Det bästa nu är när man går i trädgården och ser allt som börjar att spira.
Såg även på promenaden idag att videkissarna har ganska stora knoppar. Härligt!
lördag 31 januari 2015
Fri helg ...., eller frihelg.
Och pv har tidigt på morgonen tagit harry på en lång cykelrunda .., eller lång och lång, sex kilometer kanske ..., det är ute i ödeskogen nästan och man passerar Guds gröna ängar .., låter det inte härligt?
På dylika äventyr får inte Nelly följa med, så några timmar senare tar jag henne och så går bara vi på prommis. Förbi stallet .., hästhagen .., och bakvägen in i reservatet. Det är knöligt och bökigt och nära att jag ramlar både nu och då (mest då ...) och på ett brant ställe kasar jag liksom ner och får locka på Nelly och är tacksam för små godisbitar i anoraksfickan.
På ett ställe är det alldeles omåttligt snårigt och jag får gå tillbaka och hämta henne .., ja, jag bär henne över värsta stickiga-slånkvistarna. Men sen ..., sen blir det fart på pigan!
På väg ut ur hästhagen/reservatet. Vid den nedre pilen, där är det en liten "bro" av snorhala brädor .., och det är alltid lika roligt att se när Nelly ska ta sig över .., hon är v ä l d i g t spänd.
Vid den övre pilen, dä rär grinden som harry lätt som en plätt hoppar över, men där har nu den lilla krabaten lärt sig att man kan smita igenom på ett annat sätt. Och då blir det bråttom hem!
Nu stundar kaffe och skidåkning och kanske en tur in till stan för att titta på när Anna från Helsingborg, hon som en gång hade en blogg som hette Mandalaya (hette den så ...?), hon som blev brandman och så småningom flyttade till Stockholm .., hon ska nämligen tävla i cross-fit här i Halmstad.
Det är planerna.
Och pv har tidigt på morgonen tagit harry på en lång cykelrunda .., eller lång och lång, sex kilometer kanske ..., det är ute i ödeskogen nästan och man passerar Guds gröna ängar .., låter det inte härligt?
På dylika äventyr får inte Nelly följa med, så några timmar senare tar jag henne och så går bara vi på prommis. Förbi stallet .., hästhagen .., och bakvägen in i reservatet. Det är knöligt och bökigt och nära att jag ramlar både nu och då (mest då ...) och på ett brant ställe kasar jag liksom ner och får locka på Nelly och är tacksam för små godisbitar i anoraksfickan.
På ett ställe är det alldeles omåttligt snårigt och jag får gå tillbaka och hämta henne .., ja, jag bär henne över värsta stickiga-slånkvistarna. Men sen ..., sen blir det fart på pigan!
På väg ut ur hästhagen/reservatet. Vid den nedre pilen, där är det en liten "bro" av snorhala brädor .., och det är alltid lika roligt att se när Nelly ska ta sig över .., hon är v ä l d i g t spänd.
Vid den övre pilen, dä rär grinden som harry lätt som en plätt hoppar över, men där har nu den lilla krabaten lärt sig att man kan smita igenom på ett annat sätt. Och då blir det bråttom hem!
Nu stundar kaffe och skidåkning och kanske en tur in till stan för att titta på när Anna från Helsingborg, hon som en gång hade en blogg som hette Mandalaya (hette den så ...?), hon som blev brandman och så småningom flyttade till Stockholm .., hon ska nämligen tävla i cross-fit här i Halmstad.
Det är planerna.
Den där glädjen ...
Här är förstapriset i den här dragningsomgången - jag tycker att dom är jättefina servetterna -!
Hur är det govänner .., nog har ni väl ändå någon liten glädjestund att dela med er av?
Eller nåt som bara värmde hjärtat?
Välkomna i så fall att dela med er .,. mejla bara till bisse151@gmail.com, så hamnar ni i glasbyttan!
Här är förstapriset i den här dragningsomgången - jag tycker att dom är jättefina servetterna -!
Hur är det govänner .., nog har ni väl ändå någon liten glädjestund att dela med er av?
Eller nåt som bara värmde hjärtat?
Välkomna i så fall att dela med er .,. mejla bara till bisse151@gmail.com, så hamnar ni i glasbyttan!
fredag 30 januari 2015
Tillsammans ....
.... simmar en hel drös med svanar ..., och där är även andra sjöfåglar och långt borta på ett skär, sitter mängder med skarvar.
