Fredag ....

Promenad med harry nere vid havet och vid parkeringen blir det en stunds småprat med lillhunden Terrys matte och husse.
Hon är sjuttiosju och hennes make två år äldre.

I vanliga fall bor dom i Saltsjöbaden utanför Stockholm, men sommarhuset har dom här .., ett stort rödmålat hus med gröna detaljer och det är så otroligt fint.

Jag frågar om dom har planer på att flytta ner hit, ja, för gott?

"Njaaa .., det är svårt nu när vi är äldre .., och tänk, om vi inte kan köra bil sen .., då blir det ännu svårare", säger kvinnan som klappar harry mest hela tiden.

Terry - deras hund - är inte större än sigge nilsson och är den i särklass gladaste hund jag har träffat.
Svansen går i ett!!
Vift-vift!

Det här är den sista lediga dagen av tre.
Därefter blir det jobb.

Om man är intresserad ...

... av människor, då rekommenderar jag verkligen humansofny att följa på Instagram.

Det är bilder av människor i New York som berättar om sina liv.

Och sina tankar.

Så här t.ex. berättar en färgad man som på bilden står och håller i en pensel:

“I think one of the neighbors had beef with my mother. Because one day when my mom went to the store, and left us alone for just a few minutes, child services came and took us away. My sister and I got split up. I got sent to a group home. It was like a prison-- everybody there was looking out for themselves. I’d call my mother and cry on the phone but she’d just say she was sorry, and there was nothing she could do, and she was trying. After a few months, my sister and I got moved into a foster home. Our foster mother was this old lady named Ms. Elizabeth. She let our mother come visit us even though she wasn’t supposed to. And she took us to church and prayed with us, and every Sunday she’d cook us a huge dinner and completely deck out the table like it was Thanksgiving. It was like some movie shit. We’d never had anything like that before. Even when we moved back with our mother, we would alway visit Ms. Elizabeth up until the time she passed away."

Det bästa ...

Och det är den  här som lottas ut.
Tack snälla väverskan Barbro!

Nu har ni idag och i morgon på er att dela med er av glädjen och mejla den till bisse151@gmail,.com.

Varmt välkomna.

Gårdagens bästa ....

Ja, kanske rent av veckans bästa .., ja, men det var konserten i Figarohallen i Halmstad med Chris Barber och hans tiomannaband (nio män och en kvinna)!

Det var pv som kom med förslaget; han hade sett en artikel i Hallands Posten om vad som komma skulle och det tog några minuters funderande innan vi ringde och hörde om där fanns några biljetter?
Jodå, det fanns.

Inte helt fylld var salongen och vi satt bra till och vilken härlig kväll det blev!

Denne Chris Barber, åttiofyra år (!!!!!) och still going strong ., lite darrig på handen och ibland lite darrig på rösten (men inte när han sjöng) och så hans musikervänner .., den långe mannen som spelade klarinett (här, via länken, i ett helt annat sammanhang ...) så man nästan svimmade (han var en blandning av Kent från Småland och f.d. pastorn hemma i Malå - Torgny Sandlund -, utseendemässigt, alltså) och mr Barber himself påminde om Prins Bertil!

Vilken sorts musik var det då som spelades?

Jo, en hel del Duke Ellington .., en del UNDERBAR blues .., min favorit förstås - Wild Cat Blues - såååå bra .., Petit Fleur (också jättebra) och så en var det sång av Chris Barber och den andre mannen som också spelade trombon.

Det finns nog inte ord för hur imponerade vi var, pv och jag själv.

Den unga kvinnan spelade klarinett, tvärflöjt och saxofon .., alla bytte dom och greppade ett nytt intstrument bara så där utan vidare och otroligt samspelta var dom! 

Så här såg det ut .., ungefär. Samma uppsättning musiker och den här låten spelades och var helt fantastiskt. (Det är C.B. som står längst till höger och även sjunger på slutet).

Slut på superlativ nu.
Och tack pv som kom med förslaget!

Så här skrev den STORARTADE Ann i Göteborg om låten Wild cat blues:
"Minnet jag har av den här låten är från gymnasiets gympatimmar. 
Vi skulle alltid värma upp genom att jogga runt salen till "Wild cat blues", men jag gillar den."

 Och Ingela i Malå skrev så här:
"Hemma fanns det en EP med "Petit fleur" men de andra låtarna minns jag inte vilka det var."

