tisdag 24 september 2013

Dagens fönster ...


"Sitter just nu i soffan med en kopp kaffe och är fortfarande lite nyvaken efter nattpasset.

På fönsterbrädan är det lite huller om buller nu när fatet med mina balkongtomater behövde få plats.

Sprättivägblommor (jag kallar dem så) små pyntsaker från olika delar av världen och lite diverse annat. Sen blomman längst till höger som heter.... ja just det? Den blommar med vita fina blommor.

Å vad jag är dålig på blomnamn.

Ute på balkongen står mina tomatplantor kvar och till höger skymtar min hängpelargon som blev enorm i år.

Det var mitt fönster fångad exakt i detta nu en måndageftermiddag i september."

Turtlan 

//Tack snälla! säger jag.

måndag 23 september 2013

Mitt eget bästa ....


Ingenting kan rimligen slå detta.
Inte för mig.

Bad i havet (och då menar jag inte bara ett dopp, utan ett riktigt bad och simma under ytan och upp igen och ett bad till ...) i Steninge idag, för en halvtimme sedan.


När jag klivit upp kommer en kvinna gående ut på piren och hon frågar om det är kallt i havet och jag säger att nä, bara jätteskönt!

"Var är du från ...?" frågar hon.

"Västerbotten ...", svarar jag.

"Men var där ..?" fortsätter hon och då vet man att dom har lite koll.

"Malå ..", svarar jag.

Det visar sig då att kvinnan är uppvuxen i Kalix, bor på Öland, har varit på besök i Göteborg och är nu på väg till Öland igen, men på väg dit upptäcker hon Steninge och havet som idag är nästan turkosfärgat och då kan hon inte bärga sig, utan parkerar vid Göstas Café och här är hon nu.

Efteråt pratar vi en stund om glädjen i att ha havet så nära.
Och alla baden.

Hon har illröda tånaglar och jag tycker att hon är så fin.

Och tänk, det är den 23:e september och den här ljuvliga sommarhösten tycks aldrig ta slut.
Det som gjorde hjärtat glatt ...


Det här är veckans vinster i uppmuntringslotteriet! 

Förstapriset är en alldeles bedårande liten lunchväska - perfekt att ha matlådan i -, skänkt av den här madamen.

En ask innehållande en tjusig kortlek är tröstpriset; det kommer från Anne i Mantorp! 

Tack snälla till er båda! 

Sist av allt, ännu ett kort av Lars Danielsson i Falkenberg, inhandlat på torget i Varberg.

Nu är det bara att sätta fart med glädjespridandet! 

Lunchväskan sedd från sidan ...

Vad var det nu som gjorde att hjärtat värmdes lite mer än vanligt ...?

Kommer du på det, så mejla bara till bisse151@gmail.com, så lägger jag in allt eftersom.

När dragningen blir, beror på hur många som är med i lotteriet - så det håller jag öppet -.

Välkomna nu allesammans!



Släktträff ...

Nu är dom väl i himlen allesmmans?

Tänk, att en solig måndagmorgon i slutet av september - då, när lönen närmar sig -, kan man få titta in (eller ut) hos moster Gunvor och morbror Jim, i Dikanäs.

Där står moster Gunvor till vänster och ler mot kameran och Jim - som var så duktig på näverslöjd -  står som tuppen i hönsgården längst uppe på trappan. Ja, näst längst uppe då.

Plastbaljor agerar blomkrukor .., där finns en gul vattenkanna och strumpor hänger på tork.

Vem kvinnan till höger är, har jag ingen aning om.
Och inte vad hunden heter heller, men det vet säkert kusinen.
Sydamerikansk dagbok ....


Puntana 2:a januari 1979, kl. 18.30

Jag har haft mycket jobb sedan i tisdags när jag kom hit. Vi reste från Tartagal kl 4.30 på morgonen och kom hit vid elvatiden.
Här såg ut så jag jag skulle ha velat sätta mig och gråta. Hela huset var en enda sandhög! Ändå hade jag bett Elma att städa medan jag var borta, men hur kan man begära att de som bor med jordgolv ska reagera för att det knastrar när man går på ett cementgolv?

Elma och jag gjorde middag - "quiso" -, en härlig risrätt, till Pedro, Roberto och Kanoto som varit bussiga och kört mig de femton milen. Ingen reser ensam mellan Tartagal - Puntana , det måste alltid vara några mannar om bilen fastnar i gyttjan.