I morse när jag låg i sängen med helt öppet fönster, tänkte jag att bor man nära havet .., då blir det aldrig riktigt t y s t där utanför. Det var det jag lade märke till när vi låg på hotell i Ystad och jag öppnade fönstret .., där var - mitt i natten - alldeles, alldeles t y s t.
Här, hörs alltid som ett dovt ...., inte dån och inte vågskvalp .., men havet hörs.
Så är det.
Här mynnar lilla ån som blev till en bäck som blir till en del av ett västerhav.
Danmark på andra sidan.
Det är rent otroligt så roligt det är att ha fler än en hund!
En stor och en liten är helt perfekt.
Nelly - som är van att vara i stallet - är inte det minsta rädd för hästarna som kommer galopperande så snart dom ser oss.
"Ja, fast såååå bråttom behöver ni väl inte ha ...?" tänker hon kanske och går därifrån .., låtsas väl kolla in den fina stenmuren som grannen har gjort, alldeles själv.
Kvar står en något förvånad häst.
Och nyfiken.
Sen svänger vi höger in på gårdsplanen till "polska ambassaden".
Det som tidigare var en stor lagård, är nu ett fint stall.
På taket sitter kajorna och inväntar våren.
Kanske har känslorna börjat komma lite i svang nu ..., innan bilden togs räknade jag till fem par som satt två och två.
Jodå.
Kärleken spirar.
Till vänster om huset porlar bäcken, den som mynnar i havet.
Någon trodde att huset hade varit en kvarn ..., men om detta vi intet.
Ett ögonblick av lite solsken ..., då ser det ut så här.
Jag tänker på Ingela i Malå som på Facebook visar vilka mängder med snö som fallit .., det skottas och skottas och skottas!
Så här ser det ut hemma i Malå idag.
Jag ringde Britt-Marie Sellman som på Facebook visat just detta och frågade om det var okej att låna den här bilden, densom togs på morgonen.
"Ta vad du vill!" sa hon.
Det blev en stunds prat - jag sa att hon lät ju som en trettioåring på rösten - och hon vittnade om glädjen att känna sig alert och hur hon hade inhandlat en ny keyboard (ett nytt, kanske det heter .., ja, ja, ni förstår ...) och nu hade hon spelat på äldreboenden och på Galejan .., "ja, du vet, All of me och sånt!"och jag tänkte att malåbor är så vänliga, så vänliga .., och efteråt blev jag så rörd .., nästan så jag inte kunde prata.
"På bilden är det maken Leif som skottar .., andra omgången för idag ...", berättade hon.
Tack snälla, rara! säger jag.
.... simmar en hel drös med svanar ..., och där är även andra sjöfåglar och långt borta på ett skär, sitter mängder med skarvar.
I morse när jag låg i sängen med helt öppet fönster, tänkte jag att bor man nära havet .., då blir det aldrig riktigt t y s t där utanför. Det var det jag lade märke till när vi låg på hotell i Ystad och jag öppnade fönstret .., där var - mitt i natten - alldeles, alldeles t y s t.
Här, hörs alltid som ett dovt ...., inte dån och inte vågskvalp .., men havet hörs.
Så är det.
Här mynnar lilla ån som blev till en bäck som blir till en del av ett västerhav.
Danmark på andra sidan.
Det är rent otroligt så roligt det är att ha fler än en hund!
En stor och en liten är helt perfekt.
Nelly - som är van att vara i stallet - är inte det minsta rädd för hästarna som kommer galopperande så snart dom ser oss.
"Ja, fast såååå bråttom behöver ni väl inte ha ...?" tänker hon kanske och går därifrån .., låtsas väl kolla in den fina stenmuren som grannen har gjort, alldeles själv.
Kvar står en något förvånad häst.
Och nyfiken.
Sen svänger vi höger in på gårdsplanen till "polska ambassaden".
Det som tidigare var en stor lagård, är nu ett fint stall.
På taket sitter kajorna och inväntar våren.
Kanske har känslorna börjat komma lite i svang nu ..., innan bilden togs räknade jag till fem par som satt två och två.
Jodå.
Kärleken spirar.
Till vänster om huset porlar bäcken, den som mynnar i havet.
Någon trodde att huset hade varit en kvarn ..., men om detta vi intet.
Ett ögonblick av lite solsken ..., då ser det ut så här.
Jag tänker på Ingela i Malå som på Facebook visar vilka mängder med snö som fallit .., det skottas och skottas och skottas!
Så här ser det ut hemma i Malå idag.
Jag ringde Britt-Marie Sellman som på Facebook visat just detta och frågade om det var okej att låna den här bilden, densom togs på morgonen.