Och Gunnar i Jämtland minns också ...
"Jag hörde honom live på den tiden det begav sig. Han var på ett ställe som hette Runeborg här på Frösön.
Det var ett litet danspalats, typ Nalen, men mycket mindre. Det som var bra var att det fanns ett gemensamt ägarintresse mellan dessa två ställen och det gjorde att de artister som uppträdde på Nalen ofta även kom hit upp till Frösön.
Tyvärr så brann Runeborg ner, eller om det bara revs, försvann gjorde det i alla fall."
 

Dagens fönster ...

På väg hem från London .., och nästan framme i Köpenhamn.

Bara en liten stund kvar, innan det var dags att landa.

Då såg det ut så här.

Kanske var jag tjugotvå ...?




I alla fall bodde vi i Kungsängen, tre mil utanför Stockholm och jag var på väg till jobbet tidigt en lördagmorgon och från bilradion hördes Ring-så-spelar-vi .., någon hade önskat "Wild cat blues" och jag skruvade på ljudet allt som gick och blev som  r u s i g ..., jag hade nog aldrig hört nånting så ljuvligt och medryckande och jag stannade bilen på parkeringen och lyssnade klart.

Det var den här låten som spelades och det var inget annat än   m a g i s k t.

Och tänk, ikväll ska jag få höra honom på riktigt.

Halv åtta på Halmstad Teater.

Fönstertröst en regnig dag ...

...behövs fler ord?

Liksom hos er manifesterar sig västkustklimatet mycket tydligt just nu!

Hälsningar Anna.

En sak är säker ...

Jag är inte ämnad för ideliga hög,- och lågtrycksbyten.

Högtryck - mår jättebra -!

Lågtryck - ramlar ihop i en hög -.

Det blir värre och värre med åren.

Hemma ....

.... såg det ut så här när Nils-Erik Eriksson (vi gick högstadiet tillsammans, men inte i samma klass) tog fram kameran.

Om man följer stigen till höger på bilden (den heter Kärleksstigen) och går i kanske tio minuter ., hela tiden med sjön på sin vänstra sida, då kommer man till Ringvägen 29 där jag växte upp och kom att tillbringa totalt nästan trettio år.

Tack snälla Nils-Erik som lät mig låna bilden!

Livet ...

Hos grannen Bengtsson ....

Onsdagkvällen blir seg som sirap.
Tittar på tv .., pratar med pv som läser en bok .., går sedan och lägger mig och lyssnar till Karlavagnen som handlar om organdonation.

Människor ringer in och berättar om fantastiska livsöden .., en kvinna tycker att det hela är förfärligt, hon vet minsann att våra svenska läkare inte har en susning om etik och moral, annat är det i USA .., programledaren är underbar och lotsar varligt lyssnarna genom sorg och elände, ja, till den allra största glädje.

I min plånbok ligger sedan många år tillbaka ett ja-till-donationskort, men tänk om plånboken inte är med mig den dagen det verkligen behövs .., så jag beslutar mig för att så snart det blir morgon, ja, då ska jag ansluta mig till donationsregistret.

När programmet är slut hoppas jag på Rickard Herrey som nattpratare, men nej, det är den snabbpratande norska madamen, så jag väljer P1 i stället, först Kropp och Själ som handlar om den omtalade G-punkten och därefter reprisen av Epstein och Nordegren, allt medan mannen vid min sida sover så gott.

Sen blir det morgon .., det regnar, men bara lite .., och så blir det uppehåll och jag tar harry på promenad .., vi träffar en kvinna som har ont i sin vrist och vars hund inte längre är i livet .., om det pratar vi en stund ., överallt på asfalten ligger våta löv .., tranor flyger mot havet till ..., och jag upptäcker höstsådden som nu är någon decimeter hög.

Här, på stentrappan, brukar jag sitta och dricka kaffe. Inte idag. Inte igår.

Hämtar in tidningen och låser upp dörren.
Telefonen ringer.

Det är friherrinan som berättar att bonden Stigs katt - Disa -, alldeles precis nyligen har blivit överkörd och den unga tösen som körde bilen blev alldeles förfärad och kanske var katten inte helt död .., "eller så hade hon ungar i magen, ja, det var nog det som rörde sig ..., men jag ringde Stig, han var ute med traktorn och kom direkt och tog sig an den arma katten ...", säger friherrinnan aningen bedrövat.

Så är det med livet.
Inget vet man.

Om utmaningar ...

