 |
| Orosmoln i horisonten .. kanske kände han det så? |
Det blev en annorlunda dag på jobbet igår.
Hur mycket som helst att göra och knappt att man hann lämna kassan för att hämta cigaretter eller dra undan korghögen som närmade sig himmelska höjder och i charken blev stackars Cornelia allt mer rödblommig om kinderna .., det var svårt att hinna med att göra semlorna och få ned dem i påsarna och till sist bad jag Karolina att hjälpa till med den biten, så skulle jag ta kassan själv.
När jag vid halv nio satte mig i bilen, tänkte jag på midsommarafton och vad som då väntar, men också på allt det som var så innerligt bra som hänt under dagen.
Där var mannen som är i sjuttioårsåldern och som såg så trött ut och jag frågade hur han hade det och då berättade han om ett besök på sjukhuset, ja, han kom för övrigt just därifrån.
"Först trodde dom att jag hade en tumör på levern, men idag, vid ett upprepat ultraljud, kunde man inte se nånting som verkade oroväckande och Elisabet, jag ville bara gråta av lättnad!" sa mannen.
Ja, det var förstås verkligen som att ha fått livet åter.
Eller att ha varit nära att drunkna och så räcker någon fram en livlina, eller en livboj.
Och man tar sig upp igen .., tilltufsad, men uppe.
Det var bara vi i kassan, så jag lämnade min plats, gick fram och slog armarna om honom och frånsett kramen till walkaboutsweden när hon plötsligt dök upp här för ett par år sedan, så var det nog den längsta kramen hittills. Och det blev så varmt i hjärtat och jag tänkte att mannen blev som en lillpojke och jag hade velat stryka honom över huvudet och säga att han inte skulle vara rädd, att allt ska bli bra.
"Man får väl i alla fall tro på läkaren ..?" sa mannen, som ändå inte kände sig helt säker.
Jag sa att det får man nog göra.
Inte långt därefter kom ännu en kund som varit med om ungefär samma sak.
Samma ålder.
Den mannen var precis kommen från det stora sjukhuset söderut och efter en cancerbehandling så hade det nu undersökts med nån slags isotoper och tänk, inga spår kunde man hitta att eländet spridit sig! Stor glädje!
Ja, tänk så lite man vet om vad människor som står framför en har varit med om!
En enkel fråga: "Allt väl med dig ..?", kan leda till samtal som tar en helt annan vändning.
 |
| Barnmorskan Karin i Ystad står i dörren ... |
Det är verkligen som att glänta på en dörr ..., ibland öppnas den och man blir bjuden att stiga in.
Åååå, vad jag älskar dessa kunder i affären!
Och där var också mannen som snart går dubbelvikt och har så dålig balans; han som en gång haft samma yrke som cruella/helena. Kundvagnen var mer än rågad och en kvinna bakom honom i kön hjälpte till att packa upp varorna på bandet och jag ropade på Karolina som tog kassan, så packade jag ner samma varor och hjälpte honom ut till bilen.
Just utanför entrén föll han baklänges, men en pall med apelsiner räddade honom från att dråsa i backen och när jag fått upp honom i rätt läge, då log han och sa .."fördelen med att bli gammal och få dålig balans Elisabet, det är att man slipper dyrbara besök på Systemet, man blir lite yr och vinglig ändå ..".
Så var gårdagen.
Nu är det onsdag och ledig dag.
Det har varit uppehåll, det har regnat och nu är det snöslask.
Detta lyssnar jag till.
Om och om och om igen.
Så vanvettigt vackert!