"Ta vad du vill!" sa hon.
Det blev en stunds prat - jag sa att hon lät ju som en trettioåring på rösten - och hon vittnade om glädjen att känna sig alert och hur hon hade inhandlat en ny keyboard (ett nytt, kanske det heter .., ja, ja, ni förstår ...) och nu hade hon spelat på äldreboenden och på Galejan .., "ja, du vet, All of me och sånt!"och jag tänkte att malåbor är så vänliga, så vänliga .., och efteråt blev jag så rörd .., nästan så jag inte kunde prata.
"På bilden är det maken Leif som skottar .., andra omgången för idag ...", berättade hon.
Tack snälla, rara! säger jag.
torsdag 29 januari 2015
Dagtid ...
Förmiddagspasset är roligt!
Annorlunda!
Man hinner prata med arbetskamraterna - dom två som är där från morgonen - och madamen i charken - hon som är året yngre än jag själv -, berättar att om mindre än en månad är det hennes tur att få ny knäled och det blir samma kirurg som jag själv hade.
Om det pratar vi ganska länge.
Om operationen.
I fyra månader blir hon sjukskriven, ty i charken finns ingen möjlighet att sitta .., det är att stå på hårt stengolv hela dagarna.
Om bussresan till Krakow pratar vi också, då, när hon ska fira sin 60-årsdag.
Vid tiotiden blir det frukost och jag byter ut osten med gammalt datum mot några skivor Lönnebergaskinka och i en vagn hittar jag paprika och gurka som ska slängas, men hälften går att använda och då blir det betydligt trevligare på mackan.
I kassan arbetar L idag.
Hon är i 20-årsåldern och har planer på att läsa till läkare, men än så länge är hon kassörska och ansvarig för tobaksbeställningen och tidningsreturerna och hon ser till att vi har kassar och kvittorullar. Eftersom hon har fått ta över efter den som nu läser till socionom, tar hon det hela - själva jobbet -, betydligt mera seriöst.
Tänk, vad ansvar gör för människors arbetsglädje!
Under min tid i Ystad försökte jag fördela så att dom flesta i kassan hade åtminstone någon - om än aldrig så liten del - att ansvara för, och jag tycker nog att man genast ser skillnaden.
Vid halv två är min arbetsdag tillända - då har jag suttit i fikarummet och tagit en liten-liten-liten tårtbit som chefens pappa bjuder på (födelsedag igår) och sen blir det raka spåret hem (fast först en sväng förbi friherrinnan med det hon ville ha) och så ut med hundarna på promenad!
Det är snöglopp i luften, men mellan varven - som är korta - skymtar solen!
Det är ett alldeles underbart ljus!
Vi går mot Fabrikör Johanssons hus, men klättrar över ett sånt här A och sen blir det aningen knöligt att ta sig fram; det är stenigt och fullt med taggiga björnbärssnår och lilla Nelly skuttar på och viftar på svansen och jag tänker att hon är så fin, så fin! Tala om att den damen förgyller vår tillvaro!
Och nu är det kväll och pv är hemma .., harry har jagat en räv (och blivit uppläxad) och i morgon är det fredag och sen stundar ledig helg. Halleluja! vill jag utbrista.
Förmiddagspasset är roligt!
Annorlunda!
Man hinner prata med arbetskamraterna - dom två som är där från morgonen - och madamen i charken - hon som är året yngre än jag själv -, berättar att om mindre än en månad är det hennes tur att få ny knäled och det blir samma kirurg som jag själv hade.
Om det pratar vi ganska länge.
Om operationen.
I fyra månader blir hon sjukskriven, ty i charken finns ingen möjlighet att sitta .., det är att stå på hårt stengolv hela dagarna.
Om bussresan till Krakow pratar vi också, då, när hon ska fira sin 60-årsdag.
Vid tiotiden blir det frukost och jag byter ut osten med gammalt datum mot några skivor Lönnebergaskinka och i en vagn hittar jag paprika och gurka som ska slängas, men hälften går att använda och då blir det betydligt trevligare på mackan.
I kassan arbetar L idag.
Hon är i 20-årsåldern och har planer på att läsa till läkare, men än så länge är hon kassörska och ansvarig för tobaksbeställningen och tidningsreturerna och hon ser till att vi har kassar och kvittorullar. Eftersom hon har fått ta över efter den som nu läser till socionom, tar hon det hela - själva jobbet -, betydligt mera seriöst.
Tänk, vad ansvar gör för människors arbetsglädje!