Rara Annika i Ystad kom med en utmaning på Facebook, ja, en skulle lägga ut en svartvit bild under fem dagar på raken och sedan skulle en utmana någon annan till att göra samma sak.

Det där med att utmana andra, det bryr jag mig inte om  - många vill inte, men den som vill får gärna hänga på -, och svartvitt .., ja, jag visste knappt hur inställningen på min lilla Canon fungerar när det gäller sånt?

Till slut hittade jag rätt bland alla alternativ.

Det här är bild nr 2.

Den visar pv:s vita morgonrock och på ena ärmen syns en sotfläck och den fläcken gör mig så varm i hjärtat .., ty den vittnar om att herr pensionatsvärden är en omtänksam man som ofta eldar i pannan tidigt på morgnarna, allt för att det ska finnas varmt vatten till den hemmavarande sambon och så blir det ju lite varmt i huset också.

Såg ni att jag skrev "en" i dom två första meningarna?
Jag bara testade.

Nej, för mig fungerar det absolut inte .., det blir helt fel i mitt huvud .., och dessutom ser jag inte ordet man - i  just det sammanhanget -, som ett kön, jag ser det bara som ett litet ord.

Hemma i Västerbotten används ju ibland ordet "en" just som ordet "man", men personligen har jag aldrig använt det så.

"En skull ju ha vöre på bio ....", typ så.
"En hadd ju allri tänkt oppa den saken ...".

När min pappa pratade med sin kusin Sigge från Kalvträsk och då föll in i barndomens dialekt, då kunde det låta på det viset.

För mig blir det helgalet.

Så jag - den mest enjängda av enjängda .- fortsätter med man.

// Den västerbottniska dialekten - en av dem - en sju -åtta mil hemifrån kanske, kan man lyssna till här.

Dagens fönster ...

... fångades i Dalarnas äldsta stad, i Hedemora.

Ulrika höll i håven.

Ledig dag ...

... och pv tog bilen (det ska ösregna mest hela dagen) och jag njuter av en helt fri dag.
Det är underligt, detta att man verkligen kan stortrivas med sitt arbete och ändå tycker man att det är det allra-allra bästa när dom lediga dagarna uppenbarar sig.

Så är det för mig.

Igårkväll beställde jag hem postens gröna och blå kartonger, lite vackrare frimärken (helt klart inspirerad av dom polska som var så fina!), tulldeklarationer och annat som måste finnas innan det är dags för kunderna att skicka paket till släkt och vänner i andra länder.

Posthanteringen som jag fasade så för, ååå, det är numera det bästa med jobbet!

Men nu stundar alltså tre lediga dagar på raken.
Jag har druckit kaffe .., ska läsa Göteborgs Posten .., ta harry på långrunda i regnet .., och bara njuta.

Här ligger min fine kompis och sover så gott .., förmiddagar är lugna dagar för hans del.
Och sigge har ätit frukost och kurar i den lilla blå plastkorgen i tvättstugan.

Ungefär så är livet i landet Halland.

Alldeles oerhört spännande som ni ser.

Dagens fönster ....

... är gårdagens.

Det var då solen flödade från en ljust blå oktoberhimmel.

Idag är det precis tvärtom.

Två timmar kvar ...

... innan det är dags att arbeta (men sen stundar tre lediga dagar, ååå, jag har världens bästa schema!!), då tar jag harry och går på promenad ner mot havet till.
Passerar hästhagarna ..., tänker att det är som en vårdag nästan.
Högt uppe i skyn hör jag tranor skrika .., i cirklar flyger dom .., funderar väl på att vila inför flytten över havet ...?

Stannar till nere vid havet.
Möter en kvinna med två hundar och en man med en terriertik som visar sig vara tolv år, men är minst lika pigg som harry! Den senare är dock måttligt intreserad av den lockiga madamen med fyra ben .., känner nog doften av kanin och vill gärna iväg.

Ser något som jag först tror är ett stort torkat löv, men som visar sig vara skelettet av en fisk.

Nu syns det bättre .., ögonen och det här hålet uppe på huvudet.
Fy faderullan vad det luktade illa om detta!
Kan det möjligen vara nån slags simpa?

I glömskans hav ...

... simmar många fiskar.

Ibland kan man bli aningen uppmuntrad - så där så man tänker att ååå, så skönt, jag är inte ensam som är glömsk - och den känslan infinner sig alltid när jag tittar i lilla blocket som finns i kassan, ja, blocket där vi skriver upp sånt som kunderna har missat att ta med sig.