Senare kom en fru med ett barn på 1.5 år.
Det kändes som hjärtat stannat när jag såg den lilla flickan. Man såg bara ögonvitorna, hon flåsade, var mager, uttorkad så huden satt som klistrad på benen.
De hade suttit bakpå den cykel som en bror till mamman trampat ett par mil i den lösa sandmodden, i 30 - 40 graders hetta!

Barnet hade diarré i två dagar och jag trodde att hon skulle dö i händerna på mig.
Skickade den bil med vilken jag fått åka ner de tre kilometerna till Hito Uno - där gendarmerna är posterade vid gränsen till Bolivia -, de har nämligen radioförbindelse med läkare till klockan 17 på dagarna.
De skulle sända ambulans, så jag satte dropp på flickan och vi väntade och väntade och väntade.

Vägen Sankta Viktoria - Puntana befanns vara oframkomlig, så jag stod ute i den becksvarta natten och upplevde vad total hjälplöshet är.
Pappan, som sänts efter, var så artig. Tackade för allt, tvättade de kläder som flickan smutsade ner, bad och läste.
Men när sedan flickan dog på måndagsmorgonen var de helt beredda att ge "offret".

"Gud vet om det", var hans enda kommentar.

Han hade tagit av flickan de kläder hon haft och satt på "reskläder", dvs mössa, kofta, klänning, sockar och skor. Det hade han gjort redan vid tiotiden kvällen innan och jag förstod då att de själva visste vad som väntade.

Här ska folk i jorden inom 24 timmar.
På måndagkvällen stod jag och tittade på den lilla "kistan" - en låda av vinda, skeva brädor - och jag tänkte på att det hade fordrats mod av mig att köpa den billigaste kistan till Ivar.
Här, lade de sitt enda barn i en ruffig låda. Jag tog Argentinas flagga - en liten en - och svepte in kistan med och lade små blommor ovanpå, så det blev riktigt vackert.

I resten av mitt liv ska jag se pappan framför mig.
En verklig indian - sådan man ser på film -, gracil med mustasch och högburet huvud som han kastade bakåt på ett stolt sätt.
När han hoppade ner i graven, cirka 1.5 meter djup, och ordnade för "facket" som var grävt i gravväggen och dit kistan sköts in ..., och när han kom upp igen och stod där tyst och sammanbiten, med röda, trasiga byxor, mössan i bakfickan och en ljusgul skjorta.

Både mamman och pappan kramade mig hårt.
Jag visste inte vad jag skulle göra för att hjälpa dem på något sätt.
På morgonen, innan de ordnade med kistan, tömde jag en stor säck gåvokläder och skor och de plockade tacksamt för sig stora högar.

Jag är helt tagen av dessa människor.

Kram från á mor.

// Elisabet skriver: av en händelse - jag letar efter en bild till det här inlägget -, snavar jag över något helt annat, nånting som jag inte hade en aning om! Ibland frågar människor mig hur mamma var beskaffad som bara gav sig av så där hipp-som-happ när hon blivit änka och hur hon vågade arbeta själv där ute i bushen, femton mil och närapå en heldagstur med bil för att ta sig till närmaste sjukhus.

När jag då läste detta, tänkte jag .., att nu förstår jag.
Man är helt enkelt skapt på olika vis.
Och en sak är säker: att mamma ägde handlingskraft, det är jag övertygad om.


Dagens fönster ...


Här dök plötsligt upp ett fönster som gjorde att tankarna flög iväg mot hallandskusten.

Gunnar.

söndag 22 september 2013

Sånt man blir glad av ...


Gatukonst av amerikanen David Zinn.

Helt ljuvligt, om jag får säga det själv.
Men hej på dig du, moster Gunvor! 

Mormor fick först tre barn, sen tre till. Den första av andra omgången var moster Gunvor.

Det är klart att hon hade mängder med andra egenskaper, men för mig var moster Gunvor förknippad med fräknar, skratt, blommor, mera blommor, getter och en massa glädje.

Det var på köksbordet hos moster Gunvor som kusinerna fick ta in en liten killing, bada honom, ställa honom på bordet och sen föna honom torr.

Och så var hon så snäll mot en då liten Elisabet, som kände sig aningen bortkommen där i fjällvärlden, tillsammans med alla kusinerna - det nästan vimlade av dem - tyckte man.

Moster Gunvor var som en stor famn.