Under min tid i Ystad försökte jag fördela så att dom flesta i kassan hade åtminstone någon - om än aldrig så liten del - att ansvara för, och jag tycker nog att man genast ser skillnaden.
Vid halv två är min arbetsdag tillända - då har jag suttit i fikarummet och tagit en liten-liten-liten tårtbit som chefens pappa bjuder på (födelsedag igår) och sen blir det raka spåret hem (fast först en sväng förbi friherrinnan med det hon ville ha) och så ut med hundarna på promenad!
Det är snöglopp i luften, men mellan varven - som är korta - skymtar solen!
Det är ett alldeles underbart ljus!
Vi går mot Fabrikör Johanssons hus, men klättrar över ett sånt här A och sen blir det aningen knöligt att ta sig fram; det är stenigt och fullt med taggiga björnbärssnår och lilla Nelly skuttar på och viftar på svansen och jag tänker att hon är så fin, så fin! Tala om att den damen förgyller vår tillvaro!
Och nu är det kväll och pv är hemma .., harry har jagat en räv (och blivit uppläxad) och i morgon är det fredag och sen stundar ledig helg. Halleluja! vill jag utbrista.
Ännu ett möte ...
Natten mot idag blev fylld av värkande fingrar och ljudet av blåsten utanför fönstret.
Det ena ger förstås det andra.
Och så drömde jag återigen om Linnéa, den där rara tanten från kvartersbutiken i Ystad.
Hon låg i en sjukhussal och jag gick fram till sängen och hon sa hej på dig Elisabet och hon
sa det med sån värme i rösten, så där så det liksom spred sig en värme i hela mig.
Jag undrar verkligen hur detta med Linnéa kommer sig ...?
Vad är det som gör att hon - efter tio års frånvaro - helt plötsligt dyker upp?
Natten mot idag blev fylld av värkande fingrar och ljudet av blåsten utanför fönstret.
Det ena ger förstås det andra.
Och så drömde jag återigen om Linnéa, den där rara tanten från kvartersbutiken i Ystad.
Hon låg i en sjukhussal och jag gick fram till sängen och hon sa hej på dig Elisabet och hon
sa det med sån värme i rösten, så där så det liksom spred sig en värme i hela mig.
Jag undrar verkligen hur detta med Linnéa kommer sig ...?
Vad är det som gör att hon - efter tio års frånvaro - helt plötsligt dyker upp?
onsdag 28 januari 2015
Det bästa för Ann i Göteborg ....
(den STORARTADE ...).
(den STORARTADE ...).
Det absolut bästa alla kategorier är att jag nu räknas som FRISK!!!
Jag har
ätit mig frisk med hjälp av (Lite Kolhydrater Mycket Fett) och har nu ingen
diabetes längre. Är det inte fantastiskt?
Dessutom har jag ett fantastiskt blodtryck.
Mannen ha fått en gladare och
lättare fru med smalare midja och finare hy.
Inget slår detta!
Vore jag religiös så skulle jag tacka Gud, men nu tackar
jag istället mig själv, min envishet och min stödgrupp “Olydiga diabetiker” på
Facebook!
Men det här är bara början. Nu fortsätter jag med lchf och att må
bra!
Hurra!
Kram
Ann
Ann
Det där med jobbet ....
... ja, den där lilla enkäten om hur bra ni trivs med ert yrkesval och själva jobbet - som det nu blev -, ja, det vet vi nu svaret på.
Så här är det.
Friherrinnan som numera är pensionär, hon sätter nästan-tio på sin tillvaro numera.
Det gör även Gunnar i Jämtland, som dock tycker att lönen som friherre är väl uschlig.
Christel är yrkesvägledare i Skåne och klämmer till med en 7:a.
bettankax är sjuksköterska i grunden och arbetar numera med barn som har problem eller föräldrar som har problem med sina barn eller både och.
Så här skrev hon:
"I maj månad i år har jag arbetat i 45 år. Samma arbetsgivare. Den allra största delen av tiden har jag trivts mycket bra. Sen 2006 har jag ett för mig alldeles perfekt jobb.
Dagligen får jag använda mig av mina kunskaper och erfarenheter.
Kan "luta mig lite tillbaka" och vila i detta.
Samtidigt är det nya utmaningar och jag måste vara engagerad och lyhörd hela tiden.
Så på en skala får det bli 10.
De dagar jag måste bevista, enligt mitt förmenande meningslösa möten, då sjunker det rejält på skalan....
(Ibland önskar jag att jag var dansare eller filmstjärna :)"
Turtlan är sjuksköterska och tycker att nånstans mellan 7 och 8 får hennes jobb.