Här ett axplock ur förra årets block.
Minst ett par rader per dag skrivs in!!

Det som är överstruket är sånt som är hämtat, dvs, kunden har kommit ihåg att nånting blev kvar.
Som ni ser händer det inte särskilt ofta.

Såklart noterar vi även datum .., men det klippte jag bort här.

Vitlök, gurka, nässpray är nog det vanligaste som glöms kvar. 

Det bästa igår ...

Jo, det var när en äldre dam och hennes sällskap kom för att hämta ett paket.
Paketet visade sig komma från Polen och jag bara gapade när jag upptäckte dom fina frimärkena, så helt annorlunda än våra egna!

"Men ååååå, så fina!" sa jag och frågade om jag fick visa paketet för arbetskamraten Felicia och det fick jag och vi stod en liten stund och beundrade svamparna och byggnaderna och undrade vem mannen på bilden var.

Ibland har jag min lilla kamera liggandes i lådan intill kassan - det hade jag inte den här gången - och även om så varit fallet, hade jag inte vågat fråga om jag fått ta en bild av paketet, där gick liksom gränsen, tyckte jag.
 

Kvinnan hade lite problem med svenska språket och mannen kunde ännu mindre, men dom stod där och log och plötsligt började mannen sprätta upp paketet och han pekade på min sprättkniv och vips, så hade hela omslaget lossats och så sträckte han fram det hela och kvinnan sa "varsågod!"

Det var bara så helt underbart!!

Titta här, lite annorlunda stuk på det här frimärket, med mannen som gömmer sig bakom en mask!

Och en liten larv fanns där också!

Och svampar i massor!
Visst är dom fina!

Den där mannen på bilden, med keps och mustasch, om honom läste jag nu på morgonen.
Han hette Jòzef Pilzudski och visade sig vara Polens förste president.
Här får man veta mer om herr Pilzudski.

Dagens fönster ...

Så här såg det ut i Prag en tisdagsmorgon i slutet av augusti, när jag var där på en kongress. Hållplatsen Florenc är det man har utsikt över.

Och fotografen tog bilden genom sitt hotellrumsfönster, varför hon tror att det kanske kvalificerar som fönsterfoto?

// Tack och bock! säger hon som aldrig har varit i Prag. Och så försöker jag titta på bilden för att se hur många som pysslar med sin mobil .., det är nog hälften?

Flyttfåglar på ingång ....

Det blir ofta måndagssurr med rara Eva på Frösön, så även idag .., och nu meddelade hon
att även från Jämtland kommer - vad det lider - en omgång med domherrar på rad!

Ja, hon sponsrar den vinsten, alltså. 

Nu vet ni.

Och så är det väl dags att boka tid på ett gruppboende, ty fast jag hade räknat upp alla deltagare i förra lotteriet, så kom inte självaste friherrinnan med!
Fy skäms Elisabet, vet hut!!

Jodå, så här noga hade jag skrivit upp för att kolla att alla lappar hamnade i byttan, men vad
hjälper det ...!

Nåja, det finns fina boenden, kanske har pv:s kusin Elisabeth några förslag på sådana, hon chefar för nåt sånt här i Halland och jag är väldigt glad och tacksam om ni kommer och hälsar på!

Vänligen bloggmadamen Nilsson.

Och så blev det måndag ...

Gråmulet väder, men luften är ljummen.

På parkeringen träffar jag en pensionerad herre från Falkenberg som arbetar åt Veteranpoolen.
Han ska klippa gräs hos en av grannarna och frågar efter vägen.
Vildandsvägen, känner jag till den?
Jo, det gör jag.

Och vi står och pratar en stund ., han berättar om Falkenbergsrevyn och att han och frun i veckan ska till en kyrka och lyssna till härligt saxofonspel av den där före detta dansbandsmannen, vad var det han hette nu ..., jo, just det, Ingmar Nordström, säger gräsklipparmannen leende.

Sen ner till stranden.
En bra stund står jag och tittar ut över havet, då jag plötsligt upptäcker en ..., mink, kanske?
Det är såna gånger man önskar att man hade en bättre kamera, med ett större objektiv.

Av och till dyker den lille krabaten i och blir borta någon minut .., sen upp igen.

Nästan hemma.
Det händer att Ecke och Britt har besök av sin son som har en liten hund av det mer skälliga slaget och just därför sätter dom då upp ett slags nät för att hägna in honom.

Det är resterna av det nätet som syns på bilden.