Ett stort tack till hennes barnbarn Lotha som har skickat flera bilder från släkten i Dikanäs!
Long time, no see ...

Vaknar fem och tänker att om jag har tur, kanske jag kan ligga under täcket och lyssna till andliga sånger som börjar klockan sex, men det gör jag förstås inte.

Jag somnar om.

Stiger upp vid sju .., moppar till jobbet klockan nio.

Sen är det full fart hela dagen.

Det är morgontidningar och kvällstidningar .., mejeriet .., frukten .., datumkoll .., kassan förstås .., posten .., spel och ännu mera spel (den som igår köpte en ATG-andel för 125 kronor kunde kvittera ut 700 kr) ..., utlämning av bufféer .., brödgräddning .., och så kvällen då, när alla annonsskyltar ska tas ner .., och varor som står utanför entrén ska plockas in .., det tar liksom aldrig slut.


Kör hem i våldsam blåst och nästan-mörker. 
Vinden kommer från havet; det är knappt jag kan hålla mig och moppen på vägen.
Jag ser hur vågorna slår över klipporna i Steninge och just då kommer jag ihåg att jag har glömt min Iphone på jobbet och jag kommer också ihåg att en man berättade att han varit och kitesurfat i Ugglarp och där hade han sett många som badade. 
"Sjutton grader lär det ha varit i havet ...?" sa han.
Jaha. 
Då ska det bli ett dopp i böljan den blå innan det är dags att arbeta i morgon.
Allt det tänker jag på.

Och så är jag hemma och kör upp för backen .., ser pv stå i köket och harry möter i dörren.
Vi hade bestämt hemlagad pizza, men pv har ändrat på menyn och i stället blir det fisksoppa - på pv-vis -, nånting så vanvettigt gott -, med laxbitar, egna morötter och potatisar ..., och det är så smarrigt så det är närapå svimningsläge och han bjuder på ett stort glas vitt vin och jag har ont i knäna och är totalt slut på. 

T o t a l t.

Men harry är pigg och alert.
Så även herr pensionatsvärden.

Och alla vinsterna är postade, utom marmeladen till mossfolk.
Pv måste sortera alla burkarna, så det blir rätt i leveransen.

Så är det.
Ni glömmer väl inte ....

... att göra ett besök i ett av vårt lands vackraste landskap?
Uppiggningsmedicin ...



Igårkväll när jag kröp ner under täcket, ja, då låg redan den elkonverterade sambon där på sin sida och inte såg han särdeles trött ut heller .., nej, han hade sin Ipad på magen och sa ..."men lyssna, vilken härlig musik, jag hittade den mer av en händelse!"



Så det gjorde jag.
Lyssnade.



Vi spelade samma låtar om och om igen och jag sa ..."å, tänk .., tänk om man finge sitta vid en uteservering någonstans där det är ljummet och så lyssna till sånt här .., ha ett glas gott rött vin framför sig och god mat på ingång .., och syrsor som spelar så där lagom bara ..., det vore väl nånting?"

Jo, det var vi helt överens om.




Och sen kom denna!

Sydamerikansk dagbok ...


"Så sitter jag här igen.

Midsommar kom och gick och i slutet av denna regntunga midsommar kom så Kristina och hennes bror med vännen Kennet. Mycket kärt besök.

Med sig hade de 15 paket gåvokläder, varav två var utdelade på Boliviasidan.

Oj, så glad och lycklig jag blev när jag öppnade ett paket som det stod "Ann-Gerd - privat" på!
Där var handdukar, sysaker i mängd, tre stycken saxar, barnfiltar, pennor, radergummin, ja, allt man kan önska sig när man har miltals till det mesta man behöver. Oj, så bra!

Vänta bara när nu Felipe kan börja arbeta igen. Då ska jag sitta och sy barnkjolar i mängd, så många fina tygbitar som jag fick på kuppen.

Jag har delat ut till de trasigaste skolbarnen och igårkväll var Frisias här och hämtade en säck med kläder till de större flickorna som går i skolan. Givetvis har jag bekymmer att de blir arga om jag inte ger alla som tigger, men jag vill bara ge de som som jag alltid har sett har ont om .
De som bara vill ha för att få nytt, för vänta tills det blir bättre tider.

Så har det varit fint besök här igen. Idag kom någon skolchef från Salta på besök.
Jag satt och tog ett fotbad när de kom, men det störde inte att vandra runt i kvällsdressen ...