Tankevågor arbetar som lärare med småttingar och skriver: "tveklöst en 10:a!"
Dinah har arbetat inom posten och fullkomligt älskat sitt värv!
En tveklös 10. Och då pratar jag om jobbet.
Jag verkligen älskade mitt jobb. Min son sa en gång när han kanske var 4-5 år: "Mamma om jag vinner mycket pengar ska jag köpa en post till dig så du kan sortera när du är ledig också."
Tyvärr blev det aldrig så, och nu finns det snart ingen post kvar, men jag är glad att jag fick arbeta där medan den var som bäst, och ledsen för att vi hade så dålig yrkesvägledare att jag inte ens visste att det fanns ett sånt kanonjobb - då skulle jag ha gått direkt från 9:an och dit.
Barbro, mellansystern som väver jämt och ständigt har arbetat som chef inom äldreomsorgen och stormtrivdes, mycket beroende på den fina personalen,. En 10:a blev det!
Kattis - bildlärare - hon har också hamnat eller valt rätt: en s o l k l a r 10:a säger hon.
Eva på Frösön har arbetat som sjuksköterska och hon harskrivit minst en bok, men är nu stadigvarande hemma på grund av värk. Hon säger att en 8:a, för det bli.
Själv säger jag 8;a ...., och vissa dagar 10.
Tack snälla som delade med er!
Men jag undrar .., alla som vantrivs ....? Finns ni inte?
 |
| Min egen arbetsplats |
... ja, den där lilla enkäten om hur bra ni trivs med ert yrkesval och själva jobbet - som det nu blev -, ja, det vet vi nu svaret på.
Så här är det.
Friherrinnan som numera är pensionär, hon sätter nästan-tio på sin tillvaro numera.
Det gör även Gunnar i Jämtland, som dock tycker att lönen som friherre är väl uschlig.
Christel är yrkesvägledare i Skåne och klämmer till med en 7:a.
bettankax är sjuksköterska i grunden och arbetar numera med barn som har problem eller föräldrar som har problem med sina barn eller både och.
Så här skrev hon:
"I maj månad i år har jag arbetat i 45 år. Samma arbetsgivare. Den allra största delen av tiden har jag trivts mycket bra. Sen 2006 har jag ett för mig alldeles perfekt jobb.
Dagligen får jag använda mig av mina kunskaper och erfarenheter.
Kan "luta mig lite tillbaka" och vila i detta.
Samtidigt är det nya utmaningar och jag måste vara engagerad och lyhörd hela tiden.
Så på en skala får det bli 10.
De dagar jag måste bevista, enligt mitt förmenande meningslösa möten, då sjunker det rejält på skalan....
(Ibland önskar jag att jag var dansare eller filmstjärna :)"
Turtlan är sjuksköterska och tycker att nånstans mellan 7 och 8 får hennes jobb.
Tankevågor arbetar som lärare med småttingar och skriver: "tveklöst en 10:a!"
Dinah har arbetat inom posten och fullkomligt älskat sitt värv!
En tveklös 10. Och då pratar jag om jobbet.
Jag verkligen älskade mitt jobb. Min son sa en gång när han kanske var 4-5 år: "Mamma om jag vinner mycket pengar ska jag köpa en post till dig så du kan sortera när du är ledig också."
Tyvärr blev det aldrig så, och nu finns det snart ingen post kvar, men jag är glad att jag fick arbeta där medan den var som bäst, och ledsen för att vi hade så dålig yrkesvägledare att jag inte ens visste att det fanns ett sånt kanonjobb - då skulle jag ha gått direkt från 9:an och dit.
Barbro, mellansystern som väver jämt och ständigt har arbetat som chef inom äldreomsorgen och stormtrivdes, mycket beroende på den fina personalen,. En 10:a blev det!
Kattis - bildlärare - hon har också hamnat eller valt rätt: en s o l k l a r 10:a säger hon.
Eva på Frösön har arbetat som sjuksköterska och hon harskrivit minst en bok, men är nu stadigvarande hemma på grund av värk. Hon säger att en 8:a, för det bli.
Själv säger jag 8;a ...., och vissa dagar 10.
Tack snälla som delade med er!
Men jag undrar .., alla som vantrivs ....? Finns ni inte?
Litet brev från Nelly ....
"Hej igen, det är jag - Nelly - som skriver!
Ni kommer väl ihåg mig? Egentligen bor jag på Ekerö, men nu, när matte och husse är långt, långt borta, har jag först tillbringat en tid hos min moster och nu hamnade jag i landet Halland, hos Elisabet och pv. Elisabet är min mattes mamma.
