tittar in i växthuset, där änglatrumpeten nu når himmelska höjder och snart kanske blommar?
Jag plockar in kattmynta och tänker på pElle ..., slänger ett getöga på väggklockan .., tänker att från och med ikväll stundar tre lediga dagar och därefter fyra på raken - därav helgen -, men å, så härligt det är med ett sånt schema där man hinner njuta av dagsljus och solsken.

Glädjen över att ännu kunna plocka in lite småblommor!
Vilken ynnest!                                                                                          

Kapten Haddock gör mig sällskap så här på förmiddan.
Ja, det är inte det sämsta.

Det bästa för Anita ...

Det allra första mötet ....

Hej Elisabet!

Jag tycker det var så fint av Gustaf Fridolin att skicka dig en signerad bok.
En bok jag också skulle vilja läsa!

Därför skickar jag mitt absolut bästa de senaste två veckorna, nämligen min nya lilla vän Sally! En underbar liten Cocker spaniel valp; idag fyra månader.
Hon är född i Omsjö, uppväxt i Danmark och hämtad i Härjedalen. :)
En berest liten fröken mao. :)

Hon har redan blivit min absoluta lilla favorit - hon är den goaste lilla varelse jag träffat på länge. Hon gör mig glad och vi trivs redan så bra tillsammans.
Hon ska bli min kompis på skogsvandringar och skidfärder. Nästa år ska hon få följa med på fjällvandring också!

Mitt absolut bästa just nu är lilla Sally.
Hon förgyller verkligen mitt liv och jag hoppas det ska vara lääänge! :)

Kram Anita

Det bästa för Gunnar i Jämtland ...

 

Det bästa i veckan var när jag efter en brant vandring från Storulvån uppför Getryggen i Jämtlandsfjällen nådde toppen och fick njuta av en svindlande vidunderlig utsikt. 

 

Fem timmar tog vandringen/klättringen och en träningsvärk utan dess like fick jag dessutom på köpet.

När jag gick omkring där bland stenarna upp mot toppen så tänkte jag av nån underlig anledning på dig Elisabet ;-)

Gunnar.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

Det bästa var den underbara sollördagen med trädgårdsarbete med dotter och barnbarn. 

Solen sken och vi vattnade för allt var kruttorrt.

 

Sedan blev det varmare och varmare och Lillan  tog av sig kläderna och satt sig i en balja. 

Dottern planterade lökar här och där och till slut åt vi pannkaka.

 

Vilken höst som känns som sommar.!

Hej från Eva i Tyresö

Veckans vinst i lotteriet ...

Ja, nu är det alltså dags för boken "Morfar skrev inga memoarer" (titta på rubriken i recensionen ..) av Gustav Fridolin.
Jag såg ett inslag i SVT där författaren berättade om hur och varför och om sin morfar med samma namn och jag föll pladask och inom tio minuter hade jag beställt boken från Adlibris!

Sträckläste den några dagar senare och tyckte sååå mycket om den!
Mejlade då till författaren (hittade en riksdagsadress via google) och frågade om han kunde skriva en liten hälsning till vinnaren i lotteriet och det kunde han.

Vad jag  i n t e  hade räknat med, var att han även skickade med ett exemplar av boken!

Såååå vänligt!
Tack Gustav Fridolin!

Hälsningen på det allra första bladet.

Så nu är ni alla varmt välkomna att komma med era bidrag!
Två ska jag lägga in bums - dom har väntat på sin tur -.

Tröstpriset blir  ett dubbelvikt kort med foto - inhandlat på torget i Varberg i lördags, ja, av självaste fotografen - herr Lars Danielsson.

Att rama in eller göra någon glad med!

Såja, nu vet ni .., och nu kan ni som vill dela med er av hjärtevärmen maila er glädje till bisse151@gmail.com, så lägger jag in allt eftersom.

Alla är välkomna!