Ja, här avbröts jag igen.

Det har varit en ovanligt orolig kväll. Slagsmål mellan två familjer utanför Felipes hus - med hela mötesskaran som intresserade åskådare -.

Sedan kom de med en grabb som var sjuk och jag ljuger inte om jag säger att det var säkert 20-talet åskådare i släptåg. Jag körde samtliga utanför grindarna innan jag ens började intressera mig för den sjuke.

Så kan jag tala om att jag äntligen har hittat Sverige på radion!
Utlandsnyheterna finns på många språk, nu gäller det bara att komma på när just den svenska uppläsningen börjar. Tre gånger har jag fått in Ekot.

Hoppas att allt är gott därhemma. De fina herrarna från Salta frågade hur länge jag tänkte bli kvar i Argentina och vad svarar man på sådant?

Ikväll kunde jag emellertid ha slutat min Argentinatid fortare än kvickt.
När jag gick från Olles i mörkret, så snavade jag, och eftersom jag hade väckarklockan i handen - jag ville ha den korrekta tiden för att kunna passa radionyheterna - så när jag då föll framstupa fick jag väckarklockan rakt i solar plexus.
Jag låg i mörkret och tänkte att nu är det nog färdigt.
Inte kunde jag få luft och det brände som eld i bröstet. Sedan började det surra i huvudet, men efter en stund raglade jag hemåt.
Nu är allt över.

Ja,nu ska jag göra kväll.
Klockan är 8 minuter i elva på kvällen och utlandsprogrammet pågår från Stockholm, men på spanska.
Nej, nu är det nyheter (svenska) på portugisiska!

Kramar till er alla frå a´mor!"

//Elisabet säger: om du kan följa med i mitt liv här nere på jorden mamma, så vill jag bara säga en sak: som jag älskar dig och din livsglädje och humor och självdistans! 
Söndagsfönstret ...


På väg mot en fin ö i det fina vädret så passerar vi en liten fin träsegelbåt.

Där blev det ordet fin x 3.

Snabbt upp med telefonen  för att fånga fönstervyn.

Idag ett fönster till PV och hans förhoppningsvis inte flimrande hjärta.

Turtlan på båttur.

// Nu blev han glad! hälsar sambon.

lördag 21 september 2013

Lördag med förhinder ...


Det börjar på fredagkväll, strax efter middagen.
Då har pv fått flimmer igen.

"Igen" är egentligen fel uttryck, för så ofta händer det inte och för det mesta går det över av sig själv. till exempel om han tar harry med sig ut och cyklar med vådlig fart .., eller om han gör armhävningar eller någon annan fysisk aktivitet.

Men nu hjälper det inte.
Och inte det minsta vill han åka in till akuten.
(Han har nog norrländska gener i sitt blod ...?)

"Jag har ju nyss ätit, då blir det ändå ingen elkonvertering på minst sex timmar ...", säger han.

Tidigare i veckan fick vi veta att hans svägerskas bror - bara några år äldre än pv - plötsligt hade dött när han låg och sov - nån hjärtknäpp - och med det i färskt minne  v ä g r a r   jag att ha den ärade pensionatsvärden hemma med flimmer, så jag skjutsar in honom.

Det är mörkt och dimmigt ute .., nästan spöklikt.

Och fredagkväll på akuten .., ni kan ju tänka er!

Väntrummet är bräddfyllt av människor som sitter uppradade på stolar och alla tycks titta på en tv som visar en actionfilm av något slag.
En liten tös kräks om och om igen .., en kvinna lutar sig mot sin man och stönar av och till och en äldre dam pratar enormt högljutt i sin mobiltelefon.

Minst fyra timmars väntetid, säger sjuksköterskan som har arbetat tjugo år - först på hjärtintensiven -, sedan på akuten, och han tar ett EKG som visar flimret (men det är stadigt .., låg puls som vanligt) och så säger han att pv får välja mellan att övernatta på sjukhuset eller hemma i Stensjö och om flimret då fortsätter när morgonen randas, ja, då är det bara att åka in och få en elkonvertering.

Så det gör vi.
Åker hem.

Sex på morgonen väcker jag honom (ligger han inte ovanligt stilla och tyst ...??) och frågar hur det är ställt och han kollar pulsen vid halsen och säger att ..."nej, det flimrar" och då åker vi in igen.