Idag var jag med om nåt läskigt.
Elisabet sa att vi skulle åka till en tant i Haverdal som klipper klor och jag tänkte väl att det bara var Harry som skulle vara med om detta, så när vi kom in i lilla stugan där tanten stod med sin röda klotång, då fick jag vänta i hundbadkaret och jag tyckte det var jättekul, man såg ju hur bra som helst.
Harry är få fånig, han är rädd för att få sina klor klippta och skakar och Elisabet får säga "men ge dig nu!, stå stilla!" flera gånger.
Vad jag inte visste, var att sen blev det MIN tur!
Fy, så hemskt!
Tanten var snäll och sa att jag var duktig, men det var ändå läskigt.
Efteråt åkte vi ner till stranden i Haverdal.
Den är mycket, mycket större och bredare än i Stensjö och man ser samhället där uppe på kullen.
"Nelly, där uppe bor min chef!" sa Elisabet, som om jag nu skulle bry mig.
Nej, jag ägnade mesta tiden åt att jaga kråkor som gick omkring på stranden och dom blev jätteskraja och flaxade iväg när jag kom springande mot dem.
Det är inte alla hundar i världen som kan lyfta på ett öra och inte på det andra, men det kan jag.
Sen åkte vi hem och Elisabet ringde till hon som kallas för friherrinnan och frågade om hon ville ha kaffe och en god macka och det ville hon och friherrinnanhade även med sig sin hund som heter Shejken.
Shejken har nåt som kallas för underbett och därför ser han alltid lite arg ut, men han var snäll.
Innan dom skulle gå sin väg, kollade jag nog om han verkligen är en hanhund ..., för det luktade inte så. Då förklarade Elisabet att han är kastrerad.
Jaha, på det viset.
I början morrrrade jag åt honom, men sen brydde jag mig inte, utan gick och lade mig på soffan hos harry.
Nu orkar jag inte skriva mera.
Hej då, från er vän Nelly!"
"Hej igen, det är jag - Nelly - som skriver!
Ni kommer väl ihåg mig? Egentligen bor jag på Ekerö, men nu, när matte och husse är långt, långt borta, har jag först tillbringat en tid hos min moster och nu hamnade jag i landet Halland, hos Elisabet och pv. Elisabet är min mattes mamma.
Idag var jag med om nåt läskigt.
Elisabet sa att vi skulle åka till en tant i Haverdal som klipper klor och jag tänkte väl att det bara var Harry som skulle vara med om detta, så när vi kom in i lilla stugan där tanten stod med sin röda klotång, då fick jag vänta i hundbadkaret och jag tyckte det var jättekul, man såg ju hur bra som helst.
Harry är få fånig, han är rädd för att få sina klor klippta och skakar och Elisabet får säga "men ge dig nu!, stå stilla!" flera gånger.
Vad jag inte visste, var att sen blev det MIN tur!
Fy, så hemskt!
Tanten var snäll och sa att jag var duktig, men det var ändå läskigt.
Efteråt åkte vi ner till stranden i Haverdal.
Den är mycket, mycket större och bredare än i Stensjö och man ser samhället där uppe på kullen.
"Nelly, där uppe bor min chef!" sa Elisabet, som om jag nu skulle bry mig.
Nej, jag ägnade mesta tiden åt att jaga kråkor som gick omkring på stranden och dom blev jätteskraja och flaxade iväg när jag kom springande mot dem.
Det är inte alla hundar i världen som kan lyfta på ett öra och inte på det andra, men det kan jag.
Sen åkte vi hem och Elisabet ringde till hon som kallas för friherrinnan och frågade om hon ville ha kaffe och en god macka och det ville hon och friherrinnanhade även med sig sin hund som heter Shejken.
Shejken har nåt som kallas för underbett och därför ser han alltid lite arg ut, men han var snäll.
Innan dom skulle gå sin väg, kollade jag nog om han verkligen är en hanhund ..., för det luktade inte så. Då förklarade Elisabet att han är kastrerad.
Jaha, på det viset.
I början morrrrade jag åt honom, men sen brydde jag mig inte, utan gick och lade mig på soffan hos harry.
Nu orkar jag inte skriva mera.
Hej då, från er vän Nelly!"
Det bästa för Marianne (läs: Bloggblad ...)
Barnbarnet vill vara med nästa gång – kan tänka mig att det också blir ett ”Det bästa i veckan”…
Marianne.