Det är en alldeles  u n d e r b a r t   vacker morgon!
Strålande sol och blå himmel och dimslöjor över åkrarna.
På vägen ligger överkörda harpaltar och skatorna har förstås stort kalas.

Så här ser det ut när jag kommer hem igen.

Hela vägen hem förundras jag över den här morgonen som är så vacker!
Björklöven har börjat gulna .., några enstaka träd skimrar i rött.

Och harry blir förvånad när inte husse är med .., sigge jamar och vill ha mat - helst på en gång -, jag tar mig nybryggt Zoegakaffe och slår mig ned vid datorn.


Andra frukosterar också.
AP sms:ar en bild från en morgon i Ekerö.

Och nu blir det ett skutt in i duschen!

Ps. Mossfolk - vill du ha plommon, rabarber eller björnbärsmarmelad? Ds.
Dagens fönster ...


Om man åker till Österbotten i Finland (bara på andra sidan Västerbotten), då kan man upptäcka så här vackra fönster och titta, så annorlunda utsmyckade!


Såå fint, särskilt det där lilla "taket" ovanför fönstret.


På Nybyvägen .., där upptäckte fotografen ännu fler fönster!
Det ser nästan ut som om det vore gammaldags glas i fönstren på nedre botten .., titta, så dom nästan glänser!

Det är ellem i Skellefteå som besökt sin mammas hem-by och där hade hon (ellem) håven redo!

Tack snälla!
Sydamerikansk dagbok, del 4. 

Publicerat i hemtidnigen den 5:e maj 1979
Detta är brev som mamma skrev till mig, som jag sedan kortade ner och lämnade till Norran.


Puntana den 15:e mars 1979
Skolorna började förra måndagen och Mirjam började första klass för andra eller tredje gången. Det har aldrig varit någon ordning på hennes skolgång, därför blir det till att ständigt börja om från början.
Som den beslutsamma lilla fröken hon är, tog hon samma dag, utan att någon visste om det, sin femårige lillebror Felipé med sig och tågade bort till skolan och anmälde även honom.
Så .., nu har jag två skolbarn.
Två som stjäl pennor och radergummin som dom kommer hem med varje dag. Jag har ett rysligt jobb med att få ordning på deras känsla för mitt och ditt.
Genomgoa är de i alla fall och jag tycker verkligen om dem av hela mitt hjärta!

I väntan på kläder ...
Jag har erbjudit en 14-15 årig moderlös grabb med gammal sjuk far, att arbeta mellan klockan 8 - 11 hos mig på dagarna och hjälpa gårdskarlen. För detta får han frukostthé och middag innan skolan början klockan 12. Hans far äter här också ibland, så vi är ett riktigt storhushåll.

Jag känner mig riktigt stolt. Jag som aldrig har kunnat sy, har lappat, lagat och ändrat kläder hela veckan till ungarna. Idag kom en liten parvel och följde Felipé hem från skolan.
Vilka trasor han hade på sig! Byxan så söndersliten uppifrån och ner och så hopsnörpt att den väl inte gick att laga mera. Jag stod där och tänkte ..., "tänk om det varit mitt barnbarn."
Så tog jag en röd flickoverall, klippte av den på mitten, satte dit en liten dragkedja framtill och ett gummiband i midjan. Vips, hade grabben ett par hela byxor! Hela tiden stod han som fastnaglad vid dörren.

Oj, oj, oj så många trashankar här finns! Vad jag längtar till dess att jag ska få klädsändning från Malå!

Födsel med problem.
 Förra måndagen hämtade vi med bil en fru, 2.5 mil härifrån. Klockan 1 på natten hade hon  fött sitt nionde barn. Klockan 6 på morgonen sändes två av de äldre barnen via cykel hit för att skaffa hjälp. Moderkakan hade inte lossnat.

När kvinnan väl var här hade jag inte mod att "våld-dra", så jag bad en lärare som studerat medicin i tre år och som lossat moderkakan på sin svägerska, att komma och hjälpa mig. Och si .., han slet helt frankt ut den!

Jag gav två injektioner blodstillande direkt och inget hände.
Hon har legat här en hel vecka på grund av blodbrist och infektionsrisk. I vanliga fall brukar jag ge patienterna mat, men dessa indianer föredrog att laga maten själva.
Här var full folksamlinig!
Som vårdare hade de tagit med sig grannfrun som själv har en ettåring med sig. Så var tre av de övriga nio barnen här så gott som hela dagarna, eftersom två av barnen har papegojsjukan och skulle ha injektioner samtidigt.