Hej
Det
absolut bästa i veckan var den ovanliga och ganska spontana träffen med
dottern i Linköping. Jag fick tid över efter ett möte och hon var
ledig. På flera år har vi inte gjort något tillsammans utan att fler i
familjen är med.
Jätteroligt att shoppa loss (utan att egentligen köpa så mycket) men klämma och titta och strosa i en mängd butiker, och att gå på fik i lugn och ro.
Jätteroligt att shoppa loss (utan att egentligen köpa så mycket) men klämma och titta och strosa i en mängd butiker, och att gå på fik i lugn och ro.
Marianne.
tisdag 27 januari 2015
Dagens fönster ...
Om man, som undertecknad, följer med ljuset -det vill säga, aldrig använder persienner, rullgardiner eller mörklägger på annat sätt när det är sovdags -, ja, då blir tiden under täcket allt kortare numera.
Nu är morgnarna inte alls lika mörka och när jag vid kvart över sju ställer sängkammarfönstret på vid gavel, hör jag dessutom småfågelkvitter.
Den här bilden togs vid halv nio, nu är det alltså i det närmaste helt ljust ute.
Underbart!
Och den vackra orkidéen som jag förärades av arbetskamraten Carina i fjol, den blommar ännu!
Tänk, oavbruten glädje i tolv månader och likt små physalisfrukter kommer tydligen ännu fler blommor!
Om man, som undertecknad, följer med ljuset -det vill säga, aldrig använder persienner, rullgardiner eller mörklägger på annat sätt när det är sovdags -, ja, då blir tiden under täcket allt kortare numera.
Nu är morgnarna inte alls lika mörka och när jag vid kvart över sju ställer sängkammarfönstret på vid gavel, hör jag dessutom småfågelkvitter.
Den här bilden togs vid halv nio, nu är det alltså i det närmaste helt ljust ute.
Underbart!
Och den vackra orkidéen som jag förärades av arbetskamraten Carina i fjol, den blommar ännu!
Tänk, oavbruten glädje i tolv månader och likt små physalisfrukter kommer tydligen ännu fler blommor!
måndag 26 januari 2015
Tillökning ....
Ikväll har vi fått övernattningsbesök av pv:s brorson Anton, det är han som skymtar i mitten på bilden, med rastaflätor och iklädd shorts.
Anton är trettio år fyllda, Oxe och lika ointresserad av det senaste modet som sin farbror.
Han är snickare, bor på landet, har byggt sig ett eget hus, har höns, gris (ska bli flera), en hund som heter Sverker och kanske någon katt, men det är jag inte hundra på.
För tillfället bygger han på ett hus här i närheten av stan och kommer då att övernatta hos oss lite då och då. Som ikväll och i morgon.
Sånt är trevligt.
Vi har suttit alla tre i vardagsrummet - Harry med huvudet i Antons knä - och pratat om allting från flickvänner, viktminskning, ekonomi, hobbies och allt möjligt annat. Ämnet tiggeri/fattigdom har också avhandlats, då vi nu för första gången har fått tiggare utanför affären där jag arbetar och reaktionerna från kunderna har varit oerhört blandade. Så det pratade vi också om.
Så har jag öppnat ett grönt kuvert och läst om någon som kanske har tappat fotfästet och efteråt tänkte jag ...., som så många gånger förut, att inget - absolut inget - vet vi om vad som väntar oss. Inte det minsta.
Och lika så bra är ju det.
Så har den här kvällen varit.
Mer om vinnarbilden kan man läsa här.
 |
| Bilden som vann en fototävling och nu hänger på ett museum i London. Andre brorsonen t.h. Hannes. |
Ikväll har vi fått övernattningsbesök av pv:s brorson Anton, det är han som skymtar i mitten på bilden, med rastaflätor och iklädd shorts.
Anton är trettio år fyllda, Oxe och lika ointresserad av det senaste modet som sin farbror.
Han är snickare, bor på landet, har byggt sig ett eget hus, har höns, gris (ska bli flera), en hund som heter Sverker och kanske någon katt, men det är jag inte hundra på.
För tillfället bygger han på ett hus här i närheten av stan och kommer då att övernatta hos oss lite då och då. Som ikväll och i morgon.
 |
| Här är Sverker och lilla kattungen som han var så fin mot. |
Sånt är trevligt.
Vi har suttit alla tre i vardagsrummet - Harry med huvudet i Antons knä - och pratat om allting från flickvänner, viktminskning, ekonomi, hobbies och allt möjligt annat. Ämnet tiggeri/fattigdom har också avhandlats, då vi nu för första gången har fått tiggare utanför affären där jag arbetar och reaktionerna från kunderna har varit oerhört blandade. Så det pratade vi också om.
Så har jag öppnat ett grönt kuvert och läst om någon som kanske har tappat fotfästet och efteråt tänkte jag ...., som så många gånger förut, att inget - absolut inget - vet vi om vad som väntar oss. Inte det minsta.
Och lika så bra är ju det.
Så har den här kvällen varit.
 |
| Norpad från Joannas sida (Joanna = syster, resp kusin till Hannes och Anton), |
Mer om vinnarbilden kan man läsa här.
Det bästa för Monet i Frankrike ...
Roligt att lotteriet är igång igen!
Och att få höra pv:s röst igen och se honom lite piggare.
Här är mitt bästa.
Att öppna datorn och se denna fantastiska bild av mitt äldsta barnbarn, tagen av hennes pappa som håller på att utvecklas till en proffsfotograf gör mig glad och stolt å bådas vägnar.
Jag tror och vet att de har roligt tillsammans kring det här och det är den här underbara symbiosen som gläder mig så.
Monet
Och att få höra pv:s röst igen och se honom lite piggare.
Här är mitt bästa.
Att öppna datorn och se denna fantastiska bild av mitt äldsta barnbarn, tagen av hennes pappa som håller på att utvecklas till en proffsfotograf gör mig glad och stolt å bådas vägnar.
Jag tror och vet att de har roligt tillsammans kring det här och det är den här underbara symbiosen som gläder mig så.
Monet
Den spanska reven rev en annan rev ...
Friherrinan - som lever strömlöst under förmiddagen - gör oss den äran och kommer med mandelmusslor och sirapskakor i bagaget och så håller jag kaffe.
Vi sitter i vardagsrummet och tv:n står påslagen och visar "Här är ditt liv" där Ulla Sallert är gäst.
Ett underbart program med en lika underbar artist och jag tillhörde sannerligen Lasse Holmqvists beundrarskara, ja, i rollen som programledare, alltså.
Och den till synes så vänliga huvudpersonen i programmet, ååå, henne hade jag verkligen velat se i rollen som Eliza!
Och i programmet (som är från 1988) uppträder musikalartister till Ulla Sallerts ära och det är så härligt och det är då som jag kommer ihåg ett besök på Oscarsteatern i Stockholm 1977.
Från Malå hade grannfrun Ann-Britt Sandström kommit på besök; nu skulle hon övernatta hos oss i Kungsängen och en av kvällarna bjöd hon mig på mitt livs första musikal - jag skulle få se "My fair lady" med Anna Sundqvist och Jarl Kulle i huvudrollerna, men där fanns även bland annat Sigge Fürst!
Vilken upplevelse det var!
Ja, jag var alldeles rusig av glädje efteråt!
Nu hittar jag inget klipp från den svenska versionen .., men ändå.
Glad blir jag!
Och Ann-Britt - var du nu än håller hus, i himlen eller någon annanstans - tack!
Friherrinan - som lever strömlöst under förmiddagen - gör oss den äran och kommer med mandelmusslor och sirapskakor i bagaget och så håller jag kaffe.
Vi sitter i vardagsrummet och tv:n står påslagen och visar "Här är ditt liv" där Ulla Sallert är gäst.
Ett underbart program med en lika underbar artist och jag tillhörde sannerligen Lasse Holmqvists beundrarskara, ja, i rollen som programledare, alltså.
Och den till synes så vänliga huvudpersonen i programmet, ååå, henne hade jag verkligen velat se i rollen som Eliza!
 |
| Tack Gunnar i Jämtland för bilden! |
Och i programmet (som är från 1988) uppträder musikalartister till Ulla Sallerts ära och det är så härligt och det är då som jag kommer ihåg ett besök på Oscarsteatern i Stockholm 1977.
Från Malå hade grannfrun Ann-Britt Sandström kommit på besök; nu skulle hon övernatta hos oss i Kungsängen och en av kvällarna bjöd hon mig på mitt livs första musikal - jag skulle få se "My fair lady" med Anna Sundqvist och Jarl Kulle i huvudrollerna, men där fanns även bland annat Sigge Fürst!
Vilken upplevelse det var!
Ja, jag var alldeles rusig av glädje efteråt!
Nu hittar jag inget klipp från den svenska versionen .., men ändå.
Glad blir jag!
Och Ann-Britt - var du nu än håller hus, i himlen eller någon annanstans - tack!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)