Maten lagades ute på cementplattan framför "sjukhemmet" (Elisabets anmärkning: sjukhemmet = en liten vit byggnad med ett enda rum, en slags mottagning ....) och ni kan tro att det var bökigt. Men oj, så snälla och rara de är mot mig! Kom med kött och ko-ost och bjöd på thé på indianmanér, alltså thé i en trägrej med stålsug i. Så suger alla, undan för undan.
Jag kände mig som en riktig indian när jag tog min del ur flaskan.
Dessa människor är dock inte indianer, utan djurskötande Chako-bor som har dragit runt och stannat här.
Ja, livet är i sanning brokigt.

Just nu är det alldeles tyst i Puntana.
Klockan är fem på kvällen. Bara någon enstaka fågel piper till och långt bort i bakgrunden hör jag barnens skratt på skolgården. Siestan är just slut, så folk har inte hunnit komma igång.

Karlote, kattrackarn som fött tre små söta ungar i en igenknuten pappkartong med barnkläder som stod under min säng medan jag var i Tartagal, sussar så sött i fåtöljen. Glömsk av allt elände som blev för henne på grund av hennes kull. Nu har jag beslutat mig för att  ä l s k a  Karlote, så nu ligger hon på mina fötter om nätterna.

Ps. Vilka framsteg! En dag i veckan kom lille Felipé hem alldeles glädjestrålande och sa: "Ann-Gerd, idag har jag inget stulit i skolan ..!" Ds.

fredag 20 september 2013

Och här är vinnarna ...



Tre stycken blev det!

Förstapristagaren får boken .., tröstpriset - det dubbelvikta kortet med trift på omslaget - går norröver ..., och armbanden går söderut.

Stort grattis till er alla tre och tack Gösta för att du ställde upp!


Och TACK Sonja för världens godaste crepés med den allra ljuvligaste stuvning (kräftstjärtar, dill och annat ...) och äppelkakan till efterrätt! Vilket kalas!

// Den som eventuellt inte kan se filmen, får ge sig till tåls tills senare ikväll, då ska jag berätta hur det gick.
Läsvärt ...



Tänk,att  en dag ..., är rubriken.
Just det.

Det är inte ofta det uppdateras på den bloggen.
Men när det händer, är jag där på momangen!

Och någon letar och letar och letar ...

Underbara bilder - som alltid - och läsvärt!
Finns här.

Och här finns hon som bjöd på nygräddade våfflor och soppa.
Fast inte samtidigt.
En hel hoper värme fanns där i huset i skogen.
Det bästa för Bloggblad ...


Med risk för att bli lite tjatig – så var det här doppet veckans höjdpunkt. 
Och även sommarens slutpunkt.

Jag vill inte tro att det var det ganska kalla doppet som först gav maken (alltså han doppade sig själv två gånger – fast inte frivilligt, utan för att binda fast och göra loss båten) en förkylning och sen mig. Fast han smittade nog mig… men efter alla häxbrygder känner jag mig betydligt bättre idag.

Hälsningar
Från Bloggblad i den blå soffan…
I eftermiddag ....


.... blir det alltså dragning i uppmuntringslotteriet.

Det blev ovanligt många den här gången och känn dig hedrad Gustav Fridolin .., det är ju boken som du skänkte som ska lottas ut!

På bilden anar ni något av hur det ser ut på mitt stora skrivbord.
("Mitt" ....? Det är pv:s släktklenod ...).

Där finns glasbyttan redo .., där ligger förra veckans vinnare - Cecilia N:s armband -, där är veckans tröstpris (det i mina ögon så vackra kortet, inhandlat i Varberg) .., där är ett tredje tröstpris, armbanden från Gunilla Bjurklint ... vi kan ju hoppas att Gunnar eller Guy vinner dessa, så kan dom göra sig tjusiga värre!

Kapten Haddock håller så där allmän koll och längst till vänster ser ni alla små lottlappar som vimlar omkring här i huset. Om vi hade varit enstöringar, pv och jag själv, och någon helt utomstående tilldelades den ärofyllda uppgiften att tömma huset .., och sedan fann dels små lottlappar och sen miljoner inköpslistor .., då undrar jag vad dom hade sagt? Eller tänkt ...?

Självaste Gösta har idag Notarius-Publicus-ämbetet i sin hand.

Ja, nu vet ni.